Syftet är att kartlägga om rektorers och specialpedagogers helhetssyn blir synlig kring eleven med åtgärdsprogram. Frågeställningar vi vill ha svar på i arbetet är: Hur ser arbetsgången ut kring åtgärdsprogram? Hur görs pedagogiska utredningar i samband med upprättande av åtgärdsprogram? Hur beskrivs åtgärder på individ-, grupp-, och organisationsnivå? Eftersom vi båda dagligen kommer i kontakt med elever i behov av särskilt stöd så kändes det naturligt att välja att fördjupa oss i arbetet kring åtgärdsprogram. Med tanke på att vi läser till specialpedagoger så tyckte vi att vi ville ta in specialpedagogens förväntade helhetssyn. Vi förväntade oss att hitta åtgärder främst på individnivå och vågade inte hoppas på att hitta särskilt mycket på grupp- och skolnivå. För att kunna genomföra studien har vi genomfört kvalitativa intervjuer med specialpedagoger och rektorer samt analyserat ett antal åtgärdsprogram. Genom intervjuerna fann vi att specialpedagogerna används på olika sätt både i samband med åtgärdsprogram och med tanke på övriga arbetsuppgifter. Studien visade att det är svårt att dela in de olika åtgärderna på de olika nivåerna. Det visade sig i våra intervjuer och i dokumentanalysen att det förekommer åtgärder på skol-, grupp- och individnivå och att de på skolorna arbetar med att utveckla klassrumsmiljön för att ge fler elever möjligheter att lyckas. Vi såg också att arbetsgången kring åtgärdsprogram var likartad på de olika skolorna.

Åtgärdsprogram ska utarbetas för de elever som är i behov av särskilt stöd. I dessa åtgärdsprogram ska hänsyn tas till individ-, grupp- och organisationsnivå. Forskning har dock visat att hänsyn bara tas till individnivån och analys av verksamheten uteblir. Syftet med föreliggande arbete är att undersöka hur fem specialpedagoger resonerar kring arbetet med åtgärdsprogram och särskilt stöd i dess relation till grupp- och organisationsnivå. Studien genomförs via semistrukturerade intervjuer utifrån en tematisk innehållsanalys. Intervjuerna kretsar kring begreppen särskilt stöd, grupp- och organisationsnivå, utredning och åtgärdsprogram. Dessutom lyfts specialpedagogernas beskrivningar av problem med att skriva åtgärdsprogram på grupp- och organisationsnivå fram. Arbetet utgår vidare från ett relationellt perspektiv där inte bara problem förläggs till individen. Resultatet av studien visar att särskilt stöd förklaras som undervisning utanför ordinarie undervisning där svårigheterna och åtgärderna förläggs till individen. Gruppnivå och organisationsnivå förklaras på flera olika sätt. En tendens är att grupp är det samma som klass och att organisationsnivån har med rektor att göra. Nivåerna och de åtgärder som är kopplade till grupp- och organisationsnivå beskrivs som att det handlar om vad gruppen och organisationen kan göra för individen. Arbetet handlar sällan i samband med åtgärdsprogram om att åtgärder är kopplade till annat än enskilda elever. Åtgärder sker dock på grupp- och organisationsnivå men de hamnar inte i åtgärdsprogram. Elever och föräldrar är inte heller delaktiga i arbete kring åtgärder som är inriktade mot grupp- eller organisationsnivå.

Syftet med studien är att undersöka vad förskollärare i förskola och förskoleklass beskriver gällande överlämningar. I studien är samverkan och informationsutbyte två ledande begrepp som återkommer och som är grundläggande i överlämningar mellan förskola och förskoleklass. Studien grundar sig på kvalitativa intervjuer som metod och har utförts i två olika kommuner. För att vi skulle kunna ta del av olika beskrivningar gällande överlämningar valde vi att utföra intervjuerna med personal inom både förskola och förskoleklass i de båda kommunerna. På så sätt fick vi möjlighet till att se om det finns några eventuella skillnader i deras upplevelser gällande överlämningar. Det är sju förskollärare och åtta förskoleklasslärare som har deltagit i studien. Studien har visat att förskollärare i förskola och förskoleklass överlag har liknande upplevelser när det gäller överlämningar mellan dessa verksamheter. Det går trots detta att urskilja olika mindre skillnader och uppfattningar gällande vissa aspekter inom överlämningarnas struktur. Studien synliggör att vissa upplevelser kan kopplas till att förskola och förskoleklass arbetar efter olika läroplaner. Det framkom även att sekretessen i vissa fall kan ha en påverkan för hur överlämningarna utförs och upplevs. Överlämningar mellan förskola och förskoleklass är en väsentlig aspekt och det är därför grundläggande att den sker på bästa möjliga sätt för att underlätta för barnen i deras trygghet, utveckling och lärande.

Syftet med denna studie var att undersöka förskollärares uppfattningar om hur de förstår och användersärskilt stöd. Studien bygger på en kvalitativ ansats med inspiration från fenomenografin.Datainsamlingen har genomförts utifrån halvstrukturerade intervjuer med nio-9 förskollärare från olikakommuner i Mellansverige. Studiens resultat diskuteras utifrån teoretiska utgångspunkter såsomindividperspektivet, relationella perspektivet, kritiska perspektivet, kategoriska perspektivet ochdilemmaperspektivet. Förskollärarnas uppfattningar gällande Särskilt stöd visar sig ha en skiftandekaraktär då den innebär olika saker och används utifrån olika syften. Deras uppfattningar av särskilt stödavspeglar förståelse och användning på Individ -, Grupp -, och Organisationsnivå. De som berörs avsärskilt stöd kan både vara barn som har fastställda diagnoser eller barn som har andra svårigheter. Detsärskilda stödet på individnivå kan både bli exkluderande och utpekande enligt förskollärarna. Ävenbarngrupperna berörs av särskilt stöd, då de både kan vara i behov av det eller användas som särskiltstöd. Uppfattningar på organisationsnivå avspeglar arbetslagens behov av organisatoriskaförutsättningar såsom specialpedagogisk handledning och kunskaper kring särskilt stöd för att kunna geett fungerande stöd, arbeta förebyggande och inkluderande. Organisatoriska brister och ekonomiskafaktorer är enligt förskollärarna orsaken till att barn inte får sina stödbehov tillgodosedda i tid eller attdet särskilda stödet uteblir.

Studiens syfte är att beskriva och analysera hur specialpedagogers formella kompetens motsvarar de förväntningar på praktisk yrkeskompetens som specialpedagogerna möter från olika aktörer i skolans vardagsverksamhet. Vi använder oss av en kvalitativ metod och intervjuer för att undersöka vårt fält. I vår studie ingår nio intervjuer med specialpedagoger, verksamma i kommunala skolor, fristående skolor eller central elevhälsa. Forskning har visat att specialpedagoger ofta möter förväntningar på att de ska arbeta direkt med stöd mot elever och att skolor ofta har en kategorisk syn på skolsvårigheter. Nyare forskning har även visat att få professioner, utöver specialpedagogerna själva, i skolan anser att specialpedagoger ska arbeta övergripande med organisation samt skolutvecklingsfrågor. Forskning har också visat att specialpedagoger ofta saknar mandat från ledning för hela sitt uppdrag och att de sällan har den strategiska position, exempelvis i ledningsgrupp, i organisationen som de skulle behöva för att lyckas med uppdraget. Studiens resultat visar att faktorer som respondenterna beskriver som avgörande för huruvida de har förutsättningar att utnyttja sin kompetens till fullo är framför allt en ledning som är medveten om specialpedagogens kompetens och har en vision om en inkluderande skola. Vidare så visar studien att det för skolanställda specialpedagoger även är en stor fördel att ingå i en ledningsgrupp eller ha en ledningsfunktion då det skapar bättre förutsättningar för specialpedagogerna att arbeta organisatoriskt samt närmre samverkan med ledning. De centralt anställda specialpedagoger i studien, som alltså arbetar mot skolor men som extern specialistkompetens, har större möjligheter att utnyttja sin fulla kompetens. Studien tyder också på att de skolanställda specialpedagogerna ofta måste kompromissa och att de får en roll som i mycket liknar speciallärarens på så sätt att de ofta arbetar kompensatoriskt med elever samt fungerar som rådgivare. Specialpedagogerna i studien uttrycker tydligt sitt relationella perspektiv på svårigheter men beskriver hur de ofta möter en kategorisk syn på skolsvårigheter från andra aktörer på arbetsplatsen, i synnerhet pedagoger.

I svensk grundskola hade innevarande läsår 51400 elever ett åtgärdsprogram. Med tanke på mängden text som skolan producerar om en elev genom skolåren är det av vikt att reflektera över vad som skrivs. Skriva bra åtgärdsprogram är en utmaning då det handlar om elever i en redan utsatt position där inte utanförskapet ytterligare ska förstärkas. Detta gör formulering av insatserna i sig och var de förläggs viktiga. Urvalet, 55 åtgärdsprogram från årskurs 3 från en skolenhet i mellansverige, analyserades med metoden summativ innehållsanalys. Studien undersöker förekomsten av matematik i åtgärdsprogram. Syftet är att analysera fördelningen av det matematiska innehållet i  procedurkunskap respektive konceptuellt kunskap. Dessutom är syftet att analysera på vilken nivå: individ, grupp och organisation, stödet förläggs samt vilka specialpedagogiska perspektiv; kompensatoriskt, kritiskt och dilemma, som framkommer ur texten.   Resultatet visar att 27 åtgärdsprogram innehåller matematik. Sammanfattningsvis syns flera perspektiv i de flesta åtgärdsprogram med information om det matematiska innehållet, vem som ska hjälpa eleven och var eleven ska få hjälpen och till viss del hur stödet ska ges. Däremot gör stora målformuleringar i åtgärdsprogram dem oklara i vilket det matematiska innehållet är samt hur undervisningen ska förändras för att möta elevens behov.

Kunskapsöversikten utgår från vår frågeställning; vad säger forskning om hur elevers sociala klass- och socioekonomiska bakgrund påverkar undervisningen i naturkunskap? Vi redogör också för vår systematiska sökprocess.Utifrån ett systemteoretiskt-inspirerat synsätt på de forskningsstudier vi undersökt, har vi kategoriserat resultaten på tre nivåer; individ-, grupp- samt organisationsnivå, olika faktorer som påverkar naturkunskapsundervisningen. Vi har undersökt elevers syn på naturkunskap, kompensationsåtgärder, lärares syn och förväntningar, lärarens kvalitét, föräldrars påverkan genom engagemang, förväntningar, IKT möjligheter samt organisatoriska faktorer. Vi diskuterar resultatet i relation till vår kommande yrkesprofession utifrån de faktorer studierna identifierat. Vår analys gav oss ett resultat gällande brister i forskningsfältet. Vi fann att det saknas forskning på organisatorisk nivå. Detta inspirerar oss till vidare forskning kring de möjligheter en organisatoriskförändring kan ge. Därför vill vi i framtida examensarbete undersöka vilka åsikter erfarna F-3 lärare och rektorer har kring problematiken samt vad dem anser bör göras för att minska skillnaderna i elevernas prestationer inom naturkunskap?

Bakgrund: Skolsköterskans arbetsuppgifter har förändrats över tid, från medicinska insatser på individnivå till ett fokus på hälsofrämjande arbete på individ-, grupp- och organisationsnivå. Skollag, riktlinjer och kompetensbeskrivning beskriver att skolsköterskan ska arbeta hälsofrämjande och förebyggande på gruppnivå. Trots det sker skolsköterskans arbetsinsatser främst åtgärdande på individnivå. Syfte: Syftet med studien var att belysa skolsköterskors inställning till sitt uppdrag med fokus på hälsofrämjande arbete på gruppnivå. Metod: En kvalitativ metod med induktiv ansats valdes för att besvara studiens syfte. Semistrukturerade telefonintervjuer med tio skolsköterskor på väst- och östkusten i Sverige genomfördes. Datamaterialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys på latent nivå. Resultat: Analysen resulterade i två kategorier; Skolsköterskans yrkesroll och rollförändring och Arbetsstruktur och organisation, med fem subkategorier; Fokus från åtgärdande insatser till hälsofrämjande arbete; Skolsköterskans breda hälsofrämjande potential; Inga tydliga arbetsbeskrivningar; Prioritering av arbetsuppgifter och Hela skolans ansvar. Konklusion: Skolsköterskan är en unik kompetens som den enda professionen i skolan som möter samtliga elever utifrån ett medicinskt-, omvårdnadsmässigt- och salutogent synsätt. Skolsköterskor vill arbeta mer hälsofrämjande på gruppnivå än vad som görs idag, men saknar tydliga strukturer och tillräckligt med tid och resurser för det arbetet. Med rätt förutsättningar kan skolsköterskan bli mer delaktig i det hälsofrämjande arbetet på gruppnivå. / Background: The school nurse’s duties have changed over time, from medical contributions at the individual level to a focus on promoting health at individual-, group- and organizational levels. Swedish school law, guidelines and competence description describes that school nurses’ work methods should be promoting health and be preventative at the group level. Nevertheless, today, the school nurse’s work is mainly done on an individual level. Purpose: The purpose of the study was to highlight school nurses’ attitude towards their assignment in focusing on health promoting work at the group level. Method: A qualitative method was used. Semi-structured telephone interviews with ten school nurses in Sweden were conducted. The data was analysed with a qualitative content analysis method and with an inductive approach, on a latent level. Result: The analysis resulted in two categories; The school nurse’s professional role and role change and Work Structure and Organization, with five subcategories; Focus from curative efforts to promote health promotion; School nurse's broad health promotion potential; No clear job descriptions; Priority of tasks and Responsibility of the whole school. Conclusion: The school nurses have unique skills being the only school profession that meets all students from a medical, care and salutogenic perspective. School nurses would like to work more health promotive at group level than what is currently done. With the right conditions, the school nurse would have a greater opportunity to work with health promotion at the group level.

I denna uppsats behandlar vi ämnen som relationer, emotioner och sociala band som är baserar på verksamheter inom vården i Västra Götalandsregionen. Vi har undersökt hur man som sjuksköterska, undersköterska och läkare förhåller sig till patienter som är dödligt sjuka på ett professionellt och medmänskligt sätt. Vi vill belysa hur sjuksköterska, undersköterska och läkaren hanterar eventuella svåra emotioner i mötet med sjuka patienter. Ytterligare en aspekt på vår studie är förhållandet mellan individ och gruppnivå i dessa yrken samt hur stödet mellan kollegorna ser ut när det gäller ventilering av emotioner. Vi har även studerat hur arbetsliv och privatliv interagerar med vartannat i detta fall. Vi har undersökt området genom åtta kvalitativa intervjuer med individer som arbetar med människor som är dödligt sjuka inom vården. Vi har använt oss av den hermeneutiska ansatsen vilket innebär att vårt förhållningssätt att tolkning och förståelse snarare än att etablera sanningar. Detta innebär att de resultat och reflektioner som vi grundar vår studie på är baserade på det empiriska material vi har fått genom intervjuerna. Alla svar är grundade på informanters egna upplevelser, tankar och emotioner. Genom våra semi-strukturerade intervjuer har vi sedan analyserat dessa utifrån följande teorier: Skam och stolthet av Thomas Scheff, Rolltagande av Erving Goffman, Hänsynsemotionssystemet av Thomas Scheff, Yt och djupagerande av Arlie Hochschild, Emotionellt arbete av Arlie Hochschild och Över och under differentiering av Tomas Scheff. Resultatet av vår studie visar att yrkesroll och privatpersonen är svåra att särskilja för de som arbetar inom vården i mötet med döende patienter. Enligt vår studie blir det extra svårt för exempelvis en onkolog att distansera sig till patienten om denne har blivit behandlad av läkaren under en längre period. Studien visar också att stödet bland kollegorna är väldigt viktigt där kollegorna över lag känner en stor samhörighet, bland annat genom att de ventilerar negativa känslor och erfarenheter i sina arbeten. Oftast kommer man patienten för nära emotionellt men i vissa sammanhang kan det också vara svårt att inte ha en för stor del distans till patienten om man exempelvis nyligen har börjat behandla denne. Det har visat sig att vissa patienter gör mindre intryck på vårdpersonalen även om man har träffat denne under flera år. Differentieringen och relationen till patienten beror också på personkemi samt hur personliga läkare och patienter är gentemot varandra. / In this paper we threat topics such as relationships, emotions, and social ties that are based on activities in health care in the Västra Götaland region. We have examined how nurses’ and a doctor relate to patients who are terminally ill in a professional and humane manner. We want to illustrate how nurses’ and the doctor handle any difficult emotion when meeting patients. Another aspect of our study is the relationship between the individual and group levels in these professions and how the support of their colleagues will look like when it comes to venting of emotions. We have also studied how the workplace and the private life interact with each other in this case. We have investigated the field by eight qualitative interviews with individuals who work with people who are terminally ill in hospitals. We made use of the hermeneutic approach, which means that our approach to interpreting and understanding rather than establishing truths. This means that the findings and reflections that we base on our study on are based on the empirical material we have received through the interviews. All answers are based on informants’ own experiences, thoughts and emotions. Through our semi-structured interviews, we then analyzed them based on the following theories: Shame and pride by Thomas Scheff, Role-taking by Erving Goffman, The deference-emotion system by Thomas Scheff, Surface- and deep acting by Arlie Hochschild , Emotional labour by Arlie Hochschild and Over- and under differentiation by Thomas Scheff . The results of our study show that the role and the private person are difficult to distinguish for those working in health care in the face of dying patients. According to our study, it is especially difficult for example; an oncologist to distance himself or herself to the patient if the doctor has treated him or her for a longer period. The study also shows that support among colleagues is very important and that colleagues generally feel a great affinity, including through venting negative feelings and experiences in their jobs. Most often the doctor gets too close emotionally to the patient but in some contexts it may also be hard not to have too large distance to the patient if, for example he or she recently have begun to treat the patient. It has been shown that some patients make less impression on the nursing staff even if they 've met them several years. The differentiation and relationship with the patient also depends on personal chemistry and how personal physicians and patients are to each other.

No description available.