Att vårda patienterna på plats innebär att sjuksköterskan som träffar patienten gör en bedömning av dennes tillstånd, och avgör därefter en lämplig vårdnivå i samråd med patienten. Denna vårdnivå kan bland annat vara primärvård eller egenvård som patienten utför i hemmet. Att göra en korrekt bedömning har visats sig vara svårt på grund av de komplexa former vården kan anta, samtidigt som man måste ta hänsyn till hela patientens situation. En situation som ofta innebär att man som patient känner sig sårbar och utlämnad. En ökad kunskap om denna patientgruppen är viktig för att förbättra utfallet av dessa bedömningar. Syftet med denna studie är att undersöka karaktäristika av de patienter som lämnas hemma av ambulanspersonalen samt vilka råd de erhåller. I studien används en mixad metod med kvalitativ och kvantitativ ansats. Resultatet inkluderar 231 patienter som lämnats hemma, med ålder från 0–96 år. Resultatet visar en tendens till att något fler kvinnor än män lämnas hemma. Det fanns ingen signifikant skillnad mellan ålder och kön. Patienterna i vårt studie som blev lämnade hemma var äldre (Md. 63 år). De vanligaste symtomen patienter uppvisade var enligt sjuksköterskornas bedömning “Buksmärta” samt “Ospecifika symtom”. Flest patienter lämnades hemma kvällstid (klockan 18:00-23:59) samt under våren (mars, april och maj månad). Totalt 16,9 % av de inkluderade valde att avstå vård trots sjuksköterskans rekommendation, där “Andningsbesvär” och “Medvetandeförlust” var de patientgrupper som var mest framträdande. Råd patienten erhöll av sjuksköterskan berör Skapa möjlighet för egenvård, Återetablera kontakt med ambulanssjukvården vid försämring, Kontakt med annan vårdinstans, Avvakta hemma och se om symtomen går över och Uppsök akuten vid försämring. Ambulanser stationerade längre från sjukhus tenderar att lämna fler patienter hemma. Sjuksköterskor i ambulansen får vägleda och rådge patienter som tillkallat ambulans där ett akut sjukvårdsbehov ej föreligger. Dessa patienter är oftast äldre och råden de erhåller handlar främst om egenvård och hänvisningar till lämpliga vårdinstanser. En ökad kunskap kring denna patientgrupp kan vara till stöd för sjuksköterskornas bedömningar.

Att vårda sjuka barn är en utmaning för ambulanssjuksköterskan, det är ofta förknippat med oro och ångest på grund av de höga krav som ställs. Forskning har visat att föräldrarnas upplevelse av situationen har påverkan på hur barnet mår, vilket belyser vikten av att omhänderta både barn och föräldrar för att inge trygghet. Att vårda barn kräver ett helhetsperspektiv för att skapa bästa möjliga förutsättningar för barnet. Det är problematiskt att trots vetskapen om föräldrarnas viktiga roll, saknas det forskning kring föräldraperspektivet i det prehospitala vårdmötet. Syftet med denna studie var därför att beskriva ambulanssjuksköterskans vårdmöte med barn och deras föräldrar, såsom det upplevs av föräldrarna. Genom en Facebookefterlysning har åtta föräldrar deltagit i kvalitativa öppna intervjuer. Materialet analyserades genom en innebördsanalys med induktiv, fenomenologisk ansats. I analysen framkom fyra innebördsteman utifrån ett vårdande förhållningssätt; Att närma sig följsamt eller slentrianmässigt; Att göra hela familjen delaktig men vårdaren bär hela ansvaret; Att förmedla kunskap och kontroll samt Att möta förälderns känslor och behov eller exkludera. I resultatet belyses blandade upplevelser där vårdarens förhållningssätt, kunnighet och förmåga att involvera hela familjen spelar stor roll. Genomgående framkommer det mellanmänskliga mötet, där ambulanssjuksköterskan har förmåga att se varje individs behov som förefaller vara väldigt varierande. Flera delar av resultatet stärks av tidigare forskning som dock till största del inte är utförd prehospitalt. Därför efterlyser författarna ytterligare forskning inom prehospital vård utifrån ett föräldraperspektiv.

Ambulanssjuksköterskan ansvarar för en avancerad individanpassad omvårdnad i enoordnad prehospital miljö. Barn skall vårdas av personal som kan möta barnets fysiskaoch psykiska behov. Skadehändelser är den vanligaste orsaken till att barn vårdas påsjukhus eller avlider. I det pre operationella barnstadiet (2-7 år) är olycksfall denvanligaste orsaken till smärta. Forskning har dock påvisat brister i vården av barn medsmärta prehospitalt. Syftet med studien är därför att beskriva ambulanssjuksköterskansupplevelse av att vårda barn (2-7 år) med smärta relaterat till fysiskt trauma prehospitalt.Studien har en kvalitativ induktiv ansats och data har inhämtats från sex informanter.Intervjuerna har bearbetats utifrån en manifest innehållsanalys som presenteras i subkategorieroch kategorier. Resultatet visar att ambulanssjuksköterskan möter barnetsförutsättningar och på ett följsamt sätt möjliggör förtroende och skapar delaktighetsamtidigt som föräldrarna bejakas. Ambulanssjuksköterskan är följsam i sin bedömningmen kan uppleva svårigheter hos det pre operationella barnet. Ambulanssjuksköterskanhanterar och förstår konsekvenserna av olika behandlingar och väljer metoder efterbarnet. Intranasala alternativ samt inhalationer av gasblandning med 50 procent Lustgasoch 50 procent Syrgas upplevs gynnsamt. Samtidigt påverkade synen på smärtabehandlingen. Ambulanssjuksköterskan upplever barriärer i dialog, rutin,smärtskattningsskalor samt kunskap och erfarenhet vid barntrauma. Barntrauma upplevsockså kunna ge upphov till ångestkänslor. Samtidigt var tilltron till den egnasmärtbehandlingen framträdande. Ambulanssjuksköterskans förfarande möjliggjorde ettvårdvetenskapligt vårdande med utgångspunkt i den vårdande relationen och gavadekvat behandling. Samtidigt kunde svårigheter i bedömning, behandling ochomhändertagande orsaka både vårdlidande och sjukdomslidande för barnet. Därförförordas kunskaps- och erfarenhetsmässig fortbildning, att fler icke invasiva samtsmärtfria behandlingsmetoder tillhandahålls prehospitalt samt att vidare forskning ombarn och smärta i den prehospitala sjukvården bör bedrivas. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

Beroende och missbruk av alkohol och narkotika är ett folkhälsoproblem i Sverige. Vården av de skador och sjukdomar som uppkommer till följd av detta upptar en stor del av hälso- och sjukvården, och dessa patienter är något som ambulanspersonal ofta stöter på. Ett bra bemötande kan tyckas vara självklart i arbetet med människor, men studier har visat att de människorna med alkohol eller narkotikaproblem ofta bemöts av fördomar. Sjukvårdspersonal ska bemöta patienter med omtanke och respekt oavsett yttre faktorer och vård skall också ges utifrån människors lika värde. Syftet med arbetet är att beskriva ambulanssjuksköterskans erfarenhet av att möta patienter med missbruksproblematik. Åtta kvalitativa intervjuer genomfördes med ambulanssjuksköterskor där materialet sedan analyserades genom kvalitativ manifest innehållsanalys med en induktiv ansats. Efter analysen framkom sex kategorier vilka var: Maktlöshet, autonomi och respekt inför patienten, se till patientens behov, erfarenhet och kompetens, otrygghet samt relationer. Resultatet gav en viktig inblick i hur ambulanssjuksköterskorna erfarenhet är av att bemöta patienter med missbruksproblematik där ambulanssjuksköterskorna försökte bemöta patienten med respekt och ge lika vård oavsett social status, ålder, kön eller etnicitet. Några områden ansågs vara värda att åskådliggöras extra. Dessa var bland annat maktlösheten av att inte kunna hjälpa patienten med deras grundproblem och ta dem till rätt vårdinstans. Upplevelsen av rädsla för hot och våld. Att det i bemötandet tycks kunna vara en skillnad beroende på om ambulanssjuksköterskan är erfaren eller ej samt att ta med patienten för vård mot dess vilja. Författarna föreslår vidare forskning inom området. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

Socialstyrelsen beskriver att kunskapsbaserad hälso- och sjukvård innebär att vården skall bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och utformas för att möta den individuella patientens behov på bästa möjliga sätt. Forskning visar dock att 11–52 % av de ambulansuppdrag som utförs saknar behov av traditionell ambulanssjukvård. Därför är det en utmaning att tidigt i vårdkedjan bedöma patienters behov av vård, för att möjliggöra att patienter omhändertas på optimal vårdenhet. Syftet med denna studie är att kartlägga patienter som erhållit bedömningskategorin vård-på-plats samt beskriva vad som är kännetecknande för vårdbehovet och ambulanssjuksköterskans bedömning då patienter vårdats på plats. Studien är en retrospektiv journalgranskning med kombinerad kvantitativ och kvalitativ metod. Urvalet utgörs av samtliga uppdrag där larmcentralen larmat ut ambulans inom Västra Götalandsregionen under tidsperioden 090801-100731. Resultatet visar att totalt genomfördes 16 8971 ambulansuppdrag under studieperioden, var av 4 % (6 268) registrerades som vård-på-plats. Majoriteten av vård-på-plats uppdragen utfördes under perioden mars – juli med allra högst andel uppdrag under juli (18 %, 1149 uppdrag). Sökorsaken saknar specifika kännetecken. Det förefaller som att alla medicinska problem och vårdbehov kan förekomma. Patienten är i en livssituation som karaktäriseras av utsatthet och i behov av att ambulanspersonalen behandlar sjukdom, vårdar ohälsa och stöttar så att patientens självständighet återuppnås. Kontakt med primärvård eller kommunal sjukvård ordnas. Efter utförd ambulanssjukvård vid vård-på-plats uppdrag karakteriseras patientens hälsostatus av att vårdproblemet har identifierats och nödvändiga åtgärder vidtagits. Det är rimligt att tro att patienten och dess anhöriga upplevde trygghet med omhändertagandet eftersom det egna beslutet blev att kvarstanna i hemmet. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

No description available.

<p><strong>Syfte:</strong> Att undersöka vad ambulanssjuksköterskor upplever kan finnas för problemområden vid arbete på skadeplats med maximalt fyra drabbade.</p><p><strong>Metod:</strong> Studien har en kvalitativ ansats. Nio ambulanssjuksköterskor i Uppsala, mellan 27 och 53 år, intervjuades. Ett bekvämlighetsurval gjordes. Tillstånd för studien anskaffades hos ambulansstationens verksamhetschef. Intervjuerna var semistrukturerade och spelades in med ljudupptagning. Intervjuerna transkriberades sedan och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet gav 11 kategorier och 19 underkategorier.<strong>Resultat:</strong> Prehospitala problem på skadeplats är mörker, dåligt väder samt trafik. Prehospital sjukvårdsledning används inte i tillräcklig mån. Mental förberedelse är viktigt inför ankomst till skadeplats. Det nya radiosystemet fungerar inte optimalt och därmed försvåras kommunikationen mellan ambulans, räddningstjänst och polis. Samarbetet med räddningstjänst på skadeplats behöver förbättras. Mer interprofessionell övning och utbildning efterfrågas. De svåraste patientgrupperna är barn samt traumafall. <strong>Slutsats:</strong> Prehospital sjukvårdsledning används för lite vid arbetet på en mindre skadeplats. Radiosystemet fungerar inte optimalt och det försvårar kommunikationen och samarbetet mellan ambulans, polis och räddningstjänst. Mer övning och utbildning behövs kring barn samt trauma. Mer interprofessionell övning och gemensamma utbildningar efterfrågas.</p> / <p>Purpose: <strong>To study problems that ambulance nurses experience at the scene of accident with a maximum of four affected persons. </strong>Methods:<strong> The study is qualitative. N</strong><strong>ine ambulance nurses in Uppsala, between 27 and 53 years, were interviewed. A convenience sample was chosen. The semi-structured interviews were sound recorded. Permission was acquired from the ambulance manager. After transcription a qualitative content analysis was performed. 11 categories and 19 subcategories were found. </strong>Results:<strong> Pre-hospital problems are bad weather and traffic. Pre-hospital leadership is not used enough. Mental preparation is important before arrival at scene of accident. The new radio communication system is not working properly, which hinders interprofessional communication. Collaboration with the rescue service needs to be improved. </strong><strong>The ambulance nurses request more training and education together with the other professions. The most demanding patient groups are children and trauma cases. </strong>Conclusions:<strong> Pre-hospital leadership is not used enough at a small scene of accident. The new radio system is not working properly which hinders the interprofessional communication. More training and education is needed when it comes to children and trauma. The ambulance nurses request more inter professional training and joint education. </strong></p>

<p>Aim: The aim was to investigate the ambulance nurses experiences during a specific ambulance missions that led to usage of LUCAS ™.Method: Participating ambulance nurses were randomly assigned from a total sample group of 12 women and 39 men. Five women and five men participated. Qualitative interviews were conducted, where the Critical Incident Technique approach was used. Collected interviews were valued using qualitative content analysis.Result: Interview texts were divided into three domains, 10 subcategories could be identified which were sorted into three categories. A theme was finally formulated.The initial alarm data from SOS Alarm is important for the ambulance nurses preparation. There where cardiac arrest situations when the work went well, as well as situations where problems arose. The informants expressed that they should practice on LUCAS ™ to a greater extent than they now are doing. Staff in the emergency room, some time was perceived as stressful and they did not listen. The informants expressed frustration with the major administrative tasks after a LUCAS™ case, on the other hand, the "team spirit" where highlighted, they solve the task together.Conclusion: Developments during ambulance missions where LUCAS ™ will be used depends on, alarm data, resources, situation at the scene, planning, roles, supervision, handling of LUCAS ™ and Case Report Form, relatives and viewer reactions, the receipt at the emergency department and finally that ambulance staff cooperates after the LUCAS ™ mission.</p> / <p>Syfte:<strong> </strong>Syftet var att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser under ett bestämt ambulansuppdrag som ledde fram till begagnande av LUCAS™.</p><p>Metod: Deltagande ambulanssjuksköterskor lottades ur en total urvalsgrupp bestående av 12 kvinnor och 39 män. Fem kvinnor och<strong> </strong>fem män deltog. Kvalitativa intervjuer genomfördes, där Critical Incident Technique metoden användes. Insamlade intervjudata värderades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys.</p><p>Resultat:<strong> </strong>Intervjutexten kunde delas in i tre domäner, 10 underkategorier kunde identifieras som sorterades i tre kategorier. Slutligen formulerades ett tema. De initiala larmuppgifter från SOS Alarm är viktiga för ambulanssjuksköterskornas förberedelser. Det förekom hjärtstoppssituationer där arbetet gick bra, likväl situationer där problem uppstod. Informanterna uttryckte att de borde öva på LUCAS™ i större utsträckning än de gör i nu läget. Vid en del situationer upplevdes mottagande personal på akutmottagningen som stressade och att de inte lyssnade. Betecknande för informanternas upplevelser vad gäller de administrativa uppgifterna efter LUCAS™ uppdraget var inte positivt, dock betonades "team work".</p><p>Slutsats: Utvecklingen under ambulansuppdrag där LUCAS™ kommer till användning är beroende av; larmfakta, resurser, situationen på plats, planering, roller, arbetsledning, hanterandet av LUCAS™ och Case Report Form, anhöriga och åskådares reaktioner, mottagandet på akutmottagningen och slutligen att ambulanspersonalen samarbetar efter LUCAS™ uppdraget.</p>

No description available.

Psykiska störningar är tillstånd som kan drabba alla oss människor. Krav om kompetens på hälso- och sjukvården har ställts för att kunna erbjuda patienter med psykisk störning ett effektivt omhändertagande. Syftet med detta examensarbete är att beskriva ambulanssjuksköterskans erfarenheter av att vårda patienter med psykiska störningar. Metoden är av deskriptiv kvalitativ design och semi-strukturerade intervjuer utgör grunden för den kvalitativa innehållsanalysen med manifest utgångspunkt som genomförts. Resultatet omfattar tre huvudkategorier såsom följer, ’svåra möten skapar rädsla och frustration och försvårar interaktion’, ’svårt bedöma tillstånd och lämpliga åtgärder’ och ’vård byggd med autonomi, erfarenhet och uppfinningsrikedom’. Slutsatsen är att interaktionen mellan patienter och sjuksköterskor byggs av omvårdnadsevidens, att det i sjuksköterskornas bedömningar av tillstånd saknas evidens och att den vård som oftast ges strävas att utgöras av evidensbaserad vård men att det saknas direkta sätt att komma i kontakt med en sådan specialistsjukvård. Det har därmed visats att det finns områden att förbättra och utveckla för att kunna erbjuda patienter med psykisk störning ett effektivt omhändertagande. / Psychiatric disorders are conditions which may afflict every one of us humans. Requirements of competence have been set for the healthcare service to be able to offer an effective emergency care to patients with psychiatric disorder. The aim is to describe the ambulance nurse’s experience by caring for patients with psychiatric disorders. The method is of a descriptive qualitative design and semi-structured interviews constitute the material for the qualitative content analysis, which has been carried out with a manifest basis. The result consist of three main categories as follows, ‘difficult encounters create fear and frustration and complicates interaction’, ‘difficult assessing conditions and appropriate measurements’ and ‘care build with autonomy, experience and inventiveness’. The conclusion is how the interaction between patients and nurses is built by evidence-based nursing, how it is in nurses’ assessments of conditions to be a lack of evidence and how the care most often provided is being strived to constitute of evidence-based healthcare while how it is lacking direct ways to come in contact with such a specialised healthcare. Thus has it been shown that it exist areas for amelioration and evolvement to be able to offer an effective emergency care for patients with a psychiatric disorder.