<p>Background: Diabetes is a common disease where the degree of self-management is of paramount importance. Individual factors influences both cooping and general wellbeing among diabetic patients. Glycemic control is known to be important but other factors ought to be considered. Aim: The aim of this study was to describe how individual self-management influences the general wellbeing among adult diabetic patients. Method: This literature study is based on scientific articles. Results: Our findings indicate that the degree of individual self-management has a major impact on both daily and future wellbeing. The degree of individual self-management, above all, affects glycemic control and hence the risk of future complications. Factors influencing the degree of individual self-management were cooping strategies, education, control, goals, faith in the future, depression healthcare support and social support. All these factors pose obstacles and possibilities for the individual patient.</p>

Background: Diabetes is a common disease where the degree of self-management is of paramount importance. Individual factors influences both cooping and general wellbeing among diabetic patients. Glycemic control is known to be important but other factors ought to be considered. Aim: The aim of this study was to describe how individual self-management influences the general wellbeing among adult diabetic patients. Method: This literature study is based on scientific articles. Results: Our findings indicate that the degree of individual self-management has a major impact on both daily and future wellbeing. The degree of individual self-management, above all, affects glycemic control and hence the risk of future complications. Factors influencing the degree of individual self-management were cooping strategies, education, control, goals, faith in the future, depression healthcare support and social support. All these factors pose obstacles and possibilities for the individual patient.

Stroke är en allvarlig sjukdom som betraktas som den främsta orsaken till funktionsnedsätt-ning i vuxen ålder och kräver flest vårddagar på sjukhus. Syftet med denna studie var att analysera vilka faktorer som har betydelse för en persons livskvalitet efter genomgången stroke samt möjligheter för hälso- och sjukvårdspersonal att underlätta för strokepatienten att återfå sin livskvalitet. Studien genomfördes som en sammanställning av litteraturen med induktiv ansats där författarna granskade fyra studier med kvalitativ design och nio studier med kvantitativ design. Utmaningarna efter stroke är många för den som insjuknat. Livskvalitet påverkas inte enbart av de fysiska funktionsnedsättningar som stroke medför utan även av psykiska och sociala faktorer som till exempel depression, ångest, brist på socialt umgänge och fritidsaktiviteter. Kunskap, motivation och stöd var avgörande faktorer under återhämtningen och påverkade patientens följsamhet till rehabiliteringen. Studiens resultat visade att KUNSKAP om sjuk-domen, rehabiliteringen och de resurser som fanns att tillgå under den krävande återhämtningsprocessen var en viktig faktor för att strokepatienter skulle uppleva meningsfullhet med tillvaron och på så sätt uppleva livskvalitet. Kunskap ökade i sin tur MOTIVATIONEN vilket bidrog till att patienter valde att fortsätta vilja och orka återfå förlorade funktioner. För att detta skulle vara möjligt måste personer som drabbats av stroke erhålla STÖD i form av hjälp från familj och vänner samt olika insatser från hälso- och sjukvården.

Datorer och teknik har blivit allt viktigare verktyg i vårt samhälle och behovet av programmerings-undervisning i grundskolemiljö har på senare tid diskuterats. I denna studie utfördes därför en programmeringsintervention för att undersöka mellanstadieelevers attityd till och uppfattade egenförmåga (eng. ”self-efficacy”) i att lära sig programmera. 63 stycken elever i Årskurs 6 fick prova på att programmera vid fyra tillfällen. Deras uppfattade egenförmåga i att lära sig programmera och attityd till att lära sig programmera mättes före och efter interventionen via ett enkätinstrument. Efter interventionen utfördes även fokusgrupper. Resultatet visade att eleverna blev mer negativa till att lära sig programmera efter att ha provat på det (p &lt; 0,01). Styrkan i deras uppfattade egenförmåga – förutom gruppen som från början hade en svag tro på den egna förmågan – sjönk efter interventionen. Detta resultat var dock inte signifikant. Utöver det visade sig attityd och egenförmåga vara positivt korrelerade. Från fokusgrupperna framkom att eleverna tyckte att programmering är en viktig kunskap för framtiden. En rad förbättringsområden identifierades att ha i åtanke vid framtida interventioner och forskningsinitiativ.

Syftet med denna litteraturstudie är att beskriva hur anpassad gruppundervisning bedrivs för patienter med diabetes typ 2. Tio kvalitativa artiklar ligger till grund för resultatet. En av de grundläggande faktorerna är relationen mellan patient och undervisare och att denna uppehålls under längre tid. Närstående behöver också delta i undervisningen för att hjälpa patienten med livsstilsföränd¬ringar. Gruppundervisning är ett utmärkt tillfälle att lära av andras erfarenheter och en kulturanpassning med enkla redskap som matlagning tillsammans, kan hjälpa patienten till bättre egenvård. I skapandet av en anpassad patientunder¬visning behövs pedagogisk och psykologisk kompetens, samt kunskap om samtalsmetodik förutom medicinsk kunskap. Att involvera andra yrkes¬kategorier kan också vara av stort värde. Denna litteraturstudie påvisar att patientundervisning är en komplex och mångfasetterad uppgift. / The aim with this literature study is to describe how tailored group education is carried out to patients with diabetes type 2. Ten qualitative articles form the result. One of the fundamental factors is the relationship between patient and educator and it should continue during longer time. Relatives do also need to participate in the education in order to help the patient with life style changes. Group education is an excellent occasion to learn of other experiences and a cultured like adapta¬tion with simple tools cooking together can help the patient to better self-care. In the creation of a tailored patient education pedagogical as well as psychological competence is needed, besides knowledge about counselling skills and medical knowledge. To involve other professionals can also be of great value. This literature study gives an insight in that patient education is a complex and multifaceted task.

Introduktion: Att bli förälder kan upplevas överväldigande och påfrestande särskilt under barnets första levnadsår. Nyblivna föräldrar kan känna sig osäkra i sitt föräldraskap och känna sig hjälplösa i samspelet med det nyfödda barnet. Barnhälsovården (BHV) erbjuder stöd och vägledning i föräldraskapet med syftet att stärka delaktighet och tillit till den egna förmågan att skapa goda livsvillkor som gynnar utvecklingen för barnet. Föräldrars egenförmåga handlar om självkännedom om sin egen kompetens, styrka och sårbarhet. Det finns samband mellan hög egenförmåga och hälsoutfall hos föräldrar och barn.Syfte: Syftet med studien var att undersöka faktorer som främjar eller hindrar föräldrars upplevda egenförmåga under barnets första år.Metod: Studien var en litteraturstudie med deskriptiv kvantitativ ansats som inkluderade 22 artiklar som studerar faktorer som påverkade egenförmågan hos föräldrar med barn 0–12 månader. Artiklarna kvalitetsgranskades och analyserades. Resultatet delades i huvudområden och kategorier.Resultat: I resultatet presenteras fyra huvudområden med kategorier. Exempel på främjande samband som sågs var socialt stöd, att vara flergångsförälder samt medföräldraskap. Exempel på faktorer som hade negativt samband med egenförmåga var förälderns postpartum hälsa, socioekonomisk utsatthet samt svårhanterligt barn.Slutsats: Föreliggande litteraturöversikt beskriver olika faktorer som främjar och hindrar egenförmåga hos föräldrar under barnets första år. Resultatet ökar BHV-sjuksköterskans kunskap om hur egenförmåga påverkar föräldrar och barn och kan underlätta identifiering av familjer som kan behöva förstärkta insatser. Med anledning av förälderns betydelse för barns hälsa och utveckling behövs fler interventionsstudier för att stödja olika föräldrar i föräldraskapet. / Introduction: Becoming a parent can be overwhelming and stressful during the child's first year of life. New parents may feel insecure in their parenting and feel helpless in their interactions with the newborn. Child Health Services offers support and guidance in parenthood with the aim of strengthening participation and confidence in one's own ability to create good living conditions that benefit the child's development. Parental self-efficacy is about self-awareness of one's own competence, strength, and vulnerability. There is a correlation between high self-efficacy and health outcomes in parents and children.Aim: The aim of this study was to investigate factors that promote or hinder parental self-efficacy during the child's first year.Method: This study was a literature review with a descriptive quantitative approach that included 22 articles that studied factors that affected parental self-efficacy of parents with children 0-12 months. The articles were quality reviewed and analyzed. The results were divided into main areas and categories.Results: The result presents four main areas with categories. Examples of positive correlations that were seen were social support, being multipara and co-parenting. Examples of factors that had a negative correlation with self-efficacy were the parent's postpartum health, socioeconomic vulnerability and fussy infant.Conclusion: The present literature review describes various factors that promote and hinder parental self-efficacy during the child's first year. The result increases the knowledge of child health nurses on how self-efficacy affects parents and children and can facilitate the identification of families who may need enhanced interventions. Due to the importance of the parent for children's health and development, more intervention studies are needed to support different parents in parenthood.

Stressrelaterade besvär ökar bland ungdomar och majoriteten av studenter upplever stress flera dagar i veckan. Tidigare forskning har visat att det finns samband mellan stress och egenförmåga, egenförmåga och socialt stöd och mellan stress och socialt stöd. Viss forskning visar även att plats i syskonskaran har ett samband med egenförmåga. Syftet med studien var att undersöka dessa samband ytterligare. De frågor som formulerades var (a) Finns det samband mellan stress, egenförmåga och socialt stöd? (b) Kan upplevt socialt stöd och upplevd egenförmåga predicera stress hos studenter? (c) Finns det skillnad mellan studenter som är yngstabarn, mellanbarn eller äldstabarn när det gäller stress, egenförmåga och socialt stöd? Deltagarna var 41 programstudenter, 37 kvinnor och 4 män (M = 25.88, SD = 5.6). Etablerade frågeformulär användes för att mäta stress, egenförmåga och socialt stöd med Cronbachs alfa på .80, .89 och .85. Data analyserades med hjälp av korrelationsanalys, regressionsanalys och oberoende envägsANOVA. Resultatet visade att (a) stress hade ett medelstarkt positivt samband med egenförmåga (r = .55, p &lt;.01), att (b) egenförmåga hade ett medelstarkt positivt samband med socialt stöd (r = .37, p &lt;.05) och att (c) det inte fanns något samband mellan stress och socialt stöd. Det var endast egenförmåga som predicerade stress (R = .52, p &lt;.01). Inga skillander fanns mellan syskonplacering kopplat till stress, egenförmåga samt socialt stöd. Resultaten var delvis i linje med tidigare forskning, dock med ett oväntat resultat angående avsaknad på samband mellan stress och socialt stöd. Resultatet diskuteras utifrån möjliga kulturella skillnader. / Stress-related disorders are increasing among adolescents and the majority of students experience stress several days a week. Previous research has shown that there is a link between stress and self-efficacy, between self-efficacy and social support and between stress and social support. Research has also shown that birth order has a link to self-efficacy. The purpose of this study was to investigate these relationships further. The questions for the study was (a) Is there a connection between stress, self-efficacy and social support? (b) Can social support and self-efficacy predict stress among students? (c) Is there a difference between students depending on birth order when it comes to stress, self-efficacy and social support? The participants were 41 students, 37 women and 4 men (M = 25.88, SD = 5.6). Established questionnaires were used to measure stress, self-efficacy and social support, with Cronbachs alpha of .80, .89 and .85. The data was analyzed by using correlation analysis, multiple regression analysis and independent one-way ANOVA. The results showed that (a) stress had a positive, medium strong correlation with self-efficacy (r = .55, p &lt;.01), and (b) self-efficacy had a positive, medium strong correlation with social support (r = .37, p &lt;.05) and that (c) there was no correlation between stress and social support. Self-efficacy predicted stress (R = .52, p &lt;.01). No differences were found regarding sibling position was correlated with stress, self-efficacy and social support. The results were partially in line with previous research, however, an unexpected result were regarding the absence of correlation between stress and social support. The results are discussed on the basis of possible cultural differences.

Bakgrund: Efter Pandemrix-vaccinationen år 2009 i Sverige insjuknade ett stort antal unga individer i den koniska sjukdomen narkolepsi. Syfte: Kartlägga aktivitetsvanor, stillasittande, tilltro till egen förmåga att klara fysisk aktivitet samt undersöka samband mellan aktivitetsnivå och tilltro till egen förmåga att klara fysisk aktivitet. Metod: Undersökningsgruppen var 120 individer över 18 år, från Narkolepsiföreningen, som drabbats i samband med Pandemrix-vaccinationen år 2009. Datainsamling genomfördes via enkät.   Resultat: 47,1 procent uppnådde WHO:s rekommenderade aktivitetsnivå. 25,2 procent var fysiskt aktiva mindre än en gång i månaden eller aldrig. Genomsnittlig stillasittandetid var sju timmar och nio minuter/dag. Medianen för tilltro till egen förmåga att klara fysisk aktivitet var 19 på en skala mellan 9-36. Ett signifikant måttligt samband mellan tilltro till egen förmåga att klara fysisk aktivitet och aktivitetsnivå förelåg. Konklusion: Studiens resultat talar för att narkolepsidrabbade bör öka sin aktivitetsnivå och för att uppnå det även öka tilltro till egen förmåga att klara fysisk aktivitet. / Backgroud: After the Pandemrix-vaccination in 2009 a sudden increase in childhood narcolepsy was observed in Sweden. Scientific research focusing on the level of physical activity within this group is scarce. Purpose: Identifying the level of physical activity and physical exercise, sedentary behavior, self-efficacy to perform physical activity, as well as examine the correlation between physical activity level and self-efficacy to perform physical activity. Method: 120 individuals, over 18 years of age, who developed narcolepsy due to the Pandemrix-vaccination and were members of the Swedish Narcolepsy Association participated in the study. The data collection was conducted through a survey. Results: 47.1 percent of the participants achieved the WHO recommendations for physical activity. 25.2 percent were physically active less than once a month or never. The duration of the participants average time of sedentary behavior was seven hours and nine minutes per day. The median for self-efficacy to perform physical activity was 19 on a scale between 9-36. There was a significant moderate correlation between the participants self-efficacy to perform physical activity and their level of physical activity . Conclusion: The results of this study indicates that individuals suffering from narcolepsy should increase their level of physical activity as well as increase their self-efficacy to perform physical activity.