Urban täthet är ett ideal som präglar dagens stadsplanering. Det framgår från styrdokument och andra handlingar samt de förtätningsprojekt, t.ex. Hagastaden i Stockholm, som är ett resultat av dessa. Denna uppsats syftar till att söka förståelse för hur urban täthet och rymlighet balanseras i just Hagastaden, samt hur Hagastaden liknar respektive skiljer sig från andra bebyggelseområden i detta avseende. En täthetsjämförelse utförs mellan Hagastaden och Norra Djurgårdsstaden, ett annat förtätningsprojekt i Stockholm, dels på områdesnivå och dels på kvartersnivå. På områdesnivå beräknas exploateringstal över ett helt detaljplaneområde. I Hagastaden väljs planområde DP1 och i Norra Djurgårdsstaden planområde etapp Västra. På kvartersnivå beräknas nettoexploateringstal, markutnyttjande (andel bebyggd mark) och rymlighetstal, enligt definitioner angivna av Rådberg et al (1996), för ett kvarter i respektive område. I Hagastaden väljs kvarter Cellen och i Norra Djurgårdsstaden kvarter Töfsingdalen. Dessa kvarter jämförs även med de huvudgrupper av svenska stadstyper som beskrivs av Rådberg et al. Hagastadens offentliga friytor, dvs park- och torgytor, analyseras utifrån riktlinjer från styrdokumentet Grönare Stockholm samt den s.k. Alviksmodellen. Resultatet av täthetsjämförelsen visar vidare att Hagastaden är avsevärt tätare än både Norra Djurgårdsstaden och huvudgrupperna av svenska stadstyper. Planområde DP1 i Hagastaden har ett områdesvist exploateringstal på 2,54, jämfört med 1,65 för etapp Västra i Norra Djurgårdsstaden. Vidare har kvarter Cellen i Hagastaden ett nettoexploateringstal på 4,20, jämfört med 2,57 för kvarter Töfsingdalen i Norra Djurgårdsstaden. Båda kvarter överstiger alla huvudgrupper av svenska stadstyper med avseende på nettoexploateringstal, men liknar mest huvudgruppen Storstadsmässiga kvarter. Skillnaden i nettoexploateringstal verkar därmed bero på skillnaden i hushöjd, där kvarter Cellen har en genomsnittlig hushöjd på 11,1 våningar och kvarter Töfsingdalen 7,1 våningar. Planområde DP1 i Hagastaden med 16,7 % offentlig friyta Alviksmodellens riktlinje på minst 15 % offentlig friyta. Planområdet uppnår dock inte riktlinjen på minst 10 m2 offentlig friyta per boende med en offentlig friytetillgång på endast 6 m2 per boende. Vidare möts riktlinjerna för en god park- och naturtillgång endast delvis. / Urban density is an ideal that characterizes today's urban planning in Sweden. This is evident from various general planning documents as well as the densification projects, e.g. Hagastaden in Stockholm, which are a result of these. This paper aims to find an understanding of how urban density and spaciousness are balanced in Hagastaden, and how Hagastaden resembles or differs from other development areas in this respect. Hagastaden and Norra Djurgårdsstaden, another densification project in Stockholm, are compared with respect to density, partly at an area level and partly at a block level. As for the area level, the floor space index (FSI) is calculated for an entire detailed development plan area. In Hagastaden’s plan area DP1 and in Norra Djurgårdsstaden plan area etapp Västra. As for the block level, the floor space index (Swedish: nettoexploateringstal), land use (Swedish: andel bebyggd mark) and spaciousness index (Swedish: rymlighetstal) are calculated, as defined by Rådberg et al (1996), for one block in each area. The block Cellen is chosen in Hagastaden and in Norra Djurgårdsstaden the block Töfsingdalen. These blocks are also compared with the main groups of Swedish city types as described by Rådberg et al. Hagastaden's public open spaces, i.e. park and square areas, are analyzed based on guidelines from the document Grönare Stockholm and the so called Alviksmodellen. The result of the density comparison shows that Hagastaden is considerably denser than both Norra Djurgårdsstaden and the main groups of Swedish city types. DP1 in Hagastaden has an area-wide floor space index of 2.54, compared to 1.65 for etapp Västra in Norra Djurgårdsstaden. Furthermore, the housing block Cellen in Hagastaden has a floor space index of 4.20, compared to 2.57 for Töfsingdalen in Norra Djurgårdsstaden. Both blocks exceed all main groups of Swedish city types with respect to floor space index, but most closely resemble the main group Big city blocks (Swedish: Storstadsmässiga kvarter). The difference in floor space index seems to be mainly due to the difference in number of floors, where the block Cellen has an average number of 11.1 floors and the block Töfsingdalen 7.1 floors. DP1 in Hagastaden, with a 16.7 % share of public open space, achieves the Alviksmodellen guideline of at least 15% public open space. However, it does not achieve the guideline of at least 10 m2 of public open space per resident with only 6 m2 per resident. Furthermore, the guidelines for good access to park and nature are only partly met.

Kvartersstaden har på senare år seglat upp som ett allt mer omhuldat stadsbyggnadsideal vid förtätning av svenska städer. Samtidigt kritiseras förtätningen för att leda till problem med buller, dagsljus och bristande utemiljöer. Detta arbete undersöker i vilken mån kvartersstaden kan anses leva upp till väsentliga krav för en hållbar stadsutveckling genom att studera påverkan på nio centrala hållbarhetsfaktorer. Arbetet har gjorts med en i huvudsak kvalitativ metod och utgår från evidensbaserad stadsutveckling. Slutsatserna av arbetet är att kvartersstaden är en stadsform som rymmer stora kvaliteter av värde för en hållbar stadsutveckling. Kvartersstaden är bra på att hantera buller, skapa ett behagligt mikroklimat och ge bostadsgården kvaliteter som främjar dess användning. Kvartersstaden kan också bidra till en hög täthet, ökad hållbar mobilitet och tryggare gator. Hög täthet är dock ingen universallösning, minst lika viktigt är en blandning av funktioner som skapar närhet samt att det finns plats för rymliga sociala rum i stadsdelen: gröna bostadsgårdar, stadsgator, parker, torg och natur – som balanserar den täta bebyggelsen. Kvartersstaden innebär samtidigt utmaningar i dess negativa påverkan på luftkvalitet och ljusinsläpp. Förbättrad luftkvalitet står dock i vissa avseenden i motsättning till målet om ett komfortabelt mikroklimat. Att bygga kvartersstad kan i praktiken försvåras av normer kring dagsljuskrav och idén om den öppna staden. Utifrån den undersökta litteraturens råd och rekommendationer formades en designguide med 32 kvalitativa principer och 19 kvantitativa planindikatorer för en hållbar kvartersstruktur. Designguiden omsattes sedan till visuella gestaltningsexempel av ett typkvarter och en tänkt plan över en stadsdel som uppfyller dessa rekommendationer. I denna process uppstod målkonflikter mellan bebyggelsetäthet, rymliga bostadsgårdar och mänsklig skala. Sammanfattningsvis kan dock värdet av konkreta indikatorer vara stort i planeringen, både för målformulering och uppföljning.