<p>Sammanfattning</p><p>Letter of intent, vilket torde kunna översättas till avsiktsförklaring på svenska, är ett vanligt förekommande element vid avtalsförhandlingar. I doktrinen har det skett en uppdelning mellan ”rena” och ”orena” letter of intent. Med ”orena” letter of intent avses de dokument som innehåller juridiska förpliktelser, exempelvis i form av skilje-, ersättnings- och sekretessklausuler. I motsats till detta återfinns inte några juridiska förpliktelser i ”rena” letter of intent. Typiskt sett uttrycks i ett letter of intent en avsikt att i framtiden ingå avtal. Emellertid innebär denna avsikt vanligen ingen skyldighet att ingå förevarande avtal.</p><p>Den första frågeställningen som ligger till grund för detta arbete är om ”rena” letter of intent, utan bindande klausuler, kan medföra rättsverkningar? Vidare följer frågan – om ett ”rent” letter of intent anses kunna medföra rättsverkningar – under vilka förutsättningar är detta möjligt?</p><p>Det finns vare sig lagregler eller förarbeten att tillgå inom svensk rätt beträffande rättsinstitutet letter of intent. Emellertid har letter of intent behandlats i såväl rättsfall som doktrin. I dessa rättskällor råder det delade meningar om ”rena” letter of intent kan medföra rättsverkningar. De som anser att rättsverkningar av ”rena” letter of intent är uteslutet argumenterar för att de i grund och botten endast är avsiktsförklaringar och inget annat. De anser således att affärsmännen genom letter of intent skapat ett icke bindande dynamiskt instrument som kan överbrygga de statiska reglerna i AvtL. Omvänt anser de som är förespråkare för att ”rena” letter of intent kan medföra rättsverkningar att man inte kan begränsa sig till detta synsätt. Juridiska förpliktelser av ”rena” letter of intent torde enligt dessa förespråkare kunna utgå på grund av exempelvis konkludent handlande, lojalitetsplikten och principen om culpa in contrahendo.</p><p>Sedan allt relevant material på området studerats och analyserats torde man kunna dra den slutsatsen att ”rena” letter of intent, utan bindande klausuler, kan medföra rättsverkningar. På vilka grunder kan då detta ske? Den allmänna uppfattningen synes vara att det inte kan uppstå några juridiska förpliktelser av ”rena” letter of intent i sig. Emellertid torde ”rena” letter of intent i kombination med andra omständigheter kunna medföra rättsverkningar. De omständigheter som åsyftas är konkludent handlande, åsidosättande av lojalitetsplikten samt klandervärt beteende vid avtals ingående (culpa in contrahendo). Några övriga omständigheter, förutom de nyss nämnda, förefaller dock inte kunna medföra rättsverkningar av ”rena” letter of intent.</p>

No description available.

No description available.

Denna uppsats behandlar frågan om kolliderande standardavtal, internationellt benämnt battle of the forms. Problematiken grundas i att två parter i en avtalsförhandling har tillsänt varandra olika standardavtal med motstridiga villkor. Tvist uppkommer sedan oftast när parterna börjat prestera eller till och med fullbordat avtalet. Frågan uppkommer då vilka villkor som skall gälla samt hur denna problematik bör lösas. Eftersom problematiken är sparsamt utredd i svensk rätt har vi valt att studera tre nationella och tre internationella rättskällor och regelverk för att söka ledning i frågan. Utifrån det vi har kommit fram till kan det påpekas att en betydande majoritet av de rättskällor och regelverk vi har undersökt har frångått att lösa problematiken med hjälp av den klassiska synen på avtal samt anbud och accept. Syftet med uppsatsen har varit att ge läsaren en helhetsbild av problematiken med kolliderande standardavtal samt visa i vilken riktning utvecklingen på området tenderar att gå. Efter att ha utrett de olika rättskällorna kan vi fastslå att the knock-out rule torde vara den lösningsmodell som domstolarna generellt föredrar att tillämpa.

En grundläggande princip inom svensk rätt är att en part skall hålla sig till sin avtalspart, principen om avtalets subjektiva begränsning. Innebörden av rättsprincipen är att i händelse av avtalsbrott kan indirekt skadelidande endast rikta ersättningsanspråk mot sin avtalspart. Regeln innebär att en part som åsamkats skada på grund av någon utomstående inte kan rikta krav mot denne. Vid entreprenadavtal ingår vanligtvis en beställare avtal med en huvudentreprenör, som i sin tur anlitar en eller flera underentreprenörer. Underentreprenören blir då en utomstående part till beställaren eftersom det inte föreligger något avtalsförhållande mellan de två parterna. Kontraktskedjan består således av beställaren, huvudentreprenören (främre led i kedjan) och underentreprenören (bakre led i kedjan). Principen om avtalets subjektiva begränsning innebär att om bakre led orsakar skada på entreprenaden eller beställarens egendom, skall beställaren rikta ersättningskrav mot främre led. Främre led får då återkravsrätt mot underentreprenören. Under vissa omständigheter kan det dock vara till fördel för indirekt skadelidande om denne kan rikta ersättningskrav direkt mot skadevållaren, exempelvis vid främre leds insolvens. Uppsatsens syfte är att utreda huruvida en beställare av entreprenad har rätt att rikta krav mot skadevållaren i bakre led, så kallad direktkravsrätt. Direktkravsrätten har, direkt eller indirekt, diskuterats i rättsfall och i ett fåtal fall har direktkrav varit möjligt. Flertalet rättsfall berör entreprenader där användning av standardavtal är normen. Genom dessa avtal har huvudentreprenören givits ett strikt ansvar för fel och skada på entreprenaden. Huvudentreprenören är även strikt ansvarig för skada som underentreprenörer orsakar på entreprenaden. Vid skada på annan egendom än entreprenaden finns emellertid ansvarsbegränsningar som inskränker beställarens möjligheter att utfå ersättning som täcker hela skadan. Genom rättsfall och doktrin har villkoren i standardavtalen ansetts utgöra en spärr mot beställarens möjligheter att rikta direktkrav mot bakre led. I fall där avtalet mellan beställaren och främre led inte innehållit villkor likt de i standardavtalen, har beställaren tillerkänts direktkravsrätt. Direktkravsrätten är ett kontroversiellt område där motståndare varnar för långtgående konsekvenser, såsom omfattande kretsar av skadelidande och rättsosäkerhet. Förespråkare av direktkrav menar däremot att varje fall är unikt och behöver inte nödvändigtvis medföra negativa konsekvenser. I det senaste rättsfallet där direktkrav tillerkändes en beställare av entreprenad ansåg Högsta Domstolen (HD) att indirekt skadelidande innehade ett konkret och närliggande intresse i den skadade egendomen. HD ansåg att intresset bör ha varit tydligt för bakre led varför direktkravet inte kunde anses leda till rättsosäkerhet eller till omfattande kretsar av skadelidande. Förutom det nu nämnda intresset är det mycket svårt att uppställa kriterier för när och varför direktkrav kan tillerkännas en beställare av entreprenad. Kravrätten är ännu ett relativt oprövat rättsområde varför tydliga riktlinjer och kriterier ännu inte finns. Genom ifrågavarande rättsfall är det emellertid visat att direktkravsrätt, i vissa fall, är möjligt vid entreprenadförhållanden.

I avtalsförhållanden mellan näringsidkare råder det inte alltid jämlikhet utan den ena parten kan på grund av olika omständigheter inta en underlägsen ställning. Även om näringsidkare ofta har möjlighet att själva ta tillvara på sina intressen, behöver de ett visst skydd. Vilka dessa skydd är och mot vilka missförhållanden näringsidkare skall skyddas ämnar denna uppsats utreda. Huvudprincipen i avtalsrätten är att avtal skall hållas och att parterna fritt får avtala vad det önskar. För att skydda part som intar en underlägsen ställning har dessa principer lättats upp och skyddsprinciper vuxit fram. Skyddsprinciperna har till syfte att skydda parts intressen när behov föreligger. Ett rättsskydd kan antingen ges preventivt genom att förebygga att skada sker, eller repressivt genom gottgörelse när skada skett. Inom avtalsrättens område finns det ett antal lagar vars regler syftar till att skydda näringsidkare som intar en underlägsen ställning. Det finns ett antal principer i både lag och doktrin som ger uttryck för ett skyddssyfte. Inom avtalsrättens område kan tre typer av skydd utläsas. Rättviseskydd är det tydligaste skyddet, vars syfte är att skapa en balans mellan parterna och hindra att den ena parten kan erhålla oskäliga fördelar. Ett rättviseskydd finns uttryckt i de lagar som anger att hänsyn skall tas till part som intar en underlägsen ställning och i de lagar som anger att villkor som är till nackdel för en viss part är ogiltiga eller skall jämkas. Dessa skydd återfinns främst i 36 § AvtL och AVLN, men även bland annat i transportlagarna, räntelagen och lag om handelsagentur. Ett ekonomiskt skydd bygger på att skydda part mot förluster. Ekonomiskt skydd finns uttryckt i de lagar som ger part rätt till ersättning för uppkommen skada. Det återfinns bland annat i 36 § AvtL, lag om avtalningsköp och KL med flera. Ändamålet med det sociala skyddet är att ge part en trygghet. Genom det sociala skyddet skall part skyddas mot oförutsedda händelser. Det sociala skyddet ges repressivt, efter att en avtalsstörning har skett. De lagar som innehar ett socialt skydd förstärker parts trygghet. Detta syns bland annat i JB, räntelagen och lag om avbetalning. AVLN är en av de tydligaste skyddslagstiftningarna. Dess syfte är att skydda part som intar en underlägsen ställning mot oskäliga avtalsvillkor. AVLN ger främst ett rättviseskydd genom sitt ändamål att förhindra orättvisa avtalsvillkor.  Men genom att skapa rättvisa och förhindra tillämpningen av oskäliga avtalsvillkor ges även ett ekonomiskt skydd. De missförhållanden lagstiftaren vill skydda näringsidkare från och förebygga genom skydd i form av rättsregler är ekonomiskt förlust, onödigt betungande åtgärder, oskäliga avtalsvillkor och förhindra att andra sociala missförhållanden uppstår. De tre skydden går in i varandra och det är inte möjligt att klart skilja dem åt.

Offentlig upphandling är allt växande betydelse. Från och med 1 Januari 2008 har en ny lag om offentlig upphandling trätt ikraft. Denna har en syster lag som reglerar upphandling inom försörjningssektorn. Den klassiska sektorn omfattar offentliga upphandlingar som upphandlande myndigheter gör gällande varor, tjänster och byggnadsentreprenader. Efter att en upphandlande myndighet har prövat anbuden ska de upplysa alla anbudssökande och anbudsgivare om utgången. Detta sker genom ett tilldelningsbeslut, i vilket skälen för tilldelning står att finna. Ett tilldelningsbeslut är en accept av ett anbud, vilket genom de allmänna reglerna i avtalsrätten leder till ett civilrättsligt bindande avtal. Detta kan innebära ett problem då denna avtalsbundenhet uppkommer innan en upphandling är avslutad enligt LOU. I den händelse att en domstol vid en överprövning skulle finna att upphandling måste göras om eller rättas blir detta ett problem då den upphandlande enheten har ett avtal som de inte längre får bibehålla. Denna problematik kan undvikas genom att den upphandlande myndigheten redan i förfrågningsunderlaget anger att avtal sluts genom ett upphandlingskontrakt. På det viset uppkommer även det civilrättsliga avtalsslutet vid samma tidpunkt som den offentligrättsliga. Kvarstår finns dock en viss problematik kring att upphandlande myndighet ändock ingår ett avtal med en leverantör när det fortfarande finns överprövningsmöjligheter kvar, dvs. innan upphandlingen är avslutad. Efter Alcatel-målet har Sverige ändrat LOU och det går nu att överpröva ett tilldelningsbeslut även efter det att ett upphandlingskontrakt är ingåtts. Det har inför lagändringen förs en diskussion om huruvida skall vara uttryckligen förbjudet att ingå avtal innan överprövningstiden har löpt ut, och att avtal som då är i strid med LOU skall vara ogiltiga. Lagstiftaren valde dock att enbart ändra lagen genom att låta överprövningsrätten kvarstå en period även efter tilldelningsbeslutet och eventuellt avtalsslutande. Denna ordning har föranlett vissa problem då en civilrättslig bundenhet kan uppkomma även om upphandlingen inte är avslutad enligt LOU. Två mål som har avgjorts i kammarrätten har fastslagits att tilldelningsbeslutet är en accept som ger ett giltigt avtal. Det ena av dessa domar gick upp till regeringsrätten där de inte gick emot kammarrätten. Svea hovrätt har även de i ett skadeståndsmål funnit att tilldelningsbeslutet skapade ett bindande avtal. Författaren anser att det vore önskvärt att lagstiftaren i lag fastslog en upphandling avslutas med ett upphandlingskontrakt som får ingås först efter att minst 10 dagar förlöpt sedan tilldelningsbeslut delgavs anbudsgivarna. Vid en eventuell prövning i högsta instans vore det eftersträvansvärt att tilldelningsbeslutet, och andra fall av eventuellt för tidiga avtalsslut att det fastslogs under vilka omständigheter en civilrättslig bundenhet kan eller inte kan uppstå.

Sammanfattning Letter of intent, vilket torde kunna översättas till avsiktsförklaring på svenska, är ett vanligt förekommande element vid avtalsförhandlingar. I doktrinen har det skett en uppdelning mellan ”rena” och ”orena” letter of intent. Med ”orena” letter of intent avses de dokument som innehåller juridiska förpliktelser, exempelvis i form av skilje-, ersättnings- och sekretessklausuler. I motsats till detta återfinns inte några juridiska förpliktelser i ”rena” letter of intent. Typiskt sett uttrycks i ett letter of intent en avsikt att i framtiden ingå avtal. Emellertid innebär denna avsikt vanligen ingen skyldighet att ingå förevarande avtal. Den första frågeställningen som ligger till grund för detta arbete är om ”rena” letter of intent, utan bindande klausuler, kan medföra rättsverkningar? Vidare följer frågan – om ett ”rent” letter of intent anses kunna medföra rättsverkningar – under vilka förutsättningar är detta möjligt? Det finns vare sig lagregler eller förarbeten att tillgå inom svensk rätt beträffande rättsinstitutet letter of intent. Emellertid har letter of intent behandlats i såväl rättsfall som doktrin. I dessa rättskällor råder det delade meningar om ”rena” letter of intent kan medföra rättsverkningar. De som anser att rättsverkningar av ”rena” letter of intent är uteslutet argumenterar för att de i grund och botten endast är avsiktsförklaringar och inget annat. De anser således att affärsmännen genom letter of intent skapat ett icke bindande dynamiskt instrument som kan överbrygga de statiska reglerna i AvtL. Omvänt anser de som är förespråkare för att ”rena” letter of intent kan medföra rättsverkningar att man inte kan begränsa sig till detta synsätt. Juridiska förpliktelser av ”rena” letter of intent torde enligt dessa förespråkare kunna utgå på grund av exempelvis konkludent handlande, lojalitetsplikten och principen om culpa in contrahendo. Sedan allt relevant material på området studerats och analyserats torde man kunna dra den slutsatsen att ”rena” letter of intent, utan bindande klausuler, kan medföra rättsverkningar. På vilka grunder kan då detta ske? Den allmänna uppfattningen synes vara att det inte kan uppstå några juridiska förpliktelser av ”rena” letter of intent i sig. Emellertid torde ”rena” letter of intent i kombination med andra omständigheter kunna medföra rättsverkningar. De omständigheter som åsyftas är konkludent handlande, åsidosättande av lojalitetsplikten samt klandervärt beteende vid avtals ingående (culpa in contrahendo). Några övriga omständigheter, förutom de nyss nämnda, förefaller dock inte kunna medföra rättsverkningar av ”rena” letter of intent.

Denna uppsats syftar till att utreda, precisera och analysera innehållet i den förhållandevis okända kontraktstypen outsourcingavtal. Det faktum att outsourcing idag är en vanligt förekommande transaktion gör det både möjligt och angeläget att fånga de gemensamma dragen i outsourcingavtal. Undersökningar visar också att långt ifrån alla som begagnar sig av outsourcing är nöjda med det avtal som reglerar deras affär. Den rättsvetenskapliga ansatsen är därför att belysa denna avtalstyp på samma sätt som mer konventionella avtalstyper, som exempelvis köpavtal, entreprenadavtal och hyresavtal men också mer moderna avtalstyper som franchising och leasing, har behandlats inom doktrinen.

Sammanfattning Arbetstagaren innehar en lojalitetsplikt gentemot arbetsgivaren. Lojalitetsplikten innehåller bland annat förbud för arbetstagaren att starta konkurrerande verksamhet och tystnadsplikt angående företagskänslig information. Lojaliteten har sin grund i anställningsavtalet men måste inte fastställas skriftligt, utan är till vissa delar underförstådd. Syftet med uppsatsen är att undersöka lojalitetsplikten hos arbetstagare, verksamma inom bemanningsbranschen. Frågeställningen beaktar huruvida arbetstagarens lojalitetsplikt gentemot beställaren skiljer sig från den arbetstagaren har gentemot arbetsgivaren. Vidare diskuteras i det avslutande kapitlet huruvida arbetstagaren kan komma i pliktkollision mellan arbetsgivare och beställare. Grunden till begreppet lojalitetsplikt läggs utifrån ett allmänt avtalsrättsligt perspektiv. Det arbetsrättsliga perspektivet på lojalitetsplikten är starkt kopplat till anställningsavtalet och arbetstagarens skyldighet att sätta arbetsgivarens intresse före sitt eget. Efter en överblick av lojalitetspliktens innebörd i avtalsrätten och arbetsrätten, beskrivs bemanningsbranschen och dess påverkan på arbetsgivaransvaret. Lagen om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft öppnade upp arbetsmarknaden för bemanningsföretagen. I det avslutande kapitlet diskuteras arbetstagarens lojalitetsplikt gentemot beställaren av arbetskraft och huruvida arbetstagaren kan komma i pliktkollision mellan lojalitetsplikten gentemot arbetsgivare och beställare. Det förs även en diskussion angående branschens påverkan på begreppet lojalitetsplikt och om det i framtiden kan bli nödvändigt med revidering och tillämpningsförändringar av arbetstagarens lojalitetsplikt. Nyckelord: avtalsrätt, arbetsrätt, lojalitetsplikt, bemanningsbranschen, beställare / Abstract The employee has a principle of loyalty against the employer. The principle of loyalty contains, among other things, a prohibition for the employee to start a rival company and an obligation of secrecy regarding sensitive information about a company. The principle of loyalty has its foundation in the labour contract but doesn’t have to be confirmed in writing. Often this is partly understood tacitly. The aim of this composition is to analyse the principle of loyalty regarding employees working in temporary employment agencies. The question at issue is whether the employee’s principle of loyalty against the client is different from the loyalty the employee has against the employer. It is also discussed in the conclusion chapter whether the employee can end up in collusion between the duty against the client and the employer. The foundation of the concept of the principle of loyalty is established in the contract law. The labour law perspective of the principle is strongly connected to the labour contract and the employee’s obligation to put the interest of the employer ahead of its own. After a general view of the concept in contract law and labour law, the concept of temporary employment agencies are described and its influence of the responsibility towards the employer. The law of private employment agencies and renting labour opened up the labour market for temporary employment agencies. In the final chapter the principle of loyalty of the employee is discussed and whether the employee is in a situation of collusion of duty between the principle of loyalty against employer and client. There is also a discussion about how the industry affects the principle and maybe, in the future, it will be necessary to review the usage of the principle of loyalty. Keywords: contract law, labour law, the principle of loyalty, temporary employment agencies, client