<p>Denna studie undersöker vad skolor kan erbjuda för insatser till elever som är skoltrötta eller som avviker mot skolans normer och regler genom skolkning och eller störande beteende under lektionstid. Syftet är att undersöka vad fyra rektorer i Växjö kommun har för syn på vad det finns för insatser. De frågor som valts för att besvara syftet är: Vad anser rektorerna ska göras för att alla elever ska klara behörighetskraven? Vad har rektorerna för syn på målsättningen för att alla grundskoleelever ska klara behörighetskraven till gymnasiestudier? Vilka typer av insatser finns, enligt rektorerna, för de elever som avviker från skolans normer? Vilken personal arbetar, enligt rektorerna, med dessa elever? För att få svar på dessa frågor användes en kvalitativ intervjuer iform av halvstruktuerade öppna frågor. För att analysera resultatet valdes symbolisk interaktionism och Erving Goffmans dramaturgiska perspektiv</p>

Syftet med studien är att få en fördjupad förståelse av hinder i matematiklärande ur ett lärarperspektiv med avseende på särskilt stöd i matematik och hänsyn till inkludering. Då vi vill ha en fördjupad förståelse väljer vi en kvalitativ inriktning på vår studie. Vi har genomfört tolv intervjuer med lärare. Det framkom en rad olika teman när det gäller hinder i matematiklärandet. Teman som lärmiljön, självförtroendet och motivation, koncentrationssvårigheter samt sociala svårigheter. När eleverna uppvisar svårigheter i matematik sker en rad olika extra anpassningar, vilka görs inom ramen för undervisning. När de är otillräckliga får eleverna det som kallas för särskilt stöd så som en-till-en undervisning, mindre undervisningsgrupp och specialpedagogiskt riktat stöd.  Utöver skillnader i lärmiljöerna och orsaker till särskilt stöd fann vi dilemman kring begreppen inkludering och exkludering hos lärarna. Deras åsikter skiljde sig åt. De ansåg att eleverna kan vara exkluderade i en inkluderande miljö, likväl som de kan vara inkluderade i en, av forskningen menad, exkluderande miljö. Detta medför att det finns skillnader i vilka insatser som görs för eleverna och vilket stöd som sätts in för elever i behov av särskilt stöd. Vi har fått en inblick i hur det fungerar på de skolor vi besökt och vi har fått en fördjupad förståelse av hur de möter elever i behov av särskilt stöd men också hur de vill att det ska fungera, om rätt förutsättningar finns.

Syftet med studien var att undersöka hur lärare identifierar barn med behov av särskiltstöd i förskoleklass och om det ges likvärdigt stöd till alla. Detta har gjorts genom enkvalitativ studie där lärare (n=17) på tolv skolor i en mellanstor stad i Sverige harintervjuats. Huvudresultatet visar att barn måste ha en fastställd diagnos för att fåsärskilt stöd, dock räcker inte alltid det utan det behövs ett kraftigt utåtagerandebeteende där barnet är en fara för sig själv och/eller andra. Barn med inåtvänt beteendeupptäcks som regel senare än de med utåtagerande beteende. I resultatet framkom attbarn med utåtagerande beteende oftare får insatser än barn med inåtvänt beteende, vilketgör att det inte blir likvärdig skolgång för alla. Eftersom avvikande beteenden är socialtkonstruerade i samhället valde vi att använda oss av socialkonstruktivismen för våranalys, samt genusperspektivet då det finns skillnader mellan könen.

Särskilt stöd utgör elevens yttersta garant för skolans ansträngningar att undanröja orsaker till skolsvårigheter. I lärarens praktik krävs definition och gränsdragning för att skilja det särskilda stödet från annat stöd. Syftet med studien är att undersöka hur 7-9-lärare på en skola definierar, avgränsar och erfar arbetet med särskilt stöd. Undersökningen är kvalitativ och genomförd i form av intervjuer, där lärarnas uppfattningar söks. Resultatet visar att de uppfattningar av definition och gränsdragning som framträder är situations-bundna och utgör dilemman för den undersökta lärargruppen. Lärarnas utsagor förhåller sig "lös-ningsfokuserat" ofta kritiskt till det rådande läget. Utsagor kring den juridiska styrningen av särskilt stöd uteblir nästan helt. De individuella variationer i definition och gränsdragning som framträder i lärargruppens beskriv-ningar tydliggör behovet av att på alla skolenheter aktivt arbeta med samstämmighet kring stödin-satser för elever. Ytterst är detta frågan om rätten till likvärdig utbildning.

Syftet med denna studie är att undersöka hur textillärare kan hanterar undervisningens alla utmaningar när det gäller elever med särskilda behov och hur rustade de är inför uppgiften att hantera olika situationer. De metoder som användes i undersökningen är kvalitativ intervju med öppna frågor och litteratursökning. En jämförelseanalys användes för att visa på resultatens likheter och olikheter. Resultatet visar att de stora utmaningarna i textilslöjden är att hitta elevernas motivation till en uppgift, se till varje individs svårigheter/möjligheter och att förstå elevernas problematik. I den litteratur vi läst påpekas det att som lärare måste man vara påläst om olika diagnoser för att kunna ge rätt undervisning för elever med behov av särskilt stöd. Resultatet visar att de textillärare vi intervjuat inte fått rätt förutsättningar för att kunna jobba för elever med behov av särskilt stöd eftersom de ofta inte får information om eleverna. Att planera, visualisera och strukturera anser Thimon (2007) som viktigt för att undervisningen ska bli så bra som möjligt. För att kunna hantera elever med särskilda behov krävs det att man jobbar med vad eleven kan och att ge mycket positiv uppmärksamhet. Vi har även valt att undersöka hur undervisningsmiljön ser ut i textilslöjden för elever i behov av särskilt stöd. Resultatet visar att undervisningsmiljön bör vara tydligt strukturerad, tydliga instruktioner och kortare arbetspass. / 2010ht4673

No description available.

Syftet med det här examensarbetet är att ta reda på hur lärare beskriver att de gör för att skapa goda lärandemiljöer i klassrummet för elever i behov av särskilt stöd. Detta för att som blivande lärare öka kunskapen hur man på bästa sätt kan ge stöd och underlätta för elever med beteende- och inlärningssvårigheter. I den här undersökningen har en kvalitativ studie gjorts där fem lärare och en specialpedagog har intervjuats för att få reda på hur dessa arbetar med att skapa goda lärandemiljöer för elever i behov av extra stöd. Specialpedagogiken ligger i centrum med två teorier som bakgrund som används mycket inom specialpedagogiken, behaviourismen och den sociokulturella teorin. De viktigaste begreppen inom området specialpedagogik har beskrivits samt vanliga diagnoser bakom inlärnings- och beteendesvårigheter, då det är viktigt som lärare att vara insatt i detta vid undervisning av elever i behov av stöd. I resultatet ses att vikten av individualisering och struktur i klassrummet gör mycket för inlärningen. Att alla elever har olika inlärningssätt och trivs i olika inlärningsmiljöer och att det är upp till alla lärare att se till den enskilda individen och hur den lär bäst.

I den här studien har jag undersökt hur högstadieskolor i Lappland arbetar med elever som har en ADHD-problematik. Studien inkluderar både elever med en ADHD-diagnos och de som har en odiagnostiserad ADHD-liknande problematik. Undersökningen gjordes med hjälp av en enkät som skickades ut till samtliga 31 skolor i Lappland och av vilka 21 svarade. Studien bottnar i ett relationellt perspektiv och inkluderingsprinciper enligt Vygotskijs teorier.   Bland skolorna i Lappland erbjuder man många olika typer av stöd. Alla de olika stödinsatser som gavs som svarsalternativ i enkäten förekom i skolorna och med tanke på denna variation bör det gå att hitta rätt stöd för varje individ. Av dessa stödinsatser är vissa inkluderande där man anpassar miljön och undervisningen i klassrummet för att passa eleverna, medan andra är exkluderande där elever plockas ut och särskiljs med grund av kunskaper och diagnoser.   Det har gjorts flera landsomfattande studier gällande stödinsatser och åtgärdsprogram. Dessa har inbegripit hela mångfalden av elever i behov av stöd och inte bara de med en ADHD-problematik. Trots dessa skillnader är mina resultat mycket lika de tidigare studierna.

Åtgärdsprogram ska utarbetas för de elever som är i behov av särskilt stöd. I dessa åtgärdsprogram ska hänsyn tas till individ-, grupp- och organisationsnivå. Forskning har dock visat att hänsyn bara tas till individnivån och analys av verksamheten uteblir. Syftet med föreliggande arbete är att undersöka hur fem specialpedagoger resonerar kring arbetet med åtgärdsprogram och särskilt stöd i dess relation till grupp- och organisationsnivå. Studien genomförs via semistrukturerade intervjuer utifrån en tematisk innehållsanalys. Intervjuerna kretsar kring begreppen särskilt stöd, grupp- och organisationsnivå, utredning och åtgärdsprogram. Dessutom lyfts specialpedagogernas beskrivningar av problem med att skriva åtgärdsprogram på grupp- och organisationsnivå fram. Arbetet utgår vidare från ett relationellt perspektiv där inte bara problem förläggs till individen. Resultatet av studien visar att särskilt stöd förklaras som undervisning utanför ordinarie undervisning där svårigheterna och åtgärderna förläggs till individen. Gruppnivå och organisationsnivå förklaras på flera olika sätt. En tendens är att grupp är det samma som klass och att organisationsnivån har med rektor att göra. Nivåerna och de åtgärder som är kopplade till grupp- och organisationsnivå beskrivs som att det handlar om vad gruppen och organisationen kan göra för individen. Arbetet handlar sällan i samband med åtgärdsprogram om att åtgärder är kopplade till annat än enskilda elever. Åtgärder sker dock på grupp- och organisationsnivå men de hamnar inte i åtgärdsprogram. Elever och föräldrar är inte heller delaktiga i arbete kring åtgärder som är inriktade mot grupp- eller organisationsnivå.

Syftet med studien är att få en förståelse för förskollärares syn på inkludering, normalitet och avvikelse, samt barn i behov av särskilt stöd. Vi vill också få ökade kunskaper om vilka förutsättningar som krävs, och vad förskollärarna själva anser att deras egen roll har för betydelse i arbetet med att skapa en inkluderande barngrupp. I studien används kvalitativa intervjuer som metod. Fem utbildade förskollärare från olika förskolor intervjuas. Resultatet visar att förskollärarnas syn på inkludering präglas av demokratiska värderingar. De ser till alla barns lika värde och att alla har rätt till delaktighet i verksamheten. Samtliga förskollärare menar även att barnens olikheter gynnar allas utveckling. Deras syn på normalitet och avvikelse varierar dock. Vissa menar att för att anses normal måste man bete sig och prestera ungefär som majoriteten i en grupp. De övriga förskollärarna anser att ingen är normal och att alla är avvikare på något sätt. När förskollärarna beskriver vilka barn som är i behov av särskilt stöd fokuserar de främst på barn med sociala och språkliga svårigheter, samt barn med diagnoser. De förutsättningar som förskollärarna anser är avgörande för att alla barn ska bli inkluderade i gruppen är dels mindre barngrupper, dels ökad personaltäthet. Vidare menar förskollärarna att god ekonomi och möjlighet till kompetensutveckling underlättar inkluderingsarbetet. Förskollärarna anser också att de själva måste vara goda förebilder och inta ett professionellt förhållningssätt. Alla barns styrkor ska synliggöras och tas tillvara. Dessutom poängterar förskollärarna vikten av att vara en reflekterande pedagog för att medvetandegöra sitt eget agerande gentemot barngruppen.