This essay aims to examine the expressions of love in classical Persian poetry and the European, medieval courtly love. The main focus is to analyze the Persian divine love using a selection of poems from Jalal al-din Rumis Vassflöjtens sång and Fakhr al-din Araqis Gnistornas bok, both translated and commented by Ashk Dahlén. The method used for this study is to analyze the Persian divine love with the perspective of the courtly love using the questions how the love in the poems are expressed and how it relates to the rules of courtly love. The knowledge behind the Persian poetry is mostly provided by Ashk Dahlén, Bo Utas and Simon Sorgenfrei with Kärleken begär att detta tal skall fram. The divine love is in the analysis compared with different expressions of medieval courtly love throughout the century supported by Anders Cullheds chapter about courtly love in Tidens guld: essayer om kanon, liv, poesi and Carin Franzéns Jag gav honom inte min kärlek: Om hövisk kärlek som kvinnlig strategi. I do a comparative analysis between the Persian poetry and different examples from the courtly love highlighting mostly the similarities but also some important differences. It also examines the use of eros and agape with the help of Anders Johanssons Kärleksförklaring: Subjektiveringens dialektik for a more in depth analyze. In conclusion, I found that there are a lot of similarities in the expression of both worldly and divine contexts but that it is built on different foundations. The essay ends by discussing the predominant similarities and why it might be similar but also problematizes and highlights a few differences like the use of eros and agape and the use of motives. The intention of this essay is to open up for further research regarding the subject and examine why it is possible to find such similarities at the same historical time but in two different parts of the world. / Denna uppsats ämnar jämföra kärleksuttrycket i klassisk persisk poesi med den europeiska, medeltida höviska kärleken. Syftet med denna uppsats är att utifrån ett höviskt kärleksperspektiv analysera hur kärleken kommer till uttryck hos två namn inom den klassiska persiska poesin, Jalal al-din Rumi och Fakhr al-din Araqi. Den gudomliga kärleken har analyserats med hjälp av Rumis samling Vassflöjtens sång och Araqis Gnistornas bok, båda översatta och kommenterade av Ashk Dahlén. Metoden för denna uppsats är att analysera den persiska poesin med hjälp av den höviska kärleken som ett verktyg. Detta kommer att göras med hjälp av frågorna hur kärleken i poesin tar sig uttryck och hur den förhåller sig till den höviska kärleksmodellen. Vetskapen om den persiska poesin tillhandahålls av bland annat Ashk Dahlén, Bo Utas och Simon Sorgenfrei med antologin Kärleken begär att detta tal skall fram. Den gudomliga kärleken jämförs i analysen med olika uttryck av höviska kärlek genom århundradet med hjälp av Anders Cullheds kapitel om hövisk kärlek i Tidens guld: essay om kanon, liv, poesi och Carin Franzéns Jag gav honom inte min kärlek: Om hövisk kärlek som kvinnlig strategi. Jag gör en komparativ analys mellan den persiska poesin och diverse exempel från den höviska kärleken och framhäver framförallt dess likheter men också en del större olikheter. Uppsatsen undersöker också användningen av eros och agape med hjälp av Anders Johanssons Kärleksförklaring: Subjektiveringens dialektik för en djupare analys. Sammanfattningsvis visar analysen en rad likheter i uttrycket inom både värdsliga och andliga sammanhang men också att dessa likheter grundar sig på olika utgångspunkter. Uppsatsen avslutas med att diskutera de övervägande likheterna och varför dessa går att finna men problematiserar och framhäver även de olikheter som går att finna som användadet av eros och agape samt användningen av motiv. Intentionen med denna uppsats är att öppna upp för mer forskning inom området och att undersöka varför det är möjligt att finna dessa likheter under samma tidsperiod i olika delar av världen.

伊斯蘭蘇非主義靈修活動主要表現於道團(Tariqa)的儀式，如Dhikr、Sama‘。本論文以土耳其梅拉維道團(Mevleviyeh)之儀式為主要考察對象，以探討靈修活動中的Sama‘儀式。Sama‘意為對神啟示訊息(Wahy)的聆聽，以旋轉動作配以音樂之展演而呈現出整套完整的儀式。梅拉維道團的成員通常藉由Sama‘而達到出神無我之境界，以期能達到接近真主的精神昇華(Qurba)。本論文的內容主要分為下列幾項: (一)伊斯蘭蘇非主義的起源與意義、蘇非道團之興起以及中世紀波斯地區之各個頗具代表性的蘇非道團作一界定、描述與比較；(二)探討梅拉維道團之精神導師陸彌(Jalal al-Din Rumi)的生平、思想及其對後世梅拉維道團發展之影響；(三)討論梅拉維道團之發展及其歷史，並試圖將陸彌的思想與梅拉維道團之發展做連結；(四)探討分析Sama‘之儀式: 界定Sama‘、分析詮釋其儀式之內涵、靈修之意義。 / The most common Sufi rituals are expressed in the order (tariqa)’s activities, mainly the Dhikr or Sama‘. This study focuses on the Turkish Sufi tariqa, the Mevleviyah which is attributed to the great medieval Sufi master Jalal al-Din Rumi. The contents of this thesis will deal with the brief history of Sufism in medieval period, the life and thought of Rumi, history of the development of Mevleviyeh tariqa, the analysis of Sama‘ ritual which is the core ritual of Mevleviyeh tariqa. The aim of this thesis is to show the importance of Islamic studies in term of human spiritual achievement.

In our modern world, a signifi cant number of traditional values have been dramatically manipulated, taking on new meanings and definitions quite diff erent from their original or natural signifi cance. Moreover, these traditional values are being replaced by new ones deemed more suitable to today’s world. Ideas such as selfl essness, humility, and longing, among others, have seemingly lost value as a consequence of the frantic pace of modern life and replaced by self-centredness, greed,aridity, exteriority, which will have a direct impact on our surrounding environment. Let’s imagine a land in which selfi shness is not a priority. Instead, replace it with a society driven by humane preferences. Would the architecture of that society still look like ours does today? Would it be as unsociable as it is in our so-called advanced civilization? This thesis investigates this query through a juxtaposition of the traditional values of a Persian art with the demands of modern life. It is a study of the calligraphic art of Iran as a transcendental practice, highly intertwined with strong emotions, wherein the intention of the research is to discover the relationship between Persian calligraphy and architecture. Presenting calligraphy as a context for understanding architecture has the potential to get beyond ourselves in the spaces we author. This research aims to allow the essence of Persian calligraphy into modern space as a means to revive the true essence of architecture: reunion of feeling and space, a concept that is given too little attention in our current architecture.

In our modern world, a signifi cant number of traditional values have been dramatically manipulated, taking on new meanings and definitions quite diff erent from their original or natural signifi cance. Moreover, these traditional values are being replaced by new ones deemed more suitable to today’s world. Ideas such as selfl essness, humility, and longing, among others, have seemingly lost value as a consequence of the frantic pace of modern life and replaced by self-centredness, greed,aridity, exteriority, which will have a direct impact on our surrounding environment. Let’s imagine a land in which selfi shness is not a priority. Instead, replace it with a society driven by humane preferences. Would the architecture of that society still look like ours does today? Would it be as unsociable as it is in our so-called advanced civilization? This thesis investigates this query through a juxtaposition of the traditional values of a Persian art with the demands of modern life. It is a study of the calligraphic art of Iran as a transcendental practice, highly intertwined with strong emotions, wherein the intention of the research is to discover the relationship between Persian calligraphy and architecture. Presenting calligraphy as a context for understanding architecture has the potential to get beyond ourselves in the spaces we author. This research aims to allow the essence of Persian calligraphy into modern space as a means to revive the true essence of architecture: reunion of feeling and space, a concept that is given too little attention in our current architecture.

L'expérience mystique n'est pas étrangère à la notion de plaisir spirituel. Mais quels sont lesmodes d'expression littéraire de ce plaisir à travers la diversité des écoles et des traditionsmystiques? On se propose, dans ce travail, d'interroger deux moments particulièrement richeset intenses dans l'histoire de la mystique universelle : la poésie mystique persane du XIIIesiècle, et la littérature spirituelle française du premier XVIIe siècle. Le corpus comprend unouvrage majeur de la poésie mystique persan, lu dans la langue originelle : le Dîvân de Djalalod-dîn Rûmî et une oeuvre emblématique de la mystique française: l'Épithalame de Jean deSaint-Samson. Bien qu'appartenant à des époques et à des sphères culturelles profondémentdifférentes, ces textes présentent des caractéristiques communes qu'il s'agira d'analyser, tantsur le plan de l'écriture que sur celui de la spiritualité. L’imaginaire du corps, en particulier,comme aussi le symbolisme métaphorique feront l'objet d'une enquête spécifique. Cette étudecomparative permettra d'élucider les courants souterrains d'un langage mystique qui s'inscritcertes dans telle ou telle tradition spirituelle, mais qui ignore, paradoxalement, les frontièresusuelles de l'orthodoxie confessionnelle. / The mystical experience is not foreign to the concept of spiritual pleasure. But what are themodes of the literary expression of pleasure amongst the diverse schools and mysticaltraditions? In this work, we examine two specific rich, and intense periods in the history ofuniversal mysticism: Persian mystical poetry of the thirteenth century and French spiritualliterature of the first half of the seventeenth century. The corpus includes a major work ofPersian mystical poetry, read in its original language, Divan of Jalal ad-Din Rumi and theemblematic work of the French mystic Jean de Saint-Samson, Epithalame. Although theybelong to profoundly different times and cultural enviroments, these texts have commonspiritual and literary characteristics. We will analyze these similarities, with particular focuson the fantasy of the body as metaphorical symbolism. This comparative study will elucidatethe undercurrents of a mystical language which exposes a unique spiritual tradition, butignores, paradoxically, the usual boundaries of religious orthodoxy.

Calâleddin Mohammad Balxi, ou Roumi, est un poète mystique persan du XIIIe siècle, parmi les plus connus en Occident et surtout l’un des plus traduits de la littérature persane, notamment en anglais. Ce fait est dû aussi bien à l’immensité de son œuvre poétique consistant en un ouvrage mystico-didactique, Masnavi e ma’navi et un recueil mystico-lyrique de qazals et de quatrains, intitulé Divân e Şams e Tabrizi, qu’à un significatif engouement relativement récent en Amérique anglophone pour ses poèmes, de caractère spirituel. Les textes de Roumi apparaissent, de manière sporadique, en allemand, anglais et français, dès le début du XIXe siècle jusqu’à ce que Masnavi soit intégralement traduit en anglais au début du XXe siècle. Des vagues de réception ont désormais vu le jour dans le monde anglophone grâce aux nombreuses retraductions et adaptations. La réception du poète a été plus mince dans le monde francophone, où la grande partie des traductions ne datent que de la seconde moitié du XXe siècle sans susciter le même enthousiasme. Si les traductions ne font pas défaut dans ces deux langues, les spécifiés de la poésie persane ainsi que de la pensée mystique rendent particulièrement difficile l’opération du transfert du discours poétique de Roumi en anglais et en français. On étudie ici, d’abord, les obstacles principaux auxquels doivent faire face les traducteurs sur les plans linguistique, sémiotique, stylistique, poétique, et herméneutique. Cet exposé cherche, ensuite, à montrer les modalités du transfert de l’œuvre chez les traducteurs anglophones et francophones de diverses époques en évaluant les traductions dans le cadre de la théorie éthique (bermanienne) de la traduction. S’inspirant des théories sociolinguistiques de la traduction et s’appuyant sur un corpus bilingue diversifié, cette thèse tente enfin d’expliquer les différences de degré et de nature de la réception par les deux sphères culturelles cibles. / Calâleddin Mohammad Balxi or Rumi, a Persian mystical poet of the 13th century, is amongst the best known in the West and one of the most translated authors of Persian literature, especially in English. This is due to the abundance of his poetic works which consist of mystical and didactic Masnavi e ma’navi and a collection of lyrical qazals and quatrains, Divân e Şams e Tabrizi. He is also known and translated because of the relatively recent strong appeal of his poems, with their spiritual undertone, to the North American audience. Rumi’s poems appeared sporadically in German, English and French since the beginning of the 19th century until the full English translation of Masnavi in the early 20th century. Ever since, the English-speaking world has had waves of reception thanks to numerous retranslations and adaptations. In the French-speaking world, however, the reception of Rumi has been far less important: the majority of the translations were introduced in the second half of the 20th century and failed to find an equally enthusiastic audience. Despite numerous translations in both languages, transferring the poetic discourse of Rumi to French and English is a particularly complicated task, considering the specificities of Persian poetry and the mystical quality of his thought. In this study, we will first look into the principal obstacles that translators must surmount and we will work from linguistic, semiotic, stylistic, poetic, and hermeneutic perspectives. We will subsequently show how this transferring process has been carried out by French and English-speaking translators of various periods by applying the principles of Berman’s theory of translation ethics to their works. Working from a diverse bilingual corpus and using the sociolinguistic theories of translation, the present thesis intends to explain the differences in the level and nature of this reception in the two target cultural spheres.

<p>Min uppsats är en jungiansk analys av Mevlevi-orderns dansritual. Min C-uppsats, Den dansande imaginationen, behandlade dansterapi utifrån den jungianska psykologins teorier och analysen av dansritualen är en fortsättning på temat om dans som ett redskap i den terapeutiska processen.</p><p>Syftet med min uppsats är att utifrån den jungianska psykologins teorier få en fördjupad förståelse för den psykiska process som ritualen återspeglar. Min frågeställning är följande:</p><p>Vilken psykologisk innebörd får Mevlevi-orderns dansritual om jag analyserar den utifrån den jungianska psykologins teorier?</p><p>Jag har analyserat utifrån arketypteorin och teorin om individuationsprocessen som innebär en fortgående psykisk växt som leder fram till mötet med en gudomlig inre själskärna, Självet. Forskningsmetoden jag har använt mig av är en hermeneutisk textanalys och texten jag har analyserat är Friedlanders redogörelse för dansritualen. Jag har använt mig av amplifikationsmetoden i min analys vilket innebär att jag dragit paralleller till symboliskt material för att tydliggöra och fördjupa förståelsen för dansritualen. Jag har analyserat ritualen i dess helhet eftersom varje del i ritualen har sin specifika betydelse och bidrar till dess psykologiska innebörd.</p><p>Genom att analysera dansritualen utifrån Jungs teorier får ritualen den psykologiska innebörden av en individuationsprocess som leder fram till upplevelsen av Självet som den centrala och organiserande arketypen i psyket. I dansritualen får dansaren en konkret fysisk upplevelse av ett skeende som har en inre psykologisk motsvarighet och genom denna upplevelse finns en möjlighet att medvetandegöra omedvetet material.</p>

Min uppsats är en jungiansk analys av Mevlevi-orderns dansritual. Min C-uppsats, Den dansande imaginationen, behandlade dansterapi utifrån den jungianska psykologins teorier och analysen av dansritualen är en fortsättning på temat om dans som ett redskap i den terapeutiska processen. Syftet med min uppsats är att utifrån den jungianska psykologins teorier få en fördjupad förståelse för den psykiska process som ritualen återspeglar. Min frågeställning är följande: Vilken psykologisk innebörd får Mevlevi-orderns dansritual om jag analyserar den utifrån den jungianska psykologins teorier? Jag har analyserat utifrån arketypteorin och teorin om individuationsprocessen som innebär en fortgående psykisk växt som leder fram till mötet med en gudomlig inre själskärna, Självet. Forskningsmetoden jag har använt mig av är en hermeneutisk textanalys och texten jag har analyserat är Friedlanders redogörelse för dansritualen. Jag har använt mig av amplifikationsmetoden i min analys vilket innebär att jag dragit paralleller till symboliskt material för att tydliggöra och fördjupa förståelsen för dansritualen. Jag har analyserat ritualen i dess helhet eftersom varje del i ritualen har sin specifika betydelse och bidrar till dess psykologiska innebörd. Genom att analysera dansritualen utifrån Jungs teorier får ritualen den psykologiska innebörden av en individuationsprocess som leder fram till upplevelsen av Självet som den centrala och organiserande arketypen i psyket. I dansritualen får dansaren en konkret fysisk upplevelse av ett skeende som har en inre psykologisk motsvarighet och genom denna upplevelse finns en möjlighet att medvetandegöra omedvetet material.

No description available.