Har vi svartskallar eller invandrarbarn i Bollnäs kommun? Vi kan se tendenser i vårt samhälle, att ytterlighetsgrupper för främlingsfientlighet ökar, samtidigt som Sveriges ekonomiska läge förändrats. Den lågkonjunktur som drabbat landet sedan ett flertal år, med ökad arbetslöshet som följd, har förvärrat situationen och i vissa fall lett till klart uttalad invandrarfientlighet. Även media har stor betydelse och genomslagskraft, genom att många gånger förstärka det främlingsfientliga budskapet. Skolans nya läroplan, Lpo 94, säger att skolans riktlinjer, bland annat skall vara, att arbetet i skolan aktivt skall motverka trakasserier och förtryck av individer eller grupper. En uppgift som lärare är, att bekämpa destruktiva krafter och skapa ett positivt klimat för våra invandrarelever. Här bör skolan och lärarna aktivt medverka till att främlingsrädsla inte utvecklas till rasism. Vi har valt att göra en lokal undersökning om svenska Bollnäselevers attityder mot barn från andra länder. Vi har även tittat på om attityderna har förändrats under de tio år vi har haft invandrarbarn här i Bollnäs. Tidigare undersökningar visar ingen klar tendens om och hur attityderna har förändrats. Enligt Lange och Westins' ungdomsundersökning, 1993, kan man generellt säga att ungdomars attityder har blivit något lite mer positiva, men till svensk flyktingpolitik har ungdomarna blivit betydligt mer kritiska än tidigare. Attityder lärs in från föräldrar och närstående. Frågan är då om skolan kan påverka negativa attityder till invandrarbarnen? Jo, genom information och en personlig relation till invandrarna kan de negativa attityderna påverkas åt det positiva hållet. Vår slutsats är att invandrarbarnens situation i Bollnäs är bra och att klimatet har blivit bättre sedan 1985. Invandrareleverna är en del av skolans värld idag. De är med och leker på rasterna, okävdesorden har inte ökat under senare år, trots att det allmänna klimatet har hårdnat. Lärarna är medvetna om kulturskillnader mellan eleverna, men betonar likheter istället för olikheter. I vår undersökning säger Bollnäseleverna: ”Här har vi invandrarbarn!” / Examensarbete på Grundskollärarlinjen med inr mot åk 1-7 vt 1995.Råsie Sigvardsson har senare bytt efternamn till "Sigvardsson-Berbres".

Ett av de stora svaren jag kommit fram till efter att ha skrivit denna uppsats är att Jehovas vittnen är olika. Det som känns rätt och riktigt för ett vittne kan vara helt fel för ett annat. Därför kan man som lärare aldrig ta för givet att bara för att man läst om rörelsen, eller haft ett Jehovas vittne i klassen, så vet man exakt vilka skolaktiviteter som Jehovas vittnen inte kommer att vilja vara med på. Samtidigt så bestämmer den styrande kretsen i Brooklyn, New York, hur världens vittnen ska agera i olika skolsituationer, vilka aktiviteter man som Jehovas vittne inte ska delta i och varför. Det finns alltså generella regler för alla Jehovas vittnen världen över, men hur man tolkar dessa regler och hur strikt man väljer att följa dem varierar. I många fall så stämmer Jehovas vittnens syn på skola och undervisning mycket väl överens med den syn som Lpo-94 representerar, så alla Jehovas vittnen borde kunna delta i de flesta undervisningssammanhang. När det däremot gäller tankar som rör demokrati, så går åsikterna isär. Jehovas vittnen tror inte på demokrati, medan Lpo-94 höjer demokratin till skyarna. Detta kan orsaka problem för mig som lärare. De flesta konkreta problem kommer dock att visa sig i samband med våra högtider, eftersom Jehovas vittnen inte firar någon av dessa. Att se till att Jehovas vittnen istället gick i en friskola, skulle knappast lösa några problem, snarare skulle fördomarna blomstra ännu mer, eftersom vittnen och icke-vittnen då inte skulle träffa varandra. / Examensarbete på Grundskollärarlinjen med inr mot åk 1-7.

Studien avser undersöka hur unga Jehovas vittnen håller sin tro övertygande. Frågeställningar har varit hur de hanterar den mångfald av världsuppfattningar, värderingar och normer som inte är förenliga med Jehovas vittnens lära, hur deras tro bekräftas kontinuerligt samt om de upplever sig skilda från den icke-troende världen. Tre unga Jehovas vittnen har intervjuats för denna studie. Deras svar har relaterats till vad tidigare forskning och sociologiska teorier säger om att hålla tro övertygande, att vara ung och religiös samt om att vara ett Jehovas vittne. Frågeställningar och syfte besvaras genom ett flertal faktorer som träder fram i studien: församlingen utgör en starkt normbildande primärgrupp och utgör en stabil plausibilitetsstruktur. Ungdomarna begränsar sina sociala relationer till främst inom rörelsen. De bekräftar sin tro offentligt genom kyrklig aktivitet. Det framstår som att tron blir övertygande genom att rörelsens normer kommer först för alla vittnen, vilket bygger upp en varaktig plausibilitetsstruktur.

This study explores the manifestation of religiosity among young Syriac Orthodox Christians in Sweden. Focusing on the age group of 20–29, the thesis delves into how religiosity is expressed within this community, both in public and private domains, such as church, family, workplace, and social media. The research highlights the interplay between religious identity and secular society, examining the impact of cultural and generational differences on religious practices and beliefs. Methodologically, the study employs qualitative analysis, drawing on interviews to understand the personal and collective aspects of religiosity in a multicultural and secular context. The findings reveal diverse expressions of faith, shaped by the dynamics of community engagement, cultural adaptation, and individual spirituality, offering a nuanced view of young adults navigating their religious identity in modern Sweden.