This paper argues that Ecclesiastes criticizes eschatological and apocalyptic ideas. Further- more, it explores the seemingly problematic relation of Ecclesiastes’ theology regarding the priestly temple cult. A general overview on biblical wisdom tradition, apocalyptic thought and the priestly led temple cult is given to establish a background for the exegetical discussion and examination of two selected paragraphs. These are compared with other similar passages of the book to support the hypothesis that Qohelet’s dialogue with himself contains a polemic message against both the ideology of apocalyptical literature and the temple cult.

My essay analyzes the concept of sophia (wisdom) from the first two chapters of first Corinthians and how sophia may have been understood and used in related contexts. Paul uses sophia as a rhetorical antithesis, emerging as a desirable sophia that the church is encouraged to pursue. This carries multifaceted connotations of Greek and Judeo-Hellenistic thought but appears as something new in the light of the life, death and resurrection of Jesus Christ. Simultaneously Paul also presents an undesirable, contrasting sophia that belongs to the world. Scholars present a diversified picture of how this contrasting sophia can be understood. Different schools of thought are being identified as particularly influential, such as stoicism and sophism. These are important aspects to consider in the translation process of the thirteen verses where sophia appears in the first two chapters of first Corinthians. This essay examines these verses based on the introductory background study of the concept sophia, the Greek text and six different Bible translations in Swedish and English. The overall aim of my study is to approach Paul´s own view of sophia and derive a correlating translation. The discussion highlights various possibilities of how to translate sophia in the first two chapters of 1 Corinthians, each reflecting different connotations of sophia. Furthermore, I contribute to the discourse by presenting my own suggested translation of these verses.

The central theme in 1 Cor 2:6-16 is wisdom and spirit, sophia and pneuma. The word wisdom occurs 16 times in 1 Cor 1-3, and this is the first time the concept is central in a passage in the New Testament. Paul is talking about the mysterious wisdom from God. He addresses the theme because Corinthians are obsessed with wisdom. There have been many theories about if Paul or the Corinthians have been influenced by Greek philosophical ideas, and to what extent. The theme of wisdom was central both in the Hellenistic philosophical tradition as well as in the Jewish sapiential tradition, and it is closely linked to pneuma. The sapiential book Wisdom of Solomon portrays Wisdom as a personification bordering to a hypostasis of God, as the guidance to a righteous life and even savior and the one who gives eternal life. The description of Wisdom seems synonymous with the Spirit of God, and the giver of both life, knowledge, and spiritual wisdom. Paul also claims that the Spirit of God is the one who reveals the wisdom from God. Considering these perspectives this thesis sought, through a thorough analysis of 1 Cor 2:6-16 and a broader analysis of Wisdom of Solomon, and a comparison between how they portrayed the concept of wisdom and spirit, to investigate if Paul was inspired by Wisdom of Solomon and if he drew an innovative picture of wisdom. It’s difficult to answer if Paul was directly inspired by this book in 1 Corinthians, or if the Corinthians were and he only responded to their misunderstanding of both the gospel and the concept of wisdom. Paul seems to have drawn an innovative picture of wisdom, but it was deeply rooted in the Jewish apocalyptical thought, which in turn was rooted in the Jewish sapiential tradition.

No description available.

Försvarsmakten (FM) behöver kompetenta officerare med vana till väpnad strid. Genom att synliggöra och tillvarata officerare med utlandserfarenhet kan kompetensen användas på ett sätt som ökar försvarsförmågan och behåller kompetensen inom FM. Syftet med uppsatsen är att beskriva hur officerens kompetens förstås och omhändertas efter utlandstjänstgöring av personalplanerande officerare- chefer på bataljonsnivån i armén. För att uppnå syftet har författaren genom den tematiska analysen (TA) en ansats till objektiv tolkning av respondenternas subjektiva syn på officerskompetens vilket sedan beskrivs i resultatet. Genom ansatsen till objektiv tolkning har författaren utvecklat ett förslag till förståelsemodell av kompetens till vidare forskning i slutet av uppsatsen.   Författaren lyfter även fram och diskuterar teori i uppsatsen om officerskompetens med historiska återkopplingar för att visa att officerskompetensens har, och kommer att utvecklas genom att officeren får möjlighet till att delta i skarpa insatser. Författarens abduktiva ansats med TA skapar två huvudteman. Det första är förståelsen av kompetens som har två underteman: definitionen av kompetens och kompetensens värde. Det andra huvudtemat är tillvaratagandet av kompetens som har två underteman: organisationen som drivkraft och kompetensuppbyggnad. Dessa teman utgör uppsatsens resultat som diskuteras i kapitel fem och ger svar på uppsatsens forskningsfråga.

No description available.

This study is a contribution to the bioethical debate about new and possibly emerging reproductive technologies. Its point of departure is the intuition, which many people seem to share, that using such technologies to select non-disease traits – like sex and emotional stability - in yet unborn children is morally problematic, at least more so than using the technologies to avoid giving birth to children with severe genetic diseases, or attempting to shape the non-disease traits of already existing children by environmental means, like education. The study employs philosophical analysis for the purpose of making this intuition intelligible and judging whether it is justified. Different ways in which the moral problems posed by reproductive technologies are often framed in bioethical debates are criticised as inadequate for this task. In particular, it is argued that the intuition cannot fully be made sense of in terms of harm to the children that such technologies help create. The study attempts to elaborate an alternative to that broadly consequentialist approach, by drawing on Martin Heidegger’s philosophy of technology, Hans Jonas’s ethics, and Aristotle’s practical philosophy, as it has been received and developed in the hermeneutical tradition. It is suggested that reproductive choices, unlike decisions for already born children, are characterised by a peculiar one-sidedness: the future child appears to the parents as something wholly theirs to decide about, not as a concrete other with whom they must interact in a responsive and attuned way. This is problematic because it means that such choices cannot call upon the particularised moral understanding only gained in interpersonal encounters. In particular, it makes them easily shaped by various tendencies, to which parents are always susceptible, to relate to children in instrumentalising ways, and at risk of reinforcing such tendencies. However, this does not mean that all uses of reproductive technologies are equally troubling. When selecting against severe disease the parents can rely on a widely shared illness experience to escape the dangers that one-sidedness involves. It is concluded that the intuition under discussion, thus explicated and in some ways qualified, makes sense morally. / Avhandlingen är ett bidrag till den bioetiska debatten om olika reproduktionstekniker som antingen nyligen blivit tillgängliga eller som kan komma att utvecklas i framtiden. Utgångspunkten är en intuition som många verkar dela, nämligen att användningen av sådana tekniker i syfte att välja icke-sjukdomsegenskaper – som kön och känslomässig stabilitet – hos framtida barn, är mer moraliskt problematiskt än både att forma sådana egenskaper hos redan existerande barn genom exempelvis utbildning och att använda teknikerna för att undvika att barn föds med svåra sjukdomar. Studien är ett försök att genom filosofisk analys begripliggöra denna intuition och avgöra om den är berättigad. Olika sätt på vilka man i den bioetiska debatten ofta gestaltar de moraliska problem som reproduktionstekniker ger upphov till kritiseras som otillräckliga för denna uppgift. I synnerhet framhålls att intuitionen inte helt kan förstås som en oro över att de barn som sådana tekniker sätter till världen kan komma till skada. Med avsikt att utveckla ett alternativ till detta konsekvensorienterade synsätt söker sig författaren till Martin Heideggers teknikfilosofi, Hans Jonas etik och Aristoteles praktiska filosofi, som den tolkats och utvecklats i den hermeneutiska traditionen. Med hjälp av dessa teorier betonas hur reproduktiva val, till skillnad från beslut gällande redan existerande barn, kännetecknas av en slags ensidighet. Det framtida barnet framstår för föräldrarna som föremål för beslut som är odelat deras, snarare än som en konkret andre som de måste interagera med på ett lyhört, noga avpassat sätt. Detta är problematiskt eftersom det innebär att sådana val inte kan ledsagas av det slags partikulära moraliska förståelse som bara uppnås i möten mellan människor. I synnerhet innebär det att valen lätt formas av, och i sin tur riskerar att underblåsa, olika för föräldraskapet karaktäristiska tendenser som ständigt riskerar förmå föräldrar att förhålla sig till sina barn på ett instrumentaliserande sätt. Men detta betyder inte att alla användningar av reproduktionstekniker är lika problematiska. Val som syftar till att undvika svåra sjukdomar kan undgå de faror som ensidigheten öppnar för genom att åberopa en gemensam mänsklig sjukdomserfarenhet. Avhandlingens slutsats är att intuitionen som diskuteras är berättigad, med vissa reservationer, om den förstås på detta sätt.

No description available.