Le génocide affecte profondément le bien-être du groupe qui en a été la victime, au point où les survivants transmettent le traumatisme vécu à leurs descendants. Cette étude examine l’impact du Génocide arménien de 1915 sur le bien-être psychologique des Arméniens de Montréal et sur leur acculturation à la société canadienne. Cent Arméniens âgés entre 18 à 70 ans ont répondu à diverses échelles portant sur ces variables – notamment l'Impact du Génocide Arménien, une version modifiée du Perceived Impact of the Genocide Scale (Der-Karabetian et Balian, 1997) – et ont aussi passé une tâche émotionnelle de Stroop (McNally et al., 1993). Les résultats montrent que les Arméniens manifestant un style d’acculturation « intégré » et « ethnocentriste » se sentent plus impactés par le Génocide arménien que les Arméniens au style « assimilé » (p < .01). Aucune corrélation significative n’a été détectée entre l’impact du Génocide arménien et les variables liés au bien-être psychologique. Les différences observées au niveau de l’âge et du sexe sont également abordées, en plus des implications méthodologiques de certains tests pour la recherche future. / Genocide profoundly affects the well-being of the victimized group, to the point where survivors pass on the experienced trauma to their descendants. This study examines the impact of the 1915 Armenian Genocide on the psychological well-being of Montreal Armenians and their acculturation to Canadian society. One hundred Armenians between the ages of 18 and 70 responded at various scales for these variables – especially a modified version of the Perceived Impact of the Genocide Scale (Der-Karabetian et Balian, 1997) – and passed an Emotional Stroop Task (McNally et al., 1993). The results show that Armenians exhibiting an "integrated" or "ethnocentric" acculturation style feel more impacted by the Armenian Genocide than "assimilated" Armenians (p <.01). No significant correlation was found between the impact of the Armenian Genocide and the variables related to psychological well-being. Differences in age and gender are also discussed, in addition to the methodological implications of some tests for future research.

Le génocide arménien de 1915 a eu de conséquentes répercussions identitaires sur les différentes générations d’Arméniens en diaspora, créant ainsi, pour les communautés arméniennes diasporiques, une responsabilité de perpétuer la mémoire collective traumatique. Cependant, des différences s’observent entre ces générations dans la définition de l’arménité ainsi que dans les sources d’approvisionnement identitaire. Ainsi, notre question de recherche vise à comprendre comment les contenus des imaginaires nationaux et les sources de (re)production culturelle changent entre les deuxième, troisième et quatrième générations d’Arméniens établis à Montréal. L’objectif de cette présente recherche est de faire combiner la littérature scientifique émergente sur le nationalisme diasporique, ainsi que celle sur le rôle du cyberespace. Par le biais d'entrevues auprès d'Arméniens, exilés depuis le génocide arménien de 1915 et établis à Montréal, nous montrerons, dans un premier temps, comment le contenu des imaginaires nationaux change par le passage d'une identité traditionnelle à une identité symbolique. Deuxièmement, nous verrons comment les sources de (re)production culturelle se transforment par le passage de sources traditionnelles aux sources numériques avec l'avènement du cyberespace. / The Armenian genocide of 1915 has had substantial identity impacts on different generations of Armenians in the diaspora, creating, for diasporic Armenian communities, a responsibility to perpetuate the traumatic collective memory. However, differences can be observed between these generations in the definition of Armenianness and in the identity supplies. Thus, our research question seeks to understand how the content of the national imaginary and the sources of cultural (re)production change between the second, third and fourth generations of Armenians settled in Montreal. The aim of the present study is to combine the emerging scientific literature on diasporic nationalism, as well as the role of cyberspace. Through interviews with Armenians – exiled since the Armenian genocide of 1915 and settled in Montreal – we will show, firstly, how the content of the national imaginary changes from a traditional identity to a symbolic one. Secondly, we will demonstrate how the sources of cultural (re)production are transformed by the transition from traditional sources to digital ones with the advent of cyberspace.

No description available.

The creative submission for my dissertation includes two of my documentary works: They Will Take My Island, a thirty-minute multimedia collaboration with filmmaker Atom Egoyan for amplified string octet, electronic track, and film, commissioned by the Metropolitan Museum of Art; and Paper Pianos, a ninety-minute staged collaboration with director Nigel Maister and projection artist Kevork Mourad. The written submission for my dissertation is an examination of the ways in which experiences around transgenerational trauma inform and manifest in my creative practice. I offer a summary of my own family history of survivors of the Armenian Genocide and Lebanese Civil War, as well as a survey of displacement amongst the Armenian community in the past century. Furthermore, I discuss identity processing as diaspora and the act of cultural preservation, as inspired by genocide survivor, composer, priest, writer, and musicologist, Komitas Vardapet. I later examine these ideas in the context of creating They Will Take My Island and Paper Pianos, both of which were constructively motivated by transgenerational survivor’s guilt and draw from extra-musical documentary and horror genre practices.

År 2005 inleddes förhandlingar med Turkiet gällande medlemskap i Europeiska Unionen, detta efter en synnerligen lång process av anpassningar från den turkiska sidan. I den svenska riksdagen jublades det från höger till vänster då man enligt egen utsago länge varit en förkämpe för Turkiets inkorporering i den europeiska gemenskapen. Slutligen skulle Turkiet, detta stora muslimska land i öst en gång ansett som ett av de största hoten mot Västerlandet bli en del av detsamma; men kan man i realiteten bli det? Ser Västerlandet i allmänhet och Sverige i synnerhet verkligen på Turkiet som på vilket annat land som helst, eller bär orden inom diskursen på djupt rotade föreställningar om landet? Det är detta som studien utifrån ett teoretiskt ramverk bestående av Edward Saids Orientalism och den postkoloniala teoribildningen ämnar behandla; kan man i den svenska politiska diskursen kring Turkiet finna spår av föreställningar hemmahörande i kolonialismen och orientalismen? Turkiet har inte ett lika tydligt kolonialt förflutet som många andra länder; inte heller har Sverige någon djupt gående historia av kolonialism på det direkta viset. Att då applicera teorier tydligt förknippade med och sprungna ur kolonialismen som maktfenomen på dessa länder kan te sig något avigt; denna uppsats menar motsatsen. Det viktiga här är att se bortom kolonialismen som explicit politisk maktutövning och istället inrikta sig på den koloniala maktstrukturen och imperialismen denna medförde; som vi kommer att se påverkas långt fler av efterdyningarna av kolonialismen än bara de direkt berörda parterna. Det är de föreställningar som en global imperialistisk makstruktur skapar som är det centrala i denna studie, och det faktum att dessa tränger igenom politiska, sociala och kulturella gränser, och på så sätt skapar en distinkt diskurs av vilken allt som sägs och produceras i ämnet är en del. Edward Said kallar dylika tankesystem för bojor smidda av tanken; smids dessa bojor även här i Sverige, i själva symbolen för den svenska folkviljan, riksdagen, och är det vi själva som smider dem, omedvetet fångade i en diskursiv ordning? Syftet med studien är att undersöka den svenska politiken förd i riksdagen gentemot Turkiet under den valda tidsperioden utifrån de teoretiska perspektiven postkolonialism och orientalism, det senare definierat av Edward W. Said i dennes magnum opus betitlat Orientalism.Konkret ger detta vid handen att ambitionen med studien är tudelad; det finns dels en strävan av deskriptiv karaktär, och dels en av mer analytisk art. Den deskriptiva delen av studien ämnar redogöra för och beskriva riksdagsdebatten gällande Turkiet, utifrån de nedslag som har valts för studien, med fokus på Turkiet i den europeiska kontexten och frågan kring Turkiets eventuella medlemskap i Europeiska Unionen. Vidare ämnar den analytiska, eller teoriapplicerande, delen av studien undersöka om det finns fog för tanken, vilken även utgör studiens grundhypotes, att den svenska politiska diskursen kring, med fokus på framställningen och bilden av, Turkiet, bär spår av en orientalistisk, postkolonialistisk och imperialistisk tankestruktur. Liksom syftet kan studiens frågeställningar delas upp i mer deskriptiva och mer analytiska, eller teoriapplicerande, frågeställningar. Hur har den svenska riksdagsdebatten gällande Turkiet i den europeiska kontexten sett ut från början av 1980-talet fram till idag? Kan man i denna debatt finna spår av en orientalistisk, postkolonial och imperialistisk tankestruktur, och i så fall på vilka sätt?