<p>ADHD framställs som ett dolt handikapp eftersom det inte är synbart på barnet. För många barn är ADHD en tydlig påfrestning och ett påtagligt handikapp. Många av dessa barn får det jobbigt under sin tid i skolan eftersom det ställs krav på att kunna koncentrera sig och sitta still. ADHD hos barn finns i varje klass och i varje skola och är ett vanligt förekommande handikapp. Kadesjö visar i sin avhandling att ADHD är en stor hälsoproblematik och måste tas på allvar. Det pågår diskussioner bland forskare om ADHD ska ses som ett biologiskt eller socialt uppkommet fenomen. Debatten är långt ifrån slutförd och det saknas fortfarande mycket forskning i detta. I min studie tar jag upp de två mest främsta diskussionerna för att visa på det nuvarande forskningsläget. Syftet med denna är att bidra med ett inslag i ADHD- debatten som jag anser saknas inom den tidigare forskningen. Fokus i studien är att studera hur lärarna talar om ADHD inom ramen för deras arbete, och hur de därmed också konstruerar ADHD som fenomen inom skolans värld. För att kunna studera detta har jag valt att intervjua sju respondenter, lärare. Studien är en diskursanalys där en kvalitativ intervjumetod har använts. I studien har det framkommit att det finns tre diskurser inom skolans värld, medicinsk diskurs, pedagogisk diskurs, biologisk diskurs. Det framkommit att den medicinska diskursen har dominans inom skolans kontext. Respondenterna anser att ADHD är medicinskt, men att den sociala miljön är betydelsefull. Gillberg är en av förespråkarna som talar för en medicinsk diskurs. Vidare dras slutsatsen att för att en skoldag för ett barn med ADHD ska fungera måste skoldagen genomsyras av struktur, tydliga instruktioner och regler.</p>

<p>Syftet med uppsatsen är att undersöka hur den kulturpolitiska debatten, våren 2009, konstrueras i dagstidningar. Studien undersöker vilka betydelser man där kämpar om att definiera, och vilka betydelser som är relativt fixerade och oemotsagda. Hur kulturpolitik och begrepp tillhörande debatten motiveras och ges innehåll undersöks, och frågan om vilka sociala konsekvenser det förmodas få ställs.</p><p>            Uppsatsen bygger på en socialkonstruktivistisk ansats. Som teori och metod används det diskursanalytiska angreppssättet diskursteori, med inslag av kritisk diskursanalys samt kulturspecifika teorier hämtade från tidigare forskning. En diskurs kan i korthet förklaras som ett bestämt sätt att tala om och förstå världen. Diskursanalys handlar om att analysera de genom språket givna mönster som konstruerar vår sociala (om)värld.</p><p>            Empirin behandlar temat kulturpolitisk debatt, mer specifikt behandlas den kulturpolitiska debatt som uppstod i kölvattnet av kulturutredningens betänkande på ny kulturpolitik (2009-02-12).</p><p>            Empirin för uppsatsen hämtas ur Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Göteborgs Posten, Sydsvenskan, Östgöta Correspondenten samt Aftonbladet. Tidningsartiklarna är publicerade mellan tolfte februari och nittonde maj 2009.</p><p>            I uppsatsens empiriska material identifieras två diskurser som strider mot varandra, vilket indikerar att vi lämnat tiden präglad av en övervägande kulturpolitisk konsensus, där det var fråga om en<em> </em>kulturpolitisk diskurs, till att handla om en kulturpolitisk diskursordning. Diskursordning står här för betydelsen att två eller fler diskurser strävar efter hegemoni inom en social domän (<em>här </em>den kulturpolitiska). Diskursordning innebär alltså ett faktiskt eller aktuellt område för diskursiv kamp (konflikt).</p><p>            De två diskurser som i den kulturpolitiska diskursordningen kan urskiljas får i uppsatsen beteckningen <em>den gamla</em> och <em>den nya</em> diskursen. Den gamla diskursen inbegriper ett vidhållande av och försök till rekonstruktion av 1974 års kulturpolitiskt diskursivt övergripande nivå (modifierad 1996), det vill säga den kvarhåller de motiv som 1974 års kulturpolitik bottnar i, som gällt fram till våren 2009.</p><p>            Den nya diskursen är utmanaren till den kulturpolitiska diskurs som det hittills rått relativ konsensus om. För bildningen av den nya diskursen är den gamla diskursen central, då den nya diskursen primärt skapats utifrån tidsmetaforerna <em>ny</em> och <em>gammal</em>. Den nya diskursen framställer nämligen 1974 års kulturpolitik som ett förlegat (gammalt) alternativ, och står istället bakom kulturutredningens nya förslag på kulturpolitik som ett (post)modernt och anpassat alternativ (därmed det önskvärda alternativet).</p><p>            Den gamla diskursen kallar kulturutredningens nya betänkande för ett ideologiskt perspektivskifte, medan den nya diskursen avfärdar att utredningen skulle vara ideologiskt präglad/färgad, och lika gärna kunde vara utförd av en socialdemokratisk regering.</p><p>            I den nya diskursen artikuleras nya betydelser. Den gamla diskursen menar att mycket av de gamla målen och begreppen är tidlösa och försöker därför återskapa betydelser i den diskursivt övergripande nivån (ideologin vari de kulturpolitiska dokumenten bottnar).</p><p>            De betydelser, vilka diskurserna framför allt kämpar om att fixera är vad som tillskrivs begreppen frihet och kultur, och vilken roll samhället och kulturen har i relation till varandra. Debatt om vad som ska inrymma statens roll i relation till kulturpolitiken är därför centralt, likaså hur kulturpolitikens struktur ska se ut framöver. Den gamla diskursen erkänner och försvarar nuvarande sektoriella politik, medan den nya diskursen vill utveckla kulturpolitiken mot en mer integrerande och gränsöverskridande aspektpolitik - vilket i sin tur artikulerar om kulturpolitikens förbindelselänkar mellan stat, ekonomi/marknad och det civila samhället. Övriga tecken som är särdeles omtvistade i debatten är: ”marknaden”, ”kulturens egenvärde” och ”kvalitetsmålet”. Alla omtvistade tecken i debatten är att förstås utifrån sina ekvivalenskedjor, det vill säga tillsammans med fler tecken, för att möjligt förstå vad det är för ideologier (diskursivt övergripande nivåer) som diskurserna bottnar i.</p><p>             </p><p> </p>

<p>I denna uppsats kombineras diskursteori med olika perspektiv på arkeologi och massmedier för att beskriva hur det arkeologiska arbetet i Botkyrka porträtteras i dagstidningar. Frågor som hur, när och varför artiklarna skrivs eller inte skrivs besvaras. Artiklarna som är utgångspunkt för studien hittades med Internettjänsterna Mediearkivet och Presstext. De visade sig kretsa uteslutande kring fynden som görs, till skillnad från arkeologerna som anser att fynden främst är ett källmaterial. För att artiklarna ska skrivas och publiceras måste emellertid både journalisterna och arkeologerna kunna framställa fynden som sensationella i någon form, men det händer sällan då antalet artiklar är få.</p>

I denna uppsats kombineras diskursteori med olika perspektiv på arkeologi och massmedier för att beskriva hur det arkeologiska arbetet i Botkyrka porträtteras i dagstidningar. Frågor som hur, när och varför artiklarna skrivs eller inte skrivs besvaras. Artiklarna som är utgångspunkt för studien hittades med Internettjänsterna Mediearkivet och Presstext. De visade sig kretsa uteslutande kring fynden som görs, till skillnad från arkeologerna som anser att fynden främst är ett källmaterial. För att artiklarna ska skrivas och publiceras måste emellertid både journalisterna och arkeologerna kunna framställa fynden som sensationella i någon form, men det händer sällan då antalet artiklar är få.

Syftet med uppsatsen är att undersöka hur den kulturpolitiska debatten, våren 2009, konstrueras i dagstidningar. Studien undersöker vilka betydelser man där kämpar om att definiera, och vilka betydelser som är relativt fixerade och oemotsagda. Hur kulturpolitik och begrepp tillhörande debatten motiveras och ges innehåll undersöks, och frågan om vilka sociala konsekvenser det förmodas få ställs.             Uppsatsen bygger på en socialkonstruktivistisk ansats. Som teori och metod används det diskursanalytiska angreppssättet diskursteori, med inslag av kritisk diskursanalys samt kulturspecifika teorier hämtade från tidigare forskning. En diskurs kan i korthet förklaras som ett bestämt sätt att tala om och förstå världen. Diskursanalys handlar om att analysera de genom språket givna mönster som konstruerar vår sociala (om)värld.             Empirin behandlar temat kulturpolitisk debatt, mer specifikt behandlas den kulturpolitiska debatt som uppstod i kölvattnet av kulturutredningens betänkande på ny kulturpolitik (2009-02-12).             Empirin för uppsatsen hämtas ur Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Göteborgs Posten, Sydsvenskan, Östgöta Correspondenten samt Aftonbladet. Tidningsartiklarna är publicerade mellan tolfte februari och nittonde maj 2009.             I uppsatsens empiriska material identifieras två diskurser som strider mot varandra, vilket indikerar att vi lämnat tiden präglad av en övervägande kulturpolitisk konsensus, där det var fråga om en kulturpolitisk diskurs, till att handla om en kulturpolitisk diskursordning. Diskursordning står här för betydelsen att två eller fler diskurser strävar efter hegemoni inom en social domän (här den kulturpolitiska). Diskursordning innebär alltså ett faktiskt eller aktuellt område för diskursiv kamp (konflikt).             De två diskurser som i den kulturpolitiska diskursordningen kan urskiljas får i uppsatsen beteckningen den gamla och den nya diskursen. Den gamla diskursen inbegriper ett vidhållande av och försök till rekonstruktion av 1974 års kulturpolitiskt diskursivt övergripande nivå (modifierad 1996), det vill säga den kvarhåller de motiv som 1974 års kulturpolitik bottnar i, som gällt fram till våren 2009.             Den nya diskursen är utmanaren till den kulturpolitiska diskurs som det hittills rått relativ konsensus om. För bildningen av den nya diskursen är den gamla diskursen central, då den nya diskursen primärt skapats utifrån tidsmetaforerna ny och gammal. Den nya diskursen framställer nämligen 1974 års kulturpolitik som ett förlegat (gammalt) alternativ, och står istället bakom kulturutredningens nya förslag på kulturpolitik som ett (post)modernt och anpassat alternativ (därmed det önskvärda alternativet).             Den gamla diskursen kallar kulturutredningens nya betänkande för ett ideologiskt perspektivskifte, medan den nya diskursen avfärdar att utredningen skulle vara ideologiskt präglad/färgad, och lika gärna kunde vara utförd av en socialdemokratisk regering.             I den nya diskursen artikuleras nya betydelser. Den gamla diskursen menar att mycket av de gamla målen och begreppen är tidlösa och försöker därför återskapa betydelser i den diskursivt övergripande nivån (ideologin vari de kulturpolitiska dokumenten bottnar).             De betydelser, vilka diskurserna framför allt kämpar om att fixera är vad som tillskrivs begreppen frihet och kultur, och vilken roll samhället och kulturen har i relation till varandra. Debatt om vad som ska inrymma statens roll i relation till kulturpolitiken är därför centralt, likaså hur kulturpolitikens struktur ska se ut framöver. Den gamla diskursen erkänner och försvarar nuvarande sektoriella politik, medan den nya diskursen vill utveckla kulturpolitiken mot en mer integrerande och gränsöverskridande aspektpolitik - vilket i sin tur artikulerar om kulturpolitikens förbindelselänkar mellan stat, ekonomi/marknad och det civila samhället. Övriga tecken som är särdeles omtvistade i debatten är: ”marknaden”, ”kulturens egenvärde” och ”kvalitetsmålet”. Alla omtvistade tecken i debatten är att förstås utifrån sina ekvivalenskedjor, det vill säga tillsammans med fler tecken, för att möjligt förstå vad det är för ideologier (diskursivt övergripande nivåer) som diskurserna bottnar i.

ADHD framställs som ett dolt handikapp eftersom det inte är synbart på barnet. För många barn är ADHD en tydlig påfrestning och ett påtagligt handikapp. Många av dessa barn får det jobbigt under sin tid i skolan eftersom det ställs krav på att kunna koncentrera sig och sitta still. ADHD hos barn finns i varje klass och i varje skola och är ett vanligt förekommande handikapp. Kadesjö visar i sin avhandling att ADHD är en stor hälsoproblematik och måste tas på allvar. Det pågår diskussioner bland forskare om ADHD ska ses som ett biologiskt eller socialt uppkommet fenomen. Debatten är långt ifrån slutförd och det saknas fortfarande mycket forskning i detta. I min studie tar jag upp de två mest främsta diskussionerna för att visa på det nuvarande forskningsläget. Syftet med denna är att bidra med ett inslag i ADHD- debatten som jag anser saknas inom den tidigare forskningen. Fokus i studien är att studera hur lärarna talar om ADHD inom ramen för deras arbete, och hur de därmed också konstruerar ADHD som fenomen inom skolans värld. För att kunna studera detta har jag valt att intervjua sju respondenter, lärare. Studien är en diskursanalys där en kvalitativ intervjumetod har använts. I studien har det framkommit att det finns tre diskurser inom skolans värld, medicinsk diskurs, pedagogisk diskurs, biologisk diskurs. Det framkommit att den medicinska diskursen har dominans inom skolans kontext. Respondenterna anser att ADHD är medicinskt, men att den sociala miljön är betydelsefull. Gillberg är en av förespråkarna som talar för en medicinsk diskurs. Vidare dras slutsatsen att för att en skoldag för ett barn med ADHD ska fungera måste skoldagen genomsyras av struktur, tydliga instruktioner och regler.

Föreliggande studie undersöker hur kunskapssyn, elev- och läraridentitet konstrueras på tre svenska friskolors hemsidor. Arbetet tar utgångspunkt i, den av Stephen J. Ball1 beskrivna, marknadsanpassningen av skolväsendet i Storbritannien. Uppsatsen diskuterar hur Balls resultat kan förstås utifrån ett material från friskolor belägna i Sverige. Ur vetenskapsteoretisk synpunkt bygger arbetet på en socialkonstruktionistisk och posttrukturell förståelse av det sociala. De teoretiska ramarna och metodiska redskapen är hämtade från två olika skolor av diskursanalys. Delar av Norman Faircloughs kritiska diskursanalys används för att undersöka hemsidornas genre och relation till Balls slutsatser. Materialet har även dekonstruerats enligt valda delar av Ernesto Laclaus och Chantal Mouffes diskursteori med syftet att beskriva hur kunskapssyn, elev- och läraridentitet konstrueras. Studien visar att det undersökta materialet bygger på marknadsdiskurs och att detta påverkar hur kunskapssynen, elev- och läraridentitet konstrueras. Förenklat uppvisar materialet två skilda diskurser. Den ena diskursen är centrerad kring kunskapens ändamål, att bli attraktiv på arbetsmarknaden. Detta ändamål spelar en viktig roll i konstruktionen av läraridentiteten som i hög utsträckning bygger på branscherfarenhet, praktisk målmedvetenhet och nyfikenhet. Elevens identitet konstrueras som passiv kunskapskonsumerande. Den andra diskursen har vissa elitistiska undertoner. Kunskapssynen är centrerad kring identitetsdaning med syftet att möjliggöra elevens framtidsdrömmar. Konstruktionen av elevidentiteten bygger inom denna diskurs på beskrivningar av eleven som ansvarstagande, målmedveten och kunskapshungrande. Konstruktionen av läraridentiteten bygger på beskrivningar av lärarna som ansvarstagande, underhållande, motiverande, och prestationsinriktade. Uppsatsen lyfter även fram att materialet genom sin marknadsförande genre och sina utförliga konstruktioner av kunskapssyn samt elev- och läraridentitet har stor potential att påverka den sociala praktiken på respektive skola. Detta förhållande aktualiserar frågan om hur kunskapssyn, elev- och läraridentitet bör konstrueras. I den avslutande diskussionen diskuteras detta utifrån olika problemområden härledda ur slutsatser dragna i analysen.

Ett barn som blir utsatt för övergrepp står inför flera utmaningar. För det första är det vanligt att barnet inte berättar för någon om det som hänt och på så sätt försvåras barnets bearbetning av övergreppet. För det andra har en rättsprocess ofta en mer eller mindre retraumatiserande verkan på barnet. När flera olika myndigheter, med inbördes skilda ansvarsområden och prioriteringar kopplas in på ett och samma fall är det inte ovanligt att barnet kommer i kläm. Barn har inte samma rättssäkerhet som vuxna då de står i mentalt underläge i alla situationer. Barnet är beroende av stödjande vuxna för att i rättsprocessen kunna hävda sina rättigheter. Barns utsatthet kan kanske aldrig helt utplånas men verkningarna därav kan förebyggas och dämpas. Olika myndigheter och instanser har olika idéer på hur detta arbete bör se ut. Regeringen via Justitieministern har valt att arbeta med så kallade Barnahus efter en inspirerande modell på Island. I Barnahuset samverkar myndigheterna för att tillgodose barnets bästa. Samverkan har också visat sig positiv vad det gäller lyckade utredningar, åtal och fällande domar av förövare mot barn. Diskursteori och diskursanalys lämpar sig mycket bra för djupare studier av texter som de vi har analyserat. Teorin i kombination med metoden är ett effektivt grepp vid textanalys.

Studiens övergripande syfte var att undersöka hur elever, lärare, specialpedagoger samt rektorer definierar begreppet särskilt stöd. Mer specifika frågeställningar var vilka diskurser som gick att identifiera, samt om dessa var i samspel eller i konflikt. Ytterligare en fråga var om det var möjligt att fastställa en dominerande diskurs. En kvalitativ metod användes i studien där samtliga deltagare lämnade brevsvar som analyserades utifrån Laclau och Mouffes diskursteori. I studien deltog sju elever, sju lärare, tre specialpedagoger samt fem rektorer. Resultatet har analyserats utifrån ett dilemmaperspektiv som innebär att snarare än att hitta lösningar som är rätt eller fel, är syftet att lyfta problematiska frågor till diskussion och undersöka hur aktörer ser på dilemman ur olika perspektiv. Resultatet visade att samtliga aktörers svar kunde delas in i sju olika teman: en tidsaspekt, rumsaspekt, aktörsaspekt, innehållsaspekt, orsaksaspekt, känsloaspekt samt en juridisk aspekt. Grupperna skilde sig åt då eleverna saknade en juridisk aspekt i sina svar medan lärarna inte uttryckte en rumsaspekt. Specialpedagogernas svar gav inte uttryck för en känsloaspekt. Eleverna var mer samstämmiga i sina beskrivningar av särskilt stöd, medan det i de övriga gruppernas svar fanns stor variation i definitionerna. De diskurser som återfanns var en emotionell, pedagogisk, medicinsk, juridisk samt en expert-diskurs. Den diskurs som dominerade var den pedagogiska diskursen som förekom i samtliga gruppers svar men därefter skiljde det sig åt. Förekomsten av de övriga diskurserna visade att begreppet särskilt stöd är problematiskt i flera aspekter, då olika diskurser ger uttryck för olika perspektiv på hur det särskilda stödet ska ges och av vem. Motsättningen mellan den emotionella och juridiska diskursen innebär ett stort dilemma, då särskilt stöd för elever berör självförtroende och självkänsla medan det för övriga grupper samtidigt handlar om kompetens, organisation och resurser. Samtliga grupper beskrev särskilt stöd i ett motsatsförhållande till den ordinarie undervisningen vilket påvisade dilemmat med särskiljning samt skillnaden mellan pedagogik och specialpedagogik.

Mia och Klara- karaktären Tabita Karlsson är den ideala White trash-stereotypen. Hon är en deltidisarbetslös ensamstående mamma med tre barn med tre olika män. Hon är sexuellt promiskuös, röker och dricker alkohol i tid och otid, pratar dialekt och bor på landet. Ovårdad och odisciplinerad, sedeslös, vulgär och agerar helt utan tanke på vad som anses passande av den rådande medelklassnormen. Med Tabita Karlsson som material presenteras de diskurser vilka utgör White trash-stereotypen med hjälp av diskursanalys enligt Laclau och Mouffe. För att bredda sammanhangen gjordes en kontextualisering av diskursanalysen i uppsatsen där debatter, fenomen och aktörer vilka använder White trash- begreppet och fyller det med mening, analyserats.                       Norbert Elias och John L Scotsons analys av en ojämn maktfördelning mellan etablerade och outsiders användes för att presentera relationen mellan den grupp etablerade som använder ordet White trash och den grupp outsiders vilka föreställs vara White trash. Genom en klassanalys argumenteras det i uppsatsen för att de etablerade har en gemensam kultur vilken strakt präglas av medelklassnormer.                       Med Mary Douglas teori om rituell orenhet analyseras White trash som en social funktion där etiketten smuts appliceras på de fenomen vilka inte passar in i den förväntade ordningen. Den föreställda underklassen med White trash-stereotypen som representant ses i det ljuset som brott mot medelklassnormen och den goda samhällsandan. Dessa normbrottsliga handlingar stigmatiserar brottslingen som vitt skräp, White trash.                       En bakgrund till uppsatsen var att öka förståelsen och innebörden av White trash-stereotypen i Sverige eftersom det inledande visade sig finnas väldigt få vetenskapliga publikationer på ämnet.