Olika former av digitala medier är något som får allt större plats både i samhället och i skolan. I detta arbete har vi därför undersökt datorspelens pedagogiska möjligheter för kunskaps-utveckling utifrån de didaktiska frågorna i svenskämnet på en gymnasieskola med en utpräglad datorspelsprofil. Insamlingen av det empiriska materialet har skett via två kvalitativa metoder. Tre lärare har intervjuats genom semistrukturerade intervjuer och tre fokusgrupper, med fyra elever i vardera grupp, har genomförts. Analysen av den empiriska undersökningen grundar sig i teorin om sociokulturellt lärande, vikten av litteracitet kopplat till datorspel samt samhörigheten i affinity groups. Mycket av analysen bygger på tidigare forskning av James Paul Gee och Christina Olin-Scheller där bejakande av elevintresse och motivation är något som figurerar prominent. Resultatet visar på svårigheter att inkludera datorspel i svenskundervisningen på grund av utformningen av ämnesplanen, trots att många likheter mellan mer traditionella texttyper och datorspel nämns av lärarna. När datorspel används nyttjas det främst som ett motivationsverktyg för att få de datorspelsintresserade eleverna intresserade av att genomföra skoluppgifter. Detta är något som samtliga elever uppskattar, även om lärarna anser att det måste existera en balansgång mellan bejakandet av elevintresse och syfte och mål. Vår diskussion kretsar kring huruvida svenskämnets historia är det som försvårar användandet av datorspel på grund av sin tradition där typografisk text fortfarande värderas högt i skolan. Även frågan om hur bejakande en lärare kan vara i sin undervisning av elevintressen samt att datorspel kan ha en positiv effekt för att avdramatisera misslyckanden diskuteras.

Dans och drama är viktiga delar i vad estetiska ämnen erbjuder men trots detta uteblir de från många förskolor, används sporadiskt eller bara som hjälpmedel för att undervisa andra ämnen. Syftet med denna studie är att analysera hur förskollärarna och kulturpedagogerna beskriver användningen av estetiska uttrycksformer som dans och drama i undervisningen och varför dessa estetiska uttrycksformer ofta uteblir. Den sociokulturella teorin med tillhörande begrepp som närmaste utvecklingszon, appropriering samt mediering och artefakter står för studiens teoretiska ramverk. Studien grundar sig på intervjuer med förskollärare och kulturpedagoger. Intervjuerna har jämförts och skillnader samt likheter har kategoriserats för att nyansera olika sätt att använda dans och drama i undervisningen samt för att finna orsakerna till varför dessa inte används lika frekvent som andra estetiska uttrycksformer. Det insamlade materialet transkriberades och analyserades utifrån en tematisk analys och delades in i tre olika tematiseringar. Resultatet visade att beroende på tidigare erfarenheter och kunskap påverkas sättet samt i vilken utsträckning dans och drama används i undervisningen. Vidare har den politiska styrningen lett till att kulturella erfarenheter liknande de som kulturpedagogerna utövar blir allt mer sällsynta.

In the following study the author compares two methods of teaching history, the thematic approach and a more traditional chronological approach. Aiming at distinguishing the perceived notions of strength and weaknesses of each method, from the perspective of teaching, the author uses semi-structural interviews with four teachers in order to shed light on the reasons why each method is chosen. The perceptions of the thematical and chronological method in teaching history are further compared with the result in students’ grades. The result shows that the thematic method is perceived as being better at teaching the student about causality and different understandings of changes in history, which would have positive impact on higher grades. However it was also looked upon as being more demanding of previous knowledge for the student. Therefore teachers would choose the chronological approach if they saw that the necessary previous knowledge was lacking in the class. The grades of different classes showed however that the perceived relation between method and learning can’t be confirmed, but that great difference in grades where found among classes of the same method. Even if the classes of the thematic method shows slightly higher grades then the classes of the chronological method it might be the result of difference in previous knowledge among classes which motivates the choice of method, more than it is the result of the method itself.