En återkommande debatt i pressen är huruvida gatukonst/spontankonst, såsom graffiti, är en konstform som bidrar till stadsrummet eller är klotter och ska behandlas som ett olaga tillbud på stadsrummet. Debatten behandlar ofta graffiti och sträcker sig alltifrån tillåtande av lagliga väggar för graffitikonstnärer till en uppfattning att graffitiutövare är grovt kriminella och att en nolltolerans ska hållas gentemot graffiti. De olika partipolitiska organisationerna förhåller sig olika till frågan, och det gör också debattörerna på våra stora svenska dagstidningar; åsikterna går isär. Jag finner denna schism intressant och vill i detta arbete djupare undersöka de olika åsikterna och bakgrunden till dessa. Genom att titta på olika infallsvinklar från olika ämnesområden såsom arkitektur, sociologi, kulturgeografi, dagspress med flera vill jag få fram en mer sammansatt bild än den som ibland upplevs i mediedebatten. Jag vill också se vad konsten i sig kan ha för inflytande i samanhanget.För att genomföra denna undersökning kommer jag att börja med att titta på hur stadsbilden har förändrats sedan sjuttiotalet och framåt och vad detta har medfört i hur vi använder oss av det offentliga utrymmet i staden. Jag vill se till de bakomliggande samhällsstrukturella faktorerna för att se om det finns ett samband till hur vi betraktar och behandlar spontankonst i stadsrummet idag. Jag kommer också att titta på de politiska strömningarna som på olika vis påverkar debatten och som ligger till grund för den officiella hållningen till spontankonst i stadsrummet.Jag kommer vidare att undersöka skillnaden mellan offentlig konst, som tar en legal plats i det offentliga utrymmet, och inofficiell offentlig konst, såsom spontankonst, för att se var skillnaden ligger i förhållningssättet till de båda.Detta arbete är till största delen en litteraturstudie. Jag anser det viktigt att den litteratur och det material som jag läser är nutida, då jag har en uppfattning att frågan kring spontankonst i stadsrummet ändras i samma takt som samhällsklimatet ändras. Jag vill också veta vad som ligger till grund för det förhållningssätt vi har till spontankonst idag.Min frågeställning kommer att vara: Hur kan man förstå gatukonstens och spontankonstens roll, och debatten om den?

Min undersökning är en filosofisk resa där jag fritt funderar över, under och i min process. Jag använder mig av en naturvetenskaplig terminologi för att ge det konstnärliga resonemanget en grund för ett annat tänkande. Det är ett filosofiskt tänkande kring min konstform i förhållande till min världsbild, ett slags kosmiskt förhållningssätt. Min undersökning tittar inte på den andliga konstnärliga traditionen, jag tittar inte heller på konsten som ett konkret läsbart objekt. Jag undersöker tomheten, inte som ett religiöst fenomen utan som ett naturvetenskapligt/filosofiskt fenomen. Jag undersöker om konstnärliga processer går att åskådliggöras med naturvetenskapliga medel. Kan man använda sig av matematiska formler för att åskådliggöra konstnärliga processer? Kan man problematisera vetenskapen genom att göra formler för ett konstnärligt tänkande och vad gör en formel för konstens frihet?

My project is about attitudes towards disabled people, about our fear for those who are different, about acceptance, ideals and normality.My inspiration has been prosthesis, and mostly people that are born without limbs. Through my research I have come across a lot of questions. Such as, why is a prosthesis so important and for whom? Why is it so important to be normal? What is normal and for who? People that are born different se upon themselves as normal, until they realize that others don’t. Many of them want to learn how to deal with life without prosthesis. And therefore they reject these. Sometimes the prosthesis is aids that are highly necessary. But they are also a way to blend in. When someone get severely ill or are born with a defect the society want to rehabilitate this person at any price. The goal is not to make the disability to something that you accept but something you should cure. This is of course necessary in some cases and I believe that we do this with the best of intentions. But sometimes we do this because we don’t believe in being different and the strive to be the “ideal-human being” is an obsession for us. The “ideal- human being” that nobody ever can be and especially not those with a disability. What is normal has change from different epochs and are different in different cultures. We learn what is normal and not normal, what are acceptable and about values so we can survive in our society. It is a social construction and it is safe. This safety can be a problem when it comes to be able to understand and accept that there are people that look, think and acts in a different way. It can be a seed for prejudices.During this project I realized that this is not only about visible disability. It is about hidden disability and that concern all of us.I believe that we all have some kind of disability. It is a matter of definition. We have to learn how to live with, accept and appreciate what is ugly, odd, unpleasant and unique. It is about values and to reassess.

I stand in front of the remnants of a building. Braces and beams create a silhouette against the sky. The walls and roof are missing, but the windows remain, and the sheet metal doors. The structure frames the emptiness. This former building became a metaphor for man. Vulnerable in the face of a sudden turn of events, we lack protection against the world around us. Only our skeleton, muscles and naked skin hold us together. And just as eyes are said to reflect the soul, the leftover windows provide a hint of the former building’s life. The windows became the key to this building’s history. We are dependent on our buildings, just as the buildings are dependent upon us. In times of change, our social structures support us. Our life cycles are the course of events that allow us to move on, change, and be unique. Marks are left with the passage of time. Facades can be open, opened, forced, closed, covered, empty, or ready to be filled. Facades can be the time that passes. We are facades in transition, but stable in our foundations.Nothing is really alive until there is something missing, and the opportunity to place ourselves into a context arises. And in that aspect, the emptiness following the fall of the Twin Towers is therefore more telling than the buildings themselves.Everything we see in a building tells a story. In this essay, the story of Berlin’s House of Parliament is told. I reflect on how man mirrors his present in a building that is in a process of transition and how we are forced to confront ourselves with its history. I consider how a new dimension is created when something is opened, handing over the inside to reveal its past. How time can alter a symbol’s meaning. Today the dome on the House of Parliament represents democracy, as opposed to one hundred years ago, when it stood for power.Facades are in constant change.Does a facade need to be affected by transformation, deconstruction and destruction so that we can understand its whole, or are there other ways to penetrate its surface? Is the structure’s ability to evolve andadapt that which fascinates us and allows us to see its possibilities?Both man and building need “change” in order to illustrate their past and interpret their present. This is most apparent in the moment that the "facade cracks". In the vacuum that is created, it becomes obvious that the present is not forever. To exist in the present, is to be in a state of change.

Creating an environment that is both physically and psychologically safe is one of the biggest challenges of the 21st century. Our contemporary society have become to be known as the “fear society”, in which fear and anxiety occupies a growing part from our lives then ever been seen before, we fear from the “other”, fear from epidemics, fear from godless, fear from crime and terrorism etc. Not every fear is common to all, while some fears are built in and are universal, others are the result of the culture that we live in and exist in a specific region or time. Another important difference to mention is between the private fear and the political one.The political fear is emerging from the society or have implications on the society while the private fear is concerning the person that is experiencing the fear. It is easier to control and lead a group that is shearing the same fears.Those in society who inform us must be committed to maintaining a perspective based on realistic assessments of risk, rather than an agenda based on politics or profit. My investigation of fear stretched from the human relations to the living environment, our urban planning and houses ,to our everyday surrounding and products . I was looking for the connection between our fears and the products that being design and invente and study the field of design for safety. As the city, the urban spaces became a center of violence in the last decades, the discussions on the connection between the urban environment and planing to prevent violence started in the 20th century in their physical context, behavioural context and processive context. To began with the theory Defensible Space in 1972, with an emphasis on the natural surveillance, territorial concerns and access control in the neighbourhood, to the “Broken Windows” theory which argues that vandalism and negligent in the city can encourage the “violation” of other norms of behaviour. And from the urban environment and the secure space of the private home to the use of product that surround us in our everyday lives, indoors and out. There I have found designers that give us practical solution for future safety and others that are offering us objects that will help us feel secure. Unfortunately, it is still not possible to protect us from all kind of crime or criminal.The good news is that design can help in making us feel secure and keeping us safe in mind. We definitely need the illusion of safety, so that we can live in a healthy way

Our world is filled with creativity; it is a part of everyday life for all humans. All products and artefacts in the public realm and in our private space come from creativity. Some are created to satisfy a certain need in the society and others are created to please the artist creating it. There are thousands of other reasons why we have a need to create. Creativity would not exist without the imagination and both are crucial to humans and the development of society. The imagination is endless; it can take you back and forth in time letting you travel to inexistent places,so that you can create an utopia for yourself. Imagination is crucial in a creative process: without it, the creatvive process would be somehow crippled. Through imagination we are able to see the goal ahead. On one hand working with creativity is frustrating, since it is a constant search for solutions and new ideas. On the other hand it is very rewarding: the moment one finds answers, starts the work and finally comes into a state of flow, creative work suddenly is worth the frustration. The search for flow through challenging tasks is a way to improve the quality of both your artistic life and your life in general, and it is open to anyone who sees the point of the struggle. In this essay I want to research the world of imagination and creativity: what do we use it for and why do we need it, how come it is so necessary? A creative process can be everything from frustration to complete satisfaction, such as a state of ecstatic flow.

Rapporten presenterar mitt examensarbete på kandidatnivå inom inredningsarkitektur och möbeldesign på Konstfack. Minfascination för gamla sekretärer och kabinettskåp har lett mig in på att göra en undersökning kring deras historik, utformning och relationer till mänskliga behov. Samtidigt hittade jag en röd tråd i mina tidigare projekt som hade liknande egenskaper som de klassiska möblerna. Kombinationen resulterade i en möbel med inslag av både klassiska och moderna egenskaper.

3D‐teknikers etablering inom historisk forskning är i dag ett faktum och nya avancerade tekniker presenteras för att skapa trovärdiga 3D-modeller av historiska platser och föremål. 3D-teknik för datorspelsproduktion är emellertid ofta mer begränsad och 3D‐modeller optimeras för att inte belasta hårdvaran. Studien har undersökt datorspelinriktade teknikers potential som verktyg för historisk forskning samt museiverksamhet.

Bildtraditioner, ämnesintegrering och elevperspektiv är viktiga ingredienser i denna C-uppsats. Undersökningen tar sin plats på en gymnasieskola som arbetar ämnesintegrerat, KF Gymnasiet, där jag själv är bild- och medielärare. Jag har valt att följa eleverna i en projektgrupp genom deras arbetsprocesser i ett ämnesintegrerat filmprojekt. Genom intervjuer och enkäter har eleverna fått berätta om sina uppfattningar om bildämnet; ett material som sedan bearbetas genom diskursanalytisk metod. Jag har arbetat med eleverna med både teckning och måleri, för att sedan ämnesintegrera bild med svenska och engelska i ett filmprojekt. Syftet är att ta reda på vad eleverna väljer att berätta för mig om sina erfarenheter av bildämnet. Hur uttrycker eleverna sina åsikter om bildämnet då det är ämnesintegrerat grupparbete i projekt och handlar om film/media snarare än handgjorda bilder? Resultaten i min undersökning visar att elevernas svar kan ringas in i fyra huvudsakliga diskurser, eller traditioner, som ofta vävs in i varandra eller existerar parallellt. I slutdiskussionen resonerar jag kring rimliga konsekvenser av resultaten, jag låter bla elevernas svar bli motiveringen till bildämnets fortsatta existens i gymnasieskolan. Komplexiteten med samarbetet i grupp belyses också utifrån elevernas berättande. Jag riktar ett stort tack till alla mina handledare; Kersti, Emelie och Lisa. Ni har alla bidragit till inspiration och tankeutveckling på olika sätt. Tack också till Per som har stöttat mig med allt från tekniktrassel till bildpedagogiska diskussioner, en ovärderlig sparringpartner.

Undersökningen baseras på frågorna, ”Hur kan pedagogik avsedd för människor med diagnosen ADHD se ut idag?” och ”Hur kan en undervisningsmetod som är utvecklad genom ett designpedagogiskt perspektiv och avsedd för människor med diagnosen ADHD se ut?” Syftet är att ur ett designpedagogiskt perspektiv undersöka hur pedagogiska metoder för människor med ADHD diagnos ser ut samt att analysera dessa utifrån en diskursanalysinspirerad metod. Undersökningen använder begreppet ADHD- pedagogik som samlingsbenämning för pedagogik avsedd för människor med diagnosen ADHD. Jag har använt mig av en diskursinspirerad metod för att analysera olika former av pedagogiskt material avsedda för människor med diagnosen ADHD. Analysen resulterade i tre diskurser som jag kallar bilder om, för och av ADHD.Under arbetets gång har jag letat efter människor med diagnosen ADHD för att tillsammans utveckla pedagogiska metoder. Detta resulterade i en workshop i slutet av arbetet men namnet ”Gör ditt eget diagnos-smycke”, där personer med olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar deltog. Min gestaltning bestod av ”Diagnos-smycken” gjorda av deltagare på workshopen inklusive mig själv. De flesta smyckena har en medföljande text som förklarar/beskriver eller berättar något om smycket och/eller om den egna diagnosen/diagnoserna.