Den här uppsatsen undersöker mentalisering och dess betydelse vid starten av ett föräldraskap, bildandet av en familj. – Studien utgår ifrån affektteori och anknytningsteori som en grund för mentaliseringsförmågans framväxande. – Via en kvalitativ studie undersöks hur föräldrar uttrycker mentalisering över sig själva och sina barn i ett redan genomfört intervjumaterial med 4 föräldrapar under graviditet och fyra veckor efter barnets födelse. Intervjuerna genomfördes för 15 år sedan av Monica Hedenbro.   Studien visar att det är möjligt att avläsa föräldrars försök till mentalisering över sina barn men att mentalisering också uppstår i den dialog som paret har med varandra. Studien visar också att det går att se en skillnad mellan olika familjer. När en förälder har möjlighet att dela sina egna tankar/farhågor och bli lyssnade på av den andra föräldern ev. även få bekräftelse så ökar antalet kommentarer om mentalisering. Kommentarer om reglering av barnets fysiska behov föregår kommentarer om mentala tillstånd/mentalisering .   Forskning visar på sambandet mellan trygg anknytning och att föräldrar tillskriver sina barn egna känslor, tankar och intentioner och kommenterar barnets inre värld i ”mental states”.   Studien som helhet visar på vikten av att stödja föräldrars kommunikation med varandra och med sitt barn tidigt i blivandet av en familj, redan under graviditeten.

Denna studie är ett kvalitetssäkringsprojekt inom BUP och syftet med studien är att undersöka och få fördjupad kunskap om tonårsflickors upplevelser av att ha gått i uttryckande konstterapibehandling i grupp.   Uttryckande konstterapi är en psykoterapimetod, som förutom det verbala språket använder sig av olika konstnärliga icke-verbala språk såsom bild, musik, dans/rörelse, samt poesi, psykodrama och saga/myt i behandlingsprocessen. Metoden finns inom Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken (BUP) inom Landstinget i Värmland (LiV).     Deltagare i studien är tonårsflickor mellan 15 och 19 år, som deltagit i uttryckande konstterapi i grupp inom BUP. De tillfrågades om det varit hjälpsamt och i så fall vad var det som var hjälpsamt? Åtta forskningsintervjuer med öppna frågor har genomförts och materialet har sedan bearbetats utifrån Tematisk analys.   Resultatet som framkom ur intervjustudien visar på att behandlingen har haft positiva effekter både på kort och lång sikt. Den kreativa processen i metoden innebar att deltagarna genom att använda sig av de konstnärliga uttryckssätten fick kontakt med sitt inre och att de kunde ge sitt inre ett uttryck. Detta medförde att de kunde använda sig av skapandet som affektreglering under terapin och att de fortsatt med det över tid. Grupprocessen hade en viktig funktion som trygg bas att utgå ifrån och en säker hamn att återvända till. Sammantaget medförde metoden att mentaliseringsförmågan föreföll öka hos gruppdeltagarna.

Syftet med studien var att undersöka hur tidsbalansen var mellan hemmet och förskolan ur ett perspektiv utifrån barnets vistelsetid på förskolan. För att undersöka detta har vi använt oss av tidigare forskning och litteratur samt genom en kvalitativ metod via elektroniska enkäter för vårdnadshavare och pedagoger både kommunala och privata verksamheter. Resultatet visar att vårdnadshavare till stor del vill korta ner sina barns vistelsetid på förskolan men att samhället sätter ”käppar i hjulet” för det med krav, både uttalade och tysta. I vårdnadshavarnas svar kan vi uppfatta att samhället undergräver föräldrarollen genom att påvisa att pedagoger är bäst på att stimulera barnet. Detta bekräftar även pedagogerna i studien som uttrycker att vårdnadshavarna ”utnyttjar systemet i stället för att umgås med sina barn”. Att samhället har så stor inverkan på familjelivet har varit genomgående i undersökningspersonernas svar. Samhället värnar om gruppens välmående och inte det enskilda barnet.

Det är viktigt att varje barn tillsammans med sina föräldrar får en varm och trygg start i förskolan. Vårt val att undersöka anknytningskomptens hos pedagoger på förskolan väcktes av de olika debatter och artiklar i tidningar som pågår kring inskolning samt frånvaron av diskussioner kring anknytning. Syftet var att undersöka hur pedagoger upplever barns förmåga att knyta an till pedagogen vid olika inskolningsmodeller samt tydliggöra pedagogernas erfarenheter av dessa alternativformer. Pedagogerna gynnas av att ha en teoretisk samt psykologisk förståelse för hur ett anknytningsmönster ser ut. Pedagogen är den trygga basen som barnet utgår ifrån samt den hamn som de kan återvända till och tanka trygghet. Pedagogen bör också känna till hur den viktiga anknytningen påverkar barnet i framtida relationer. Ett antal pedagoger samt en förskolepsykolog deltog i studien. Vi använde oss av enkäter samt en intervju. Resultatet visar att pedagogerna behöver förändra sitt förhållningssätt till inskolning. Vi menar att kunskapen kring anknytning i hög grad behöver förbättras. Vidare visar vårt resultat på att valet av metod för inskolning vilar på gammal syn på inskolning. En ny syn med nya infallsvinklar med det moderna samhällets inverkan, pedagogers öppenhet för förändring samt ekonomi behövs.

Denna kvalitativa studie baseras på intervjuer med tre mammor som missbrukat alkohol och droger men som numer är drogfri. Syftet var att undersöka dessa föräldrars upplevelse av hur deras barndom och sociala arv samt tidigare missbruk påverkat föräldraskapet och deras barn. Resultatet analyseras med stöd av tidigare forskning samt Bowlbys anknytningsteori. Mam-morna beskrev att missbruket fyllde funktionen att fylla ett hål som uppkommit på grund av olika typer av obearbetade trauman under barndomen. Graviditeten blev en vändning mot drogfrihet, men alla mammor återföll i missbruk några år senare. Barnen var dock en drivkraft som behövdes för att åter komma till insikt om att leva drogfritt. Konsekvenser för barnen var otrygghet, separationer, att föräldrarna inte finns där känslomässigt, en kaotisk hemmiljö, ogynnsamma föräldraattityder i form av ilska samt psykiska problem, vilket bekräftas av tidi-gare forskning. Insikten om missbrukets konsekvenser var dålig under tiden för missbruk men samtliga har efter behandling lyckats leva ett drogfritt liv, vilket gynnat barnens anknytning och relationen till föräldrarna. Det sociala arvet är ständigt närvarande i dessa personers liv. Att som barn vara utsatt för försummelse är sammankopplat med att utsätta sina egna barn för samma sak enligt tidigare forskning. Detta bekräftas i viss mån av mammorna men det finns även en strävan efter att vara den perfekta föräldern och att motverka det sociala arvet. Resul-tatet visar att det finns annat än missbruk som påverkar föräldraskapet och relationen till bar-nen, så som det sociala arvet, psykisk ohälsa, ekonomiska svårigheter, skilsmässor och sepa-rationer.

Syftet med arbetet var att beskriva hur pedagoger resonerar kring inskolning i förskolan samt hur man som pedagog arbetar med anknytning under och efter inskolningen. Jag har gjort en kvalitativ undersökning med semistrukturerade intervjuer där sex förskollärare deltog. Det visade sig att alla respondenterna arbetade med den föräldraaktiva inskolningen i sin verksamhet. Det verkar däremot finnas ett ”problem” med hur de ska arbeta med denna metod. För de arbetar olika med organisationen av inskolningen, med anknytning och med separation. Det kan därför vara bra att de olika arbetslagen är väl medvetna om hur de arbetar med inskolning på deras avdelning. Det framkom också att föräldrarna är en betydelsefull del i inskolning för att göra barnet tryggt och för att göra en grund till anknytningsprocessen. Det är viktigt att pedagogerna anpassar inskolningar till individen och inte efter en speciell mall för att det är barnet som är den som ska bli trygg i verksamheten

Syftet med denna studie är att genom ett föräldraperspektiv undersöka hur en inskolning i förskolan kan organiseras, samt hur föräldrarna uppfattade och upplevde dessa. Studien har utforskat vilken betydelse den första kontakten med förskolan hade för föräldrarna, samt vilken betydelse relationsskapande och samverkan hade i samband med inskolningen. I denna kvalitativa studie har åtta föräldrar intervjuats kring sina barns inskolningar i förskolan. Resultatet visar både negativa och positiva upplevelser kring information från förskolan, inskolningsmodell, samverkan med personal samt vidare samarbete kring fortsatt vistelsetid i förskolan. Slutsatsen i denna studie är att trots att inskolningarna såg olika ut på olika förskolor så tillskriver föräldrarna samma önskemål kring vad som är viktigt för dem vid inskolning av sina barn på förskolan. Dessa önskemål handlar om vikten att skapa trygghet för sina barn och samverkan mellan pedagog och förälder.

Anknytningssystemet har visat sig vara en viktig del i barns trygghet och är kanskenyckeln till barns utveckling och lärande. Tidigare forskning visar att en trygg anknytning ger utlopp åt lusten att upptäcka och pröva nya erfarenheter av både aktiviteter och relationer till andra människor, en otrygg anknytning hämmar barnet och leder till ängslan och osäkerhet (Kihlbom, Lidholt & Niss, 2009). Syfte med studien är att undersöka hur förskollärare ser på begreppet trygghet, hur de skapar en trygg miljö samt vilka samband de ser mellan barns trygghet och barns utveckling och lärande i förskolan. För att besvara våra frågeställningar så användes intervjuer som metod. Åtta förskollärare har intervjuats på tre olika förskolor. Våra resultat utifrån litteraturgenomgången visar att pedagoger som är engagerade och intresserade av varje enskilt barn tillför en god möjlighet för en trygg anknytning. En trygg anknytning visar att barn vågar ta för sig i verksamheten, otrygga barn behöver en vuxen nära till hands för att få mer framgång i sitt lärande. Det framgick även i litteraturgenomgången att struktur och fasta rutiner bidrar till att barnen känner trygghet på förskolan. Att vara en närvarande pedagog vid otrygga barns lek, ger en större möjlighet för barnet att våga utforska förskolans miljö. När barn är ledsna och behöver tröstas är det viktigt att barn känner att de alltid finns en vuxen som finns där för dem. I undersökningen framgår det att barn som är trygga vågar komma till en vuxen och be om hjälp, men även att de är med i verksamheten och vågar ta för sig. Otrygga barn enligt förskollärarna vi har intervjuat, är avvaktande och vill oftast delta i aktiviter på förskolan. Ett stöd från den vuxne vid ett otryggt barns lek kunde bidra till att barnet vågade vara med i leken eller aktiviteten. Trygghetens betydelse kan vara avgörande för många barn, känner de en trygghet inom sig så kan det vara lättare at skapa sig nära relationer än vad det är för otrygga barn.

Det övergripande syftet med studien var att synliggöra hur pedagoger beskriver sitt arbete med barns anknytningsbehov. För att besvara syftet användes tre frågeställningar: Vad menar pedagoger kännetecknar barn med en trygg/otrygg anknytning? Hur menar pedagoger att barn påverkas av en trygg/otrygg anknytning? Hur beskriver pedagoger att de skapar förutsättningar för att barnet ska kunna knyta an till dem? En metod i form av intervju användes och totalt intervjuades sju pedagoger.   Resultatet visar att pedagoger arbetar med att skapa förutsättningar för att barnen ska knyta an till en vuxen. Pedagogers arbetsätt varierar, men arbetet med barns anknytningsbehov förekommer vid olika situationer under dagen. Pedagoger betonar vikten av tillgänglighet i alla situationer och att ständigt utgå från barnets behov för att främja barnets känsla av trygghet. Resultatet visar att pedagoger antar att anknytningen har en stor betydelse för barns utveckling.

Självkänsla utgör en grund för individuell utveckling och är viktig för att uppleva välmående. Självkänsla träder fram genom en trygg och kärleksfull uppväxt där barnet känner sig sedd, hörd och bekräftad. Hur föräldrar tänker kring uppfostran för att främja barns självkänsla i den omkringliggande miljön är inte helt fastställt ur ett kvalitativt perspektiv. Studiens syfte är därför att undersöka vad som upplevs främja barns självkänsla under uppväxten utifrån ett föräldraperspektiv. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med 9 föräldrar i åldern 28 till 40 år där samtliga hade minst 1 barn i åldern 1 till 6 år. Resultatet visade att barns självkänsla träder fram genom en trygg och närvarande vuxen som har en samsyn i förhållande till andra vuxna i barnets omgivning. Det visade sig även att vuxnas egen grundtrygghet är av förutsättning för att främja barnets trygghet och välmående vilka är avgörande faktorer för att kunna utveckla en god självkänsla.