Abstract The aim of this study was to describe the anesthesia nurses experiences of pediatric anesthesia in two surgical wards, a general surgery department and a day surgery surgical department at two hospitals in central Sweden. The study had a descriptive design with a qualitative approach, in which ten anesthetic nurses with more or less experience in children's anesthesia participated. Data were collected using semi-structured interview questions and were analyzed using qualitative content analysis. The results were reported based on a theme, three sub themes and nine categories. The theme When skills, tactfulness and interpersonal skills come to a head, with three sub themes Being prepared and ready, Interacts and open for participation   and Emotional tension. The anesthesia nurses who were interviewed described the experiences of children anesthesia as complex and varied situations. They needed to prepare themselves thoroughly, both mentally and practically. Good interactions with the child, parents and health professionals were described as important components for a successful pediatric anesthesia. A successful anesthesia gave a feeling of great satisfaction, while a less successful anesthesia gave a feeling of frustration and failure of the anesthetic nurses. Despite the emotional tension, they felt that pediatric anesthesia was the most fun and challenging they could be involved in their profession.         Keywords: anesthesia nurses, experiences, children's anesthesia, experience, preparation, parents' presence.

Titel: Anestesisjuksköterskans upplevelse av mötet med föräldrarna vid barnets första dagkirurgiska anestesiinduktion – En kvalitativ intervjustudie. Bakgrund: Andelen barn som opereras inom dagkirurgisk verksamhet tenderar att öka. Vid barnets dagkirurgiska anestesiinduktion i Sverige idag inbjuds föräldrarna i hög grad att närvara. Tidigare studier har visat att barnets och föräldrarnas beteende vid barnets anestesiinduktion ofta är associerade med varandra. Dagkirurgiska ingrepp på barn medför högt ställda krav på anestesisjuksköterskan som vid det korta mötet både ska vårda barnet och bemöta föräldrarna samt ge dem individuellt anpassad omvårdnad. Syfte: Syftet var att belysa anestesisjuksköterskans upplevelser av mötet med föräldrarna vid barnets första dagkirurgiska anestesiinduktion samt identifiera omständigheter kring mötet som påverkade anestesisjuksköterskans upplevelse. Metod: Semistrukturerade intervjuer med tio anestesisjuksköterskor varav sju var män och tre var kvinnor. Det insamlade materialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen identifierade vilka omständigheter som påverkade anestesisjuksköterskans upplevelse av mötet med föräldrarna vid barnets första dagkirurgi. Dessa omständigheter utmynnade i fyra kategorier: Anestesisjuksköterskans professionalitet, Information och Kommunikation, Föräldranärvaro peroperativt och Organisatoriska förutsättningar för mötet med barn och föräldrar. Konklusion: Anestesisjuksköterskorna upplevde att peroperativ dagkirurgisk omvårdnad av barn och föräldrar ställde höga krav på deras förmåga att på kort tid skapa en god relation med föräldrarna som ofta var oroliga innan barnets första anestesiinduktion. De belyste även värdet av en välfungerande kommunikation med den närvarande föräldern på operationssalen samt med sina kollegor i teamet runt barnet och föräldern. Anestesisjuksköterskorna förmedlade också vikten av individuellt anpassad preoperativ förberedelse för familjen inför barnets första dagkirurgi.

Anestesispersonalens möte med barn är ofta tidsbegränsat vilket ställer krav på anestesispersonalens förmåga att på kort tid kunna skapa trygghet och en grund för samarbete med barnet. Forskning har visat att barn känner stark oro preoperativt, kopplat till den högteknologiska vårdmiljön, bemötande och bristande förståelse för situationen. Rädsla och oro i samband med anestesi innebär ett stort lidande för barn och leder till försämrad postoperativ återhämtning. För att göra upplevelsen så bra som möjligt behöver anestesispersonalen ha kunskap om evidensbaserade arbetssätt som hjälper barn i vårdsituationen. Syftet var att beskriva hur anestesipersonal kan stödja barn inför och under anestesi induktionen. Metoden utgjordes av en metasyntes baserad på nio kvalitativa artiklar vilka analyserades enligt en modifierad metod av Sandelowski och Barossos metasummary. Resultatet genererade tre teman: Den mellan mänskliga relationen, användning av verktyg och strategier samt organisatoriska förutsättningar och anpassning av vårdmiljön. Under dessa följer åtta tillhörande subteman. För att stödja barnet inför anestesi behöver anestesipersonalen prioritera och avsätta tid för att kunna skapa en vårdande relation med barnet. Barnet bör hela tiden vara i fokus för den vård som ges och vårdsituationen behöver skräddarsys utifrån varje barns specifika önskemål och förutsättningar. Genom att anpassa sitt omhändertagande och såväl den fysiska som psykosociala vårdmiljön kan ett barnvänligt sammanhang skapas som främjar delaktighet i vården.

Bakgrund: Att vårda barn perioperativt ställer höga krav på personalens kompetens. Barn skall inom vården inte betraktas som små vuxna. Anestesisjuksköterskan behöver ha särskilda kunskaper om andning, cirkulation och farmakokinetik vid olika åldrar. Syfte: Undersöka vilka faktorer anestesisjuksköterskan betraktar som mest utmanande inför generell anestesi på mindre barn på en allmän operationsavdelning, samt undersöka sambandet mellan de betraktade utmaningarna och bakgrundsfaktorer. Metod: Kvantitativ tvärsnittsstudie med enkäter som distribuerades till anestesisjuksköterskor. Deskriptiv och statistisk analys har genomförts. Resultat: 97% av respondenterna känner någon grad av oro i samband med generell anestesi på barn. De faktorer som upplevs som mest utmanande är laryngospasm och hypoxi. Kvinnor upplever oro i högre utsträckning än män, yngre upplever mer oro än äldre och de med kortare arbetserfarenhet upplever oro i större utsträckning än dem med längre arbetserfarenhet. Konklusion: Laryngospasm och hypoxi är allvarliga tillstånd som kan förekomma vid generell anestesi på barn. Den unga och/eller oerfarne ser detta som mer utmanande än den äldre och/eller erfarne. Det är av betydelse att den erfarne medarbetaren sprider sin kunskap genom teamarbete för att den oerfarne kollegan ska kunna ge en god och säker vård / Background: Caring for children perioperatively places high demands on the staff's competence. Children should not be regarded as small adults. The nurse anesthetist needs special knowledge of breathing, circulation and pharmacokinetics at different ages. The aim: Investigate which factors the nurse anesthetist considers most challenging before general anesthesia in smaller children in a general operating department and investigate the connection between the consider challenger and background factors. Method: Quantitative cross-sectional study with questionnaires that was distributed to nurse anesthetists. Descriptive and statistical analysis has been carried out. Results: 97% of the respondents feel some degree of anxiety in connection with general anesthesia in children. The factors perceived as most challenging are laryngospasm and hypoxia. Women experience anxiety to a greater extent than men, younger experience more anxiety than elder and those with shorter work experience feel anxiety to a greater extent than those with longer experience. Conclusion: Laryngospasm and hypoxia are serious conditions that can occur during general anesthesia in children. The young and/ or inexperienced see this as more challenging than the older and/ or experienced. It is important that the experienced employee spreads their knowledge through teamwork so that the inexperienced colleague can provide good and safe care.

Bakgrund: Anestesiinduktion av barn kräver särskild kompetens hos anestesisjuksköterskan. Trygghet och tillit behöver skapas i mötet med barnet, vilket kan utgöra en utmaning om mötet är kort och intensivt. Barns förmåga att samarbeta och delta i förberedelser och vid anestesiinduktionen påverkas av barnets ålder och utvecklingsnivå. Bristande följsamhet och samarbetsvilja hos barnet kan leda till att tvång tillämpas i samband med induktionen, vilket kan väcka varierande tankar och känslor hos anestesisjuksköterskan. Tidigare forskning fokuserar främst på barn och föräldrars upplevelse av anestesiinduktionen. Genom att beskriva anestesisjuksköterskans upplevelse kan ett bredare perspektiv på fenomenet belysas och kunskapen inom barnanestesi fördjupas.Syfte: Syftet var att beskriva anestesisjuksköterskans upplevelse av att anestesiinducera barn.Metod: En kvalitativ metod med induktiv ansats har genomförts. Datainsamlingen bestod av semistrukturerade intervjuer och materialet analyserades enligt Graneheim och Lundmans (2004) kvalitativa innehållsanalys.Resultat: Analysen resulterade i fem huvudkategorier med 10 underkategorier som formade två övergripande teman: att skapa goda förutsättningar inför anestesiinduktionen vilket innefattade att etablera kontakt, anpassa förberedelser samt att samverka med föräldrarna. Det andra temat var att möta och hantera utmaningar vilket innefattade handlingsberedskap och professionell utmaning.Slutsats: Att anestesiinducera barn kan vara både stimulerande och utmanande. Goda förutsättningar inför anestesiinduktionen främjas av en tillitsfull relation med barnet och föräldrarna, där leken utgör ett viktigt verktyg för att skapa delaktighet och lärande. Genom handlingsberedskap och strategier kan oron för komplikationer minskas. Anestesiinducering av barn kan ge upphov till etiska dilemman samt innebära en yrkesmässig påfrestning hos anestesisjuksköterskan. / Background: Anaesthesia induction of children requires special skills of the anaesthetic nurse, both physiological and emotional. The anaesthetic nurse needs to create security and trust in the meeting with the child, which can pose a challenge if the meeting is short and intense. Children's ability to cooperate and participate in preparations and in connection with the anesthesia is affected by the child's age, level of development and unique conditions. Lack of adherence and willingness to cooperate in the child can lead to the application of coercion in connection with the induction, which provokes different thoughts and feelings in the anesthesia nurse. Previous research focuses primarily on children and parents' experience of anaesthesia. By describing the anesthesia nurse's experience, a broader perspective on the phenomenon can be highlighted and knowledge in pediatric anesthesia increased.Aim: The aim of the study was to describe the anesthesia nurse's experience of anesthetize children.Method: To answer the purpose of the study, a qualitative method with an inductive approach was used. The data collection consisted of semi-structured interviews with 12 informants and the material was analyzed according to Graneheim and Lundman's (2004) qualitative content analysis.Results: The analysis resulted in five main categories with ten subcategories that shaped two overarching themes. The first theme was to create good conditions for the anesthesia induction, which included establishing a contact, adapting preparations and collaborating with the parents. The second theme was to meet and manage challenges, which included readiness to act and handling a professional challenge.Conclusion: Anesthetizing children can be both stimulating and challenging. Good conditions can be created through preparation, play and the establishment of contact with the child and its parents. The worry of complications can be reduced through readiness to act and strategies. Anesthetizing children can give rise to ethical dilemmas as well as involve a professional strain on the anaesthetic nurse.

Akut barnanestesi är en komplex situation som kan sätta anestesisjuksköterskans kompetens på sin spets då denne på kort tid behöver skapa ett förtroende hos både barnet och föräldrarna, ha koll på den åldersspecifika fysiologin, ständigt planera framåt och ha en handlingsberedskap ifall komplikationer skulle tillstöta. Studiens syfte var att beskriva anestesisjuksköterskors upplevelser i det perioperativa omvårdnadsarbete med det akut sjuka barnet. Tio semistrukturerade intervjuer genomfördes som därefter analyserades med en manifest kvalitativ innehållsanalys på induktiv nivå vilket genererade fyra kategorier: “Söva barn kan vara en anspänning men förberedelserna är lika”, “Lika men olika omvårdnad utifrån barn och föräldrar”, “Erfarenhet, tid och handlingsberedskap skapar trygghet” och “Utveckla omhändertagandet med simuleringsövningar, mängdträning och samarbete”. Resultatet visade inga större skillnader i förberedelserna mellan det elektiva och akuta omhändertagandet av barn. Däremot framkom skillnader avseende vikten av att bemöta och anpassa arbetet utefter barnet och familjen. Att ge sig själv tid eller att få tid trots akuta situationer och ha en handlingsberedskap påverkade den självupplevda tryggheten hos anestesisjuksköterskorna. För att kunna utveckla vården i det akuta omhändertagande av barnet och föräldrarna, krävs det mer övning och teamarbete med tydliga roller.