<p>Statens institut för rasbiologi i Uppsala var det första i sitt slag att öppna i världen. Statlig utsovring av undermåliga människor diskuterades på många håll men förverkligades bara i ett fåtal länder. Bland dem hörde Sverige till pionjärerna. Efter andra världskriget blev det tyst om institutet i Uppsala. Det som en gång var rikets stolthet blev nu något det inte talades öppet om. Rasbiologiska institutet lades ner 1959.</p><p>Vilka var de sista svenska forskarna att studera vid Statens institut för rasbiologi?</p><p>Vart tog de vägen? Och vad finns i dag kvar efter rasbiologiska institutet?</p>

Den 1 januari 1922 öppnade det Statliga rasbiologiska institutet i Uppsala. Institutet var det första av sitt slag i världen, men kom att bli en mellanhand för den rasbiologiska gemenskapen och fler institut växte fram runt om i världen. Sverige hade sedan Carl von Linnés tid legat i framkant när det gällde att placera in djur, växter och människor i olika raser. Efter Linné följde en rad svenska forskare som också ansågs ligga i framkant i sin rasbiologiska forskning. Men ingen fick sådant internationellt genomslag i sin forskning som Herman Lundborg som ansågs vara den världsledande rasbiologen. Eftersom Herman Lundborg var en världsledande rasbiolog och aktiv inom lobbyverksamheten för att få till ett rasbiologiskt institut, valdes han till den första chefen för Statens institut för rasbiologi. / On January 1, 1922, the Swedish Institute of Racial Biology opened in Uppsala. The institute was the first of its kind in the world but came to be an intermediary for the racial biology community and more institutions emerged around the world. Since the time of Carl von Linnaeus, Sweden had been at the forefront of placing animals, plants and people in different races. After Linnaeus, several Swedish researchers followed, who were also considered to be at the forefront of their racial biology research. But nobody got such an international impact in their research as Herman Lundborg, who was considered the world-leading racial biologist. Therefore, it was natural that he should become the institute's first manager.

Statens institut för rasbiologi i Uppsala var det första i sitt slag att öppna i världen. Statlig utsovring av undermåliga människor diskuterades på många håll men förverkligades bara i ett fåtal länder. Bland dem hörde Sverige till pionjärerna. Efter andra världskriget blev det tyst om institutet i Uppsala. Det som en gång var rikets stolthet blev nu något det inte talades öppet om. Rasbiologiska institutet lades ner 1959. Vilka var de sista svenska forskarna att studera vid Statens institut för rasbiologi? Vart tog de vägen? Och vad finns i dag kvar efter rasbiologiska institutet?

<p>A study of how pseudoscience is used in modern science as a method for dividing people into groups depending on their extraction with focus on the book The Bell Curve written by Charles Murray and Richard J. Herrstein.</p> / <p>En studie av hur man fortfarande idag legitimerar uppdelningen av människor med hjälp av pseudovetenskap med fokus på boken The Bell Curve av Charles Murray och Richard J. Herrnstein.</p>

Nykterhetsrörelsen nyttjade rasbiologin i sin argumentation under 1900-talets första årtionden. Det fanns kopplingar mellan nykterhetsrörelsen, politiken och vetenskapen. Rasbiologin var allmänt accepterad som vetenskap. Flera av rön pekade på faror med att nyttja alkohol. I ett omfattande antal föreläsningar förmedlade nykterhetsrörelsen att alkoholen kunde orsaka degeneration genom skador på arvsanlag. Rörelsen fortsatte verka för rasbiologin på den politiska arenan. Nykterhetsrörelsen och dess företrädare i Sveriges riksdag spelade en aktiv och drivande roll för de beslut som etablerade ett statligt svensk rasbiologiskt institut 1922. / The Swedish temperance movement used race biology in arguing for it sake during the first decades of the 20th century. There were connections between the temperance movement, science and politics. Race biology was generally acccepted as science at the time. Representatives from the temperance movement claimed in public lectures that alcohol intake by parents could cause irreparable damages to their offspring and ultimately degeneration to "the race". The movement was well represented in the Swedish parliament. Their representatives were instrumental in the decisions leading to the establishment of the Swedish State Institute for Racial Biology in 1922.

This thesis investigates the debate in the Swedish parliament (Riksdag) and the depiction of the newspapers at the time of the imposition of the Swedish state institute of racial biology in 1921. The thesis also aims to investigate what arguments were used for and against the institute and if the depictions of the newspapers were any different depending of their political standpoints. The investigation is based on material from three national newspapers, a government bill, and the protocol from the debates in the riksdag. The theoretical approach is based on phenomenology and the approach of history of mentalities, in order to see the 1920’s norms and attitudes in the right way. The conclusion of the thesis is that the debate was almost non-existent, both in the newspaper and in the political space. The main argument for an institute was the protection of the Swedish race, whereof the main argument against a state institute were financial and the approach that the institute could be integrated with an already existing department of the Karolinska Institute in Stockholm. The newspapers were quite silent about all this as well and only published the decisions from the riksdag. However, one of them also published an exchange of opinions between Herman Lundborg and C G Santesson, whose debate comprised arguments of the organisation of the institute. The norms and attitudes were found to be more about science and slightly about nationalism, whereas what we nowadays call racism seemed to not be included at all.

A study of how pseudoscience is used in modern science as a method for dividing people into groups depending on their extraction with focus on the book The Bell Curve written by Charles Murray and Richard J. Herrstein. / En studie av hur man fortfarande idag legitimerar uppdelningen av människor med hjälp av pseudovetenskap med fokus på boken The Bell Curve av Charles Murray och Richard J. Herrnstein.

Denna undersökning behandlar relationerna mellan högmodernism, rasbiologi och industrialiseringen av Norrland under tidigt 1900-tal. Syftet är att analysera de samband som fanns mellan teknikutbredningen, främst i form av vattenkraft, i traditionellt samiska områden och rasbiologins väg till att bli ett etablerat forskningsfält. Herman Lundborg, som var drivande i processen för ett statligt institut för rasbiologi i Sverige, hade särskilt fokus på samerna vilket gör det intressant att studera hans idéers påverkan på industrialiseringen i Norrland. De källor som används är främst riksdagstryck gällande samer, vattenkraft och avvittring och kompletteras av annat tryckt material från intressenter för och emot industrialiseringen samt tryckt material om rashygien och rasbiologi. Genom att använda Scotts teorier om högmodernism, Adas teori om kolonial vetenskap och Headricks teori om teknik som verktyg för kolonisering nåddes slutsatserna att tekniken fungerat både som verktyg och motiv för Norrlands kolonisering. Rasbiologin gav legitimitet till idéer om rasers olika värde bidrog till det osynlighetsgörande av samerna som var nödvändigt för att kunna exploatera naturresurser inom renbeteslandet.

På slutet av 1800-talet blir den fattiga Augusta Dorothea Eklund på grund av sin egenhet utnämnd till ett original och tilldelades öknamnet Trasfröken. Ett stigma som fram till idag lever vidare i form av medierapportering kring det verkliga förhållande att hennes kranium fortfarande vilar på KI – ännu märkt Trasfröken. Denna uppsats huvudsakliga syfte var att undersöka hur skildrandet av en fattig och egensinnig kvinna såg ut i svenska dagstidningar under perioden 1895–1899 genom att exemplifiera med Trasfröken. Men de teoretiska utgångspunkterna om stigma och teckentolkning som system, analyseras materialet med en inramad metod av kultur- och mediehistoriskt perspektiv och textanalys, för att syna och förstå vilka samtida föreställningsvärldar och kunskaper som yttrades och låg till grund för konstruktion och skildring av en kvinnlig avvikare. Resultaten visar att föreställningar om ras och renlighet blir framträdande i materialet, som lyfter tecken om beteenden och utseendet kring Trasfröken som smutsig, trasig, primitiv och omänsklig. I dagstidningarna florerade föreställningsvärldar och kunskaper om social- och fattigvård, rasbiologisk utveckling, förädling av människan, underhållning, psykisk (o)hälsa och framstegstankar om det stora hemmet och medborgarfostran. Även syns hur ett stadsoriginal skapas av sin omgivning, men också av sig själv. Att original blev till eftersom det fanns utrymme för parallella tankemodeller, då normer förutsätter normbrytare. Ett annat viktigt resultat är hur utrymmet för sinnessjukdomar i 1800-talets samhälle blir synligt genom skildringen av Trasfröken i dagstidningarna, och att det är omgivningen som hade kontrollen och makten att bestämma när någon ansågs vara sinnessjuk och behövde vård, men att det kunde finnas ett vårdglapp för egensinniga kvinnor om de uppfattades som harmlösa. De samspelande kategorierna och olika tankemodellerna i samhället resulterade i glidningar mellan utformade ramverk för vård av samhällets fattiga och sjuka. Ett original ansågs självständigt och skulle, trots bristen på anhöriga och spår av fattigdom, vara ofarlig och klara sig själva. Uppsatsens tydligaste slutsats är således hur ambivalent omgivningen förhöll sig gentemot ett original, som samtidigt skildrades som en ensam och fattig kvinna och svarar på hur konstruktionen av avvikelse kunde te sig i media under sent 1800-tal i Sverige.

Race is a concept that is often avoided in Sweden, and many try to detach present day racism from the antiquated racial biology by not discussing race. To Talk About Race: A Discourse Analysis of the concept of race in present day Swedish daily press aims to investigate how ”race” (in Swedish: ”ras”) is articulated in Swedish daily press within the debate about whether the word “race” should be used or not. The study focuses on looking into which arguments are presented in articles that are in favour of using the word “race” in Sweden as well as which power relations are made visible or invisible through the language that is used within the debate. The empirical material is discursively analysed with guidance from theoretical framework consisting of Ernesto Laclau and Chantal Mouffe’s discourse theory as well as postcolonial theory. The results of the study show that the writers of the articles distinctively disagree with earlier discourses of race as racial biology, and instead articulate a discourse of race as a social construct. The use of the word “race” in Swedish daily press is often argued for with reference to the existence of biological racism in Sweden and how discussing the concept of race and using the word “race” can enable to talk about and counteract those problems. In the articles power relations such as those between white and non-white people can be see, as well as between Swedish people and non-white non-Westerners.