The aim of this study is to analyse the trajectory of cuts production practices and knowledge in Psychodrama, regarding the diversion of certain clinical traditions and conservative dramaturgies of the early twentieth century, through the invention of the concept of creaturgie. Thus, it analyzes the assertion of the political strength of the Theatre of Spontaneity and Psychodrama, both created by Jacob Levy Moreno, highlighting their practices in the exercise of a Dionysian ethos, questioning and disruptive. We pursue, from the analysis and theoretical stitching, inside of Psychodrama and theatrical and philosophical intercessors, trails that give lanes in addition to the cultural psychodrama preserves, in order to destabilize concepts and practices already grounded, crystallized and put this knowledge at the surface of life. Fertile hybrids, besides the interface between art and clinic, necessary for continued significant reinvention of the ways to care for and to practice the Theatre of Spontaneity. We see the possibility of alliances with theoretical authors of different theoretical productions, but they thought the clinical and theater in their deviant functions. Then we use the argument of Jacques Rancière on the " Emancipação do Espectador" ; the Deleuzian concept of " intercessors " and his notion of "minor theater " to put the psychodrama and theatrical thought moving; and Artaudian concept of " body without organs " operated by Deleuze , analyzing and questioning psychodramatic concepts in their aesthetic , political and ethical treatment / O objetivo desse trabalho é analisar recortes da trajetória de produção de práticas e conhecimento no Psicodrama no que tange ao desvio de certas tradições clínicas e das dramaturgias conservadoras do início do século XX, através da fabricação do conceito de criaturgia. Assim, analisa-se a afirmação da força política do Teatro da Espontaneidade e do Psicodrama, ambos criados por Jacob Levi Moreno, destacando em suas práticas o exercício de um ethos dionisíaco, questionador e disrruptivo. Perseguimos, a partir da análise e costura teórica por dentro do psicodrama e de intercessores teatrais e filosóficos, trilhas que nos dessem pistas de um para além das conservas culturais psicodramáticas, no sentido de desestabilizar conceitos e práticas já alicerçados, cristalizados e colocar esses saberes na superfície da vida. Hibridismos férteis, além da interface arte-clínica, necessários para a contínua reinvenção significativa dos modos de cuidar e de praticar o teatro da espontaneidade. Veremos a possibilidade de alianças teóricas com autores de produções teóricas distintas, mas que pensaram a clínica e o teatro em suas funções desviantes. Usamos então a discussão de Jacques Rancière sobre a “emancipação do espectador”; o conceito deleuziano de “intercessores” e sua noção de “teatro menor”, para colocar o pensamento psicodramático e teatral em movimento; e o conceito artaudiano de “Corpo sem Órgãos” operado por Deleuze, analisando e problematizando conceitos psicodramáticos em sua estética, política e ética terapêutica.

<p>Uporednom analizom elemenata psihodrame i socidrame s jedne i filmske metodologije reditelja Želimira Žilnika sa druge strane, u ovom radu ukazano je na funkcionalnu korelaciju poreĊenih disciplina. Evidentna srodnost psihodrame i sociodrame sa metodologijom rada na filmu upućuje na mogućnost njihove metodolo&scaron;ke interakcije, ĉime se ujedno i pro&scaron;iruje polje paradigmatskih okvira u metodolo&scaron;koj praksi filmskog stvarala&scaron;tva. Strukturu rada čini osam poglavlja. U teorijskom delu dat je pregled ključnih načela i metodolo&scaron;kih koncepata psihodrame i sociodrame, zatim su razmatrane metodolo&scaron;ke osnove specifiĉnog filmskog podţanra dokudrame. U prvom delu istraţivanja analiziran je autentični filmski jezik Želimira Žilnika najizrazitijeg predstavnika dokudramskog pravca kod nas, a potom su u drugom delu izvedeni zaključci o dominantnim korelativnim elementima poređenih metodologija. Ključno zapažanje koje proističe iz sprovedene komparacije ukazuje na evidentno postojanje psihodramskih i sociodramskih elemenata u specifiĉnoj metodologiji Želimira Žilnika kao dominantnih odrednica pomoću kojih autor na impresivan naĉin koristi fleksibilni potencijal dokudrame u balansu između dokumentarne i igrane forme. Specifiĉnost ovakve autorske orijentacije je da kroz kreiranje imaginarne filmske priĉe principom dramske rekonstrukcije stvarnosti ističe ono &scaron;to u realnom svetu ima za podlogu indeksiĉnu proverljivost. Potvrđujući hipotezu o funkcionalnoj primenljivosti naučnih saznanja u umetniĉkom procesu, konkretno na primeru paralelizma socijalne psihologije i filma, rezultati ovog istraţivanja otvaraju mogućnost formiranja polazne osnove za dalja istraţivanja u oblasti filmologije, naroĉito u domenu dokudrame, a mogu imati pedago&scaron;ke implikacije u radu sa studentima, mladim autorima, kao i sa svima koji žele da pro&scaron;ire svoju metodologiju primenom ovakvog specifiĉnog - interdisciplinarnog pristupa.</p><p>&nbsp;</p>

Syftet med den här uppsatsen är att undersöka Lygia Clarks verk ”Structuring the Self” utifrån begreppet per- formativitet, men det är först i samband med att jag relaterar det performativa till Suely Rolniks idéer om en resonant kropp, och den mer vitalistiska begreppsapparat som detta begrepp relaterar till, som jag tycker att idén om det terapeutiska som en performativ konstnärlig strategi blir intressant och relevant. Tanken är att utvidga idén om det performativa genom att relatera begreppet till den vitalistiska tradition hennes arbete från början grundar sig på, och visa på att dessa två begrepp kan mötas och eventuellt berika varandra just genom den terapeutiska metoden. Den övergripande frågan gäller vår möjlighet att ”bli” någonting som ligger utanför den av samhället konstituerade subjektiverings-processen.  Rolnik talar i sina texter om en ”resonant kropp”, en kropp, en subjektivitet i ständig förvandling, en kropp som är både insida och utsida samtidigt. Min läsning av Lygia Clarks verk ”Structuring the Self” är således att denna specifika ”kroppslighet” möjliggör en alldeles specifik form av performativitet som är knuten till och siktar direkt på kroppens affektiva nivåer. Som jag förstod saken lyckades Lygia Clark aktivera denna resonanta kropp via sina ”terapeutiska” metoder. Det ”terapeutiska” fungerar just precis som en metod för att komma åt detta resonanta tillstånd, och i linje med Suely Rolnik väljer jag att se Lygia Clarks metod som en konstnärlig strategi som i slutändan går utöver både konst och terapi: vi har att göra med ett aktiverande av livets kreativa process i sig själv. Jag anser att Lygia Clarks ”Structuring the Self” visar att det vore relevant att välkomna nya frågeställningar i samband med det performativa. Det behöver inte finnas en konflikt mellan ett performativt tankesätt och ett vitalistiskt synsätt, mellan ”no doer behind the deed”, och ett vitalistiskt synsätt där den kreativa impulsen kommer ”inifrån”.