In the autumn of 2022 Sweden stands before a pivotal moment in its migration policy. A new government intends to impose significantly stricter requirements on immigration to the country and thereby adapt the regulatory framework to the minimum level provided by EU law. Yet action towards this adaption was taken already in 2016, when an extended maintenance requirement for family reunification was introduced in Law 2016:752 concerning temporary restrictions on the granting of permanent residence permits for asylum seekers. The requirement meant that a third country national living in Sweden, who wanted a family member to live in the country, had to be able to financially support both themselves and the family member. They would also have to provide a home of sufficient size and standard for them all to live in.  In 2021 the extended resources requirement was introduced as a permanent feature in the Swedish Aliens Act. At that time several referral institutes had advised against this implementation in the preparatory works before the law, raising questions as to whether the requirement would be so strict that it would effectively prevent family reunification and reinforce marginalization. Even the government conceded that the extended resources requirement would affect women and men differently, potentially causing women sponsors to fail to live up to the requirement and women migrants to become more financially dependent on their partners. From this conflict of interests sprung the purpose of this thesis, which is to examine the relation between the extended resources requirement in the Aliens Act and the right to family life for adult sponsors and their adult family members from a gender law perspective.  The thesis finds that the introduction of the extended resources requirement in the Swedish Aliens Act marks a permanent adaption of the provision to a level close to the minimum standard provided in the Family Reunification Directive. According to article 8 of the European Convention on Human Rights, Member States wanting to limit the right to family life need to undertake a proportionality analysis before imposing such restrictions on individuals. For limitations in family reunification to be justified, they thus need be to be duly motivated. While no negative obligation to enable family reunification for Member States can be ascertained through this article, it still ascribes a certain positive duty for Member States to ensure the reunion of families. In this respect the extended resources requirement does not appear to be entirely satisfactory. The implementation of the requirement in 2021 was motivated by a will to adapt the requirement to the minimum level provided in the Family Reunification Directive, to encourage integration and to lower public costs. While the adaption of the requirement to the minimum level provided by EU law seems correctly executed, queries can be raised whether it causes the prohibiting of family reunification to such an extent that it undermines the purpose of the directive. This contention is supported by research suggesting that reuniting with one’s family is a key factor behind immigrants’ motivation to integrate in a society. In this respect, the extended resources requirement does not appear to fully comply with article 8 of the European Convention of Human Rights.  Research also indicates that women are disproportionally affected by the extended resources requirement. Women sponsors work temporary and insecure jobs to a greater extent than men, and thereby risk failing to comply with the extended resources requirement. Simultaneously, women relatives risk becoming financially dependent on their partners when they immigrate to Sweden and are supported by them from the start, causing these women to stand even further away from the job market and other integrational measures. In its essence, the extended resources requirement enforces existing dichotomies between the state and the individual, the public and the private, notions of “us” and “them” and the inherent meaning of “man” and “woman” that contribute to enforcing gender roles and disintegration. This implies that the requirement does not live up to its proposed integrational effects and subsequently, that the extended resources requirement is not entirely purposeful.

Syfte: Att med utgångspunkt i artiklarna 3 och 4 i FN:s konvention om urfolk och lokala samhällens rättigheter och artikel 8j i konventionen om biologisk mångfald undersöka samers nyttjanderätt till privategendom. Artiklarna väcker en rad intressanta frågeställningar. Jag kommer koncentrera mig på att diskutera självbestämmandet och ägandets legitimitet utifrån ett kollektivistiskt och ett individualistiskt perspektiv. De perspektiven står samhällsfilosoferna Karl Marx och Robert Nozick för. Jag kommer även undersöka ägande som rättighet, dels utifrån ovanstående men även utifrån Wesley Hohfeld och Onora O’Neills rättighetsteorier och analyser. Slutligen kommer jag använda statsvetaren Elinor Ostroms empiriska studie av gemensamt ägda resurssystem och de analyser hon gör kring dessa i boken Allmänningen som samhällsinstitution. För att sedan med rättighetsteorierna som ram väva ihop teorierna kring självbestämmande och ägandets legitimitet med Ostroms slutsats om kollektivt ägda resursers fördelar. För att förhoppningsvis landa i att allmänningar kan vara mer socialt och klimatmässigt hållbara och därför är artiklarna och implementeringen av dem viktig, inte bara för samerna som folk utan även för en långsiktigt hållbar utveckling.

Det europarättsliga statsstödet utgör en viktig del av konkurrenspolitiken inom Europeiska unionen (EU). Likaså är kontrollen av statsstödet av central betydelse för upprätthållandet av en effektiv konkurrens på den gemensamma marknaden. I takt med EU:s expansion har behovet av en effektiv kontroll ökat. Vid genomförandet av en stödåtgärd ska medlemslandet anmäla åtgärden till kommissionen, under förutsättning att uppställda rekvisit uppfylls enligt artikel 107 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF). Vidare erfordras kommissionens godkännande av stödet innan medlemslandet kan verkställa åtgärden. Svårigheter kan dock uppkomma vid avgörandet huruvida en stödåtgärd uppfyller samtliga rekvisit och följaktligen omfattas av anmälningsplikten. I synnerhet kan komplikationer föreligga i de fall åtgärden omfattas av ett indirekt stöd, det vill säga när subventionen sker genom indirekt finansiering i form av exempelvis skatteåtgärder. Problemet är således att flertalet medlemsländer inte anmäler stödet, under antagandet att åtgärden inte omfattas av begreppet statsstöd. I två nyligen beslutade förhandsbesked av kommissionen, blev Fiat i Luxemburg samt Starbucks i Nederländerna föremål för återkrav på grund av genomförandet av stödåtgärder som inte ansågs förenliga med EU:s regler om statsstöd. Det olovliga statsstödet ska således i enlighet med kommissionens beslut återbetalas. De båda målen avser ett indirekt stöd i form av skatteåtgärder där kommissionen inte erhållit någon anmälan och således inte kunnat godkänna stödåtgärden innan den genomfördes. I kommissionens bedömning användes för första gången nya befogenheter avseende informationsinsamling, vilka infördes i samband med en modernisering av det statliga stödet. I uppsatsen redogörs för regleringen av det europarättsliga statsstödet för att undersöka om det krävs en precisering av regelverket, dessutom undersöks hur kommissionens kontroll kan bli mer effektiv ur ett ekonomiskt perspektiv. Slutsatsen i framställningen kommer följaktligen ge förslag på hur medlemsländernas medvetenhet om statsstödsreglerna kan förbättras, så att medlemsländerna på förhand kan erhålla vetskapen om klassificeringen av statsstöd. På det sättet kan kommissionen i ett tidigare skede få information om stödåtgärden, vilket sannolikt leder till en effektivisering avseende kommissionens kontroll ur ett ekonomiskt perspektiv.

No description available.

Competition law constitute a significant part in the maintenance of an internal market. Due to its relevance and its deleterious effects that may emerge in the lack of competition between companies, the European union has institute laws to prevent lack of competition and to encourage a free competition. In accordance with the purpose to achieve an internal market, the European union has enacted article 101 in the Treaty on the Functioning of the European Union. Despite the prohibition against anti-competitive collaborations nevertheless companies conclude agreements with anti-competitive contents. For instance, competitive companies agree to set sales prices, limit or control productions or/and share markets or sources of supply. As a result of these anti-competitive actions the commission has acquired a far-reaching authority to detect and to remediate anti-competitive collaborations. This capacity that the commission has received, is however restrained by the rights and freedoms prescribed in the European Convention on Human Rights. According to article 6 in the European Convention on Human rights everyone within the members’ jurisdiction is guaranteed the right to a fair trial. The right to a fair trial contains inter alia a right to remain silent and also a right to not incriminate oneself by being forced to leave oppressive information. Article 6 in the convention also includes a right to not be presumed guilty until convicted or until evidence can prove otherwise. Pursuant to this presumption of innocence it is the prosecutor, or more rightfully in this case, the commission, that has the burden to prove that the accused is in fact guilty. Furthermore, article 6 stipulates that independence and impartiality of courts is of great importance in the context of the right to a fair trial. Associated with the requirement of an independence and impartial court, the commission has been criticized for not attain these demands. This paper aims thus to investigate if the right to not incriminate oneself according to article 6 in the European Convention on Human rights is respected in the European Union, and to establish whether a company that is suspected for anti-competitive collaborations is guaranteed a trial in an independent and impartial court. The essay is based on relevant directives and regulations, doctrine and relevant practice. The European Convention is intended to have a permeating effect by providing inviolable rights and freedoms for everyone. However, after a comparison between the Court of Justice of the European Union and the European Court of Human Rights some differences can be noted. It seems that the right to a fair trial, and more specific, the right to not incriminate oneself, is not as established and far-reaching in the practice from the Court of Justice of the European Union as it is in the practice from the European Court of Human Rights. It can be noted that the commission's entities seem to have a more primary position when it comes to competition law rather than fully uphold the right to not incriminate oneself, which the European Court strictly enforce. Furthermore, the legal status of the Commission as an independent and impartial court can be questioned due to the Commission's dual roles as both investigators and prosecutors. Against that background some questions could be raised concerning which legal status the European Convention of the Human Rights actually has in the European Union in field of competitive law. / Konkurrensrätten utgör en viktig beståndsdel i främjandet av den inre marknaden inom EU. På grund av dess stora relevans och med bakgrund av de skadliga effekter som kan uppstå vid en brist på konkurrens, har den europeiska unionen instiftat lagar för att upprätta och vidmakthålla en effektiv konkurrens. I enlighet med syftet att uppnå en inre marknad med fri rörlighet, har unionen antagit artikel 101 Funktionsfördraget vilken stipulerar ett förbud mot konkurrensbegränsande samarbete. Trots det förbud som finns lagstadgat så förekommer det ändå att företag ingår överenskommelser med varandra som har ett konkurrensbegränsande syfte och/eller resultat. Uppgörelserna består ofta i ett försök att fixera försäljningspriserna, begränsa eller kontrollera produktionen och/eller fördela marknader eller inköpskällor.  På grund därav har kommissionen getts långtgående befogenheter för att upptäcka och beivra konkurrensbegränsande samarbeten mellan företag. De befogenheter som kommissionen har tilldelats begränsas emellertid av de rättigheter samt friheter som den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europakonventionen, uppställer. Enligt artikel 6 Europakonventionen ska alla garanteras en rätt till en rättvis rättegång. Rättigheten omfattar bland annat en rätt att tiga samt en rätt att inte behöva lämna uppgifter som betraktas vara besvärande för den misstänkte. Artikel 6 Europakonventionen omfattar även en rätt att betraktas vara oskyldig tills dess att motsatsen har bevisats, den så kallade oskyldighetspresumtionen. Enligt denna presumtion åligger det åklagaren, eller snarare kommissionen i det här fallet, att frambringa bevis som styrker att den misstänkte faktiskt är skyldig. Därutöver stipulerar artikel 6 Europakonventionen en rätt att få sitt ärende prövat av en opartisk samt oavhängig domstol. Under den senaste tiden har kritik riktats mot kommissionen då organet inte anses uppfylla de krav som uppställs för att få betraktas vara en domstol i konventionens mening. Den här uppsatsen syftar till att utreda huruvida de nämnda rättigheterna i artikel 6 Europakonventionen garanteras och respekteras i EU:s konkurrensrätt. Uppsatsen är baserad på relevanta förordningar, doktrin samt rättspraxis. Europakonventionen är tänkt att ha en genomsyrande effekt genom att tillhandahålla okränkbara rättigheter och friheter för alla. Vid en jämförelse mellan den praxis som har utarbetats av EU-domstolen och den praxis som har sammanställts av Europadomstolen, kan emellertid vissa skillnader noteras. Rätten till en rättvis rättegång, eller snarare rätten mot självangivelse, synes inte vara lika etablerad och långtgående i EU-domstolens praxis vad avser konkurrensrättens område, till skillnad från Europadomstolens praxis. Inom unionen tycks kommissionens befogenheter ha en primär position och konventionens rättigheter en sekundär sådan. Vidare kan kommissionens legala status som en opartisk och oavhängig domstol ifrågasättas då organet agerar såväl utredare som åklagare. Med bakgrund därav kan det diskuteras kring vilken status som konventionens rättigheter och friheter egentligen har och om dessa är förenliga med konkurrensrätten.

No description available.

<p>Denna uppsats syftar till att utreda vad som karaktäriserar den i de nationella proven för gymnasieskolan, frekvent förekommande artikelgenren. Kursen Svenska B är ett kärnämne i gymnasieskolan och avslutas med ett obligatoriskt nationellt kursprov. Det innebär att alla elever i den svenska gymnasieskolan ska genomföra dessa kursprov. I proven ingår en större skriftlig uppgift där ska eleverna skriva en text utifrån en fiktiv situation och en given genre. Vid varje prov finns 10 uppgifter att välja mellan. För att bli godkänd krävs att elevtexten ”efter viss bearbetning” kan fungera i sitt tänkta sammanhang. För artikelgenren gäller således att texten efter viss bearbetning bör kunna publiceras i det fiktiva sammanhanget. I det reella sammanhanget innebär skrivandet naturligtvis att eleven ska avlägga en textprodukt som av den verkliga läsaren, lärare ska bedömas.</p><p>Som bakgrund ges i uppsatsen en kort presentation av genrebegreppet i forskningen, samt debatten om huruvida genreundervisning ska bedrivas explicit eller ej. Studien förankras främst i forskning om skolskrivandets normer och kommunikativa villkor samt i tidigare studier på elevtexter producerade inom de nationella provens ramar.</p><p>Materialet består i fyra elevtexter som är skrivna inom samma uppgift vid provtillfället vårterminen 2007. Temat för proven vid detta tillfälle var ”Moderna tider”. Uppgiften som valts ut för undersökningen bestod i att eleverna skulle skriva en artikel riktad till läsare på bibliotekstjänsts webbplats under rubriken ”Böcker på minuten”. I instruktionen ges grundförutsättningen att tidsbrist i det moderna samhället även drabbar litteraturläsningen och att förlagen mött detta genom olika versioner av snabbkonsumtionslitteratur. I artikeln ska eleven behandla sin syn på läsning och vilken roll det spelar, diskutera för- och nackdelar med förkortad litteratur och andra försök att spara tid till läsaren, samt avslutningsvis ge några råd till den som vill läsa, men inte hinner.</p><p>Analysen består i att texternas linjära och hierarkiska strukturer mejslas ut. Utifrån dessa analyser modelleras i slutdiskussionen en grundläggande karaktäristika för genren. Det som visar sig vara kännetecknande för genren är bland annat textens tredelning. I inledningen preciseras idealt det artikeln som helhet ska handla om. I detta fall att läsningen drabbas av tidsbrist. I mittdelen värderas så snabbkonsumtionslitteraturen som eventuell lösning på problemet. Därefter ges i avslutning en konklusion där samtliga elever i undersökningen hävdar åsikten att de tidsbesparande versionerna inte duger, vilket leder dem över till deras egna lösningar, råd om hur man får tiden att räcka till. Eleverna i undersökningen ställer alla i sina artiklar upp på uppgiftens moral, att fullängdsromaner bör anses bättre än förkortningar. Strukturen känns i stora drag igen från tidigare forskningsresultat om den skolinterna genren utredande uppsats.</p>

Der Fall Volkswagen Sachsen bildet ein typisches Beispiel für die Vereinbarkeit von Subventionen mit dem Gemeinsamen Markt. Die vorliegende Arbeit beinhaltet eine Analyse des EuG-Urteils mit den Schwerpunkten Artikel 87 Abs. 2 lit. c EGV und Ermessensausübung nach Art. 87 Abs. 3. Die Deutschlandklausel war ursprünglich in den EGV eingeführt worden, um der ehemaligen Bundesrepublik die Möglichkeit zu geben, Unternehmen zu fördern, die von der Abriegelung der DDR betroffen waren. Die wirtschaftlichen Schwierigkeiten der fünf neuen Bundesländer werden von einigen Stimmen in der Literatur als eine Folge dieser Teilung betrachtet. Dies ist weder mit dem Sinn und Zweck der Deutschlandklausel, noch mit dem Gebot, diese als Ausnahmebestimmungen eng auszulegen, vereinbar. Vielmehr ist mit der Gegenmeinung davon auszugehen, dass mit der Teilung Deutschlands i. S. v. Art. 87 Abs. 2 lit. c EGV die faktische Errichtung der Grenzanlagen gemeint ist. Die schlechte Wirtschaftslage in Ostdeutschland beruht damit auf einem weiteren Moment, die Einführung der Planwirtschaft in der DDR. Die Beihilfe für Volkswagen kanndaher nicht mit der Deutschlandklausel gerechtfertigt werden. Im Rahmen von Art. 87 Abs. 3 EGV steht der Kommission ein weites Ermessen zu. Gerichtlich nachprüfbar ist nur, ob sie dieses nicht offensichtlich überschritten hat. Unabhängig davon, ob der Kfz-Gemeinschaftsrahmen formell für in allen Mitgliedstaaten angenommen wurde und damit rechtliche Verbindlichkeit erlangt hat, kann die Kommission diesen bei der Prüfung neuer Beihilfen anwenden. Auch bei der Abwägung zwischen der wünschenswerten Ansiedlung von Volkswagen in einem wirtschaftlich benachteiligten Gebiet und einer damit eventuell verbundenen Steigerung der Überproduktionen in der Automobilindustrie kann der Kommission kein Ermessensmissbrauch nachgewiesen werden.

No description available.

Beskattningstidpunkten i svensk rätt kommer till uttryck genom kontantprincipen. Inkomster ska därmed tas upp till beskattning vid tidpunkten för utbetalning, oavsett vart inkomsten har intjänats. Den relevanta frågan är huruvida skatteavtalet kan anses begränsa Sveriges beskattningsanspråk vid en inflyttningssituation. Artikel 15 i OECD:s modellavtal hindrar inte uttryckligen hemviststaten, fastställd enligt Artikel 4, från att beskatta en inkomst endast mot den bakgrund att inkomsten utbetalas när den skattskyldige har hemvist i landet. En sådan begränsning tycks endast föreligga avseende källstatens beskattningsrätt, där det finns ett krav på att arbete är utfört i staten. Hur beskattningsrätten ska fördelas under Artikel 15(1) då ett hemvistbyte har skett mellan tiden för intjänande och utbetalning behandlas inte i kommentaren. Mot bakgrund av skatteavtalets systematik där utgångspunkten vid fördelningen är hemvistet och inte inkomsten, vilket skulle bli fallet om intjänadeprincipen tillämpas, anser författaren att Sveriges beskattningsanspråk inte kan anses strida emot avtalet. EU-rättens fria rörligheten för arbetstagare innebär ett att medlemsländerna förbjuds att ha bestämmelser i sin nationella rätt som riskerar att diskriminerar eller restriktivt hindra den fria rörligheten. Den som är obegränsat skattskyldig i Sverige och utför arbete i ett annat land omfattas i regel av sexmånaders- eller ettårsregel vilket innebär att den inkomst som intjänats genom arbete i utlandet inte blir föremål för beskattning i Sverige. Detta gäller även de fall den skattskyldige erhåller ersättningar efter det att han återvänt till Sverige. Intjänandeprincipen tillämpas därmed på obegränsat skattskyldiga medan kontantprincipen tillämpas för begränsat skattskyldige. En sådan olikabehandling anses strida mot diskrimineringsförbudet och denna kan inte heller rättfärdigas. Det kan således konstateras att nationell rätt strider mot EU-rätten och kan kommas att ifrågasättas vid en framtida prövning.