<p>I och med ökade krav för sjuksköterskor i ambulans de senaste åren är det av stor vikt att ambulanssjuksköterskorna hela tiden håller sig uppdaterade med den senaste kunskapen inom medcin, omvårdnad, etik med mera. Ambulanssjuksköterskans arbetsuppgifter har utvecklats och blivit fler och de har även fått ta ett större ansvar. Syftet med studien var att belysa hur ambulanssjuksköterskor upplever och hanterar etiska problem då de bedömt att patienten inte har behov av ambulanssjukvård samt deras uppfattningar om hur de etiska problemen kan undvikas. Metoden var kvalitativ intervju med tre ambulanssjuksköterskor. Resultatet visade att etik diskuterades även om många inte använde begreppet etik. Ambulanssjuksköterskorna upplevde att det var svårt att ge råd till patienten och vara ärlig i vårdrelationen. Ambulanssjuksköterskorna ansåg att larmcentralens utlarmning kunde vara en källa till etiska problem på grund av felaktiga bedömningar och felprioriteringar. Slutsatsen är att varje patient har rätt att få komma till rätt vårdnivå, något som kan underlättas om ambulanssjuksköterskan får rätt stöd och råd för att i framtiden lättare kunna hjälpa varje individ till den vård som är mest lämplig för just den patienten.</p>

Syftet med denna studie är att undersöka vilken typ av emotionellt arbete yrkesverksamma specialistutbildade ambulanssjuksköterskor utför i sitt arbete och hur detta står i relation till brist på återkoppling. För att undersöka detta utfördes kvalitativa intervjuer med sex ambulanssjuksköterskor. Den insamlade empirin analyserades sedan utifrån teorier samt tidigare forskning inom emotionssociologi och även tidigare forskning rörande ambulanspersonal och återkoppling. Resultatet för det emotionella arbetet visar på tre områden som är särskilt framträdande; hanteringen av egna och andras känslor i det dagliga arbetet; situationer som bryter mot mönstret; och strategin att distansera sig från arbetet för att orka med de ibland mycket känslomässigt påfrestande situationerna som uppkommer. Resultatet visar vidare att ambulanssjuksköterskornas främsta skäl till önskan om återkoppling, i denna studie uppdelad i medicinsk och känslomässig återkoppling, är att hela tiden ha högsta möjliga kompetens. Den medicinska återkopplingen ses som mest viktig vid de situationer där symptom och sjukdomsbild varit diffusa. De emotionella konsekvenserna gällande återkoppling kan ses som indirekta: bristen på medicinsk återkoppling skapar känslor av frustration och osäkerhet. Främsta skälet till bristande återkoppling är patientsekretessen. Studien visar att ambulanssjuksköterskorna har strategier för att kompensera för den bristande återkopplingen, dessa strategier är dock inte inbyggda i deras arbete. Ett sätt att hantera den bristande medicinska återkopplingen är att prata med sina kollegor och på så sätt utbyta erfarenheter och även bearbeta den känslomässiga delen av arbetet. Studien ska ses som explorativ, och författarna vill uppmana till framtida studier inom området återkoppling.

I och med ökade krav för sjuksköterskor i ambulans de senaste åren är det av stor vikt att ambulanssjuksköterskorna hela tiden håller sig uppdaterade med den senaste kunskapen inom medcin, omvårdnad, etik med mera. Ambulanssjuksköterskans arbetsuppgifter har utvecklats och blivit fler och de har även fått ta ett större ansvar. Syftet med studien var att belysa hur ambulanssjuksköterskor upplever och hanterar etiska problem då de bedömt att patienten inte har behov av ambulanssjukvård samt deras uppfattningar om hur de etiska problemen kan undvikas. Metoden var kvalitativ intervju med tre ambulanssjuksköterskor. Resultatet visade att etik diskuterades även om många inte använde begreppet etik. Ambulanssjuksköterskorna upplevde att det var svårt att ge råd till patienten och vara ärlig i vårdrelationen. Ambulanssjuksköterskorna ansåg att larmcentralens utlarmning kunde vara en källa till etiska problem på grund av felaktiga bedömningar och felprioriteringar. Slutsatsen är att varje patient har rätt att få komma till rätt vårdnivå, något som kan underlättas om ambulanssjuksköterskan får rätt stöd och råd för att i framtiden lättare kunna hjälpa varje individ till den vård som är mest lämplig för just den patienten.

När ambulanssjuksköterskan träder in i traumarummet förväntas en rapport ske som belyser den prehospitala situationen och patientens tillstånd. Det föreligger ett växande krav på god överrapportering för att arbeta för en bättre patientsäkerhet och arbetsmiljö. Syftet med denna kvalitativa studie är att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelse vid överrapportering på traumarummet. Åtta respondenter intervjuades och resultatet bröts upp i tre huvudkategorier och två till fyra underkategorier utifrån en induktiv design av Lundman och Hällgren Granheim. Utifrån ambulanssjuksköterskornas upplevelser kunde flera grunder till hotad patientsäkerhet identifieras; avsaknad av erfarenhet hos ambulanssjuksköterskan, avsaknad av struktur i rapporten, samtstörningar under överrapportering. Vidare sågs momentet att "stå i fokus" under överrapporteringen upplevas olika utifrån erfarenhet. Besatts erfarenhet, upplevdes situationen att stå i fokus som positiv, det efterfrågades att tydligt få reda på vem traumaledaren var, att alla befann sig på plats och att ambulanssjuksköterskan hade ordet. Vid mindre erfarenhet kunde momentet att stå i fokus upplevas som stressande och i högre grad innebära en redovisning av vitalparametrar än ett prehospitalt sammanfattande intryck. Patienten blev då också i lägre grad delaktig i vården eftersom mer tid lades på att förbereda överrapporteringen. Studien styrker tidigare studier om vikten av strukturerad överrapportering och behovet av erfarenhet för att uppleva större trygghet i överrapportering och i arbetet med att göra patienten mer delaktig. Att framarbeta en rutin med en och samma struktur för överrapportering accepterad från både traumateam och ambulans skulle kunna tänkas minska missförstånd, avbrott i rapporteringen samt minska risken för att viktig information missas.

Inom prehospital omvårdnad ställs krav på att sjuksköterskan som är patientens första länk i vårdkedjan vet vad som ska göras i respektive situation samt känner till vilka hjälpmedel som kan användas i mötet med personer som har nedsatt förmåga till verbal kommunikation. Studiens syfte var att beskriva hur ambulanssjuksköterskan inom prehospital vård kan bedöma och lindra smärta hos personer med demens. Metoden var en systematisk litteraturstudie som gjordes i Cinahl, Medline, ELIN och Science direct samt genom manuell litteratursökning. Resultatet visade att smärtlindring av dementa är starkt eftersatt men som vårdare (ambulanssjuksköterska) ska man alltid utgå från att dementa känner samma smärta som icke dementa trots att smärtuttrycket kan se annorlunda ut hos dessa patienter. Till hjälp för att försöka skatta smärtan hos dementa patienter finns ett stort antal smärtskattningsverktyg med varierande användbarhet. Ambulanssjuksköterskan måste ta reda på så mycket som möjligt om patienten redan på hämtplatsen, via anhöriga eller personal, angående personens tidigare sjukdomar och smärtupplevelser. Slutsatsen är att det finns ett fåtal smärtskattningsverktyg som är anpassade för dementa patienter, och inom den prehospitala akutsjukvården behövs ett sådant som är anpassat för verksamheten.

Överlämnandet av patient ses som en viktig del i vårdkedjan. Överlämnandet inleds efter att ambulanssjuksköterskan har prioriterat patientens vårdbehov. Nästa fas i överlämnandet sker då ambulanssjuksköterskan både verbalt och skriftligt rapporterar över patienten till mottagande sjuksköterska. Överlämnandet avslutas i och med att mottagande sjuksköterska skapar det första vårdmötet med patienten. Vid överlämnandet kan betydelsefull patientinformation gå förlorad, vilket i sin tur kan påverka patientens fortsatta vård och behandling. Detta har presenterats i tidigare studier vilket bland annat har sin grund i ofullständig kommunikationsöverföring vid överlämnandet av patient till akutmottagningen. Syftet med studie var att belysa upplevelser gällande överlämnandet av patient från ambulanssjukvård till vård på akutmottagningen sett utifrån akutmottagningssjuksköterskans perspektiv. Studien genomfördes med hjälp av åtta kvalitativa intervjuer med sjuksköterskor där materialet sedan analyserades med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys. Efter analysen framkom tre kategorier och åtta underkategorier. Resultatet visar att sjuksköterskans upplevelser vid överlämnandet av patient är en viktig del i vården. Några områden anses vara värda att förtydligas extra. Vid vidare förmedling ska innehållet av informationen vara korrekt, kortfattat och strukturerat. Att ha en ansvarskänsla innebär att ambulanssjukvårdens personal ska se till att patienten är närvarande vid överlämnandet. På så sätt kan även patientsäkerheten öka genom att göra patienten delaktig vid överlämnandet.

ABSTRACT Background When faced with an unexpected cardiac arrest the ambulance nurse is in responsible for taking advanced actions to create a clear airway. Two accepted methods for this is endotracheal intubation and application of laryngeal mask. Aim The purpose of this study was to examine the use of endotracheal intubation compared to application of the laryngeal mask in unexpected cardiac arrest. Method Literature study with quantitative approach. A systematic search of 21 articles comparing the laryngeal mask with the endotracheal intubation has been made using Pub-Med and CINAHL. A quality review according to Forsberg and Wengström has been made. Results Laryngeal mask had a higher rate of successful applications compared with endotracheal intubation. Time for applying the laryngeal mask was shorter in seven out of ten of the studied articles. Survival after application indicated that the endotracheal tube was associated with increased survival compared with the laryngeal mask in two of the five studied articles. In the remaining articles, no significant differences were seen. The laryngeal mask did not show any difference in air leakage and it could not be displaced from the position to a greater extent than the endotracheal tube when exposed to the same force. Conclusion Compared with endotracheal intubation the laryngeal mask had a higher rate of successful applications and faster time to established airway when used by prehospital personnel. Patients cared for by endotracheal intubation, were however, associated with increased survival after unexpected cardiac arrest. Keywords Endotracheal tube, laryngeal mask, prehospital, ambulance nurse, nursing.

<p>Inom prehospital omvårdnad ställs krav på att sjuksköterskan som är patientens första länk i vårdkedjan vet vad som ska göras i respektive situation samt känner till vilka hjälpmedel som kan användas i mötet med personer som har nedsatt förmåga till verbal kommunikation. Studiens syfte var att beskriva hur ambulanssjuksköterskan inom prehospital vård kan bedöma och lindra smärta hos personer med demens. Metoden var en systematisk litteraturstudie som gjordes i Cinahl, Medline, ELIN och Science direct samt genom manuell litteratursökning. Resultatet visade att smärtlindring av dementa är starkt eftersatt men som vårdare (ambulanssjuksköterska) ska man alltid utgå från att dementa känner samma smärta som icke dementa trots att smärtuttrycket kan se annorlunda ut hos dessa patienter. Till hjälp för att försöka skatta smärtan hos dementa patienter finns ett stort antal smärtskattningsverktyg med varierande användbarhet. Ambulanssjuksköterskan måste ta reda på så mycket som möjligt om patienten redan på hämtplatsen, via anhöriga eller personal, angående personens tidigare sjukdomar och smärtupplevelser. Slutsatsen är att det finns ett fåtal smärtskattningsverktyg som är anpassade för dementa patienter, och inom den prehospitala akutsjukvården behövs ett sådant som är anpassat för verksamheten.</p>

No description available.

Bakgrund: Bacteriaemi eller sepsis är ett vanligt förekommande tillstånd som kännetecknas av ett snabbt och diffust insjuknande inom akuta verksamheter. Tillståndet kräver en snabb handläggning, vilket innebär tidig identifiering med en snabb insättning av behandling för att undvika det livshotande tillståndet som kan leda till en dödlig utgång. Detta kräver att vårdpersonalen tidigt ska kunna kartlägga och behandla patienter där det föreligger allvarliga infektioner som sepsis. Syftet: med studien är att belysa den kliniska presentationen hos patienter med svåra infektioner som här definieras som att patienten antingen fick slutdiagnosen sepsis eller uppvisade en positiv blododling i prehospital miljö i relation till utfall. Dessutom belyses ambulanspersonalens förmåga att upptäcka tillståndet redan prehospitalt i relation till utfall. Metod: En retroperspektiv registergranskning med en kvantitativ ansats. Utfall definieras som död inom de första 30 dagarna. Resultat: Totalt deltog 854 patienter i studien. Bland dem dog 20% under de första 30 dagarna. Insjuknandet föreföll ofta att vara ospecifikt. Av de patienter som dog inom 30 dagar var luftvägarna den vanligaste organpåverkan och bland dem som överlevde 30 dagar var infektion i urinvägar den vanligaste orsaken. Det förelåg ingen könsskillnad med avseende på prognos. Tid från larm till start av antibiotikabehandling var kortare bland dem som dog   De som dog var i genomsnitt äldre.  De patienter som dog hade också en lägre grad av vakenhet, ett lägre blodtryck, en lägre syresättning, och en lägre kroppstemperatur samt högre andningsfrekvens jämfört med de som överlevde.  Bara i ca 15% av fallen noterade ambulanspersonalen en misstanke om sepsis och en sådan misstanke var lika ovanligt i båda grupperna. Diskussion: Bland patienter med slutdiagnosen sepsis eller bakterieami så är risken att dö under de första 30 dagarna hög. Det föreligger redan i den prehospitala miljön påtagliga skillnader mellan de patienter som kommer att överleva och de som kommer att dö med avseende på patientkaraktäristik, etiologi och vitalparametrar. Denna kunskap kanske i framtiden skulle kunna utnyttjas på ett mera systematiskt sätt eventuellt med hjälp av ett datorstöd. Men andelen fall där ambulanspersonalen misstänker sepsis är alltjämt för låg. En ökad utbildning och förbättrade beslutsstöd kan möjligen förbättra denna siffra.