<p>De rättsliga regler som skyddar företagsspecifik information finns i lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter. Lagen innehåller en definition av begreppet företagshemlighet. Definitionen uppställer ett antal rekvisit som samtliga måste vara uppfyllda för att en information ska utgöra en företagshemlighet och därmed skyddas av lagen. En företagshemlighet omfattas av tystnadsplikt. Ett olovligt anskaffande, utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet är i lagens mening ett angrepp på företagshemlighet som i vissa fall kan utlösa både straff- och skadeståndsansvar. I de allra flesta fall leder dock angrepp på företagshemligheter endast till skadeståndsansvar. Ansvarssubjekt kan enligt lagen vara affärspartners, arbetstagare, i vissa fall även f.d. arbetstagare samt andra som kommer i kontakt med en näringsidkares företagshemligheter. Den tystnadsplikt som åligger dessa kan vara avtalad eller underförstådd. Arbetstagares tystnadsplikt bygger ofta på den arbetsrättsliga lojalitetsplikten. I ett fåtal fall är tystnadsplikten reglerad i FHL. De gärningar som är kriminaliserade i lagen är företagsspioneri och olovlig befattning med företagshemlighet. I ett fåtal fall kan andra straffrättsliga regler bli aktuella. Straffansvar inträder oavsett om skada har uppkommit. Övrigt missbruk av företagshemligheter är skadeståndsgrundande i den mån skada har uppkommit.</p><p>Lagens skadeståndsregler utgör specialbestämmelser som ska tillämpas före bestämmelser i SkL och allmänna kontraktsrättsliga regler som endast har getts en kompletterande funktion. Ett undantag från denna principiella utgångspunkt är MBLs företräde framför FHL. Skadeståndsbestämmelserna i FHL har utformats efter förebild från dels immaterialrätten, dels arbetsrätten, särskilt MBL. Skadestånd enligt FHL kan således utgå både i form av ekonomiskt och allmänt skadestånd. Införandet av allmänt skadestånd har i förarbetena motiverats med de bevissvårigheter som kan uppstå när en näringsidkare ska styrka den ekonomiska skada som denne lidit. Tanken är att skadeståndet ska vara en verkligt effektiv sanktion. Genom att domstolarna utnyttjar möjligheten att utdöma allmänt skadestånd ska enligt förarbetena skadeståndet kunna sättas på en högre nivå än vad som skulle ha blivit fallet om endast ett ekonomiskt skadestånd kunnat dömas ut.</p><p>En studie av rättspraxis på området visar att domstolarna inte lever upp till de intentioner som lagstiftaren gett uttryck för i förarbetena. Genom att analysera ett flertal av de rättsfall som finns på området har jag kommit fram till att detta beror på avsaknaden av en uttrycklig minimiregel för bestämmandet av det ekonomiska skadeståndet. Förarbetena kan, enligt min mening, tolkas som att en sådan minimiregel varit lagstiftarens avsikt men att detta inte kommit att uttryckas tydligt. Min uppfattning är att denna brist på tydlig vägledning påverkar domstolarnas praxis på så sätt att utdömda skadestånd i vissa fall blir omotiverat låga. Problematiken är enligt min mening generell men den är särskilt påtaglig i de fall där en angripen näringsidkare misslyckas med att styrka att angrepp lett till ekonomisk skada. I de fallen har domstolarna endast dömt ut allmänt skadestånd. Bristen på klara hållpunkter för vad ett allmänt skadestånd är ersättning för och framför allt vilka belopp som kan utdömas skapar en rättsosäkerhet som borde vara lätt att åtgärda. Att införa en minimiregel efter mönster från immaterialrätten är mitt förslag på lämplig åtgärd inte minst med tanke på att detta rättsområde ligger närmast skyddet för företagshemligheter.</p>

Ersättning för inkomstförlust vid personskada betalas enligt 5 kap. 1 § Skadeståndslagen (1972:207) och 9 § Trafikskadelagen (1975:1410) och utgör normalt den största delen av ersättningsposterna för personskada ekonomiskt räknat. Beräkning av esättning för inkomstförlust är i flera fall ett komplicerat och tidskrävande spörsmål för försäkringsbolagen och andra inblandade organ. Detta särskilt när det handlar om att fastställa den framtida inkomstförlusten för till exempel barn, arbetslösa, hushållsarbetande och egna företagare med flera.

Produktansvar är det ansvar en tillverkare, säljare eller någon annan har för skada som uppkommer genom en levererad produkts skadebringande egenskaper. Enligt gällande rätt kan en säljare bli ansvarig gentemot en kommersiell köpare i Sverige för produktskador på två grunder, dels culpa, dels garanti. Garantiansvar innebär att en säljare blir strikt ansvarig för skadan, om han på ett eller annat sätt har garanterat att den levererade varan inte skall ge upphov till några skador. Vad som kan rymmas inom en säljares garantiansvar är oklart, det finns i dagsläget inga fastställda regler för när en säljare kan bli ansvarig till följd av garanti men genom praxis kan man utläsa att den kan vara både uttrycklig och underförstådd. Enligt min mening finns det två – eventuellt tre – slags underförstådda garantiförpliktelser. Den ena är då säljaren garanterar att varan kan användas till ett visst angivet ändamål. Exempel på sådana garantier, vilka jag kallar instruktionsfelsgarantier, kan spåras relativt tydligt i praxis. Den andra är då säljaren levererat en vara med andra egenskaper än de som köparen uttryckligen efterfrågat. Även i fall av denna art har man bedömt att säljaren skall ha ett garantiansvar. Den tredje, och svagaste garantiförpliktelsen som man kan hävda föreligger utgörs av de fall då säljaren sålt varan under en viss beteckning och att varan sedan visar sig avvika från denna. Utvidgningen av garantiansvaret medför konsekvenser för skadevållaren då han i egenskap av försäkringstagare i sin tur inte kan få ersättning ur sin ansvarsförsäkring. Trots att utsikterna att kräva en part längre bak i distributionskedjan ofta är goda, finns det emellertid en viss risk att kostnaderna stannar hos en säljare vars agerande inte varit det "egentliga" upphovet till skadan. Garantiundantaget medför inte bara konsekvenser för säljaren, utan indirekt även för köparen. I och med garantiansvarets utvidgning riskerar garantifiktionerna närma sig culpaansvaret på ett sätt som gör att de likväl, eller rentav hellre, åberopas och tillämpas. För köparens del innebär en sådan utveckling att hans utsikt att faktiskt få betalt för sin skada, äventyras om säljaren av denna anledning inte får ersättning ur sin ansvarsförsäkring. / Product liability is the liability held by a producer, seller or third party for the damage his products inflict on others. According to present/existing law a seller can be liable to a commercial buyer in Sweden for product damage on two counts: culpa and guaranty. Guaranty liability means that a seller is strictly liable for any damages if the seller in any way has guaranteed the harmlessness of the product. The precise standard for imposing guaranty liability on a seller is not codified in the law, but it can be inferred through case law that a guarantee can be either explicit or implied. There are two – possibly three – types of implied guarantees. One is when the seller guarantees that the product can be used for a certain specified purpose. Evidence of these guarantees, which I call “instructional defect guarantees,” is found throughout the case law. The second type of implied guarantee is when the seller delivers a product with different characteristics than those expressly asked for by the buyer. The third and weakest type of guaranty occurs when the seller sells the product under a label that designates certain characteristics and the product later proves not to meet the wording on the label. The extension of guaranty liability to these kinds of implicit guarantees results in negative consequences for a seller who causes harm, because in his capacity as policy holder, he will not be compensated by third-party insurance for the damages he pays. Although he will have a good possibility to claim that the damage was caused by a party further back in the distribution chain, there is still a risk that the cost will remain on the seller, even if he is not the one who actually caused the damage. The extension results in consequences not only for the seller but, indirectly, also for the buyer. With the extension of guaranty liability the guaranty risk to nearer the culpa in a way that makes it more likely to be invoked than culpa. For the buyer this means that his chance of being compensated for the damage suffered is jeopardized if the seller in this situation does not receive compensation from his third party insurance.

It has been suggested by some commentators that the ‘real’ damage (as opposed to that pleaded) in the cases of Rees v Darlington Memorial Hospital NHS Trust [2004] 1 AC 309 and Chester v Afshar [2005] 1 AC 134 was the claimant’s lost autonomy. Arguments have consequently been put forward that lost autonomy either already is or should be recognised as a new form of actionable damage in medical negligence cases. Given the value placed on respecting patient autonomy in medical law and bioethics, it might be thought that such a development should be welcomed. But if lost autonomy is accepted as a new form of damage in negligence, it will not be confined to the two scenarios that were present in those cases and it may be inconsistent with other established negligence principles. This thesis considers whether lost autonomy ought to be recognised as a new form of damage in negligence and concludes that it should not. A close textual analysis of Rees and Chester is undertaken in order to determine whether a ‘lost autonomy’ analysis actually provides the best explanation of those two cases. I then look at how the concepts of autonomy and harm should be understood to determine whether, ethically speaking, to interfere with someone’s autonomy is to cause them harm. The final part of the thesis considers important doctrinal tort law considerations that have been overlooked in the medical law literature. I argue that the nature of autonomy means that it cannot coherently be considered actionable damage within the tort of negligence and that recognising a duty of care to avoid interfering with people’s autonomy would be inconsistent with the restrictive approach the courts take to recovery for psychiatric injury and economic loss. My ultimate conclusion is that the benefits of allowing such claims do not outweigh the undermining of established principles that would ensue if lost autonomy were recognised as a form of actionable damage in negligence.

This paper examines factors affecting volunteer labor supply with two specific goals: (1) a reassessment of the model and empirical process outlined by Paul Menchik and Burton Weisbrod using a larger data set from a more recent time period; and (2) an exploration of how volunteer labor supply is affected by liability exposure of volunteers, a factor which Menchik and Weisbrod did not address.Data from a nationwide 1992 poll on volunteering conducted by the Gallup Organization and Independent Sector is applied to the quantitative approach which Menchik and Weisbrod used on data from 1977. Tobit regression analysis finds significance in some variables in the Menchik and Weisbrod model -- including variables relating to gender, offspring, education, religiosity, and parental attitudes to giving. Volunteer liability exposure has been a subject of debate in the U.S. Congress and other public policy arenas, and the Volunteer Liability Protection Act became law in 1997. The volunteer liability factor is measured in two ways -- using the variability of certain legal protections for line volunteers among state laws and using per capita tort filings per state as a "litigousness index." The "litigousness index" variable demonstrated value in predicting volunteer labor supply, which suggests that potential volunteers respond to a more generalized rather than activity-specific threat of lawsuits. Individuals' information searches probably do not go as far as to examine legal provisions affecting their specific activities. / Master of Arts

<p>Svensk rätt tillämpar ett så kallat principalansvar. Principalansvar innebär ett ansvar för annans culpa och är med andra ord ett arbetsgivaransvar. Arbetsgivaren skall dock endast ersätta skada som arbetstagaren vållar i tjänsten. Gränsdragningen av vad som skall anses vara ”utfört i tjänsten” är dock inte tydlig i alla situationer. I NJA 2000 s 380 ansågs ett bedrägeri, vilket var utfört av en jurist, inte ha varit utfört i tjänsten. Frågan är dock om tolkningen av ”utfört i tjänsten” i rättsfallet var den mest ändamålsenliga med hänsyn till framtida rättsfall av samma art.</p><p>I uppsatsen redogörs för vad som enligt svensk gällande rätt är att anse som utfört i tjänsten, det vill säga omfånget av rekvisitet. Uppsatsen innehåller även en komparativ del, vari engelsk och tysk rätt behandlas avseende användandet av rekvisitet ”utfört i tjänsten”. Uppsatsen utmynnar i ett ställningstagande huruvida uttrycket enligt författarens mening tolkats rätt eller om det bör tolkas annorlunda mot vad som är fallet idag.</p>

Svensk rätt tillämpar ett så kallat principalansvar. Principalansvar innebär ett ansvar för annans culpa och är med andra ord ett arbetsgivaransvar. Arbetsgivaren skall dock endast ersätta skada som arbetstagaren vållar i tjänsten. Gränsdragningen av vad som skall anses vara ”utfört i tjänsten” är dock inte tydlig i alla situationer. I NJA 2000 s 380 ansågs ett bedrägeri, vilket var utfört av en jurist, inte ha varit utfört i tjänsten. Frågan är dock om tolkningen av ”utfört i tjänsten” i rättsfallet var den mest ändamålsenliga med hänsyn till framtida rättsfall av samma art. I uppsatsen redogörs för vad som enligt svensk gällande rätt är att anse som utfört i tjänsten, det vill säga omfånget av rekvisitet. Uppsatsen innehåller även en komparativ del, vari engelsk och tysk rätt behandlas avseende användandet av rekvisitet ”utfört i tjänsten”. Uppsatsen utmynnar i ett ställningstagande huruvida uttrycket enligt författarens mening tolkats rätt eller om det bör tolkas annorlunda mot vad som är fallet idag.

- Legal responsibilty Pavel Pražák The purpose of my thesis is to analyze the institute of legal responsibility that is very often used in the Czech doctrine and in legal acts. The reason for my research is to clarify the clear content of this term. The thesis is composed of two parts, each of them using a different method. Part One is deductive. It is divided into eight chapters. Chapter One is introductory and defines the term "responsibility" according to the common Czech language and clears the terminology used in the thesis. Chapter Two examines mechanisms of Roman law similar to the contemporary legal responsibility. It deals primarily with the institutes of "nexum" and "stipulatio". Chapter Three concentrates on the function and role of legal responsibility in law. It defines its most universal function as well as its concrete roles. Chapter Four is subdivided into four subchapters and provides an outline of relevant Czech doctrinal concepts of legal responsibility, such as the concept of active responsibility or the sanction doctrine. It also deals with the classification of the concepts provided by Josef Macur in the 80's. Chapter Five describes the German doctrine in the field of legal responsibility. It clears the German terminology, deals with the doctrine of "Schuld und Haftung" and...

Tort laws aim to deter risky medical practices and increase accountability for harm. This research examines their effects on deterrence of a high-risk obstetric practice in the United States: elective early-term (37-38 weeks gestation) induction of labor. Using birth certificate data from the Natality Detail Files and state-level data from publicly available sources, this study analyzes the effects of tort laws on labor induction with multilevel models (MLM) of 665,491 early-term births nested in states. Results reveal that caps on damages are associated with significantly higher odds of early-term induction and Proportionate Liability (PL) is associated with significantly lower odds compared to Joint and Several Liability (JSL). The findings suggest that clinicians are more likely to engage in practices that defy professional guidelines in tort environments with lower legal burdens. I discuss the implications of the findings for patient safety and the deterrence of high-risk practices.

Este trabalho tem o objetivo de analisar a culpa como critério para majoração da indenização em casos de danos decorrentes de condutas altamente reprováveis do ponto de vista ético-jurídico. O tema é apresentado no âmbito da crise paradigmática vivida pela responsabilidade civil nos dias atuais: a responsabilidade civil afasta-se do paradigma da reparação para se aproximar do paradigma da prevenção de danos. Diante desse contexto, propõe-se a retomada da culpa, não mais como pressuposto da responsabilidade civil, mas agora no papel de critério para a quantificação da indenização. Para demonstrar a utilidade e viabilidade desta proposta, o trabalho segue três caminhos. Inicialmente, analisa-se o instituto dos punitive damages, à luz, principalmente, do direito norte-americano. Entende-se que o referido instituto representa uma experiência bem sucedida do uso da culpa como instrumento de prevenção de danos e dissuasão de condutas reprováveis. Em segundo lugar, recorre-se à literatura estrangeira para promover uma detalhada análise econômica dos punitive damages, com o intuito de demonstrar a eficácia e utilidade do instituto. Por fim, examina-se a viabilidade e adequação de uma possível indenização punitiva diante do atual sistema de responsabilidade civil brasileiro. Neste ponto, busca-se identificar o fundamento legal da indenização punitiva, analisando se este novo instituto resiste às críticas que o acusam de ilegalidade. Superado o ceticismo com relação ao instituto, avaliamos os possíveis critérios, objetivos e subjetivos, para a quantificação da indenização punitiva, dando destaque, evidentemente, para o papel ocupado, nesse processo, pela culpa. / This study aims to analyze fault as a factor to increase the amount of damages in cases of highly reprehensible misconducts, from a legal-ethical standpoint. The topic is presented under the paradigmatic crisis currently experienced by tort law: as tort law moves away from the paradigm of compensation it approaches the paradigm of prevention of damages. Given this context, we propose the return of fault, no longer as a requirement of liability, but now in the role of a factor for the assessment of the amount of damages. To demonstrate the utility and feasibility of this proposal, the study follows three paths. Initially, we analyze the remedy of punitive damages, mainly based on U.S. law. We understand that punitive damages represent a successful experience of using fault as a tool to prevent damages and deter reprehensible misconducts. Secondly, we resort to foreign literature to carry out a detailed economic analysis of punitive damages, in order to demonstrate the effectiveness and usefulness of the remedy. Finally, we examine the feasibility and suitability of punitive damages under the current Brazilian tort law. At this point, we attempt to identify the legal basis for punitive damages, analyzing whether this new remedy would resist the criticisms that accuses it of illegality. Once skepticism regarding the remedy is overcome, we go on to evaluate potential objective and subjective factors for the assessment of the amount of punitive damages, stressing, of course, the role played, in this process, by fault.