No description available.

Bakgrund: Tonsilloperation är den vanligaste kirurgin som utförs på barn och ungdomar. Operationen medför långvarig smärta samt hög frekvens av illamående. I Sverige år 2012 kontaktade nästan en fjärdedel av alla föräldrar till barn som genomgått tonsillkirurgi sjukvården p.g.a. ej acceptabel smärta. Syfte: Syftet var att i en nationell studie kartlägga farmakologiska rutiner och informationen i samband med tonsilloperation hos barn och ungdomar. Metod: Kvantitativ deskriptiv studie, vilket utfördes som en enkätstudie där populationen var 52 öron-näs hals-kliniker i Sverige. Respondenter var öronläkare, öronsjuksköterska, anestesiläkare och anestesisjuksköterska (totalt 163 enkäter). Resultat: Svarsfrekvensen var 88 % från totalt 47 kliniker. Till största del gavs informationen till barn och föräldrar muntligt och skriftligt. Webbsidan Tonsilloperation.se utnyttjades som informationsmedel hos mindre än 50 % av klinikerna. Vanligast var intravenös anestesiinduktion och inhalationsanestesi som underhåll. Steroider användes för att förebygga illamående. Drygt 40 % av klinikerna hade skriftliga riktlinjer för postoperativ smärtbehandling till inneliggande patienter och till hemmet. Den farmkologiska behandlingen bestod huvudsakligen av paracetamol (70 % doserade enligt FASS) och NSAID. Åttio procent av klinikerna använde Citodon®, få ordinerade klonidin (11 %) och opioider (12 %). Konklusion: Resultaten visar på behov av evidensbaserade riktlinjer av farmakologisk behandling i samband med tonsilloperation. Utökat teamarbete gällande perioperativt omhändertagande i samband med tonsilloperation skulle höja vårdkvalitén.

Rapid Sequence Induction (RSI) är en induktionsstrategi   som används när det föreligger risk för aspiration. Metoden syftar till att   tiden från anestesiinduktion till säkrad luftväg blir så kort som möjlig.   Snabbverkande läkemedel ges i följd, patienten har höjd huvudända och   ventileras inte innan luftvägen är säkrad pga. risken för aspiration.   Krikoidtryck kan ingå i RSI och är en metod som kan minimera risken för   aspiration. Delar av RSI har under senare år ifrågasatts, framförallt är det   val av läkemedel och användandet av krikoidtryck som har diskuterats i   senaste forskning. Syftet med studien var att beskriva   anestesisjuksköterskans erfarenheter av att utföra RSI utifrån aktuell   evidens. Studien baseras på intervjuer av sex verksamma   anestesisjuksköterskor och analyserades med hjälp av kvalitativ   innehållsanalys. Resultatet visade att anestesisjuksköterskorna erfor att   utförandet av RSI varierade trots att gällande kliniks uppdaterade riktlinjer   bygger på senaste evidens. Anledningen till denna variation berodde bl.a. på   att anestesiläkarna i sina ordinationer frångick riktlinjerna. Även   anestesisjuksköterskornas vana och trygghet med ett specifikt läkemedel   påverkade deras sätt att utföra RSI. Vidare är det svårt att ta till sig ny kunskap och   implementera nya arbetssätt och rutiner. Trots uppdaterade riktlinjer enligt   senaste evidens fanns svårigheter att följa dessa hos gällande klinik.  Forskning och verksamhet bör inrikta sig på   hur man på bästa sätt implementerar ny kunskap.

Diss. (sammanfattning) Uppsala : Univ., 2002. / Härtill 5 uppsatser.

No description available.

Background: Today most patients know that the risks with general anesthesia are rare but still many of them are considerably worried about the procedure. Preoperative anxiety can have a negative effect on the patients in the postoperative phase. Purpose: The purpose with this study where to examine patients that were staying at three wards in a hospital in the middle part of Sweden and see if they had anxiety about general anesthesia and why. Method: This study was based on a quantitative survey that used a convenience sample. The questionnaires were given to 38 patients at the included wards in the postoperative phase. Results: This study found that half of the participants were a little worried about the general anesthesia. None of the participants were very worried about the general anesthesia. The primary reasons for the anxiety reported by the participants were waking up during surgery, nausea, vomit and postoperative pain. Seventy-nine percent of the participants felt that they had enough information about the general anesthesia. This survey found no significant relationship between well informed patients and the degree of anxiety. Conclusion: There is some anxiety about general anesthesia. The majority of the participants were satisfied with the preoperative information. This study wants to encourage other quantitative and qualitative studies to create a better understanding why patients have this anxiety and how often patients have these emotions.

Barn upplever ofta oro inför sjukhusbesök. Ett av de moment som denna oro beror på är operation med tillhörande anestesi. Tidigare forskning har visat på att barns oro vid operation är korrelerad med postoperativ smärta och vårdtid. Anestesisjuksköterskans uppgift är att lindra denna oro, men för att kunna göra detta i så stor utsträckning som möjligt krävs det att de faktorer som påverkar nivån av oro identifieras. Syftet med denna uppsats var att undersöka anestesisjuksköterskans upplevelser om vilka faktorer som påverkar oro hos barn som ska genomgå anestesi. Den metod som valdes var kvalitativ metod med induktiv ansats. Datainsamlingen bestod av sex stycken semistrukturerade intervjuer. Resultatet bestod av tre huvudkategorier; föräldrarna hade betydelse för den perioperativa miljön, teamets egenskaper och inverkan, samt förberedelse inför operation och anestesi. Dessa tre kategorier bestod i sin tur av flera underkategorier som utgör de faktorer som påverkar oro. Något som utmärker flera av dessa faktorer är att de i många fall går att påverka med riktade och medvetna insatser.

Preoperativ oro och ångest är vanligt förkommande hos barn. Möten med oroliga barn preoperativt är något som de flesta anestesisjuksköterskor dagligen stöter på i sin yrkesroll. Möten med oroliga barn är en utmaning för anestesisjuksköterskan då det ställer höga krav. Det krävs ett personcentrerat förhållningssätt. Syftet med studien var att utforska anestesisjuksköterskans upplevelse och erfarenheter av att vårda oroliga barn preoperativt. För att undersöka fenomenet genomfördes en kvalitativ intervjustudie där nio anestesisjuksköterskor deltog. En kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera intervjuernas innehåll. Av resultatet framkom en huvudkategori, ”Vikten av vårdande förhållningssätt, förberedelse och teamsamverkan för att skapa trygghet hos barnet”. Denna huvudkategori består av de tre generiska kategorierna ”Förberedelse och teamsamverkan”, ”Barnets delaktighet” och ”Anestesisjuksköterskans barnkännedom och vårdande förhållningssätt”. Varje generisk kategori har tillhörande underkategorier. I likhet med tidigare forskning framkom det att det var viktigt att informera och förbereda både barnet och föräldern. Det var också viktigt att själv vara förberedd som anestesisjuksköterska samt att kunna samarbeta med andra i teamet. Samarbete i teamet var viktigt för att kunna ha en god handlingsberedskap. Det framkom att det var viktigt för anestesisjuksköterskorna att kunna känna in barnet samt att vara flexibel och kunna situationsanpassa. Att göra barnet delaktigt visade sig också vara av stor betydelse. Tidigare erfarenhet av barn var något som påverkade anestesisjuksköterskans förhållningssätt och upplevelse av att vårda oroliga barn.

I den moderna sjukvården blir det allt vanligare att patienter opereras vakna med anestesiformen regional anestesi. Regional anestesi medför mindre biverkningar och kortare vårdtid för patienten och är därmed kostnadseffektivt för vårdgivarna. Dock har det i flera studier visat sig att patienten kan uppleva lidande i form av oro och ångest av både effekterna av anestesin samt upplevelsen av att vara medveten under hela ingreppet. Syftet med arbetet var att beskriva patienters upplevelser av att opereras vakna i regional anestesi. Det utfördes en systematisk litteraturstudie med kvalitativ ansats. I den systematiska litteraturstudien granskades tio stycken vetenskapliga artiklar vilket mynnade ut i fem olika kategorier; miljö, närhet, delaktighet, förnimmelser och förändrad kropp. Resultatet visade att patienter ofta upplever obehag, oro och ångest under den perioperativa processen och att vårdpersonalens förhållningssätt och aktiva vårdåtgärder spelar stor roll för patientens upplevelse av situationen. En ökad förståelse och kunskap om patienters upplevelser under den perioperativa processen kan leda till förbättringar i omvårdnaden och ett minskat lidande för patienten.

Bakgrund: Hypotermi definieras som kärntemperatur under 36,0°C. Vid anestesi störs den fysiologiska regleringen av temperatur vilket är en av orsakerna till att risken för hypotermi under operation är stor. Peroperativt sker 90 % av värmeförlusterna från huden. Patientens riskfaktorer, anestesins längd och operationstid har betydelse i utveckling av hypotermi. Patienter som genomgår öppna bukoperationer som varar länge har hög risk för att utveckla hypotermi, bland annat på grund av stor exponerad kroppsyta. Syfte: Att utvärdera olika metoder för att förebygga peroperativ hypotermi hos sövda patienter som genomgår bukkirurgi. Metod: Systematisk litteraturstudie med metaanalys. Sökningar har gjorts i databaserna PubMed, CINAHL och SCOPUS. Resultat: Totalt 21 studier har inkluderats. Alla studier hade hypoterma patienter någon gång under det peroperativa förloppet, oavsett uppvärmningsmetod. Vid jämförelse av temperatur vid operationsslut uppvisades positivt resultat för både uppvärmd koldioxid och varmluftstäcke. Konklusion: Aktiv uppvärmning med varmluftstäcke tycks vara mest effektivt och är gold standard men trots aktiv uppvärmning blir många patienter hypoterma peroperativt. Det finns flera alternativ som visat sig vara lika effektiva som varmluftstäcke, så som värmelampor, eldriven värmemadrass och aktiv värmning med varmvatten. Troligen behövs en kombination av värmande metoder för att undvika hypotermi.