Att vårda barn inför operation kräver att anestesisjuksköterskan kan förstå barnets livsvärld och bemöta eventuell oro. Första gången som ett barn kommer i kontakt med sjukvården kan upplevas som skrämmande. Hur barnet blir bemött har en stor betydelse för framtida besök. Med bra förberedelse skapar anestesisjuksköterskan trygghet och underlättar inför operationen för både barnet och deras föräldrar. Informationen till barnet är en viktig del i den preoperativa delen och måstes anpassas till barnets ålder. Humor och fantasi har stor effekt på barns förmåga att klara av rädsla. Anestesiinduktion är stressande för många barn och därmed bör anestesisjuksköterskan ha ett vårdande förhållningssätt för att minska vårdlidande. Syftet med studien var att undersöka anestesisjuksköterskans erfarenheter av att vårda barn i samband med anestesi. Kvalitativ metod med öppna intervjuer av sju anestesisjuksköterskor har används. Intervjuerna har analyserats med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Det som är utmärkande för studiens resultat bygger på förberedelse som skapar kontroll för oförutsedda händelser, och förmågan att använda sig av fantasi och kreativitet. Resultatet presenteras under de generiska kategorierna; Förberedelse, Följsamhet och Öppenhet. Det perioperativa vårdandet av barn kräver följsamhet till det unika barnet och dess behov samtidigt som en övergripande kontroll bibehålles om något oväntat inträffar. Vårdandet förutsätter anestesisjuksköterskan totala och aktiva uppmärksamhet och bekräftelse erhålls direkt om ett vårdmöte har etablerats – eller inte etablerats. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot anestesisjukvård

”Bakgrund: Preoperativ bedömning syftar till att identifiera sjukdomar och risker för anestesiförfarandet och att planera anestesin. Syfte: Att beskriva hur ofta den planerade preoperativa anestesibedömningen ändras vid anestesi induktion. Specifika frågeställningar var om det fanns skillnader i antal ändringar mellan kön, ålder, ASA- klassificering och tid på dygnet för operation. Metod: Retrospektiv journalgranskning som redovisas med deskriptiv statistik. Resultat: Av 177 inkluderade journaler uppvisade 130 (73,4%) en avvikelse från den preoperativa planen till anestesi induktionen. Det fanns ingen signifikant skillnad mellan antalet avvikelser för kön, ålder, ASA -klassificering eller tid på dygnet för operation. Slutsats: Den preoperativt planerade anestesimetoden ändrades vid majoriteten av anestesiinduktionerna.”

Background: The majority of the children who undergo surgery experience severe anxiety prior to surgery. Preoperative anxiety should be avoided to reduce the psychological trauma. The nurse anesthetist should create a good contact and help the family cope with the frightening situation. There are both pharmacological and non-pharmacological ways to reduce anxiety. Aims: The purpose of the study is to describe the anesthetic nurses' experiences of anesthetizing children. Method: The study is based on interviews with twelve nurse anesthetists, operating at three of the sections on surgery center at one of Sweden's regional hospital. The interviews were based on semi-structured questions and analyzed using qualitative content analysis. Findings: Six categories emerged: parents, profession and compliance to different situations, the important meeting, premedication and external factors. Conclusion: An optimized premedication was highlighted as the most important factor for a successful anesthetic induction of children. If the child already had an intravenous line upon arrival at the surgical department it simplified the induction significantly. How well the parents handled the situation was also important for how the situation turned out. / Bakgrund: Att ett barn ska genomgå en operation är en händelse som påverkar hela familjen. En stor del av de barn som ska opereras upplever ångest och oro inför operationen. Preoperativ oro bör förebyggas för att minska det psykiska traumat. Anestesisjuksköterskan måste skapa en god kontakt och hjälpa familjen bemästra situationen. Det finns både farmakologiska och icke farmakologiska vägar för att minska oro och ångest. Syfte: Syftet med studien är att beskriva anestesisjuksköterskors erfarenheter av att söva barn. Metod: Studien är baserad på intervjuer med tolv anestesisjuksköterskor, verksamma vid tre av sektionerna på operationscentrum vid ett av Sveriges regionsjukhus. Intervjuerna byggde på semistrukturerade frågor som analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Sex kategorier framkom: föräldrar, yrkesutövandet, följsamhet till unika situationer, det viktiga mötet, premedicinering och yttre faktorer. Slutsats: En optimerad premedicinering framhölls som allra viktigast för en lyckad barnanestesi. Att barnet redan hade en intravenös infart vid ankomst till operationsavdelningen förenklade induktionen betydligt. Hur väl föräldrarna hanterade situationen hade även det stor betydelse för hur situationen föll ut, en nervös förälder kunde förvärra barnets oro medan en trygg förälder kunde hjälpa till att lugna barnet.

Anestesispersonalens möte med barn är ofta tidsbegränsat vilket ställer krav på anestesispersonalens förmåga att på kort tid kunna skapa trygghet och en grund för samarbete med barnet. Forskning har visat att barn känner stark oro preoperativt, kopplat till den högteknologiska vårdmiljön, bemötande och bristande förståelse för situationen. Rädsla och oro i samband med anestesi innebär ett stort lidande för barn och leder till försämrad postoperativ återhämtning. För att göra upplevelsen så bra som möjligt behöver anestesispersonalen ha kunskap om evidensbaserade arbetssätt som hjälper barn i vårdsituationen. Syftet var att beskriva hur anestesipersonal kan stödja barn inför och under anestesi induktionen. Metoden utgjordes av en metasyntes baserad på nio kvalitativa artiklar vilka analyserades enligt en modifierad metod av Sandelowski och Barossos metasummary. Resultatet genererade tre teman: Den mellan mänskliga relationen, användning av verktyg och strategier samt organisatoriska förutsättningar och anpassning av vårdmiljön. Under dessa följer åtta tillhörande subteman. För att stödja barnet inför anestesi behöver anestesipersonalen prioritera och avsätta tid för att kunna skapa en vårdande relation med barnet. Barnet bör hela tiden vara i fokus för den vård som ges och vårdsituationen behöver skräddarsys utifrån varje barns specifika önskemål och förutsättningar. Genom att anpassa sitt omhändertagande och såväl den fysiska som psykosociala vårdmiljön kan ett barnvänligt sammanhang skapas som främjar delaktighet i vården.

Bakgrund: Forskning visar att barn upplever oro och rädsla i samband med anestesi. Anestesisjuksköterskan är en av de som behöver möta barnets känslor. Genom att belysa anestesisjuksköterskans erfarenheter kan förståelse skapas samt ge möjlighet till fördjupad kunskap inom barnanestesi. Syfte: Studiens syfte var att belysa anestesisjuksköterskans erfarenheter av mötet med barn i förskoleåldern i samband med anestesiinduktion. Metod: En kvalitativ metod med induktiv ansats genomfördes. Datainsamlingen bestod av semistrukturerade intervjuer där totalt tolv anestesisjuksköterskor intervjuades. Dataanalys genomfördes enligt Graneheim och Lundmans (2004) kvalitativa latenta innehållsanalys. Resultat: Två övergripande teman identifierades, med fyra kategorier och sju subkategorier. Det första temat, goda förutsättningar för ett vårdande möte, innefattar handlingar, strategier och faktorer som ger goda förutsättningar för att mötet med barn i förskoleåldern i samband med anestesiinduktionen ska bli vårdande. I det andra temat, hindrande faktorer för ett vårdande möte,lyfts anestesisjuksköterskans erfarenheter av vad som hindrar förutsättningarna för ett bra och vårdande möte.   Slutsats: Mötet med barn i samband med anestesiinduktionen är både utmanande och roligt. Anestesisjuksköterskan behöver anpassa sig efter det unika barnet, involvera föräldrar, tillämpa sina tidigare erfarenheter och inneha en handlingsberedskap för att kunna främja ett vårdande möte. Preoperativa förberedelser spelar en avgörande roll för såväl anestesisjuksköterskan, som för barn och föräldrar. Mötet kan dock ge upphov till känslomässig påfrestning då anestesisjuksköterskan kan behöva utföra tvingande handlingar vilka kan hindra förutsättningar för ett vårdande möte. / Background: Research shows that children experience worries, and fear associated with anesthesia. The nurse anesthetist’s is one of those who needs to meet the child’s feelings. By highlighting the nurse anesthetist’s experiences, understanding can be created and allow in-depth knowledge regarding pediatric anesthesia.  Aim: The study aimed to highlight the nurse anesthetist’s experiences of meeting with children of preschool age in connection with anesthesia induction  Method: A qualitative method with an inductive approach was used. The data collection consisted of semi-structured interviews where twelve nurse anesthetists were interviewed. The data analysis was carried out according to Graneheim and Lundmans (2004) qualitative latent content analysis. Results: Two overall themes were identified, with four categories and seven subcategories. The first theme, good presumptions for a caring meeting, includes actions, strategies and factors which gives good presumptions for the meeting with children of preschool age in connection with the anesthesia induction to turn out caring. In the second theme, obstructive factors for a caring meeting, the nurse anesthetist’s experiences of what obstructs the presumptions for a good and caring meeting are highlighted. Conclusion: The meeting with children in connection with the anesthesia induction is both challenging and fun. The nurse anesthetist needs to adapt to the unique child, involve the parent, apply their experiences, and have an action plan to promote a caring meeting. Preoperative preparations play a crucial role for the nurse anesthetist as well as for the child and parents. The meeting can give rise to emotional stress when the nurse anesthetist needs to perform coercive actions that obstruct the presumptions of a caring meeting.

Bakgrund: Anestesiinduktion av barn kräver särskild kompetens hos anestesisjuksköterskan. Trygghet och tillit behöver skapas i mötet med barnet, vilket kan utgöra en utmaning om mötet är kort och intensivt. Barns förmåga att samarbeta och delta i förberedelser och vid anestesiinduktionen påverkas av barnets ålder och utvecklingsnivå. Bristande följsamhet och samarbetsvilja hos barnet kan leda till att tvång tillämpas i samband med induktionen, vilket kan väcka varierande tankar och känslor hos anestesisjuksköterskan. Tidigare forskning fokuserar främst på barn och föräldrars upplevelse av anestesiinduktionen. Genom att beskriva anestesisjuksköterskans upplevelse kan ett bredare perspektiv på fenomenet belysas och kunskapen inom barnanestesi fördjupas.Syfte: Syftet var att beskriva anestesisjuksköterskans upplevelse av att anestesiinducera barn.Metod: En kvalitativ metod med induktiv ansats har genomförts. Datainsamlingen bestod av semistrukturerade intervjuer och materialet analyserades enligt Graneheim och Lundmans (2004) kvalitativa innehållsanalys.Resultat: Analysen resulterade i fem huvudkategorier med 10 underkategorier som formade två övergripande teman: att skapa goda förutsättningar inför anestesiinduktionen vilket innefattade att etablera kontakt, anpassa förberedelser samt att samverka med föräldrarna. Det andra temat var att möta och hantera utmaningar vilket innefattade handlingsberedskap och professionell utmaning.Slutsats: Att anestesiinducera barn kan vara både stimulerande och utmanande. Goda förutsättningar inför anestesiinduktionen främjas av en tillitsfull relation med barnet och föräldrarna, där leken utgör ett viktigt verktyg för att skapa delaktighet och lärande. Genom handlingsberedskap och strategier kan oron för komplikationer minskas. Anestesiinducering av barn kan ge upphov till etiska dilemman samt innebära en yrkesmässig påfrestning hos anestesisjuksköterskan. / Background: Anaesthesia induction of children requires special skills of the anaesthetic nurse, both physiological and emotional. The anaesthetic nurse needs to create security and trust in the meeting with the child, which can pose a challenge if the meeting is short and intense. Children's ability to cooperate and participate in preparations and in connection with the anesthesia is affected by the child's age, level of development and unique conditions. Lack of adherence and willingness to cooperate in the child can lead to the application of coercion in connection with the induction, which provokes different thoughts and feelings in the anesthesia nurse. Previous research focuses primarily on children and parents' experience of anaesthesia. By describing the anesthesia nurse's experience, a broader perspective on the phenomenon can be highlighted and knowledge in pediatric anesthesia increased.Aim: The aim of the study was to describe the anesthesia nurse's experience of anesthetize children.Method: To answer the purpose of the study, a qualitative method with an inductive approach was used. The data collection consisted of semi-structured interviews with 12 informants and the material was analyzed according to Graneheim and Lundman's (2004) qualitative content analysis.Results: The analysis resulted in five main categories with ten subcategories that shaped two overarching themes. The first theme was to create good conditions for the anesthesia induction, which included establishing a contact, adapting preparations and collaborating with the parents. The second theme was to meet and manage challenges, which included readiness to act and handling a professional challenge.Conclusion: Anesthetizing children can be both stimulating and challenging. Good conditions can be created through preparation, play and the establishment of contact with the child and its parents. The worry of complications can be reduced through readiness to act and strategies. Anesthetizing children can give rise to ethical dilemmas as well as involve a professional strain on the anaesthetic nurse.