Inom elevhälsan erbjuds alla grundskoleelever vaccinationer vid flertalet tillfällen. Den som är ålagd att utföra vaccinationen är skolsköterskan. Forskning visar att många barn känner rädsla inför ”stick”. Det finns risk för att denna rädsla, när den uttrycks, kan ha negativ känslomässig påverkan på skolsköterskan som är ålagd att genomföra vaccinationen. Studiens syfte är att undersöka hur skolsköterskor beskriver sina erfarenheter i mötet med elever som är så rädda inför vaccination att den kan vara svår att genomföra. En kvalitativ intervjustudie med åtta skolsköterskor genomfördes. Materialet analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Fjorton underkategorier identifierades, dessa sammanfattades i fyra kategorier: hantera intressekonflikter, bemöta utmaningar, mobilisera resurser och mötet som möjlighet. Skolsköterskorna beskrev att det fanns både svårigheter och möjligheter i mötet med de rädda eleverna och de beskrev att de hade förutsättningar att hantera mötet på ett sätt som gjorde att de för det mesta upplevde situationen som oproblematisk. Den okomplicerade bild som skolsköterskorna hade av mötet med elever som uttryckte rädsla för stick kontrasterar mot tidigare forskning. Detta skulle möjligen kunna förklaras med att tidigare forskning eventuellt inte är direkt överförbar till förhållandena inom elevhälsan samt bero på att det i urvalsgruppen kan ha funnits ett intresse för frågan eftersom de tackat ja till deltagande. Förslag på kliniska implikationer är att undersöka möjlighet till farmakologisk intervention inför vaccination, samt ett utökat samarbete inom elevhälsan runt de elever som upplever rädsla inför vaccination. Även elevernas upplevelser av mötet bör undersökas för att belysa resultatet från studien. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot distriktssköterska

Demenssjukdom är vanligt förekommande inom distriktsjukvård. Tidigare forskning om demenssjukdom har framförallt inriktat sig på arbetsmetoder i vården. Sjuksköterskors upplevelser av det vårdande mötet och samtalet med personer med demenssjukdom är fortfarande relativt obeforskat. Att kunna sätta sig in och förstå livsvärlden hos en person med kognitiv svikt kräver stor kunskap och lyhördhet hos distriktssköterskan. Om förståelse inte finns för sjukdomens konsekvenser och hur det nära mötet kan skapas minskar sannolikheten för att distriktsköterskan skall kunna ha ett vårdande möte eller samtal. Syftet med studien är att öka förståelsen för det vårdande mötet och samtalet med personer med demenssjukdom. Att beskriva hur distriktssköterskor upplever mötet och samtalet med dessa personer samt hur det vårdande samtalet kan ge förutsättningar för att närma sig personens livsvärld. Fyra distriktssköterskor och fyra sjuksköterskor i fyra olika kommuner verksamma inom kommunal hälso- och sjukvård intervjuades. Metoden var kvalitativ med fenomenologisk inriktning och livsvärldsfokus. De transkriberade texterna har analyserats med innebördsanalys. Fem olika teman framträdde: att se personen bakom sjukdomen, visa förståelse för personens verklighet, att skapa en nära relation, personliga resurser som möjliggör det vårdande samtalet och det positiva mötet skapar kraft. Resultatet visar att för att kunna ha det vårdande mötet och samtalet behöver distriktssköterskan närma sig personens livsvärld och se personen bakom sjukdomsdiagnosen. För ett ömsesidigt möte och en nära relation behöver distriktssköterskan visa förståelse samt bekräfta de upplevelser och känslor som personen uttrycker. Att ha kunskap om de kommunikativa begränsningar som demenssjukdom innebär, samt en förståelse för hur det vårdande mötet kan minska konsekvenser av dessa begränsningar, är av stor vikt för distriktssköterskan. Vidare visade det sig att personliga resurser såsom humor och glädje kan användas och stärka relationen mellan personen med demenssjukdom och distriktssköterskan.

Bakgrund: Palliativ kommer från latinets “pallium” som betyder mantel och ska symbolisera den heltäckande vård som ska erbjudas den döende patienten och dess anhöriga. Den legitimerade sjuksköterskan som har en inriktning på palliativ vård ska ha beredskap inför det som är oväntat och oförutsägbart. Den palliativa omvårdnaden ska utföras baserad på evidens som innebär att sjuksköterskan väger samman sin expertis med tillgänglig kunskap och erfarenheter. Metod: Semistrukturerad intervjustudie med fyra deltagande sjuksköterskor som hade erfarenhet av palliativ vård. Intervjuerna spelades in och transkriberades av författarna. Syfte: Undersöka de erfarenheter som sjuksköterskor får av att arbeta i palliativ vård. Resultat: Sjuksköterskorna understryker att den palliativa vården känns på riktigt, att deras handlingar spelar stor roll för patienten och dennes anhöriga. Det blir svårt när döden kommer nära samt etiska dilemman. Det framkom att teamarbetet är viktigt inom denna typ av vård. Konklusion: Komplexa känslor tillhör vardagen för sjuksköterskor inom palliativ vård och genom sin erfarenhet samt stöttning från team kan en god omvårdnad säkerställas. En betydelsefull slutsats av denna studie är att sjuksköterskorna som arbetar i palliativ verksamhet har behov av stöd för att kunna vårda helhetsomfattande. / Background: The word palliative has its origin in the latin word “palladium” which translates to cape and works as a metaphor for the care that should embrace the patient and its whole existence. Not only do the nurse have a liability towards the patient, but also for the wellbeing of their relatives. Method: An semi-structured interview method was utilized and four nurses with experience working in palliative care participated in the study. The interviews were recorded and then transcribed by the authors. Aim: To survey nurses' experience of working in palliative care. Findings: The nurses who participated emphasized the feeling of actually making a difference in another person's life. Examples of hardship they have to endure, is when they are forced to face their own mortality and also ethical arguments. Another important part within this care is a strong team of different professions and expertise. Conclusion: Complexity is an everyday thing for a palliative care nurse. Through their professional experience and support from their colleagues, a formidable end-of-life care can be ensured. A significant conclusion of this study, is the importance of reliance for the nurses in palliative care, to ensure the patient receives comprehensive care.

Ambulanssjukvårdens uppdrag ökar och förändringar i varför ambulanssjukvården kontaktas har skett. Följder av detta kan påverka möjligheten att ge akutsjukvård till de som behöver det mest. Ambulanssjuksköterskan ska kunna bedöma, undersöka och behandla patienten korrekt och ansvarar för att patienten omhändertas på rätt vårdnivå. Ambulanssjuksköterskan finner vägledning i dessa beslut genom olika stödfunktioner. För att vårda patienten med ett livsvärldsperspektiv måste den medicinska vården kombineras med ett vårdvetenskapligt synsätt. Syftet med studien var att belysa ambulanssjuksköterskors erfarenheter av patienter som ej medföljer efter undersökning och bedömning. En kvalitativ intervjustudie genomfördes. Nio informanter intervjuades från två regioner. Intervjuerna transkriberades och analyserades med kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultatet beskriver stöttande funktioner som ansågs viktiga för att kunna ta beslut om ej medföljande patienter samt faktorer som påverkade möjligheten att ta dessa beslut. Även ambulanssjukvårdens organisation beskrevs relaterad till ej medföljande patienter, där exempelvis ambulanssjuksköterskans funktion och hög belastning på sjukvården belystes. Resultatet beskriver att mötet, genom vilket patientens livsvärld kunde beaktas, var en essentiell del av bedömningar och beslut. Resultatet tolkades som att ambulanssjuksköterskorna inte upplever sig ha rätt förutsättningar för bedömningar de ställs inför och att det fanns en frustration relaterad till hög belastning. Diskussionen valdes att återges ur ett vårdvetenskapligt- och ett hållbarhetsperspektiv. Utveckling av ambulanssjukvården skulle kunna ske genom tydligare riktlinjer och trygghetsskapande stöd för ambulanssjuksköterskor vid bedömningar. Behov finns även av en tydlig definition av ambulansorganisationens- och ambulanssjuksköterskans funktion. Detta skulle följaktligen generera en positiv utveckling för sjukvården inom miljömässig-, social- och ekonomisk hållbarhet.

Suicid är ett betydande folkhälsoproblem. De flesta som utför ett suicidförsök lider av en psykisk sjukdom och har oftast haft kontakt med hälso- och sjukvården innan händelsen. Antalet utalarmeringar till personer som mår psykiskt dåligt har ökat, därmed utgör suicidnära patienter en betydande patientgrupp prehospitalt. Trots det råder det en osäkerhet i omhändertagandet då ambulanssjuksköterskorna känner sig oförberedda och okunniga i vårdmötet. Syftet med studien var att belysa ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vårda suicidnära patienter prehospitalt för att öka kunskapen och eventuellt åskådliggöra förbättringsområden som i förlängningen kan stödja den prehospitala vården av suicidnära patienter. Studien har genomförts som en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. Resultatet mynnade ut i en huvudkategori; Inre och yttre faktorer påverkar det vårdande mötet samt tre kategorier; emotionell påverkan, ambulanssjuksköterskans yrkesroll samt organisationens betydelse. Med hjälp av nio subkategorier har struktur skapats. I resultatet framkom att vården av den suicidnära patienten berörde ambulanssjuksköterskorna på flera emotionella plan, bland annat uppdagades känslosamma skildringar, tragedi och medlidande i vårdmötet. En upplevelse av dränage av emotionell energi framkom också. Bristande kompetens i vårdmötet med den suicidnära patienten erfors emellanåt och det vårdande samtalet ansågs utgöra en viktig aspekt för att uppnå god vård.  Ambulanssjuksköterskan ville finnas till för patienten och såg det som sin plikt. Slutligen upplevde ambulanssjuksköterskorna att prekära omständigheter kunde försvåra vården och göra den otillräcklig samt att psykiatrin stundom misslyckades med att ge adekvat vård. I slutet av examensarbetet diskuterades suicid i relation till hållbar utveckling och en hållbar ambulanssjukvård, både ur en ekonomisk- och social kontext. / Suicide is a major public health concern. Most individuals who attempt suicide suffer from a mental disorder and have usually been in contact with healthcare professionals prior to the event. The number of mental health callouts have increased, making suicidal patients a considerable patient group in prehospital care. Despite this, some ambulance nurses express feelings of unpreparedness and ignorance in meeting and caring for suicidal patients. The aim of this study was to investigate ambulance nurses’ experiences of providing prehospital care to suicidal patients, to increase the knowledge and potentially identify areas of improvement in the care of suicidal patients. The study was conducted as a qualitative interview study with an inductive approach. The result was composed of one main category:  Internal and external determinants influence the caring encounter and three categories: emotional stress, the role of the ambulance nurse and the importance of the organisation. Nine subcategories were created for the purpose of structure. The results suggested that caring for suicidal patients influenced the ambulance nurses emotionally, for example through emotional stories, tragedies and compassion for the patient. The work was further described as emotionally draining. The nurses occasionally experienced a lack of competence in caring encounter for suicidal patients and the communication with the patient was considered important to deliver high-quality care. A desire and duty to offer support to the patient was further expressed. Lastly, ambulance nurses described that difficult conditions could complicate the care, rendering it insufficient, and that the psychiatric care occasionally failed to provide adequate care. The thesis finally discussed suicide in relation to sustainable development and sustainable ambulance care, from an economical as well as a social perspective.

En god psykisk hälsa är en mänsklig rättighet som bidrar till utveckling och välbefinnande i samhället. De senaste åren har det skett en ökning av psykisk ohälsa i världen, vilket leder till att vårdpersonal allt oftare möter patienter med psykisk ohälsa inom hälso-och sjukvården. Det förekommer stigmatisering i samhället och inom vården gentemot patienter med psykisk ohälsa. Stigmatiseringen kan medföra att personer med psykisk ohälsa får ett sämre bemötande och en ojämlik vård. Ökad samsjuklighet med somatiska sjukdomar gör att personer med psykisk ohälsa allt oftare behöver söka vård. Sjuksköterskan har som ansvar att förbättra, bibehålla och hantera patienternas hälsoproblem. Genom ett vårdande möte kan sjuksköterskan arbeta utifrån ett personcentrerat bemötande som genererar i en god och jämlik vård för alla. Därför var studiens syfte att utifrån ett patientperspektiv belysa hur patienter med psykisk ohälsa upplever bemötandet från vårdpersonalen inom hälso-och sjukvården. Metoden som användes för att svara på syftet var en litteraturöversikt av kvalitativ forskning, för att få en djupare förståelse av fenomenet. Resultatet består av 12 artiklar som kvalitetsgranskats och analyserats. I resultatet skapades två huvudteaman: Att inte bli sedd och Att känna sig sedd. Ur dessa har åtta subteman skapats för att tydligare beskriva upplevelser som personer med psykisk ohälsa upplevt vid bemötande med vårdpersonal inom hälso-och sjukvården. I diskussionen lyfts och problematiseras tre huvudfynd från resultatet som består av diskriminering, okunskap och att känna sig sedd.

Opioider används inom hälso- och sjukvården för behandling av olika smärttillstånd. Vid långvarig behandling med opioider finns risk för beroendeutveckling. Tolerans, som är en del av beroendekriterierna, kan öka riskerna för överdosering vilket kan leda till dödlig utgång. Att sluta tvärt med opioider kan medföra svåra abstinenssymtom som påverkar patientens hälsa och benägenhet att vara fortsatt avhållsam. För att minska risken för svårhanterad abstinens kan avvänjande behandling erbjudas. Hälso- och sjukvården har ett ansvar att stötta dessa patienter utefter patientens unika förutsättningar och mående. Tidigare forskning visar att patienter med beroendeproblematik ofta blir stigmatiserade inom vården och ofta ses som besvärliga. Syftet med studien är att beskriva patienters upplevelse av en avvänjande opioidbehandling. Metoden är en litteraturöversikt av kvalitativ och kvantitativ forskning. Resultatet presenteras i två huvudteman: Patienternas upplevelser av den avvärjande behandlingen och Avvärjningens påverkan på patienternas liv. Diskussionen visar olika upplevelser i relation till vårdvetenskapliga begrepp såsom vårdlidande och vårdande möten. Här blir det tydligt hur reflektion kan bidra till att öka medvetenheten om sjuksköterskans roll och ansvar för att säkerställa god vård för alla. Resultatet visar på att flera av patienterna i de olika studierna inte har fått tillgång till den vård de har haft behov av. Vilket går emot arbetet av Agenda 2030 på flera punkter. Resultatet visar att det finns behov av forskning hur utbildning på en grundläggande nivå kan påverka bemötande av patienter med beroende i olika vårdande sammanhang.

Patientdelaktighet är ett begrepp med flera dimensioner, vilket gör det svårdefinierat. Idag är det en lagstadgad rättighet att patienten ska få möjlighet att vara delaktig i sin vård. Det innebär att patienterna har en självklar plats i vården, en plats som medskapare till sin vård. Sjuksköterskan har ansvar att ge patienten möjligheter för att bli delaktig, genom att arbeta personcentrerat där patienten och sjuksköterskan samarbetar i ett partnerskap. Partnerskapet ska genomsyras av ömsesidig kommunikation, där båda parterna bidrar. Det är viktigt att sjuksköterskan tar del av patientens livsvärld och ser varje patient som en unik individ. Forskning visar att det finns barriärer för delaktighet. Dessa barriärer kan bero på brister i kommunikationen, avdelningsspecifika hinder och föråldrade hierarkiska strukturer i sjukvården som lever kvar. Utifrån dessa barriärer och kunskapen om hur det borde arbetas med delaktighet är frågan hur patienterna upplever delaktighet när de blir sjuka. Syftet med denna kandidatuppsats är att belysa patienternas upplevelse av delaktighet. Litteraturöversikten är utformad för att ge en bredare översikt och är därför baserad på både kvantitativ och kvalitativ forskning. Resultatet visar att patienterna är nöjda när de deltar i vården på en önskad nivå, genom ett partnerskap med ömsesidig kommunikation och där de blir sedda. Det visar också att patienterna upplever hinder för att känna sig delaktiga. De upplever en maktobalans samt kommunikationsbrister. Det här visar på vikten av ett partnerskap mellan patient och sjuksköterska, där delaktighet skapas. / Patient participation is a concept with several dimensions, which makes it hard to define. Today patients have a legal right to have the ability to participate in their own healthcare. This means that the patients have a natural place in healthcare, as co-creators of their care. The nurse has a responsibility to give the patient the opportunity to participate by adopting a person centred approach where the patient and the nurse cooperates in a partnership. The partnership is characterized by mutual communication where both parties contribute. The nurse needs to take part of the patient’s lifeworld and see every patient as a unique individual. Research shows that there are hindrances for participation. The hindrances may be a result of a lack of communication, ward specific barriers and outdated hierarchical structures that still exists. With these hindrances and the knowledge about how participation should be incorporated, the question is how the patients experience participation when they become ill. The aim of this bachelor’s thesis is to illustrate the patients experiences of participation. This literature review is designed to give a wide overview and is therefore based on both quantitative and qualitative research. The results show that the patients are satisfied when they participate in care at a desired level, through a partnership with mutual communication and where they are seen. It also shows that the patients experience hindrances to the feeling of being a participant in their care. They experience a power imbalance as well as a lack of communication. This shows the importance of a partnership between the patient and the nurse, where participation is created.