A number of people have criticized the fact that courts often over-rely on DNA- evidence and that the shortcomings of DNA-analyses are rarely addressed. One flaw with DNA-analyses is that they cannot distinguish whether the presence of the DNA-trace has been caused by a so-called secondary transfer. Secondary transfer, the occurrence of which has been confirmed by several scientific stud- ies, means that DNA is transferred in two stages via contacts. A transfer of DNA can thus first occur from one person to another, for example by shaking hands, and then from the other person to a material, for example by grabbing a weapon. This poses a risk that DNA from an innocent person can be transferred through another person to a crime scene. A fundamental principle of criminal procedure is that the full burden of proof should be placed on the prosecution. This principle is derived from the presump- tion of innocence in Article 6.2 of the ECHR. As a consequence, the defendant has a right to remain silent throughout the judicial proceedings. Should the de- fendant instead be required to explain some of the circumstances of the case, a burden of proof would fall on the defendant, a so-called burden of explanation. Thus, a requirement that the defendant explain some of the circumstances of the case conflicts with the principle of the prosecutor's full burden of proof. Given the criticism that the courts rarely consider the shortcomings of DNA- evidence, there is a risk that the responsibility falls on the defendant to point out that a secondary transfer of DNA has occurred and to actively work towards convincing the court of his or her innocence. The purpose of the paper is thus to investigate the courts' consideration of these objections from the accused. The question is if a burden of explanation is placed on the accused and whether this is compatible with the presumption of innocence. To fulfill the purpose, an empirical study was conducted in the form of an analysis of 16 district court and appellate court decisions. The results showed that the defendant was imposed a burden of explanation in several cases. An exami- nation of the case law of the ECHR showed that there is, in exceptional cases, a possibility to impose an explanatory burden on the accused. However, the cases in the study were not covered by the exception. In conclusion, the practical ap- plication of the burden of proof is not compatible with the presumption of in- nocence. There is thus a need to educate judges on the complex subject of DNA to draw attention to the drawbacks of the evidence and to correct the false per- ception of DNA evidence as infallible. Furthermore, there is a need for a new precedent from the Supreme Court clarifying how the burden of explanation should be applied in accordance with the ECHR.

I detta arbete har avhandlats bevisöverenskommelsers giltighet och verkan i dispositiva tvistemål. Som utgångspunkt har tagits att två jämbördiga kommersiella parter har ingått en bevisöverenskommelse, innan tvist dem emellan har uppstått. Enligt denna bevisöverenskommelse har parterna överenskommit att begränsa sina bevisföringsmöjligheter i händelse av tvist och/eller att domstolen ska utföra sin bevisvärdering enligt de anvisningar som anges i överenskommelsen i sådant fall. När avtalstvist väl uppstått har dock den ena parten haft för avsikt att agera i strid med bevisöverenskommelsen. Syftet med arbetet har varit dels att utreda bevisöverenskommelsens giltighet och verkan de lege lata i en sådan situation, dels att utreda om det finns skäl och möjlighet att tillerkänna bevisöverenskommelser mellan jämbördiga kommersiella parter giltighet i större utsträckning än vad som sker för närvarande. Det har visat sig att det främst är principen om fri bevisprövning och principen om att processuella överenskommelser är ogiltiga utan stöd i lag (den processuella ogiltighetsprincipen) som påverkar bevisöverenskommelsers giltighet och verkan. Innebörden av den förra principen är att det varken föreligger några begränsningar av parters möjligheter att lägga fram bevisning eller några inskränkningar i domstolens möjligheter att värdera all den framlagda bevisningen, såvida inte annat är föreskrivet. I och med att det inte synes finnas några regler där parter getts möjlighet att avtalsmässigt reglera bevisföringen eller bevisvärderingen är det svårt att förena bevisöverenskommelsers giltighet med principen om den fria bevisprövningen. Där den fria bevisprövningens princip antyder bevisöverenskommelsers ogiltighet slår den processuella ogiltighetsprincipen fast den. Visserligen är det svårt att av förarbeten och praxis dra några egentliga slutsatser om den processuella ogiltighetsprincipens innebörd. Till följd av brist på diskussion om och problematisering av densamma står det inte klart om principen avses omfatta alla typer av processuella överenskommelser eller till exempel enbart överenskommelser om totala eller liknande avståenden från rätten till domstolsprövning. I doktrinen är bilden något splittrad och gränserna mellan rättsläget de lege lata och rättsläget de lege ferenda är delvis oskarpa. Det övervägande antalet författare synes dock vara av uppfattningen att bevisöverenskommelser är ogiltiga. Oavsett vilken tolkning som görs av det som framgår uttryckligen av rättskällorna leder ändå en teleologisk tolkning av den processuella ogiltighetsprincipen till att den får anses omfatta även bevisöverenskommelser. Att en bevisöverenskommelse är ogiltig innebär emellertid inte per automatik att den är helt verkningslös. I arbetet har följande olika typer av bevisöverenskommelser analyserats: överenskommelser om exklusiva bevismedel och exklusiva bevisfakta, överenskommelser om prioriterade bevismedel och prioriterade bevisfakta, sekretessavtal med eller utan åberopandeförbud, överenskommelser om skriftliga vittnesattester samt integrationsklausuler. Analysen har resulterat i slutsatsen att bevisöverenskommelser inte har någon verkan i förhållande till parts bevisföringsmöjligheter. Domstolens möjligheter att avvisa bevisning är få och den mest uppenbara, möjligheten som framgår av 35 kap. 7 § RB, synes inte kunna utgöra grund för att med hänvisning till en bevisöverenskommelse avvisa bevisning som läggs fram i strid med överenskommelsen. Däremot kan bevisöverenskommelsernas verkan i förhållande till bevisvärderingen bli relativt omfattande. Det har att göra med att bevisvärderingen är fri och att domstolen måste ta hänsyn till allt som förekommit vid huvudförhandlingen, oavsett om det rör sig om giltiga eller ogiltiga bevisöverenskommelser. En överenskommelse om att enbart ett visst dokument eller vissa uppgifter ska få åberopas för att bevisa avtalsinnehåll, eller om att dokumentet eller uppgifterna ska tillmätas högre bevisvärde än annan bevisning i detta hänseende, kan ge goda skäl till att tro att det är just det som framgår av dokumentet eller av uppgifterna som anger avtalsinnehållet. Ett avtalsdokument kan också förtjäna ett relativt högt bevisvärde för vad som utgör avtalsinnehåll om en bevisöverenskommelse anger att det enbart får åberopas bevis till stöd för eller förtydligande av vad som framgår i detta avtalsdokument. Det kan dock också finnas skäl att inte tillmäta bevisöverenskommelser särskild verkan i förhållande till bevisvärderingen. Så kan till exempel vara fallet om en överenskommelse anger att muntlig bevisning ska vara otillåten rent generellt, om ett sekretessavtal anger att vissa uppgifter inte får åberopas eller om överenskommelsen föreskriver att vittnesutsagor enbart får läggas fram genom skriftliga vittnesattester. För att kunna bedöma vilken verkan en bevisöverenskommelse ska få för bevisvärderingen måste hänsyn tas till många faktorer, till exempel om det rör sig om en standardklausul eller om en klausul som är individuellt framförhandlad, om överenskommelsen utpekar typer av eller specifik bevisning, samt vilka skäl som faktiskt eller troligtvis legat bakom ingåendet av överenskommelsen. Att tillägga bevisöverenskommelser giltighet i större utsträckning än idag skulle kunna leda till nackdelar i åtminstone följande hänseenden. Rättsskyddet i dess traditionella mening skulle kunna minska, möjligheterna att meddela materiellt riktiga domar skulle kunna försämras och respekten och förtroendet för rättskipningen skulle kunna minska. Härigenom skulle även civilprocessens handlingsdirigerande funktion kunna försvagas. Att tillerkänna bevisöverenskommelser mellan jämbördiga kommersiella parter viss giltighet behöver däremot inte med nödvändighet ge oacceptabla verkningar i förhållande till dessa funktioner och intressen, i vart fall inte om en sådan förändring av rättsläget skulle leda till övervägande fördelar på andra områden. De fördelar som giltiga bevisöverenskommelser skulle kunna resultera i står att finna på processekonomins område. Om parter tilläts begränsa bevisningen i viss mån skulle den mängd bevisning som domstolen behöver ta hänsyn till minska. Parterna skulle också behöva lägga ner mindre tid och kostnader på utredningsarbete inför förestående rättegång. Bevisvärderingsbegränsningar skulle kunna ge motsvarande effekter. Härmed skulle alltså bevisöverenskommelser kunna förenkla domstolens rättskipningsuppgift och parternas processföringsuppgift, vilket skulle kunna leda till snabbare och billigare rättegångar och därmed bättre processekonomi. Svårigheterna med att åstadkomma en utökad giltighet för bevisöverenskommelser består i att på ett abstrakt plan avgöra vilka av dessa överenskommelser som är acceptabla. Om bevisöverenskommelsens giltighet på ett lösligt sätt görs beroende av vilka processekonomiska vinster eller förluster den ger upphov till samt av i vilken mån överenskommelsen inverkar negativt på civilprocessens funktioner och andra intressen, riskerar förutsebarheten att bli lidande. En gångbar alternativ reglering skulle dock kunna vara att bevisöverenskommelser som utgångspunkt anses giltiga, men att denna giltighet görs beroende av en mellan kommersiella parter restriktivt tillämpad processuell oskälighetsregel med förebild i 36 § AvtL. Varken RF eller EKMR synes ställa oöverkomliga hinder i vägen för en ordning där bevisöverenskommelser som utgångspunkt är giltiga, men där dess giltighet begränsas av en processuell oskälighetsregel. Principen om parternas likställdhet respektive principen om kontradiktoriskt förfarande innebär i korthet att parterna ska ges tillräckliga möjligheter att tillvarata sin rätt. Principerna innebär inte nödvändigtvis att bevisföringen och bevisvärderingen under alla förutsättningar måste vara fullständigt fri.

Information technology evidence consists of a mix of representations of various applications of digital electronic equipment, and can be brought to the fore in all contexts that result in legal decisions. The occurrence of such evidence in legal proceedings, and other legal decision-making, is a phenomenon previously not researched within legal science in Sweden. The thesis examines some of the consequences resulting from the occurrence of information technology evidence within Swedish practical legal and judicial decision-making. The thesis has three main focal points. The first consists of a broad identification of legal problems that information technology evidence entails. The second focal point examines the legal terminology associated with information technology evidence. The third focal point consists of identifying sources of error pertaining to information technology evidence from the adjudicator’s point of view. The examination utilizes a Swedish legal viewpoint from a perspective of the public trust in courts. Conclusions include a number of legal problems in several areas, primarily in regards to the knowledge of the adjudicator, the qualification of different means of evidence and the consequences of representational evidence upon its evaluation. In order to properly evaluate information technology evidence, judges are – to a greater extent than for other types of evidence – in need of (objective) knowledge supplementary to that provided by parties and their witnesses and experts. Furthermore, the current Swedish evidence terminology has been identified as a complex of problems in and of itself. The thesis includes suggestions on certain additions to this terminology. Several sources of error have been identified as being attributable to different procedures associated with the handling of information technology evidence, in particular in relation to computer forensic investigations. There is a general need for future research focused on matters regarding both standards of proof for and evaluation of information technology evidence. In addition, a need for deeper legal scientific studies aimed at evidence theory has been identified, inter alia regarding the extent to which frequency theories are applicable in respect to information technology evidence. The need for related further discussions on future emerging areas such as negative evidence and predictive evidence are foreseen.