No description available.

Den här uppsatsen undersöker hur identitet uttrycks i tre musikvideos som tillhör genren ”queer rap” (Mykki Blanco, Le1f och Zebra Katz) där jag ställer frågan om den identitet som uttrycks hos dem är subversiva. För att ta reda på detta användes representations-begreppet tillsammans med Richard Dyers definition av stereotyper och José Esteban Muñoz avidentifikations-begrepp. Dessa tre artisters identiteter går att tolkas som subversiva då de använder normer och redan befintliga identiteter för att skapa nya uttryck, både från det heteronormativa och andra subversiva subkulturer. De skapar nya identiteter och uttryck med de normer som finns.

Uppsatsen är en komparativ och narratologisk karaktärs- och motivstudie av de svarta karaktärerna Manne i Pija Lindenbaums småbarnsbilderbok Jag älskar Manne (2012) och Lilla Hjärtat i Stina Wirséns småbarnsbokserie om Brokigagänget som består av sex böcker utgivna mellan 2010-2012. Den kronologiska ordningen på Brokigaböckerna är Hej! och Oj! (2010), Aj! och Bang! (2011) och Gul! och Sov! (2012). Uppsatsen syfte är att undersöka hur de svarta karaktärerna Manne och Lilla Hjärtat framställs och porträtteras i böckerna för att sedan analysera hur och om det kan ha påverkat böckernas skilda mottaganden under 2012. Under året 2012 nominerades Jag älskar Manne till Augustpriset för Årets svenska barn- och ungdomsbok, medan Brokigaböckerna efter en het debatt under hösten 2012 på författarens egen begäran drogs tillbaka från den svenska bokmarknaden Uppsatsens fokus ligger på olika aspekter och element i böckerna som har tagits upp och påverkat debatten kring Lilla Hjärtat och undersökningen är därefter indelad i fyra avdelningar: Den svarta karaktärens utseende, Mångfaldsaspekten, Genusaspekten och Den svarta karaktären som ett berättartekniskt verktyg. Varje avdelning avslutas med en kort och jämförande sammanfattning och hela uppsatsen avslutas med en slutdiskussion. Uppsatsens undersökning bygger på både text och bild i böckerna med grund i svensk- och engelskspråkig teoretisk litteratur, där bland annat Toni Morrisons och Richard Dyers teorier om hudfärg och ras i litterära och visuella framställningar är centrala. Uppsatsens undersökning visar att den svarta karaktären kan ha haft avgörande betydelse för böckernas mottaganden under 2012, då framför allt hur den svarta karaktärens utseende har tecknats i bild kan bidra till skilda uppfattningar om den svarta karaktären är en bild av en svart stereotyp eller en illustration av ett svart barn, vilket i sin tur kan ha påverkat det skilda mottagandet av böckerna. Undersökningen visar även att böckernas skilda djur- och människosammanhang där den svarta karaktären framställs kan ha påverkat och bidragit till böckernas skilda mottaganden. Uppsatsen studerar också hur hudfärg och ras kan fungera som ett berättartekniskt verktyg för vad författaren vill förmedla eller framställa i sitt verk, vilket framkommer tydligast i en närstudie av Jag älskar Manne. Uppsatsens bisyfte är även att undersöka hur några svenska barnböcker utgivna på 2010-talet framställer och arbetar med sina svarta karaktärer.

Eva Dahlbeck was one of Sweden’s most respected and popular actresses from the 1940s to the 1960s and is now remembered for her work with Ingmar Bergman, who allegedly nicknamed her “Pansarskeppet kvinnligheten” (“H.M.S. Femininity”). However, Dahlbeck had already established herself as a star long before her collaborations with Bergman. The popularity of Bergman’s three comedies (Waiting Women (Kvinnors väntan, 1952), A Lesson in Love (En lektion i kärlek, 1954), and Smiles of a Summer Night (Sommarnattens leende, 1955)) suggests that they catered to the Swedish audience’s desire to see the star Dahlbeck. To explore the interrelation between Swedish post-war popular film culture and the auteur Bergman, this thesis examines the stardom of Dahlbeck, who can, as inter-texts between various films, bridge the gap between popular film and auteur film. Focusing on the decade from 1946 to 1956, the process whereby her star image was created, the aspects that constructed it, and its relation to her characters in three Bergman titles will be analysed. In doing so, this thesis will illustrate how the concept “Pansarskeppet kvinnligheten” was interactively constructed by Bergman’s films, the post-war Swedish film industry, and the media discourses which cultivated the star cult as a part of popular culture.