Examensarbetet undersöker kroppens lärande, hur det kan gå till när man lär in/ut drejning och vilket utrymme det finns att arbeta med drejning inom skolans ramar. Frågeställningen lyfter vilka förmågor som utvecklas vid drejning och hur kunskapen kan läras ut. Med en fenomenologisk tolkningsram undersöks det sinnliga och kroppsliga lärandet utifrån aspekter som tid, rum, kropp och relationer till andra. Skolverkets styrdokument och två skolverksamheter, en grundskola och ett gymnasium, som arbetar efter dessa undersöks.Det designpedagogiska projektet har utförts vid olika tillfällen med människor både i och utanför skolan i olika sammanhang. Deltagarna har varit allt från skolbarn till pensionärer och de har fått lära sig grunderna i drejningsteknik. Egna demonstrationer och instruktioner jämförs med andra lärares, både verksamma lärare, en krukmakare och några lärare på YouTube, s.k. "Tubers". Resultatet visar hur kunskapen sitter i en kroppslig upplevelse som är unik för varje individ och alla lärare i undersökningen instruerar drejning på olika sätt. Målet med drejningen har präglats av rummets kontext. Ibland kan det sociala samspelet vara viktigast, ibland är det färdiga föremålet eller betyget. Undersökningen visar att deltagarna kan, genom att träna på en teknik, utveckla andra förmågor, som att uppmärksamma sin egen kropp och koncentrations- och associationsförmåga. Deltagarna övar den rumsliga/spatiala förmågan att både se och känna tredimensionell form. Förutom att uppmärksamma estetiska kvaliteter i form är det ett producentbetonat sätt att arbeta med form som kan vara stärkande för individen och som utvecklar kreativ kompetens. I utställningen presenteras resultatet av undersökningen som en installation uppbyggd av resterna och föremålen från olika workshops. Tillsammans med egna experiment är de sammanställda till en helhet - som ett nedslag i tiden. Där finns en blandning av bruks- och kultföremål och ett litet "krukmakeri", en öppen verkstad på vernissagen. Gestaltningen handlar om takt, ton, rörelse och naturlagar. Kretslopp och leran som återvinningsbart material. Jag har velat skildra den fenomenologiska upplevelsen av att dreja, hur tiden snurrar och kroppen bebor tiden och rummet här och nu och hur kunskap uppstår genom närvaro och uppmärksamhet i världen. Här och nu får kärlet sin kropp, mynning, buk, fot och hals. Min gestaltning är ett solsystem, drejskivan är ett färdmedel och hänkelpressen ett vapen.

Abstrakt   Miljön som Verktyg – En Designpedagogisk Undersökning Om Dyslexi och Studiero   The Environment As A Tool – A Design Pedagogical Study On Dyslexia And Study Environment   Det här är en designpedagogisk undersökning som är gjord i avsikten att finna ut om det finns någon gemensam nämnare för dyslektiker gällande miljö och studiero. Miljön i detta avseende berör det fysiska rum där studier utförs. Var väljer en dyslektiker att studera och varför? Hur viktig är miljön som verktyg för en dyslektiker? Jag tänker att det som är bra för en dyslektiker troligtvis också är bra för en icke dyslektiker. Jag går in med en föreställning om att skolan oavsett nivå har hoppat över ett väsentligt steg i verktygen för både studier och undervisning då man i många fall inte lagt tyngd på miljön som studierna bedrivs i. Undersökningen är utförd med en Co-Design inspirerad metod. Det vill säga att det är målgruppen som själv löser problemet genom en designprocess. I designprocessen har urvalsgruppen befunnit sig i förstadiet där idéer glädjefyllt florerar. Vi har arbetat genom workshops där vi pratat, diskuterat och skissat för att få fram vilka p under övriga källor med författarnamn först, sedan artikelnr.rag. erceptuella faktorer som är gemensamma för dyslektiker. Under arbetets gång har vi dock hamnat i viktiga och berörande samtal om vad dyslexi är och har inneburit för oss som elever och studenter. Därför väljer jag i min uppsats att kort berätta om vad dyslexi kan innebära både i negativ och positiv bemärkelse med fokus på de positiva delarna. Undersökningen tog plats vid två tillfällen i Konstfacks lokaler.   I anknytning till det skrivna arbetet har en offentlig gestaltning presenterats där informanternas modeller har varit i fokus.

No description available.

Uppsatsens syfte är att utforska hur deltagande design kan möjliggöra samlärande mellan elever i gymnasieskolan. Underlaget för studien är ett designpedagogiskt projekt som jag utformat vid namn Design Lab. Inom Design Lab arbetade en grupp gymnasieelever med pedagoger och barn på en närliggande förskola. Design Lab är utformat efter metoden deltagande design och ramverket participatory prototyping cycle. Undersökningen har ett elevperspektiv och försöker svara på frågorna: På vilka olika sätt sker samlärande inom det deltagande designprojektet Design Lab? Hur möjliggör ramverket participatory prototyping cycle samlärande för eleverna inom det deltagande designprojektet Design Lab? Pia Williams myntade begreppet samlärande och menar att begreppet innefattar lärandet mellan människor, mellan kollektiv, kulturer, miljöer och diskurser. Då forskning kring elevers samlärande främst inriktats på naturvetenskapliga ämnen och inom läs- och skrivinlärning ämnar jag studera elevers samlärande inom det avgränsade designområdet deltagande design. Jag hoppas därmed att undersökningen lyfter hur samlärande kan förstås utifrån ett vidgat kunskapsbegrepp. Undersökningen avser även introducera hur participatory prototyping cycle kan användas som didaktiskt förhållningssätt inom designundervisning. Resultatet visar att elevernas samlärande inom det deltagande designprojektet Design Lab består av ett växelspel av olika verktyg som: bild, praktiska handlingar, skrift, tal och rörlig bild. Eleverna intog olika läranderoller inom projektet vilket skapade situationer för samlärande mellan elev-elev, elev-barn, elev-förskolpedagog och elev-artefakter. Undersökningen synliggör samlärandets praktiska dimensioner genom att visa hur eleverna samlär tillsammans med andra medverkande aktörer när de designar och formger artefakter och tjänster. Den gestaltande delen av examensarbetet består av två utställningar. Den första utställningen presenterades på ett bibliotek i närheten av gymnasieskolan där projektet drevs. Den andra utställningen visades i januari 2015 under examensutställningen på Konstfack. Min intention var att visa elevernas arbetsprocess i installationsform.

Denna undersökning har sin utgång i en designpedagogisk situation där fokus ligger kring frågan: Hur kan samverkan och samarbete synliggöras i ett designpedagogiskt projekt där en artefakt skapas gemensamt av gymnasielever? Frågeställningen syftar främst till att synliggöra hur en grupp agerar i en utarbetad workshop. Sammanhållning är ett centralt motiv i undersökningen. Workshopens utformning avser att synliggöra hur elever samverkar i en grupp. Underfrågan är: Hur ser eleverna på en pedagog som medverkar i det gemensamma arbetet i form av en workshop? På motsvarande sätt är det intressant att se hur pedagogens roll kan påverkas av en utarbetad workshop. Projektet bär namnet "Runda mattan". Vilket kommer av att projektets mål var att tillverka en rund matta. Materialet har till största delen bestått av plast i olika valörer. Det var tre grupper som arbetade med mattan under tre olika lektionstillfällen. Det vill säga, undersökningen studerar tre olika grupper med ett gemensamt mål. Observationerna har både riktats mot enskilda grupper och skillnader grupperna emellan. Genom att iaktta det mest vanligt förekommande mönstren i grupparbetet har förhoppningen varit att upptäcka företeelser som gynnar gemenskap. Ur interaktionen som skapats mellan deltagare bildas ny kunskap. Det avser nödvändigtvis inte den kunskap man varseblir genom teoretiska eller praktiska ämnen. Kunskapen i denna undersökning behandlar främst den kunskap vi får via samspelet människor emellan. På det sättet kan de normer som inte gynnar gemenskap negligeras. Resultatet av undersökningen består av en uppsats samt artefakten "Runda mattan". Uppsatsen resonerar kring frågeställningen med hjälp av teorier utifrån socialkonstruktionism och pedagogik. Den gestaltande delen kommer förutom mattan återges i affischform. Affischen ska med sin bildliga form relatera till essensen i undersökningen, där dess grundläggande syfte lyfts fram. Det är gruppen som är huvudaktör och arbetet är resultatet. Mattan, affischen och uppsatsen kommer att ställas ut under en vecka på Konstfack i januari 2011. / BI

I Skolverkets läroplaner och mål förespråkas ett vidgat textbegrepp som en angelägen del av undervisningen. I stark kontrast till det har estetiska ämnen, en fortsatt låg prioritet. Ett aktuellt exempel på det är att estetiska ämnen för närvarande föreslås bli valbara inom vissa gymnasieprogram. Medan läroplanerna talar för varje elevs rätt till lärande genom många olika uttrycksformer, tillmäter alltså de kunskapsideal som politiskt sett råder bildämnet en ringa status i praktiken. I skuggan av denna problematik pågår en pedagogisk forskningsdiskurs, där begrepp som multimodalitet och estetiska lärprocesser samt perspektiv som design för lärande behandlas och utvecklas. Mot bakgrund av detta och med utgångspunkt i min roll som blivande bild och designpedagog, valde jag att genomföra ett pedagogiskt projekt som undersöker hur lärande kan ske genom praktiskt, skapande arbete. Inom ramen för undersökningen fick närmare sextio skolelever i uppgift att tolka, konstruera och synliggöra resonemang kring begreppet design i en gestaltning. De gestaltningar som eleverna formgav anpassades efter och inrymdes i lådor av papp. Undersökningen behandlar följande frågor, på vilket sätt kan lärande ske när ett antal skolelever får tolka och konkretisera sina resonemang visuellt genom att formge, hur talar skolelever mellan 15 och 18 år kring innebörden av begreppet design och hur tolkar och kommunicerar de detta visuellt i en gestaltning? Undersökningens huvudsyfte är att undersöka på vilka sätt dessa elever kan tillgodogöra sig kunskap när de får synliggöra resonemang genom att utforma en gestaltning. Vidare syften är att ta reda på hur eleverna samtalar kring begreppet design, samt att utforska hur de går tillväga för att kommunicera detta visuellt. Något som blivit påtagligt i undersökningen är att kunskap och lärande kan ta form och komma till på många olika sätt. Under projektets gång växte en komplex bild av designbegreppet fram i elevernas arbeten. Trots uppgiftens förhållandevis snäva ramar, varierade metoderna för att visualisera olika idéer åtskilligt. Då det i dagens teknologiska samhälle enkelt går att finna rena faktakunskaper på exempelvis Internet, har logiska resonemang och reflekterande samtal alltmera börjat lyftas fram som en viktig del av skolans kunskapssyn. I en sådan undervisning kan de estetiska ämnena tillföra ytterligare en dimension, eftersom det i många fall kan underlätta att resonera kring något visuellt, än kring något som inte går att se på. Elevernas gestaltningar kommunicerar tillsammans med uppsatsen undersökningens resultat. / BI

Design beskrivs ofta som form och funktion med utgångspunkt i givna förutsättningar. Jag benämner dessa förutsättningar begränsningar som ger ett motstånd. En parallell till matlagning kan dras för att beskriva designprocessen. Råvarorna är det givna materialet som av kocken med hjälp av kokkärl och verktyg kombinerar ihop till en rätt. Resultatet är förhoppningsvis men inte alltid gott däremot ofta överraskande. Det är bland annat detta överraskningsmoment, förvåningen över både process och resultat som har en så stor attraktionskraft i skapande. Kan begränsningar i material vara ett verktyg för att ge möjligheter till en estetisk läroprocess i design? I undersökningen vill jag ta reda på hur designprocessen kan vävas samman med pedagogiska teorier om fantasi för att nå en estetisk läroprocess i design. Jag konkretiserar i en workshop mina tankar om designprocessen genom att reducera den till att, i en pedagogisk process, gälla gestaltande i ett begränsat material. Jag undersöker möjligheterna att använda begränsningar i form av material som ett pedagogiskt verktyg i designundervisning. Jag prövar också materialets betydelse för gestaltningsprocessen. Materialet blir en bild av verkligheten för fantasin att spela med. Den workshop jag genomför har formulerats så att referensgruppen delas in i fyra mindre grupper. Grupperna arbetar i varsitt specifikt material med det övergripande temat rumslighet. Det resultat jag uppnår är att ett material som begränsning är konkret och ger en närvaro i den fysiska gestaltningsprocessen. Materialet ger snabba svar, vissa saker är möjligt att genomföra andra påtagligt ogenomförbara. Detta gör i sin tur att fantasin kan studsa mot det motstånd som materialet utgör. Ett svar jag får på hur det var att bara arbeta i ett material är: ”Det var jätteskönt för då blev vi begränsade på något vis. Då får man vara kreativ med det man har. För om ni hade sagt ” bygg ett rum” hur ni vill med vad ni vill, då skulle det kunna bli hur som helst.” Jag kommer fram till att begränsningar i form av material fungerar bra som ett verktyg för att uppnå en estetisk läroprocess i design. Resultatet av den designpedagogiska workshopen ställs ut i form av fotografier. En installation bestående av delar av det använda materialet kommer också att ställas ut för att ge en bild av materialets karaktär. / BI / Design

Idag finns de varor vi behöver tillgängliga att köpa och de tillverkas ofta långt bort i andra delar av världen. Tyg-, sybehörs- och garnaffärer läggs ned i Stockholm, samtidigt som intresset för att göra själv tycks öka. Denna bakgrund synliggörs genom aktuella rörelser i gränslandet mellan design, konst och hantverk som har gett idéer till mitt designpedagogiska projekt och redskap för att analysera det. Dessa rörelser har ofta politiska eller konsumtionskritiska motiv och en vilja att uppmärksamma, tillgängliggöra, förändra eller förbättra någonting, nära eller i en annan del av världen, med det egna skapandet som redskap. I uppsatsen besvaras frågeställningen: Hur förhåller sig barn i åldrarna elva och tolv år till möjligheten att lämna avtryck i en offentlig miljö i området där de bor? Detta undersöks genom ett designpedagogiskt projekt på biblioteket i en förort i södra Stockholm där ett rum för 9-13-åringar skulle skapas. Idén var att låta lokalt boende barn få tillverka en del av rummets inredning. Sex barn, 11 och 12 år deltog i projektet. I uppsatsen besvaras även underfrågorna: Hur förhåller de sig till sin insats i arbetet med att tillverka artefakter som ska användas i miljön på riktigt? Vilka former för samarbete och kunskapsutbyte blir synliga genom den designpedagogiska workshop de deltar i? och slutligen: Vilken betydelse kan ett lokalt designpedagogiskt projekt ha för människor som bor eller arbetar i anslutning till platsen? Det designpedagogiska projektet har dokumenterats med hjälp av redskap som deltagande observation, ljudupptagning, film, fältanteckningar och intervjutekniker hämtade från den etnografiska metoden. Materialet i uppsatsen behandlats vidare ur aktuella teoretiska perspektiv: DIY (Do It Yourself) och med ett sociokulturellt perspektiv på lärande samt med inspiration i craftivism. I uppsatsen visas hur möjligheten att själv få vara med och tillverka inredningen i en offentlig miljö, ges ansvar och att litas på, kan ge stolthet och gemenskap. En vilja att berätta och dela med sig av sin arbetsprocess blev synlig och i uppsatsen visas även hur ett lokalt designpedagogiskt projekt kan bli viktigt, väcka engagemang och inspiration även hos fler än de som själva deltar. Mycket tyder också på att omtanken och arbetet med att forma och tillverka en inredning för hand syns och gör att man blir mer rädd om miljön. Andra barn som bor i området blev nyfikna och hade velat vara med vilket visar på detta och efterföljande projektets potential att växa över tid. / BI / Design

Undersökningen baseras på frågorna, ”Hur kan pedagogik avsedd för människor med diagnosen ADHD se ut idag?” och ”Hur kan en undervisningsmetod som är utvecklad genom ett designpedagogiskt perspektiv och avsedd för människor med diagnosen ADHD se ut?” Syftet är att ur ett designpedagogiskt perspektiv undersöka hur pedagogiska metoder för människor med ADHD diagnos ser ut samt att analysera dessa utifrån en diskursanalysinspirerad metod. Undersökningen använder begreppet ADHD- pedagogik som samlingsbenämning för pedagogik avsedd för människor med diagnosen ADHD. Jag har använt mig av en diskursinspirerad metod för att analysera olika former av pedagogiskt material avsedda för människor med diagnosen ADHD. Analysen resulterade i tre diskurser som jag kallar bilder om, för och av ADHD.Under arbetets gång har jag letat efter människor med diagnosen ADHD för att tillsammans utveckla pedagogiska metoder. Detta resulterade i en workshop i slutet av arbetet men namnet ”Gör ditt eget diagnos-smycke”, där personer med olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar deltog. Min gestaltning bestod av ”Diagnos-smycken” gjorda av deltagare på workshopen inklusive mig själv. De flesta smyckena har en medföljande text som förklarar/beskriver eller berättar något om smycket och/eller om den egna diagnosen/diagnoserna.

Projektet är en designpedagogisk undersökning som genomförts på ett rehabiliteringscenter på södra Gotland. I projektet har designpedagogen verkat och integrerat tillsammans med ungdomar, socionomer och psykologer på en akut- och utredningsenhet, fyra veckor under hösten 2011. Undersökningen har utgått från frågeställningen: Hur kan man arbeta med ett designpedagogiskt projekt i en behandlingsmiljö för ungdomar? Frågeställningen undersöks och redovisas med hjälp av två olika pedagogiska verktyg, dels genom skriftlig form, dels genom en gestaltning på Konstfack vecka två 2012, där båda delarna integrerat kommunicerar undersökningens innehåll. Projektet är ett kvalitativt forskningsprojekt där etnografiinspirerade metoder används för att analysera och skapa nya kunskaper utifrån ungdomarnas berättelser och aktiviteter, samtidigt som undersökningen betraktar sättet designpedagogen och informanterna lär och utbyter erfarenheter med varandra utifrån socialkonstruktivism och sociokulturell teori. Studiens syfte handlar om att undersöka det estetiska skapandets potential utifrån informanternas behov på rehabiliteringsinstitutionen. Projektet undersöker själva möjligheten att involvera ungdomarna på rehabiliteringsinstitutionen som informanter, medskapare och slutanvändare under en designprocess som syftar till en förändring av ungdomarnas interiörmiljö. Utifrån ett designpedagogiskt perspektiv samt participatory design och transformationdesignens diskurser utgår undersökningen från brukarens position, från idé till färdigt resultat och påverkar tillsammans med institutionen undersökningens olika val och händelseförlopp. Arbetet baseras på en längre tids närkontakt med ungdomarna och rehabiliteringscentrets personal, i syfte att förstå deras värderingar, relationer och beteenden. Undersökningens resultat visar på ett stort intresse för designpedagogikens arbetsmetoder inom institutionens rehabiliteringssammanhang eftersom projektets deltagarperspektiv bidrog till att informanterna gemensamt kunde mötas och samarbeta i utbildande syfte. Arbetet kretsar kring respekt, trygghet och kommunikation i olika pedagogiska möten, samtidigt som meningsskapande av situationer, ungdomarnas identitet, personlighet och individualitet behandlas. Designpedagogiken har i denna undersökning förflyttats till en kontext, i vilken designpedagogikens verktyg inte har används tidigare inom forskningssammanhang. Undersökningen vill därmed öppna upp för frågor och diskussioner om designpedagogikens innehåll, tillvägagångsätt och verkandesammanhang inom den metodutveckling som sker kring designpedagogik i övrigt. / Linda Bendelin