Forskning vad gäller självhjälpsgrupper och dess faktiska verkan är överlag begränsad och trots flera års forskning finns det fortfarande ingen behandling som ger mycket goda resultat för många patienter med anorexi. Vetenskaplig utvärdering av olika behandlingsmetoder saknas i stor utsträckning och en genomgång av den vetenskapliga litteraturen visar att det inte finns några läkemedel med dokumenterad effekt vid anorexi. Varför bildas självhjälpsgrupper? Varför räcker det inte med de professionella behandlingsmodellerna? Dessa frågor ämnar jag att finna svar på i min uppsats. Jag har forskat kring professionella behandlingsmetoder samt självhjälp. Mina kärnfrågor i uppsatsen är: vilka olika professionella behandlingsmetoder finns och vad är självhjälp? Jag har valt en kvalitativ ansats på min uppsats. Jag vill beskriva, förklara och jämföra självhjälpsgrupper för anorexi och deras sätt att se sjukdomen och hur de arbetar för att ta sig ur den. Detta i förhållande till professionella behandlingsmetoder. Mina bakgrundsstudier med förklaringsmodeller av anorexi och tillgängliga professionella behandlingsmodeller har jag gjort genom en systematisk genomgång. Min studie görs enligt kvalitativ metod och genom en systematisk beskrivning. Jag har också gjort en systematisk sökning av de tillgängliga litteraturer som finns på biblioteket respektive Internet. Självhjälpsgrupper bör ses som ett komplement till de professionella behandlingsmetoderna snarare än ett alternativ, och man bör inte utesluta en professionell behandling för att istället vara med i en självhjälpsgrupp. Däremot bör man absolut inte underskatta den kraft och styrka det kan ge, att träffa andra människor i samma situation. Att samtala om det gemensamma problem man har, stötta varandra och känna gemenskap är en stark drivkraft i kampen att bli frisk från anorexi

Introduktion:   Tandvårdsrädsla är en av de vanligaste rädslorna/fobierna i den industrialiserade delen av världen. Problemet är vanligare bland barn i latensåldern, ungdomar och unga vuxna än hos vuxna och tycks inte reduceras trots moderna behandlingsmetoder.Tandvårdsrädslans etiologi är komplex och har visat sig korrelera med faktorer som ålder, kön, besöksvanor inom tandvård, tidigare smärtsamma upplevelser, tandläkarens uppfattning, oral hälsa och psykosociala faktorer. Syfte: Syftet var att beskriva olika behandlingsmetoder av tandvårdsrädsla vid behandling av tandvårdsrädda barn i latensåldern.Metod: Studien genomfördes som en systematisk litteraturstudie. Resultat: Resultatet bygger på 16 kvantitativa artiklar. Dessa visade att det fanns många olika psykologiska och farmakologiska behandlingsmetoder för att behandla tandvårdsrädda barn i latensåldern. Psykologiska behandlingsmetoder kunde effektivt minska rädsla. Den mest använda psykologiska metoden var tell-show-do. Farmakologiska behandlingsmetoder med bensodiazepiner användes ofta för att få barn att samarbeta. Sedering med lustgas samt sedering med allmänanestetika reducerade barns tandvårdsrädsla. Slutsats: Det fanns väl fungerande behandlingsmetoder som kunde användas för att hjälpa barn att hantera sin ångest och rädsla och för att minska negativt beteende som kunde störa tandvårdsbehandlingen.

Syftet med denna undersökning har varit att få en ökad kunskap om de behandlingsmetoder för våldsamma män i nära relationer som används i två mellanstora kommuner samt hur man i dessa kommuner mer övergripande ser på männens våld. Tidigare forskning visar att den dominerande behandlingsformen internationellt för denna problematik är KBT och att trenden är liknande i Sverige. Detta utifrån området våld i nära relationer. Våra teoretiska utgångspunkter har varit kognitiva personlighetsteorier och strukturell-teori med kulturell och feministisk syn. Vi har använt oss utav en kvalitativ studie där vi intervjuat myndigheter såsom Polisen, Socialtjänst, Brottsofferjouren, Frivården, Kvinnojour och Länsstyrelsen i Östersund och Luleå kommun. Genom detta har vi undersökt hur de tillgodoser dessa mäns behov av behandling. Vårt resultat visar på stora brister av insatser och åtgärder i båda kommunerna. Endast i en av de båda kommunerna fanns någon egentlig behandling för männen och den var dessutom begränsad. Det krävs dessutom en helhetssyn där även mannen uppmärksammas. Våld i nära relationer är ett stort och kostsamt samhällsproblem och det är kommuner och myndigheter som bär ansvaret för alla samhällsborgare. Förstår man och ser mannens behov av behandling är det lättare att komma åt problemet och minska risk för återfall, vilket också gynnar kvinnorna och barnen. Studien har också visat på ett behov av vidareutveckling av behandlingsmetoder och att man inte enbart bör använda sig utav den dominerande KBT behandlingen, man behöver bredda perspektiven.

No description available.

Syftet med denna studie var att undersöka vilken evidens det fanns för att användandet av hund vid arbete med klienter i olika situationer har någon fysiologisk effekt. Frågor vi ställde oss var i vilka situationer hunden används som medel, vilka mätmetoder som har använts, vilka fysiologiska effekter som uppmätts, vilka ytterligare effekter som uppmätts samt hur hunden kan användas som medel i en arbetsterapeutisk kontext. En systematisk sökning efter vetenskapliga artiklar utfördes i databaserna Cinahl, PubMed och PsycInfo. Efter att studierna granskats utifrån kvalitet, samt inklusions- och exklusionskriterier, återstod 11 artiklar av kvantitativ karaktär som analyserades utifrån syfte och frågeställningar. Genom kritisk granskning och sammanställning av litteraturen skapades en syntes från tidigare genomförda empiriska studier. På detta sätta hittades vad som fungerar, vad som är effektivt och vilket vetenskapligt stöd för användningen av hund som finns. Resultatet visar viss evidens för några av de fysiologiska variablerna som sänkt hjärtfrekvens samt att rörelserelaterade aktiviteter i form av promenaders längd och hastighet samt personers gångmönster förbättrades. De övriga fysiologiska samt de ytterligare variabler författarna undersökte visade flera på statistisk signifikans. Dock nådde evidensstyrkan endast otillräckligt vetenskapligt underlag vilket gör att det inte går att dra några säkra slutsatser om evidens. Samtidigt såg författarna att orsaken till det otillräckliga vetenskapliga underlaget i flera fall berodde på att endast en studie undersökt en specifik variabel som i sig gav högt bevisvärde, och detta gör att författarna trots det begränsade vetenskapliga underlaget menar att det finns belägg för att uttrycka att hunden kan vara användbar i en arbetsterapeutisk kontext på flera plan. Detta då arbetsterapeutens arbetsområde ofta täcker in en stor del av en människas liv och att hunden där kan vara ett bra redskap i att nå flera av klientens behovsområden.

No description available.

Syftet med studien var att undersöka hur och i vilket syfte arbetsterapeuter använder musik i behandling. För att besvara syftet valdes en kvalitativ metod där semistrukturerade intervjuer genomfördes. Sex yrkesverksamma arbetsterapeuter intervjuades. Intervjuerna analyserades och resulterade i nio kategorier: Att uppnå välbefinnande, Att uppnå känsla av kompetens, Att stimulera till aktivitet, Att uppmuntra social kontakt, Att skapa lugn, Att minska smärta, Att träna och bibehålla fysiska funktioner, Att träna och bibehålla kognitiva funktioner och Att skapa struktur i en aktivitet. Sammanfattningsvis visar denna studie att arbetsterapeuterna tyckte att musik var ett lättillgängligt och bra medel i behandling samt att det gick att använda för de flesta patientgrupper. Ofta var syftet att patienter skulle få göra något lustfyllt och roligt, påminnas om att de klarade att utföra och stimuleras till att utföra aktiviteter. Musik användes för att skapa social kontakt och gemenskap. Som smärtlindring var musik effektivt då det tog bort fokus från smärtan. Det visade sig även att musik motiverade till rörelse och användande av kognitiva funktioner. Lugn och rogivande musik användes för att uppnå avslappning. Det framkom i resultatet att musik kunde användas för att skapa struktur i aktivitet. I slutsatsen uppmuntras vidare forskning kring musik som struktur i aktivitet då författarna inte hittat tidigare studier om det.

Introduktion/Bakgrund: Cancer är en av världens vanligaste dödsorsaker som medför komplicerade symtom. Smärta är ett av de vanligaste upplevda symtomen vid cancer och mer än 50% är underbehandlade när det kommer till smärtlindring. Komplementära behandlingsmetoder (KAM) har ökat i användning de senaste åren. Däremot finns det otillräcklig kunskap om dess effekt mot cancerrelaterad smärta.Syfte: Syftet var att sammanställa komplementära behandlingsmetoder och dess effekt mot cancerrelaterad smärta. Metod: Litteraturstudien gjordes enligt Polit och Beck´s nio steg (2020). En sökstrategi utformades och genomfördes i databaserna CINAHL och PubMed. Artiklarna relevans- och kvalitetsgranskades som sedan sammanställdes till ett resultat. Resultat: Litteraturstudiens resultat bygger på 12 kvantitativa artiklar som resulterade i 7 behandlingsmetoder som delades upp i olika teman: Akupressur, avslappningsövningar, fysisk aktivitet, massage, musik, reflexologi och virtual reality. Samtliga behandlingsmetoder uppvisade innehåll av smärtlindrande effekter. Slutsats: Cancerrelaterad smärta är ett komplext ohälsotillstånd som skapar lidande som kräver multiprofessionella insatser. Att sammanställa komplementära behandlingsmetoder och dess effekt mot cancerrelaterad smärta ökar möjligheten till att uppnå en förbättrad smärtlindring.

Bakgrund: Postoperativt illamående och kräkning (PONV) definieras som någon form av illamående, kväljningar eller kräkning inom de första 48 timmarna efter operation. Cirka 30% upplever det efter operation och patienter beskriver det som ett av de mest påfrestande symtomen efter operation. Det är en av de vanligaste orsakerna till förlängd postoperativ återhämtning efter anestesi. Olika operationer innebär olika risk för förekomst av PONV, exempel på detta är: gynekologisk kirurgi, laparoskopiska operationer samt kolecystektomi. Riskgrupper kan identifieras med hjälp av Apfel kriterierna. Syfte: Att beskriva effekter av icke-farmakologiska behandlingsmetoder mot postoperativt illamående- och kräkning (PONV) samt effekt på postoperativåterhämtning.Metod: Systematisk litteraturstudie baserat på en syntes av artiklar med kvantitativ ansats och experimentell design. Sökning av vetenskapliga artiklar gjordes i databaserna PubMed och CINAHL. Totalt inkluderades 18 artiklar, publicerade år 2007–2022, kvalitetsgranskning utfördes med Joanna Briggs validerade checklista; “JBI Critical Appraisal Checklist for Randomized Controlled Trials”.Huvudresultat: Åtta icke-farmakologiska behandlingsmetoder identifierades, varav sju kan påvisa statistisk signifikans. Effektiva behandlingsmetoder var stimulering av triggerpunkter med hjälp av; akupressur, akupunktur, neuromuskulär monitorering, transkutan elektrisk stimulering, torr-koppning samt inhalation av pepparmintolja. QoR eller patientnöjdhet har undersökts sekundärt med varierande resultat. De icke-farmakologiska behandlingsmetoderna skattades högt av patienterna, och QoR-40-skattningen visade positiva resultat med statistisk signifikans.Slutsats: Icke-farmakologiska behandlingsmetoder kan bidra till förbättrad postoperativ återhämtning, mindre lidande för patienter och behöver inte bidra till någon kostnadsökning, utan kan motiveras som ett mer kostnadseffektivt alternativ. Att implementera detta i det periopertiva förloppet har potential att bidra till minskad incidens av PONV och snabbare postoperativ återhämtning

Svårigheter med att förstå och hantera affekter och affektreglering kan uppstå utifrån otrygg anknytning och obearbetade livshändelser eller trauman. Självupplevelserna blir därmed inte integrerade i personen och kan istället yttra sig som somatoformt syndrom eller långvarig smärta. För långvarig smärta erbjuds idag multimodal rehabilitering (MMR) i åtta till tolv veckor. Aktuell studie är en utvärdering av ett smärtrehabiliteringsprogram där behandlingen sträcker sig över ett år och innehåller integrativa metoder. Deltagarna skattade graden av sina symtom inom olika områden. Dessa utvärderades och analyserades utifrån affektivt fokus. Skattningarna visade förbättringar efter behandlingen inom områdena ångest, smärta, rörlighet och för variabeln `livet i allmänhet´. Deltagarna delgav dock inga tydliga affektiva svårigheter eller depressivitet varken före eller efter behandling. Dock noterades en viss förbättring efteråt. En tolkning är att denna patientgrupp har svårt att själva identifiera sin affektiva förmåga och depressivitet och känslorna tar då vägen via kroppen med smärta. Vi antar att MMR med en längre behandlingstid och integrativa metoder ökar möjligheten till läkning av den grundläggande otryggheten i relation och att självbild och självkänsla byggs upp inifrån med hjälp av gruppens stöd där de smärtsamma känslorna får uttryckas och bekräftas. För att tydligare förstå deltagarnas affektiva förmåga tycker vi att intervju- och utförande/föreställningsbaserade instrument skulle vara ett bra tillägg till utvärderingen.