I läroplanen står det att eleverna i grundskolan ska få en organiserad undervisning under lärares ledning både i helklass, mindre grupper och enskilt. All personal i skolan ska uppmärksamma och stödja elever i behov av särskilt stöd och extra anpassning (Lgr 11, s. 7). I vår studie undersöks hur lärare ser på särskilt stöd i matematik i grundskolans tidiga år F - 4, samt hur lärare anpassar matematikundervisningen för att hjälpa elever i behov av särskilt stöd. Vi har gjort en kvalitativ enkät där lågstadielärare beskriver hur de hanterar och bygger sin undervisning för att främja elevernas behov. Resultaten visar att elevanpassad undervisning är vad som skapar de bästa förutsättningarna för elever, men att tid saknas för att genomföra detta. Samtidigt visar resultaten att alla lärare använder olika metoder för att hjälpa dessa elever, men en del anpassar sina metoder beroende på vad skolan har för möjligheter som t.ex. lokaler.

Syftet med den här studien är att belysa rektorers tolkning av frirummet gällande organisering av arbetet med särskilt stöd. Med en hermeneutisk ansats kopplad till pragmatism, främst kritisk pragmatism, och frirumsteorin, samt med djupintervju som verktyg utgör tre centrala frågor utgångspunkten för undersökningen. Den första handlar om hur rektor beskriver sin verksamhet gällande organisering av särskilt stöd utifrån sin tolkning av skolans styrdokument. Den andra frågan berör vilka särskilt viktiga faktorer för att få till stånd en välfungerande organisation kring särskilt stöd det finns enligt rektor. Den sista frågeställningen behandlar rektors upplevelse av relationen mellan styrdokument och den faktiska verksamheten kring särskilt stöd. Resultatet visar att rektorers tolkning av frirummet gällande organisering av arbetet med särskilt stöd utgörs av särskilt viktiga faktorer som kompetens, grundläggande organisationsstruktur och relationsbygge. Det handlar också om att förhålla sig till den diskrepans samtliga rektorer utrycker att de upplever existerar mellan skolans styrdokument och det som bland annat beroende på tillgängliga ekonomiska medel kan realiseras.

Uppsatsen tar sin utgång i hur förskolebarn i behov av särskilt stöd utifrån problemskapande beteende skrivs fram i text, i relation till specialpedagogiska perspektiv. Textunderlaget utgörs av den amerikanske psykologen Ross W. Greenes böcker Explosiva barn och Vilse i skolan samt dokumentation i form av så kallade handlingsplaner skrivna av specialpedagoger. Gällande Greene söker jag klargöra vad hans utarbetade metod och samarbetsbaserade förhållningssätt Collaborative & Proactive Solutions innebär samt vilka specialpedagogiska perspektiv den ger uttryck för. Handlingsplanerna används i syfte att se vilken bild av barnet som konstitueras genom specialpedagogers sätt att formulera sig i text, samt vilka specialpedagogiska perspektiv som formuleringarna ger uttryck för. Kan det tänkas finnas gemensamma nämnare i det Greene förespråkar med det specialpedagogerna uttrycker? Studiens teoretiska ram utgörs av framförallt två specialpedagogiska perspektiv som av forskare anses dominera forskning om specialpedagogik, det traditionella perspektivet och de alternativa perspektiven. I sammanhanget förs även ett tredje perspektiv in, det relationsinriktade perspektivet. De specialpedagogiska perspektiven har fungerat som tolkningsstöd i analysen av studiens empiriska material, där ett diskursanalytiskt förhållningssätt har tillämpats som metod. Resultatet visar att det traditionella perspektivet dominerar specialpedagogisk verksamhet i förskolan men att det specialpedagogiska arbetet även inrymmer aspekter utifrån de alternativa perspektiven och det relationsinriktade perspektivet. Specialpedagogerna tenderar att individorientera sig där barnet i behov av särskilt stöd sätts in i ett gruppsammanhang men under kontrollerade förhållanden och med särskiljande uppgifter. Greene söker förklaringar till barns problemskapande beteende i den enskilda individens outvecklade förmågor, men menar att problem uppstår i relation till andra och att lösningar måste sökas i barnets omgivande miljö och relationer. Greene betonar relationella aspekter i arbetet med barn i behov av särskilt stöd och beskriver sin metod i termer av en relationsbyggande process. Genom specialpedagogernas formuleringar och Greenes metod konstitueras barnet som en social aktör med potential till förändring, men där specialpedagogerna tenderar att fastna vid barnets problematik, tenderar Greene att se barnets möjligheter.

Specialpedagogisk forskning om åtgärdsprogram i svensk skola har ofta fokuserat på situationen i grundskolan. I denna studie ligger istället fokus på åtgärdsprogram på gymnasiet. Syftet med studien är att studera hur gymnasieskolor beskriver elevers behov av särskilt stöd samt de åtgärder som förekommer i åtgärdsprogram. Vidare syftar studien till att ge mer kunskap om gränsdragningen mellan olika former av stöd, som extra anpassningar i undervisningen och särskilt stöd. Den valda metoden är att genom en fallstudie på två gymnasieskolor genomföra en kvalitativ textanalys och innehållsanalys på 34 åtgärdsprogram. Resultatet relateras till forskning om åtgärdsprogram samt Gunnar Bergs teori om frirum och visar att det i åtgärdsprogrammen inte alltid tydligt går att utläsa elevernas stödbehov eller att behoven bara delvis är beskrivna. Vidare framkommer det att det finns exempel där åtgärder beskrivs i den del av åtgärdsprogrammet där behoven normalt skall beskrivas. Studien visar även på en stor spridning på de stödåtgärder som tas upp i åtgärdsprogrammen men att det kan urskiljas ett mönster där individinriktade insatser syftande till att ge eleven specialpedagogiskt stöd i olika skolspecifika stödverksamheter är en vanligt förekommande åtgärd. Reduceringar av kurser eller förlängda gymnasiestudier är också exempel på andra vanligt förekommande åtgärder. Slutligen visar även undersökningen exempel på åtgärder som bättre stämmer överens med Skolverkets definitioner av extra anpassningar än särskilt stöd. Därmed synliggör studien svårigheten för de undersökta skolorna att tolka gränsen mellan särskilt stöd och extra anpassningar i undervisningen.

Alla elever skall ges samma möjlighet till delaktighet i sin lärmiljö i skolan och i frågor som rör dem. Samtidigt visar tidigare forskningsstudier på vilka utmaningar och svårigheter skolan ställs inför i arbetet med att skapa delaktighet för alla elever. Då forskning även visat att elever i behov av särskilt stöd eller med funktionsnedsättning upplever lägre grad av delaktighet blir det specialpedagogiskt relevant att fördjupa kunskaper kring detta. Syftet med denna studie var dels att undersöka specialpedagogers/speciallärares uppfattningar om delaktighetens betydelse för elevers lärande och utveckling med ett särskilt beaktande utifrån elever i behov av särskilt stöd. Vidare var syftet att söka förståelse för på vilka olika sätt de erfarit och uppfattar elevers möjlighet till delaktighet i utformandet av det särskilda stödet. Studien har en kvalitativ metodansats där nio semistrukturerade intervjuer med specialpedagoger och speciallärare har använts som metod för datainsamling. Den teoretiska utgångspunkt är Capability Approach från vilken begreppen resurs, funktion och handlingsutrymme har hämtats. Perspektivet har använts i analysen kring vad informanterna anser påverkar elevens handlingsutrymme. Resultatet understryker delaktighet som betydelsefull för elevens lärande och  utveckling, både i det långa perspektivet och i den pågående lärsituationen. Elevens möjlighet till delaktighet belyses i resultatet utifrån fem teman som lyfter relation, samtalet, samverkan, tydliggörande av den demokratiska processen och yttre ramar som viktiga påverkande faktorer. Resultatet visar även på vikten av pedagogens medvetenhet om alla dessa faktorers sammanflätning och påverkan på varandra. I diskussionen och analysen tolkas och diskuteras hur dessa faktorer påverkar varandra till att hindra eller möjliggöra handlingsutrymme för eleven.

No description available.

Studiens syfte är att undersöka vilket stöd elever i behov av särskilt stöd får på fritidshemmet. Fokus läggs på att undersöka vad rektorer har att förhålla sig till i frågan samt om fritidslärare upplever att dessa elever får sina behov tillgodosedda. Studien har utgått från en kvalitativ forskningsmetod där semistrukturerade intervjuer med två rektorer och tre fritidslärare har genomförts. De valdes dels utifrån ett bekvämlighetsurval men också utifrån ett målstyrt urval med kravet att elever i behov av särskilt stöd skulle finnas på deras respektive enheter. Resultatet visar att det svåraste rektorerna brottas med är den ekonomiska fördelningen inom sina verksamheter, vilket i stor utsträckning påverkar elever i behov av särskilt stöd. Fritidslärarna har olika uppfattningar gällande om dessa elever får det stöd de är i behov av på fritidshemmet. De alla är dock samstämmiga och tror att den ekonomiska frågan är avgörande för om stöd sätts in eller inte.

Syftet med studien är att utforska vilka uppfattningar lågstadielärare har av matematiskt särskilt begåvade elever, samt undersöka vilka arbetssätt lärare har för att motivera och stimulera de här eleverna i matematik. Studien har en metod med kvalitativ ansats med en fenomenografisk och fenomenologisk inriktning. Datainsamlingsmetoden för studien är intervjuer. Fyra lärare intervjuades och de är alla något så när överens om att matematiskt särskilt begåvade elever skiljer sig från andra elever, samt på vilket sätt de gör det. Lärarnas uppfattningar av matematiskt särskilt begåvade elever överensstämmer även med tidigare forskning gällande ämnesområdet. Samtliga lärares arbetssätt innehåller extra anpassningar för de här eleverna och största skillnaden som kunnat urskiljas mellan arbetssätten är huruvida de även innehåller särskilt stöd. Till viss del överensstämmer dessa uppfattningar även med tidigare forskning då det även där råder oenigheter om matematiskt särskilt begåvade elever ska differentieras eller inte.

Nej

No description available.