One fundamental principle in Swedish contract law is that passive acceptance does not constitute a binding acceptance of an offer. Still, business owners use the consumers unknowing of this, and form offers saying passivity will lead to a binding agreement. Business owners are thus trying to “negatively bind” the consumer to agreements. There are rules prohibiting this kind of actions in the Swedish marketing law (MFL). In order to find out what constitutes this forbidden kind of agreement-entering according to the Swedish Market Court, an analysis of seven cases settled between 2002-2009 and concerning consumers in these situations, is made. The analysis is made in a comparative manner, identifying the differences and similarities in order to distinguish, if any, common principles that are used by the Market Court to settle these cases. This is of importance since new ways of entering agreements are constantly developed and increasing, especially on the Internet. Consequently, this means that the ways of negatively binding consumers to agreements are increasing as well. It is found that there are some common principles in these cases. Initially, the cases are differently evaluated depending on the existence of earlier agreements between parties. If there is an earlier agreement, the way of negatively binding the consumer to an agreement could be acceptable. Where parties did not have an earlier agreement, the cases were without exceptions regarding orders made online. It was established that using a three-step-model for orders online, would always secure the consumers awareness of actively entering the agreement, thus eliminating the chances of negatively binding the consumer.  It is also discussed whether principles of market law established in judgments by the Market Court, are of interest to cases of civil law, and it is determined that they could be.

When a company is part of an agreement there is a risk that one of the collaborators pursues similar business and takes up competition with the partner or chooses to reveal information about their partner to other parties. To avoid this, companies establish a confidentiality agreement that prohibits the parties to reveal any information. Confidentiality agreements that are eternal have become more common in Swedish contract law in commercial relations. As a result, disputes between collaborators have occurred regarding the unreasonable length and validity of the agreement at a later stage. When a confidentiality agreement is considered to be unreasonable, 36 § of the Swedish contract law (AvtL) can be applicable. The paragraph deals with the legitimacy and the opportunities of re-adjustment of the unreasonable contract. The question is, can a confidentiality agreement that is eternally valid in commercial relations be modified with the support of 36 § AvtL? Pacta sunt servanda is an important principle in Swedish contract law and the confidentiality agreement is no exception. Hence, the duty of fulfilling a contractual obligation is important. The 36 § of AvtL can be applied when an obligation can be considered to be unreasonable. Confidentiality agreements in commercial relations that are eternal can be seen as unreasonable if a partner is inferior or if later occurred relations changes the meaning of an agreement. If information is considered to be an industrial secret it should be classified according to Act on the Protection of Business Secrets (FHL). However, when the information is not any longer regarded as an industrial secret, it can be unreasonable to have a eternal confidentiality agreement. An example of this can be a patent that expires after a certain period of time. Hence the confidentiality agreement should be able to modify, with the support of 36 § AvtL.

No description available.

<p>Ocker är en företeelse som har funnit i alla tider. Redan i bibeln finns uttryckt att det är något förkastligt som inte bör få finnas. Då definierades ocker som tagande av ränta. Med tiden kom definitionen att ändras till att innebära tagande av oskäligt hög ränta, det vill säga överstigande räntemaximumet på 6 %. En bestämmelse om ett sådant maximum togs in i lagen, där den fanns kvar ända in i den delvis fortfarande gällande lagen från år 1734. Bestämmelsen kom dock senare att tas bort ur lagen, eftersom det ansågs vara ett alltför stort ingrepp i avtalsfriheten att föreskriva hur hög ränta en långivare fick ta. I och med borttagandet av räntemaximumet ur lagen rådde total frihet på området. Detta tillstånd missbrukades, vilket gjorde det nödvändigt att återinföra regler om förbud mot ocker. Den nya definitionen tog sin utgångspunkt i att en part utnyttjar den andre partens trängda läge till att skaffa sig fördelar. Förebilden för denna nya definition var regeln om förbud mot ocker i den tyska civillagen. </p><p>Syftet med detta arbete är att fastställa vad ocker innebär idag. Tillvägagångssättet har varit att först förklara vilka kriterier som utgör ocker. Dessa kriterier har sedan, med hjälp av svensk doktrin och praxis, fyllts med innehåll. För att ytterligare precisera detta innehåll togs även tysk doktrin och praxis till hjälp. I detta sammanhang gjordes även en jämförelse mellan det svenska och det tyska sättet att se på ocker. Syftet med denna var att påvisa för- och nackdelar med det svenska respektive det tyska synsättet. Slutligen företogs, i syfte att påvisa en möjlig användning av ockerparagrafen, en analys av två fall från svenskt näringsliv. </p><p>Ett av de viktigaste resultaten av studien blev att ocker inte längre bara omfattar kreditocker, ofta i form av ockerräntor, vilket många tror. Istället är kärnan i dagens definition av ocker att ett utnyttjande av ena partens svaghet skall ha skett. Vidare måste, för att ocker skall kunna föreligga, ett uppenbart missförhållande mellan de motstående prestationerna föreligga. Dessutom måste det föreligga ett kausalsamband mellan ockrarens otillbörliga förfarande och den tvistiga rättshandlingen. Slutligen måste naturligtvis de specifika ockerkriterierna vara uppfyllda, varvid höga krav ställts upp i praxis.</p>

No description available.

<p>Syftet med föreliggande uppsats är att utreda huruvida avtalslagens (AvtL) anbud-accept modell är tillämplig vid avtalsslut genom förhandlingar. Denna modell som stadgas i lagens 1 § föreskriver att ett avtal kommer till stånd genom att ett anbud besvaras med en överensstämmande accept. Detta är ett uttryck för den gemensamma partsviljan som är utgångspunkten för avtalsbundenhet i den svenska avtalsrätten. Vid förhandlingar bollas olika förslag fram och tillbaka mellan parterna och dessa förhandlingsbud anses ej som juridiskt bindande. Att försöka passa in detta förfaringssätt i modellens termer av anbud och accept blir därför inte helt lätt vilket medför svårigheter med att avgöra en tidpunkt för avtalsbundenhetens inträde. Med hänsyn till detta har författarna valt att arbeta utifrån en tes som lyder: Anbud-accept modellen är otillräcklig för att avgöra en tidpunkt för avtalsbundenhetens inträde vid förhandlingsavtal. Av praxis framgår att huvudregeln i svensk rätt tycks vara att bundenhet inte uppstår förrän ett slutgiltigt kontrakt är undertecknat av båda parter såvida inte bundenhet anses föreligga på grund av parternas handlande eller underlåtenhet att handla. Att så är fallet kan mycket väl bero på de bevissvårigheter som är förknippade med framför allt muntliga förhandlingar. Då AvtL inte ställer något formkrav för ingående av avtal anser vi att det är olämpligt att hålla fast vid en modell som i praktiken ändock kräver skriftlighet för att ett förhandlingsavtal skall anses bindande. Då AvtL inte reglerar andra sätt att sluta avtal än just genom anbud och accept medför detta dessutom att det vid internationell handel är ytterst ovanligt att finna lagvalsklausuler som hänför sig till svensk rätt. De svenska företagen hamnar därmed i ett underläge och de svenska juristerna har svårt att hävda sig i internationella sammanhang. Med bakgrund av detta framstår det som förvånande att inte Sverige anslutit sig till United Nations Convention on Contracts for the International Sale of Goods (CISG) del II. På grund av det ovan anförda anser vi vår tes verifierad och en lagreform är starkt påkallad. Detta dels för att utvidga lagens modell för ingående av avtal till att även omfatta andra typer av avtalsslut, däribland förhandlingsavtalen, och dels för att anpassa den nationella rätten till den internationella utvecklingen. En tänkbar lösning skulle kunna vara att införa en modell som tar sin utgångspunkt i den gemensamma partsviljan och helt utelämnar termerna anbud och accept då bilden anbud + accept = avtal inte visar en realistisk bild av verkligheten.</p>

Ocker är en företeelse som har funnit i alla tider. Redan i bibeln finns uttryckt att det är något förkastligt som inte bör få finnas. Då definierades ocker som tagande av ränta. Med tiden kom definitionen att ändras till att innebära tagande av oskäligt hög ränta, det vill säga överstigande räntemaximumet på 6 %. En bestämmelse om ett sådant maximum togs in i lagen, där den fanns kvar ända in i den delvis fortfarande gällande lagen från år 1734. Bestämmelsen kom dock senare att tas bort ur lagen, eftersom det ansågs vara ett alltför stort ingrepp i avtalsfriheten att föreskriva hur hög ränta en långivare fick ta. I och med borttagandet av räntemaximumet ur lagen rådde total frihet på området. Detta tillstånd missbrukades, vilket gjorde det nödvändigt att återinföra regler om förbud mot ocker. Den nya definitionen tog sin utgångspunkt i att en part utnyttjar den andre partens trängda läge till att skaffa sig fördelar. Förebilden för denna nya definition var regeln om förbud mot ocker i den tyska civillagen. Syftet med detta arbete är att fastställa vad ocker innebär idag. Tillvägagångssättet har varit att först förklara vilka kriterier som utgör ocker. Dessa kriterier har sedan, med hjälp av svensk doktrin och praxis, fyllts med innehåll. För att ytterligare precisera detta innehåll togs även tysk doktrin och praxis till hjälp. I detta sammanhang gjordes även en jämförelse mellan det svenska och det tyska sättet att se på ocker. Syftet med denna var att påvisa för- och nackdelar med det svenska respektive det tyska synsättet. Slutligen företogs, i syfte att påvisa en möjlig användning av ockerparagrafen, en analys av två fall från svenskt näringsliv. Ett av de viktigaste resultaten av studien blev att ocker inte längre bara omfattar kreditocker, ofta i form av ockerräntor, vilket många tror. Istället är kärnan i dagens definition av ocker att ett utnyttjande av ena partens svaghet skall ha skett. Vidare måste, för att ocker skall kunna föreligga, ett uppenbart missförhållande mellan de motstående prestationerna föreligga. Dessutom måste det föreligga ett kausalsamband mellan ockrarens otillbörliga förfarande och den tvistiga rättshandlingen. Slutligen måste naturligtvis de specifika ockerkriterierna vara uppfyllda, varvid höga krav ställts upp i praxis.

No description available.

Den svenska naturgasmarknaden regleras genom naturgaslagen. Enligt 7 kap. 8 a § naturgaslagen föreligger en skyldighet för innehavare av naturgasledningar att ingå avtal med en gasleverantör på marknaden om att denne ska agera anvisad leverantör i fall då gasförbrukaren inte har ett giltigt avtal med en leverantör. Enligt bestämmelsen har dock gasleverantörerna på marknaden ingen skyldighet att ingå avtal med ledningsinnehavaren om att bli anvisad leverantör. Inom avtalsrätten är en fundamental princip avtalsfrihet. Principen innebär en rätt för individer att på egen hand avgöra huruvida avtal ska ingås, med vem avtal ska ingås och på vilka villkor. Avtalsfriheten är dock inte absolut, den är begränsad till följd av olika omständigheter och behov i samhället. Ett av undantagen till avtalsfriheten är kontraheringsplikten, skyldigheten att i vissa fall ingå avtal. Rättsfiguren finns inom olika rättsområden och motiveras ur olika perspektiv. Det har dock utvecklats en princip om en allmän kontraheringsplikt, vilken är utgångspunkten i denna framställning. Skyldigheten för ledningsinnehavaren enligt 7 kap. 8 a § naturgaslagen innebär att ledningsinnehavaren åläggs en kontraheringsplikt. Genom denna framställning presenteras naturgasmarknaden och bakgrunden till denna bestämmelse i syfte att analysera kontraheringsplikten som följer av stadgandet. Motivet till bestämmelsen kompareras med motiven till den allmänna kontraheringsplikten i syfte att analysera hur kontraheringsplikten i 7 kap. 8 a § naturgaslagen förhåller sig till avtalsfriheten och den allmänna kontraheringsplikten. Det ifrågasätts huruvida skyldigheten som åläggs ledningsinnehavaren är att anse som motiverad samt huruvida ett avtalsförhållande är det optimala verktyget för att uppnå det faktiska syftet med bestämmelsen. / The Swedish natural gas market is regulated through the Swedish Natural Gas Act. In accordance with the Natural Gas Act chapter 7 section 8 a the owner of the natural gas pipelines is obliged to enter into an agreement with a gas supplier regarding becoming an assigned gas supplier when gas users do not have a contract with a gas supplier. According to the regulation gas suppliers are not obliged to enter into an agreement with the owner of the pipelines regarding becoming assigned suppliers. Contractual freedom is a fundamental principle in Swedish contract law. The principle gives the right to every individual to decide whether or not to enter into an agreement, with whom to enter the agreement and on which terms. However, the contractual freedom is not absolute, it is limited by various circumstances and needs within society. One of the exceptions from contractual freedom is the obligation to contract. The principle occurs in different judicial areas and is motivated out of different perspectives. However, a principle of general obligation to contract has been identified and is the basis for comparison in this thesis. The obligation imposed on the owner of the pipelines according to the Natural Gas Act chapter 7 section 8 a means that the owner of the pipelines has an obligation to contract. The background to this regulation is presented for the purpose of analyzing the obligation to contract as a consequence of the regulation. The motives of the regulation are compared to the motives of the principle of general obligation to contract in order to analyze the relationship between the obligation to contract according to the regulation, the contractual freedom and the principle of general obligation to contract. The obligation imposed on the owner of the pipelines is questioned alongside the choice to achieve the purpose of the regulation through contract.

Syftet med föreliggande uppsats är att utreda huruvida avtalslagens (AvtL) anbud-accept modell är tillämplig vid avtalsslut genom förhandlingar. Denna modell som stadgas i lagens 1 § föreskriver att ett avtal kommer till stånd genom att ett anbud besvaras med en överensstämmande accept. Detta är ett uttryck för den gemensamma partsviljan som är utgångspunkten för avtalsbundenhet i den svenska avtalsrätten. Vid förhandlingar bollas olika förslag fram och tillbaka mellan parterna och dessa förhandlingsbud anses ej som juridiskt bindande. Att försöka passa in detta förfaringssätt i modellens termer av anbud och accept blir därför inte helt lätt vilket medför svårigheter med att avgöra en tidpunkt för avtalsbundenhetens inträde. Med hänsyn till detta har författarna valt att arbeta utifrån en tes som lyder: Anbud-accept modellen är otillräcklig för att avgöra en tidpunkt för avtalsbundenhetens inträde vid förhandlingsavtal. Av praxis framgår att huvudregeln i svensk rätt tycks vara att bundenhet inte uppstår förrän ett slutgiltigt kontrakt är undertecknat av båda parter såvida inte bundenhet anses föreligga på grund av parternas handlande eller underlåtenhet att handla. Att så är fallet kan mycket väl bero på de bevissvårigheter som är förknippade med framför allt muntliga förhandlingar. Då AvtL inte ställer något formkrav för ingående av avtal anser vi att det är olämpligt att hålla fast vid en modell som i praktiken ändock kräver skriftlighet för att ett förhandlingsavtal skall anses bindande. Då AvtL inte reglerar andra sätt att sluta avtal än just genom anbud och accept medför detta dessutom att det vid internationell handel är ytterst ovanligt att finna lagvalsklausuler som hänför sig till svensk rätt. De svenska företagen hamnar därmed i ett underläge och de svenska juristerna har svårt att hävda sig i internationella sammanhang. Med bakgrund av detta framstår det som förvånande att inte Sverige anslutit sig till United Nations Convention on Contracts for the International Sale of Goods (CISG) del II. På grund av det ovan anförda anser vi vår tes verifierad och en lagreform är starkt påkallad. Detta dels för att utvidga lagens modell för ingående av avtal till att även omfatta andra typer av avtalsslut, däribland förhandlingsavtalen, och dels för att anpassa den nationella rätten till den internationella utvecklingen. En tänkbar lösning skulle kunna vara att införa en modell som tar sin utgångspunkt i den gemensamma partsviljan och helt utelämnar termerna anbud och accept då bilden anbud + accept = avtal inte visar en realistisk bild av verkligheten.