Detta examensarbete handlar om mag-tarmkanalen och är uppdelat i två avsnitt. Den första delen handlar om mag-tarmkanalens uppbyggnad, rent anatomiskt men också hur den ser ut histologiskt. Histologin är bara ytligt behandlad då den endast är med som förklaring till vissa händelser inom fysiologin. Den andra delen, fysiologidelen handlar om de olika delarna i mag-tarmkanalen, deras funktioner och vad som reglerar dessa. I fysiologiavsnittet behandlas också nedbrytning och absorption av de olika näringsämnena.

Både människor och djur har i alla tider och alla kulturer sett vissa individer i sin omgivning som ledare. De har känt sig manade att lyssna på dem, följa dem och tro på dem. Jag har intresserat mig för vad det är som föranleder detta beteende, eftersom det är min fasta övertygelse att det styr vårt samspel med andra individer än idag, överallt och ständigt. I sökandet efter en biologisk förklaring, där vissa egenskaper och kroppsliga attribut sannolikt spelar betydligt större roll än andra, har jag utgått ifrån begreppet hög social status (äv. högstatus). Jag visar i denna uppsats att detta begrepp innefattar en rad mekanismer som sitter djupt rotade i oss, när det handlar om vem vi väljer att se upp till och följa. En spontan tanke är att kunskapen om detta i högsta grad borde vara relevant vid muntliga framställningar av olika slag. Syftet med min undersökning är därför att undersöka i vilken utsträckning konceptet hög social status är förankrat bland personer som jobbar med utbildning inom presentationsteknik. I uppsatsens inledning konstaterar jag att gängse strategier kring kroppsspråk inom presentationsteknik bygger på mekanismerna kring hög social status, men att begreppet i sig överhuvudtaget inte förekommer i litteraturen på området. När det gäller samma litteratur så noterar jag dessutom att imitation som metod att träna egenskaper hos sig själv, med ett undantag, antingen fördöms eller ignoreras. I min undersökning har jag valt att intervjua tre personer som utbildar inom presentationsteknik, för att ta del av vilken nytta de tycker att man har av att känna till mekanismerna kring högstatus när man talar inför andra, samt om de själva använder begreppet. De får också redogöra för hur de ser på imitation som metod att träna egenskaper som har med presentationsteknik att göra. Resultatunderlaget kommer från tre kvalitativa telefonintervjuer. Undersökningen tyder på att begreppet hög social status har en mycket svag förankring bland personer som utbildar inom presentationsteknik. Anledningen till detta skiljer sig åt mellan de tillfrågade, men tycks ha att göra med att man antingen redan använder ett motsvarande begrepp, tycker att begreppets funktion är irrelevant, eller också först nyligen har börjat se dess relevans. I intervjuerna framkommer att man bedriver sin utbildningsverksamhet på vitt skilda grunder, och de som renodlat en viss teori kring kommunikation tenderar att tycka att företrädare för andra hållningssätt missar det väsentliga. Samtliga tillfrågade anser att imitation kan spela en positiv roll när det handlar om inlärande. De två respondenter som arbetar med kroppsspråk i sin undervisning talar dock hellre om inspiration än om imitation, medan den respondent som inte alls arbetar med kroppsspråk lättare accepterar begreppet. Min tolkning av detta är att kroppsspråk, enligt respondenterna, snarare bör inspireras fram än imiteras, medan mer abstrakta handlingar, som att ställa öppna frågor, kan kopieras rakt av. / <p>Examensarbete 15 hp; Lärarexamen</p>

Syftet med denna studie var att undersöka interpretationens påverkan på artikulatorerna, käke och läppar, när sinnesstämningarna ilska, glädje, sorg och rädsla uttrycks genom sång samt hur det mätbara resultatet av artikulatorernas påverkan förhåller sig till det hörbara resultatet. För att undersöka detta lät jag fyra vokalister enskilt sjunga samma fras med fyra olika sinnesstämningar, utifrån interpretationsunderlag. Därefter gjordes ett lyssnartest då fyra sångpedagoger lyssnade på samtliga tagningar och markerade vilken av de fyra emotionerna de tyckte uttrycktes samt en motivering till svaret.   Sammanfattningsvis visas det bland annat i resultatet att de utåtvända sinnesstämningarna ilska och glädje visar större och häftigare rörelser i både käköppning och läpprundning, att de inåtvända sinnesstämningarna sorg och rädsla visar svagare volym än utåtvända samt att artikulatorhastigheten inte brukas för emotionell färgning. Det blev också tydligt genom lyssnartestet att rädsla var den svåraste emotionen att urskilja och ilska den lättaste. Slutligen påvisade resultatet att informanterna kännetecknade de olika sinnesstämningarna genom kategorierna andning, ansats och avfraseringar, artikulation, effekter/tekniktermer, klangfärg, luftflöde, register, tonkvalité, tonlängd och fraslängd, vibrato samt volym. Båda de utåtvända sinnesstämningarna beskrevs som bland annat tydligt, ”framåt” och starkt, medan de båda inåtvända sinnesstämningarna beskrevs som luftigt, svagt, instabilt och kort.   Förhoppningsvis kan resultatet av den här studien bidra med ökad kunskap om hur instrumentet sång responderar på olika sinnesstämningar och hur lyssnaren kan uppfatta olika uttryckta emotioner. Resultatet väcker nya frågor om till exempel hur teknik och uttryck är sammankopplat och kan användas till varandras fördel samt hur sångpedagoger och vokalister kan jobba med gestaltningen både auditivt och visuellt.

I gymnasial bildundervisning råder normer om hur kroppsgestaltning undervisas om och vilka kroppar som får representeras i samband med detta. Både Skollagen (SFS 2010:800) och gymnasieskolans läroplan (Skolverket, 2011a) föreskriver att skolan aktivt ska arbeta mot en bredare representation och allas lika värde. Därtill fastslår flera rapporter, producerade av Skolverket, att normer leder till diskriminering i skolan (Åkesson, 2016). Studiens syfte är därför att öka kunskapen om normer i bildframställning av kroppen i gymnasial bildundervisning. För att uppfylla syftet har tre bildlärare respektive två bildelever intervjuats med hjälp av semistrukturerade intervjuer respektive bildeliciteringar. En normkritisk och hermeneutisk analys av insamlat material har resulterat i redogörelser av representationen av kroppar i undervisningsmaterialet, hur lärare och elever talar om kroppar i relation till undervisningen och att både lärare och elever vill ha en bredare representation av kroppar i bildundervisning om kroppsgestaltning. Tidsbrist, begränsat materialutbud och motstånd från elever försvårar formandet av en, i större utsträckning, kroppsinkluderande bildundervisning om kroppsgestaltning, vilket även diskuteras. Det behövs vidare forskning om normer beträffande kroppsgestaltning i bildundervisningen då det saknas forskning om detta område.

I denna studie analyserades åtta hästar från sex olika spel för att ta reda på hur naturtroget dessa representeras i digitala spel. Hästarna analyserades utifrån deras anatomi och rörelsemönster som skritt, trav, kort galopp, galopp, backning, stegring och bockning. Analysen skedde genom att jämföra inspelat videomaterial från spelen med videoreferenser på riktiga hästar. Alla spel uppvisade brister i över 20% av de analyserade aspekterna. Detta trots att ett av spelen använt sig av rörelsefångst (eng. motion capture), vilket är den dyraste och mest avancerade animationsmetod. Detta påvisar att oavsett vilken animationsmetod som används måste spelutvecklare vara kritiska till den metod som de använder för att bättre gestalta hästar. Resultatet kan användas och hjälpa framtida spelutvecklare med att skapa mer naturtrogna representationer av hästar och fyrbenta djur i allmänhet.

<p>The alpha-2 adrenergic receptor (α₂-AR) subfamily includes three different subtypes, α_2A-, α_2B- and α_2C-AR, all believed to exert their function through heterotrimeric G_i/o-proteins. The present study was undertaken in order to investigate subtype differences in terms of cellular response and to explore other potential signalling pathways of α₂-ARs.</p><p>Evidence is provided for a strong G_s-protein coupling capability of the α_2B-AR, leading to stimulation of adenylyl cyclase (AC). The difference between the α_2A- and α_2B-AR subtypes, in this respect, was shown to be due to differences in the second intracellular loops of the receptor proteins. Substitution of the second loop in α_2A-AR with the corresponding domain of α_2B-AR enrolled the chimeric α_2A/α_2B receptor with functional α_2B-AR properties. Dual G_i and G_s coupling can have different consequences for AC output. Using coexpression of receptors and G-proteins, it was shown that the ultimate cellular response of α_2B-AR activation is largely dependent on the ratio of G_i- to G_s-protein amounts in the cell. Also G_i- and G_o-proteins appear to have different regulatory influences on AC. Heterologous expression of AC2 together with G_i or G_o and the α_2A-AR resulted in receptor-mediated inhibition of protein kinase C-stimulated AC2 activity through G_o, whereas activation of G_i potentiated the activity. </p><p>α₂-ARs mobilize Ca²⁺ in response to agonists in some cell types. This response was shown to depend on tonic purinergic receptor activity in transfected CHO cells. Elimination of the tonic receptor activity almost completely inhibited the Ca²⁺ response of α₂-ARs.</p><p>In conclusion, α₂-ARs can couple to multiple G-proteins, including G_i, G_o and G_s. The cellular response to α₂-AR activation depends on which receptor subtype is expressed, which cellular signalling constituents are engaged (G-proteins and effectors), and the signalling status of the effectors (dormant or primed).</p>

The alpha-2 adrenergic receptor (α2-AR) subfamily includes three different subtypes, α2A-, α2B- and α2C-AR, all believed to exert their function through heterotrimeric Gi/o-proteins. The present study was undertaken in order to investigate subtype differences in terms of cellular response and to explore other potential signalling pathways of α2-ARs. Evidence is provided for a strong Gs-protein coupling capability of the α2B-AR, leading to stimulation of adenylyl cyclase (AC). The difference between the α2A- and α2B-AR subtypes, in this respect, was shown to be due to differences in the second intracellular loops of the receptor proteins. Substitution of the second loop in α2A-AR with the corresponding domain of α2B-AR enrolled the chimeric α2A/α2B receptor with functional α2B-AR properties. Dual Gi and Gs coupling can have different consequences for AC output. Using coexpression of receptors and G-proteins, it was shown that the ultimate cellular response of α2B-AR activation is largely dependent on the ratio of Gi- to Gs-protein amounts in the cell. Also Gi- and Go-proteins appear to have different regulatory influences on AC. Heterologous expression of AC2 together with Gi or Go and the α2A-AR resulted in receptor-mediated inhibition of protein kinase C-stimulated AC2 activity through Go, whereas activation of Gi potentiated the activity. α2-ARs mobilize Ca2+ in response to agonists in some cell types. This response was shown to depend on tonic purinergic receptor activity in transfected CHO cells. Elimination of the tonic receptor activity almost completely inhibited the Ca2+ response of α2-ARs. In conclusion, α2-ARs can couple to multiple G-proteins, including Gi, Go and Gs. The cellular response to α2-AR activation depends on which receptor subtype is expressed, which cellular signalling constituents are engaged (G-proteins and effectors), and the signalling status of the effectors (dormant or primed).

Neuropeptides, such as substance P (SP) and bombesin/gastrin-releasing peptide (BN/GRP), and neurotrophins are involved in neuro-immunomodulatory processes and have marked trophic, growth-promoting and inflammation-modulating properties. The impact of these modulators in rheumatoid arthritis (RA) is, however, unclear. An involvement of the innervation, including the peptidergic innervation, is frequently proposed as an important factor for arthritic disease. Many patients with RA, but not all, benefit from treatment with anti-TNF medications. The studies presented here aimed to investigate the roles of neuropeptides, with an emphasis on BN/GRP and SP, and neurotrophins, especially with attention to brain-derived neurotrophic factor (BDNF), in human and murine knee joint tissue. The expression patterns of these substances and their receptors in synovial tissue from patients with either RA or osteoarthritis (OA) were studied in parallel with the levels of these factors in blood and synovial fluid from patients with RA and from healthy controls. Correlation studies were also performed comparing the levels of neuropeptides with those of pro-inflammatory cytokines [tumor necrosis factor-alpha (TNF-alpha) and interleukin-6 (IL-6)]. Furthermore, the impact of anti-TNF treatment on the levels of BDNF in blood was investigated. In a murine model of RA, the expression of these substances on articular chondrocytes along with their expression in synovial tissue was investigated. The expression of BN/GRP in human synovial tissue was confined to fibroblast-like and mononuclear-like cells whereas SP was detected in nerve-related structures. Receptors for these neuropeptides (GRP-R and NK-1R) were frequently present in blood vessel walls, and on fibroblast-like and mononuclear-like cells. The expression of BDNF and its receptors, p75 neurotrophin receptor and TrkB, was mainly confined to nerve structures. The levels of SP, and particularly those of BN/GRP, in synovial fluid and peripheral blood correlated with the levels of pro-inflammatory cytokines. There were clearly more correlations between SP-BN/GRP and inflammatory parameters than between BDNF and these factors. Plasma levels of BDNF were decreased following anti-TNF-treatment. In the joints of the murine model, there was a marked expression of neurotrophins, neurotrophin receptors and NK-1R/GRP-R in the articular chondrocytes. The expression was down-regulated in the arthritic animals. A neurotrophin system was found to develop in the inflammatory infiltrates of the synovium in the arthritic mice. The results presented suggest that there is a local, and not nerve-related, supply of BN/GRP in the human synovial tissue. Furthermore, BN/GRP and SP have marked effects in the synovial tissue of patients with RA, i.e., there were abundant receptor expressions, and these neuropeptides are, together with cytokines, likely to be involved in the neuro-immunomodulation that occurs in arthritis. The observations do on the whole suggest that the neuropeptides, rather than BDNF, are related to inflammatory processes in the human knee joint. A new effect of anti-TNF treatment; i.e., lowering plasma levels of BDNF, was observed. Severe arthritis, as in the murine model, lead to a decrease in the levels of neurotrophin, and neurotrophin and neuropeptide receptor expressions in the articular cartilage. This fact might be a drawback for the function of the chondrocytes. Certain differences between the expression patterns in the synovial tissue of the murine model and those of human arthritic synovial tissue were noted. It is obvious that local productions in the synovial tissue, nerve-related supply in this tissue and productions in chondrocytes to different extents occur for the investigated substances.

Following microsurgical reconstruction of injured peripheral nerves, severed axons are able to undergo spontaneous regeneration. However, the functional result is always unsatisfactory with poor sensory recovery and reduced motor function. One contributing factor is the retrograde neuronal death, which occurs in the dorsal root ganglia (DRG) and in the spinal cord. An additional clinical problem is the loss of nerve tissue that often occurs in the trauma zone and which requires “bridges” to reconnect separated nerve ends. The present thesis investigates the extent of retrograde degeneration in spinal motoneurons and cutaneous and muscular afferent DRG neurons after permanent axotomy and following treatment with N-acetyl-cysteine (NAC). In addition, it examines the survival and growth-promoting effects of nerve reconstructions performed by primary repair and peripheral nerve grafting in combination with NAC treatment. In adult rats, cutaneous sural and muscular medial gastrocnemius DRG neurons and spinal motoneurons were retrogradely labeled with fluorescent tracers from the homonymous transected nerves. Survival of labeled neurons was assessed at different time points after nerve transection, ventral root avulsion and ventral rhizotomy. Axonal regeneration was evaluated using fluorescent tracers after sciatic axotomy and immediate nerve repair. Intraperitoneal or intrathecal treatment with NAC was initiated immediately after nerve injury or was delayed for 1-2 weeks. Counts of labeled gastrocnemius DRG neurons did not reveal any significant retrograde cell death after nerve transection. Sural axotomy induced a delayed loss of DRG cells, which amounted to 43- 48% at 8-24 weeks postoperatively. Proximal transection of the sciatic nerve at 1 week after initial axonal injury did not further increase retrograde DRG degeneration, nor did it affect survival of corresponding motoneurons. In contrast, rhizotomy and ventral root avulsion induced marked 26- 53% cell loss among spinal motoneurons. Primary repair or peripheral nerve grafting supported regeneration of 53-60% of the motoneurons and 47-49% of the muscular gastrocnemius DRG neurons at 13 weeks postoperatively. For the cutaneous sural DRG neurons, primary repair or peripheral nerve grafting increased survival by 19-30% and promoted regeneration of 46-66% of the cells. Regenerating sural and medial gastrocnemius DRG neurons upregulate transcription of peripherin and activating transcription factor 3. The gene expression of the structural neurofilament proteins of high molecular weight was significantly downregulated following injury in both regenerating and non-regenerating sensory neurons. Treatment with NAC was neuroprotective for spinal motoneurons after ventral rhizotomy and avulsion, and sural DRG neurons after sciatic nerve injury. However, combined treatment with nerve graft and NAC had significant additive effect on neuronal survival and also increased the number of sensory neurons regenerating across the graft. In contrast, NAC treatment neither affected the number of regenerating motoneurons nor the number of myelinated axons in the nerve graft and in the distal nerve stump. In summary, the present results demonstrate that cutaneous sural sensory neurons are more sensitive to peripheral nerve injury than muscular gastrocnemius DRG cells. Moreover, the retrograde loss of cutaneous DRG cells taking place despite immediate nerve repair would still limit recovery of cutaneous sensory functions. Experimental data also show that NAC provides a highly significant degree of neuroprotection in animal models of adult nerve injury and could be combined with nerve grafting to further attenuate retrograde neuronal death and to promote functional regeneration.

No description available.