I internationella kunskapsmätningar har det framkommit att kunskapsnivå i matematik successivt har sjunkit hos svenska elever i förhållande till andra länder sedan mitten av 90-talet. Läsåret 2012/2013 var det drygt 92 procent av Sveriges elever i årskurs nio som fick ett godkänt betyg i matematik. När dessa elever kom till gymnasiet så var det endast något över 83 procent av eleverna som klarade ett godkänt resultat på det nationella provet i kursen Matematik 1b. Elever som inte uppnår läroplanens utbildningsmål har Särskilt utbildningsbehov i matematik (SUM). Syftet med denna studie är att utifrån SUM-elevers upplevelser av grundskolans och gymnasiets matematikundervisning få ökad kunskap om vad som påverkar elevernas möjligheter att klara matematiken på gymnasiet. Studien genomfördes i form av intervjuer med sju elever som kommit in på gymnasiet direkt från grundskolan med godkända betyg i ämnet matematik, men inte klarat kursen Matematik 1b under sitt första gymnasieår. Studiens resultat pekar på att relationen och kommunikationen mellan läraren och eleven är av stor betydelse för hur eleven upplever matematikundervisningen och i förlängningen också för elevens resultat. Det framkommer också att eleverna anser att den tid de får med sin lärare är av stor betydelse för måluppfyllelsen. Studien visar också att en proaktiv verksamhetskultur där skolor arbetar förebyggande skulle vara gynnsamt för att elever ska slippa uppleva misslyckanden. Eleverna menar att de måste se framsteg för att bli motiverade att arbeta vidare med matematiken. När dessa elever gick på grundskolan hade de tillgång till ett mer varierat utbud av stödformer än på gymnasiet. Klasstorleken var också mindre och lärartätheten högre. Det enda stöd som erbjudits på gymnasiet var en extra lektion varje vecka. Resultaten i undersökningen tyder på att en större individanpassning vid organisationen av matematikundervisningen och ett mer varierat utbud av stödinsatser skulle gagna gymnasieelevernas måluppfyllelse i matematik.

Elevers problem med matematikämnet i grundskolan är väldokumenterat och varje år lämnar en betydande del grundskolan utan betyg i ämnet. För att nå framgång i matematik är en god taluppfattning viktig och studier visar att denna hör samman med en utvecklad inre representation av tallinjen. Syftet med denna studie är att undersöka hur mycket ett brädspel kan påverka elevers förmåga i åk 5 samt åk 8 att uppskatta bråk- och decimaltal på en tallinje, med fokus på elever i SUM samt om det föreligger någon skillnad för de olika årskurserna. Studien har sin utgångspunkt i tidigare forskning som gjorts på barn i 4- 5 års åldern, där ett brädspel visat sig vara positivt för barnens utveckling av sin mentala tallinje. Denna idé har överförts till elever i åk 5 och åk 8 och utvecklats till att handla om tal i bråk- och decimalform. I studien som genomfördes i helklass, ingick ett förtest där eleverna fick markera tal på en tallinje, en aktion på 4 x 15 minuter där de spelade brädspel samt ett eftertest med samma utformning som förtestet. Resultatet visar att ungefär hälften av eleverna i studien har utvecklat sin förmåga att uppskatta bråk- och decimaltal på en tallinje samt att eleverna i åk 5 gör de största framstegen. Denna studie ger ingen förklaring till om skillnaderna i framgång för elever i SUM beror på åldersskillnaderna eller andelen elever med matematiksvårigheter i grupperna.

En kvantitativ undersökning med 248 enkätsvar har genomförts. Syfte var att jämföra och analysera motivationen hos elever med olika betyg i matematik och elever som läser eller inte läser matematikinriktning samt beskriva hur skolan kan hjälpa elever till ökad motivation i matematik. Ett särskilt fokus riktades på SUM-elever. Motivationsteorierna Achievement goal theory, Self-determination theory och Attribution theory studerades för att se vilka karakteristiska drag som leder till ökad motivation. Resultatet pekade på samband mellan elevers betyg och motivation i matematik. Elever med högre betyg hade högre motivation än elever med lägre betyg. Det framkom vad elever tycker är viktigt för att de ska lära sig matematik, vilket till stor del sammanfaller med vad motivationsteorierna beskriver att skolan ska arbeta med för att öka motivationen. Sammanfattningsvis pekade resultatet på att skolan bör ange tydliga mål, ge valmöjligheter samt utmanande men anpassade uppgifter för att hjälpa elever till ökad motivation. Dessutom bör skolan hjälpa elever att notera sina framsteg, att inse att misstag bidrar till lärande samt att ansträngning leder till känsla av kompetens.

Med den kvalitativa metoden design-research har vi i vår studie, likt en bro kombinerat teori och praktik genom att genomföra tre lektioner, i en cyklisk process med en årskurs 3. Vårt syfte var att skapa förståelse för hur en lektionssekvens kan främja SUM-elevers inlärning av rimlighetsbedömning samt lämpligt val av  subtraktionsstrategi, genom inkludering i den ordinarie undervisningen. Lektionssekvensen har bestått av utvalda matematiska centrala moment, vilka skapat design-principer som varit lektionernas utgångspunkt. Dessa principer har prövats, efter analys förändrats och anpassats under studien gång. Vårt resultat visar att begreppsförståelse måste läras in på en konkret nivå, där uppgifter är anpassade efter elevens verklighet i ett känt sammanhang. Korta och tydliga genomgångar, samt modellering hjälper till med begreppsutveckling av uppskattning och rimlighetsbedömning. Studiens slutsats är att SUM-elever utvecklas bäst genom reflektion och resonemang, i par, där kamraten har något högre kunskapsnivå. Reflektion och resonemang ger djupare kunskap och begrepp kan då förstås i ett sammanhang. Läraren har en viktig roll genom att vara SUM-elevers tankestöd samt ställa kontrollfrågor av typen; ”Är det rimligt?” för att uppmana elever att tänka efter om exempelvis strategin eller svaret kan vara möjligt. Representationsformen tallinje har vi sett som ett viktigt redskap för att SUM-elever ska synliggöra sambandet mellan talen som ska subtraheras på ett konkret sätt, för att se om talen är nära och då förstå att strategin ”räkna uppåt” är mest lämplig att använda. De steg som skiljer dessa tal blir då enklare att räkna och eleverna har förutsättning att göra en rimlighetsbedömning.

I den här studien deltar två blivande speciallärare i en aktionsstudie i syfte att genomsamverkan med matematiklärare stärka elevers möjligheter till lärande i matematik hoselever i behov av anpassningar. Två aktioner på olika grundskolor presenteras, på den enaskolan i årskurs 3 och på den andra i årskurs 5. Professionella strukturerade samtal och nogavalda samverkansformer har visat sig resultera i en ökning av såväl generella anpassningarsom anpassningar på individnivå för både SUM-elever och elever i behov av utmaningar. Istudien presenteras en mängd anpassningar som genomförts och slutligen förs en intressantdiskussion om hur detta sätt att arbeta kan bli verklighet i vår kommande yrkesroll.

En betydelsefull faktor för att kunna förebygga eller minska elevers svårigheter i matematik är att de upptäcks tidigt. Det är viktigt att ha kunskap om vilka signaler som ska betraktas som avvikande och kräver en särskild utredning (Butterworth, 2011; Malmer, 2006). Syftet med denna rapport är att undersöka och analysera lärares,speciallärares och specialpedagogers strategier att identifiera SUM-elever, årskurs 1-3 via deras beskrivningar. Studien har en kvalitativ ansats med vissa kvantitativa delar. Metoderna har varit dels semistrukturerade intervjuer med specialpedagoger och speciallärare och dels enkäter med många öppna frågor till lärarna. Undersökningen visar bland annat att pedagogerna ofta använder sig av olika kartläggningsmaterial för att upptäcka SUM-elever. De upptäcker även SUM-eleverna i det dagliga arbetet och i olika former av dialoger med andra pedagoger, elever och vårdnadshavare. Kartläggningsmaterial används olika, på vissa skolor genomförs kartläggning regelbundet efter en viss plan och på andra skolor används kartläggning vid behov. Vidare varierar det hur specialpedagogen och specialläraren använder sin tid för att hitta SUM-elever. Vissa bedömer det som betydelsefullt att observera och vara i klassen, andra bedömer det som mer verkningsfullt att handleda personal och jobba enskilt med elever för att upptäcka elever i behov av särskilt stöd i matematik. I undersökningen framkom att pedagogerna inte är konsekventa i sina åsikter när det gäller hur de är grundade de specialpedagogiska perspektiven. De olika tankar som pedagogerna ger uttryck för kan sägas spegla hela skalan av specialpedagogiska perspektiv. Avslutningsvis kan man säga att pedagogerna anser att lärarnas behörighet och kompetens är det mest avgörande för om SUM-eleverna ska upptäckas. Även klasstorleken har viss betydelse för möjligheter att upptäcka SUM-elever. Speciallärarna och specialpedagogerna anser utöver detta att ett bra kartläggningsmaterial och att erfarenhet har betydelse då det gäller att upptäcka SUM-elever. Det framkom även att pedagogerna tyckte att det saknades tydlig ledning och engagemang från rektor i arbetet att upptäcka SUM-elever. Nyckelord: dialog, kartläggning, specialpedagogiska perspektiv, SUM-elev, särskilt undervisningsbehov i matematik.