Datortomografi (DT) undersökningen ger en tydlig anatomisk bild och är ett bra tillvägagångsätt för att upptäcka patologier. Joniserande strålning påverkar kroppen och därför är det viktigt att använda så liten stråldos som möjligt men ändå ge en bra diagnostisk bild. Syftet med litteraturstudien är att hitta olika sätt vid datortomografin som röntgensjuksköterskan kan använda sig av, för att minska stråldos till patienten. Studien innehåller 15 vetenskapliga artiklar, som inte är mer än 5 år gamla. Artiklarna har sökts på Jönköpings högskolebibliotek med olika databaser. Artiklarna kvalitetsgranskats för att de ska vara av hög kvalitet och ge ett trovärdigt resultat. Resultatet av studien presenteras som fyra olika åtgärder: rätt centrering, kV protokoll, mAs protokoll och stråldosanpassning efter Body Mass Index (BMI). Genom dessa åtgärder kan röntgensjuksköterskan anpassa undersökningen efter individen vilket leder till minskad stråldos till patienten.

Bakrund: Röntgensjuksköterskor utsätts dagligen för joniserande strålning, vilket kan innebära en större risk att utveckla cancer. Personal på nuklearmedicinska avdelningar har högre årliga stråldoser än personal inom medicinsk röntgen. Stråldoserna ska hållas så låga som det är praktiskt möjligt, men rutiner för strålskyddsanvändande varierar inom nuklearmedicin.  Syfte: Studiens syfte var att belysa avskärmande strålskydds betydelse för att minska stråldos till personal som arbetar med teknetium-99m.  Metod: Artikelsökningen genomfördes i databaserna Web of Science och PubMed. Litteraturstudiens resultat baserades på nio kvantitativa vetenskapliga artiklar som efter kvalitetsgranskning höll medel eller hög kvalitet.  Resultat: Det hittades tre olika sorters avskärmande strålskydd gjorda i olika material. Strålskyddsförkläden minskade stråldosen mellan 39 - 76%. Sprutskydd gav en dosminskning på 21 - 99,9% och en blyskärm minskade dosen med 38 - 58%. Konklusion: För att hålla stråldoserna så låga som möjligt bör avskärmande strålskydd användas. Det finns dock även andra faktorer som ska tas hänsyn till. Tiden utsatt för strålning och avståndet från strålkällan påverkar stråldosen. Arbetsmiljön och användarvänligheten är också viktiga faktorer som ska tänkas på vid val av strålskydd.

Bakgrund: Det finns tre grundprinciper för strålskydd; berättigande, optimering och dosgränser. Utifrån detta ska röntgenundersökningarna balansera kraven på tillräcklig bildkvalitet för diagnostiseringsbara bilder och minimal patientstråldos. De dosbegrepp som används för att uppskatta stråldosen är bland annat; Dos-Area-produkt är produkten av dosen i luft och arean på strålfältet i samma position, enheten är graykvadratcentimeter (Gycm2), används vid konventionell röntgen och genomlysning. Dos-Längd-Produkten används vid datortomografi med enheten milliGraycentimeter (mGycm). Diagnostisk referensnivå (DRN) bestäms av Strålsäkerhetsmyndigheten utifrån 75%-percentilvärdet för uppmätta stråldoser för vuxna. Röntgenklinikerna ska anpassa metoderna så att de inte överskrider DRN. DRN för barnröntgen saknas. Syfte: Att undersöka vilka stråldoser barn fick vid röntgenundersökningar i Sverige och utifrån detta ge förslag till DRN för barn. Metod: Sju röntgenkliniker vid universitetssjukhus valdes och ett slumpmässigt urval av sju mindre röntgenkliniker utfördes. En pilotstudie genomfördes och utifrån denna valdes tio röntgenundersökningarna till enkäten. Resultat: För de flesta röntgenundersökningar ökar stråldosen med åldern och varierar inte nämnvärt mellan röntgenklinikerna. Röntgenundersökningarna som avviker från detta var; datortomografi hjärna utan kontrastmedel där stråldoserna varierar mellan 104-665 mGycm för barn i åldersgruppen noll till ett år. Konventionell röntgen av höftleden varierar stråldoserna mellan 4,0-15,8 dGycm2 för barn i åldersgruppen elva till 14 år. Genomlysningsundersökningen miktonsurethrocystografi varierade stråldoserna mellan 0,98-65 dGycm2 för barn i åldersgruppen sex till 14 år. Samtliga av dessa tre röntgenundersökningars högsta stråldosvärde ligger över det förslagna DRN. Konklusion: Stråldoserna vid röntgenundersökningarna varierar mellan röntgenklinikerna och ökar vanligtvis med åldern. Förslag på DRN presenteras men fler sammanställningar av stråldoser krävs eftersom underlaget i vissa fall är begränsat.

Bakgrund: Skolios är en ryggradskrökning och det är viktigt att hitta orsaken då behandlingen är beroende av skoliosens utseende. Röntgenundersökningar bör endast användas när behandling av skoliosen övervägs då onödiga stråldoser bör undvikas. Ju mer strålning en patient får på sig desto större risk för cellskada. Röntgensjuksköterskor bör alltid arbeta för att försöka minimera stråldosen vid röntgenundersökningar. Syfte: Syftet med aktuell studie var att jämföra olika skoliosundersökningar på två röntgenavdelningar för att fastställa om någon skillnad i stråldos uppstod mellan dem. Frågeställning: Är det någon stråldosskillnad mellan en konventionell skoliosundersökning och en skoliosundersökning med genomlysningsutrustning? Metod: I ett konventionellt undersökningsrum och i ett genomlysningsrum tillfrågades 30 patienter om längd samt vikt och undersökningens Dos Area Produkt (DAP)-värde dokumenterades. Patienternas DAP-värden jämfördes efter Body Mass Index (BMI). Medelvärdet av den effektiva dosen räknades ut vid båda modaliteterna. Båda undersökningarna utfördes även på ett Aldersonfantom. Undersökningarna utfördes enligt sjukhusens metodböcker. Hela DAP-värdet skrevs ner. Även vid fantomundersökningarna räknades effektiva dosen ut. Resultat: Konventionella undersökningsutrustningen gav mer än fyra gånger så höga stråldoser än genomlysningsutrustningarna. Både vid patient- och fantomundersökningarna visades stråldosskillnad mellan de två modaliteterna och vid patientundersökningen ökade skillnaden med ökat BMI. Effektiva dosen för patientundersökningarna var tre gånger så hög med konventionell undersökningsutrustning. Slutsats: Undersökning med genomlysningsutrustning gav en avsevärt lägre stråldos än konventionell undersökningsutrustning dock går det inte att säga att den är optimal då bildkvaliteten inte undersökts.

Datortomografiundersökning är en effektiv radiologisk metod eftersom den går snabbt och ger en tydlig detaljrikedom om kroppens anatomi. Undersökningarna har ökat vilket bidrar till en högre kollektiv stråldos till befolkningen. Det kan öka riskerna med strålningsinducerad cancer. Det finns en mängd olika tekniker som reducerar stråldosen till patienten på datortomografer där röntgensjuksköterskans val av undersökningsmetodik spelar stor roll för att minska stråldosen. Det ingår i röntgensjuksköterskans profession att undersökningarna ska ske med minsta möjliga stråldos och bästa diagnostiska bildkvalitet.

Inledning: Inom sjukvården har det utvecklats metoder där sjukvårdspersonalen använder sig av joniserande strålning, genom så kallad röntgenteknik. Denna typ av joniserande strålning används i olika röntgenapparater och produceras på konstgjord väg. Celler som delar och utvecklar sig snabbt är mer känsliga för strålning än fullt utvecklade celler. Då ett växande foster har mer celldelning än yngre, vuxna och äldre, är det mer känsligt för joniserande strålning. Vid undersökning av en gravid kvinna blir utmaningen större för röntgensjuksköterskan, då det finns ett strålkänsligt foster att ta hänsyn till. En legitimerad röntgensjuksköterska är ansvarig att bidra till en säker och trygg vård. Patientsäkerhet är ett av röntgensjuksköterskans största ansvarsområde, att sträva efter bästa diagnostiska bildkvalitet med minsta möjliga stråldos. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att sammanställa vilka faktorer som påverkar stråldosen till fostret, vilka stråldoser fostret erhåller samt vilka effekter stråldosen har på foster vid användning av joniserande strålning på en röntgenavdelning. Metod: Studien utfördes som en allmän litteraturöversikt. Åtta vetenskapliga artiklar kvalitetsgranskades, analyserades och resultatet presenterades i kategorier. Resultat: Olika faktorer som påverkade stråldosen till ett foster identifierades. Fostrets utvecklingsstadier, fostrets placering, den gravida kvinnans storlek samt tekniska inställningar var de faktorer som var viktiga att ta hänsyn till eftersom de påverkade stråldosen. Konklusion: Genom att ha kunskaper i vilka faktorer som påverkar stråldosen till fostret kan röntgensjuksköterskan arbeta på ett patientsäkert sätt och förmedla trygghet till patienten. / Introduction: In health care, methods have been developed whereby the medical staff uses ionizing radiation, so-called X-ray technology. This type of ionizing radiation used in various X-ray machines is produced artificially. Cells in the process of dividing and cells that are developing quickly are more sensitive to radiation than fully developed cells. As a developing fetus has more cell division than younger people, adults and elderly, it is more sensitive to ionizing radiation. Examining pregnant women is a greater challenge for radiographers, having to take radiosensitive fetuses into account. A licensed radiology nurse is responsible for safe and secure care. Patient safety is one of the greatest responsibilities of the radiology nurse, striving for the best diagnostic image quality with the lowest possible radiation dose. Purpose: The purpose of this literature review was to compile an overview of which factors affect the radiation dosage transferred to the fetus, which radiation doses the fetus recives and the effects hereof, when using ionizing radiation in a radiology department. Method: The study was performed as a literature review. Eight scientific articles were reviewed, analyzed and the results were presented in categories. Results: Different factors affecting the radiation dose transferred to a fetus were identified. Fetal development stage, the fetal position, the pregnant woman's size and technical settings were the factors that were important to consider because they affect the radiation dose. Conclusion: By having knowledge of the factors affecting the radiation dose impacting the fetus the radiology nurse is able to work with focus on the patients safety and mediate security to the patient.

Abstrakt Inledning: DT går snabbt och bilderna ges i 3D format vilket är en vidareutveckling från konventionell röntgen som ges i 2D bilder. DT thoraxundersökning är en metod som har visat fler fördelar än konventionell röntgen, dock ges det en högre stråldos. Syfte: Syftet med studien var att sammanställa tekniska åtgärder som röntgensjuksköterskan kan använda för att minska stråldosen till patienten vid DT thoraxundersökning. Metoden: Studien utfördes som en allmän litteraturstudie. Tio vetenskapliga artiklar kvalitetsgranskades, analyserades och resultatet presenterades i tre kategorier. Resultat: Det är möjligt att sänka stråldosen till patienten på olika sätt. Röntgensjuksköterskan kan ändra på exponeringsparametrar, använda sig av olika algoritmer samt positionera patienten rätt från början i ISO-centret med hjälp av ett automatiskt positioneringsverktyg. Inställningen av exponeringsparametrar avgör stråldosen till patienten. Med att ändra exponering parametrarna till lägre nivåer minskas stråldosen till patienten. Algoritmer som ASIR eller MBIR går även att använda vid efterfrågan av reducerad stråldos samt bevara bildkvalitén. Vid en DT undersökning avgörs patientpositionering för vilken mängd stråldos patienten utsätts för. Det är väldigt viktigt att röntgensjuksköterskan positionerar rätt och med hjälp av automatisk patientpositionering minskas risken för fel centrering samt onödig strålmängd. Slutsats: Litteraturstudien identifierade 3 tekniska åtgärder för att minska stråldosen med bibehållen bildkvalité. Med denna kunskap kan stråldosen reduceras till patienten, vilket är förenligt med Röntgensjuksköterskans kompetensbeskrivning och ALARA- principen.

<p>Validerat; 20150204 (global_studentproject_submitter)</p>

Syfte: Att jämföra patientens totala stråldos och undersökningstid från metoderna konventionell röntgen och genomlysning vid undersökningen belastade knän med artrosfrågeställning. Metod: Datainsamlingen utfördes genom att det delades ut dosprotokoll där röntgensjuksköterskorna på röntgenavdelningen fick skriva upp stråldoser och undersökningstid. Datainsamlingen gjordes under en fyraveckorsperiod på ett medelstort sjukhus i Sverige. Datainsamlingen jämfördes genom en hypotesprövning där det utfördes ett Mann-Whitney U-test med en signifikansnivå på fem procent för att se om nollhypotesen (ingen skillnad i stråldos eller tid) höll. Resultat: Studiens nollhypotes för stråldoserna förkastades som hade medelvärdet 444,37 mGycm² (genomlysning) och 212,24 mGycm² (konventionell röntgen). Nollhypotesen för undersökningstiderna förkastades också som hade medelvärdena 5,08 minuter (genomlysning) och 8,48 minuter (konventionell röntgen). Signifikansnivån för båda faktorerna var lägre än 0,001 och därför behölls mothypoteserna att det fanns en skillnad mellan modaliteterna. Slutsats: Studiens resultat visade att konventionell röntgen är den bäst lämpade metoden att använda stråldosmässigt medan genomlysningen är bäst lämpad tidsmässigt. Vilken metod som är lämpligast att använda som standard beror på olika faktorer som stråldos, undersökningstid, bildkvalité och ergonomi. Därför behövs det fler studier för att kunna sammanställa vilken metod som är bäst att använda för alla dessa faktorer. / Purpose:  To compare the patient's total radiation dose and the examination time from the methods conventional radiography and fluoroscopy during the examination congested knees with osteoarthritis issue. Method:  Data was collected by handing a dose protocol in which the radiographers in the radiology department were asked to write down the doses of radiation and the examination time. Data was collected over a period of four weeks in a medium-sized hospital in Sweden. The data collection was compared by one-tail test where a Mann-Whitney U-test was performed with a significant level of five percent to see if the null hypothesis (no difference in the radiation dose or time) was obtained. Results:  The study's null hypothesis regarding radiation doses was rejected due to that an average of 444.37 mGycm² (fluoroscopy) and 212.24 mGycm² (conventional radiography) was obtained. The study’s null hypothesis regarding the examination times had an average of 5.08 minutes (fluoroscopy) and 8.48 minutes (conventional radiography). As significant levels of both factors was less than 0.001 the alternative hypothesis was retained due to a difference between the modalities. Conclusion:  The study results showed that conventional radiography is the most appropriate method to use regarding radiation dose rate while fluoroscopy is best suited in terms of time. Witch method is most appropriate to use as a standard depends on various factors such as radiation dose, examination time, image quality and ergonomics. Therefore further studies is suggested to compile which method is best to use for all these factors.

SAMMANFATTNING   Bakgrund: Den medicinska diagnostiken revolutionerades efter Wilhelm Conrad Röntgens upptäckt av de strålar som kunde tränga igenom material och projicera bild på film. Skadliga effekter av den joniserande röntgenstrålningen visade sig dock snart på både patienter och röntgenpersonal, trots kunskapen om strålningens skadliga verkan visar tidigare studier på brister gällande patientstrålskydd.   Syfte: Syftet med detta arbete var att studera röntgensjuksköterskans tillämpning av patientstrålskydd, anledningar till att patientstrålskydd inte tillämpas samt om röntgensjuksköterskan hade egna förslag och/eller uppfattningar till hur användandet av patientstrålskydd kunde ökas.   Metod: Studien är en kvantitativ deskriptiv enkätstudie, där tre tillfrågade sjukhus har deltagit. Enkäten bestod av frågor med slutna svarsalternativ samt lämnades plats för egna kommentarer. Totalt analyserades 32 enkäter.   Resultat: Resultatet visade att fertila kvinnor i hög utsträckning tillfrågades om graviditet på samtliga sjukhus samt angav majoriteten av respondenterna att de alltid eller oftast tillämpade gonadskydd som patientstrålskydd. Gällande kompression och PA-positionering skilde sig sjukhusen från varandra i tillämpningen av patientstrålskydd. Vid jämförelse mellan sjukhusen framkom signifikanta skillnader i samtliga frågeställningar. Avseende förbättringsmöjligheter analyserades respondenternas egna kommentarer och fyra huvudgrupper framträdde; tillgänglighet, tradition/kultur på arbetsplatsen, radiologernas roll samt utbildning.   Slutsats: Det finns kunskaper hos röntgensjuksköterskan angående fördelarna med att tillämpa patientstrålskydd, trots dessa kunskaper finns det plats för förbättring gällande de rutiner och krav som styrs av röntgenverksamheten på de medverkande sjukhusen.