Styrelser i bostadsrättsföreningar har ett omfattande ansvar för beslut de tar rörande föreningens ledning och förvaltningen av föreningens angelägenheter. Lider en part skada av styrelsens beslut kan styrelsen bli skadeståndsskyldig utifrån bestämmelserna i bostadsrättslagen och lagen om ekonomiska föreningar. Utredningen har visat att denna skadeståndstalan kan avse sak- och personskador samt rena förmögenhetsskador. Ansvaret är således vidsträckt och kan komma som en överraskning då många bostadsrättsföreningsstyrelser kan bestå av lekmän. För att skydda sig mot dessa skadeståndanspråk tecknar många bostadsrättsföreningar ansvarsförsäkringar för sina styrelseledamöter. Detta innebär att ansvarsförsäkringen tar på sig betalningsansvaret vid eventuell skadeståndsskyldighet. Uppsatsens syfte är att utifrån Länsförsäkringar Göteborgs styrelseansvarsförsäkring för bostadsrättsföreningar utreda i vilken omfattning ansvarsförsäkringen åtar sig att skydda styrelsen mot eventuella skadeståndsanspråk. Syftet med uppsatsen har genomförts genom en studie av relevanta rättskällor tillsammans med försäkringsvillkoren för ansvarsförsäkringen. Komparationen mellan det lagstadgade styrelseansvaret och försäkringsvillkoren i ansvarsförsäkringen har frambringat en konkret slutsats i vilken omfattning styrelsen skyddas mot eventuella skadeståndsanspråk. Utanför tillämpningsområdet för ansvarsförsäkringen kvarstår många situationer där skadeståndsskyldighet kan uppkomma för styrelsen. Följden av detta blir att försäkringstagaren i realiteten kan bli utan skydd i många situationer även om det existerar en ansvarsförsäkring.

I uppsatsen behandlas ämnet hopp i kontraktskedjan på sjötransporträttens område. Den sjötransporträttsliga avtalskedjan är ofta lång och komplex, vilket kan leda till problem när godset skadas. Den skadelidande kan nämligen vilja rikta anspråk mot den part i det bakre avtalsledet 1 som orsakat skadan. Ett sådant anspråk benämns hopp i kontraktskedjan. Syftet med hopp i kontraktskedjan är att undvika exempelvis preskriptionsbestämmelser och ansvarsbegränsningar som föreligger enligt avtalet i det bakre ledet. Problemet är att hopp i kontraktskedjan är ett avsteg från huvudregeln i svensk rätt som anger att den skadelidande i första hand ska rikta skadeståndsanspråk mot sin avtalspart, ändå har rätten flera gånger accepterat den skadelidandes anspråk mot det bakre ledet. Syftet med uppsatsen har varit att utreda under vilka omständigheter hopp i kontraktskedjan accepteras, när de bakre ledets avtalsvillkor får genomslag, samt vilka konsekvenser hopp i kontraktskedjan kan få för avtalsparterna. Den tänkta läsaren är en person med grundläggande sjö- och transporträttsliga kunskaper. De i huvudsak använda rättskällorna har varit lagtext, doktrin och praxis. Med utgångspunkt i att huvudregeln i svensk rätt är att den skadelidande i första hand ska vända sig till sin avtalspart, är min uppfattning att det i praxis utarbetats fyra undantag där den skadelidande kan hoppa i kontraktskedjan. Jag har benämnt de undantagen: 1. undantag vid grov culpa, 2. kommissionsundantaget, 3. ej kopplade avtal, samt 4. konsekvensresonemanget. Med avstamp i de fyra undantagen har jag sedan undersökt när rätten ansett att det bakre ledets avtalsvillkor får genomslag och därigenom begränsar det utomobligatoriska anspråket. Enligt mig finns det fyra fall: 1. kommissionsundantaget, 2. när samma standardavtal föreligger i båda leden, 3. när tillräckligt handelsbruk för ett standardavtal föreligger, samt 4. vid trepartavtal. Vad gäller styckegodstransportören är min uppfattning att de åtnjuter ett speciellt skydd genom 13:32 sjölagen. Enligt min mening blir konsekvenserna av hopp i kontraktskedjan bland annat att parternas förutsebarhet påverkas och att syftet med avtalsskrivande frånses. Samtidigt kan hopp i kontraktskedjan vara ett förfarande som gör att "rätt part" får stå kostanden, samt ett sätt för den skadelidande att bli mer förmånligt ersatt. Jag är dock kritisk till att rätten bortser från en princip inom svensk avtals- och skadeståndsrätt.

Insurance contracts always contain coverage conditions, which specify which event(s) should or should not be covered by the policy. In line with the central principle of product freedom, these terms are not regulated by law. However, due to the unequal balance of power between the parties in insurance contracts, many other parts of the contract are regulated by the Insurance Contracts Act. The policyholder's ancillary obligations are those parts of the contract where legal regulation has been deemed necessary. Ancillary obligations are measures that the policyholder is obliged to take in order to receive full compensation from the insurance when an insurance event occurs. When one has been breached, a judgement must be made on a case-by-case basis to determine the amount of reduction to be made. Problems can arise when insurers draft scope conditions that are in fact secondary obligations, with the result that the mandatory provisions are circumvented. To counter this problem, a provision was introduced in the Insurance Contracts Act which means that the rules on secondary obligations apply when the scope of the insurance is made dependent on a course of action governed by the secondary obligations. Such conditions are referred to as hidden action clauses. It is not always entirely clear when a scope condition in reality constitutes a secondary obligation. This paper therefore intends to investigate this distinction and present various factors that may be decisive in the assessment. This will be done on the basis of the traditional legal sources of law, preparatory work and practice from the Supreme Court. In addition to this, doctrine, lower court practice and board practice are also used. By presenting examples of possible permissible and impermissible scope conditions, a number of general factors are identified that can be helpful in determining whether a scope condition should be considered permissible or not. The first factor to be taken into account is the wording of the condition. If after this assessment it is still uncertain whether the condition is permissible or non-permissible, other factors of interest are also presented. In no particular order, these factors are: Is the risk factor in the term attributable to the insured or to circumstances beyond his control? Can the insurance company demonstrate actuarial reasons that make the term permissible? What is the nature and type of insurance involved? Has the condition been specifically emphasized before and at the time of conclusion of the contract? By asking these questions it is possible to get an answer as to whether a particular term should be considered non-permissible.

<p>Det förekommer att hänvisningar görs till skadebegreppet inom skadeståndsrätten när fråga egentligen är om det försäkringsrättsliga skadebegreppet. Inom försäkringsrätten är det emellertid viktigt att dra en skarpare gräns än inom skadeståndsrätten för vad som skall anses utgöra exempelvis en skada eller en skadehändelse. Det handlar inte enbart om att fastställa huruvida en skada föreligger, utan kanske snarare om att avgöra huruvida försäkringsersättning skall utgå och om att avgränsa/definiera försäkringsgivarens ansvar. Olika försäkringsbolag använder olika skadebegrepp. Ett grundkoncept inom försäkringsrätten är ”en skada, en självrisk, ett försäkringsbelopp”. Härav följer att det är av stor betydelse att avgöra vad som skall anses konstituera en respektive flera skador. I denna uppsats utreds skillnaderna mellan de olika skadebegrepp som tillämpas i försäkringsvillkor och de konsekvenser dessa skadebegrepp har för försäkringsbolagens ansvar. Vidare utreds hur de i försäkringsvillkoren valda skadebegreppen skall tolkas för att avgöra hur flera skador skall behandlas. Dessutom undersöks vilka kriterier som skall vara uppfyllda för att flera skador tillsammans, försäkringstekniskt, skall behandlas som en.</p>

Det förekommer att hänvisningar görs till skadebegreppet inom skadeståndsrätten när fråga egentligen är om det försäkringsrättsliga skadebegreppet. Inom försäkringsrätten är det emellertid viktigt att dra en skarpare gräns än inom skadeståndsrätten för vad som skall anses utgöra exempelvis en skada eller en skadehändelse. Det handlar inte enbart om att fastställa huruvida en skada föreligger, utan kanske snarare om att avgöra huruvida försäkringsersättning skall utgå och om att avgränsa/definiera försäkringsgivarens ansvar. Olika försäkringsbolag använder olika skadebegrepp. Ett grundkoncept inom försäkringsrätten är ”en skada, en självrisk, ett försäkringsbelopp”. Härav följer att det är av stor betydelse att avgöra vad som skall anses konstituera en respektive flera skador. I denna uppsats utreds skillnaderna mellan de olika skadebegrepp som tillämpas i försäkringsvillkor och de konsekvenser dessa skadebegrepp har för försäkringsbolagens ansvar. Vidare utreds hur de i försäkringsvillkoren valda skadebegreppen skall tolkas för att avgöra hur flera skador skall behandlas. Dessutom undersöks vilka kriterier som skall vara uppfyllda för att flera skador tillsammans, försäkringstekniskt, skall behandlas som en.

<p>Two different claim relations arises with a damage covered by a liability insurance. The first claim relation is of course the one between the claimant and the liable as a claim for damages. The other claim relation arises between the liable in his capacity of insured and his insurer as a claim for compensation under the liability insurance. </p><p>There is a tight connection between the two claim relations because of the fact that it is the claimant’s claim for damages that gives rise to the claim for insurance compensation. The insured persons claim for insurance compensation is just a claim to be indemnified for his liability against the claimant. Because of this close connection between the two claim relations one might think that also a third claim relation, i.e. between the claimant and the insurer, should arise. Would it not be suitable to let the claimant direct his claim directly to the liability insurer? Such a right shall be called a direct action. </p><p>There is a few differences between the applicable law in Sweden and Finland regarding a claimants rights to a direct action against the liable’s insurer. The Swedish Law of Insurance Contracts (FAL) does not give the claimant an explicit right to raise a claim directly against the liable’s insurer. However, the Swedish claimants have been given such a right by the courts when the liable is bankrupt. This right to direct action has in jurisprudence been considered an imperative right, despite the fact that the regulation itself is not imperative. There has been a debate in Sweden about whether the claimant’s right really should be called a direct action. An essential difference between the Swedish and the Finnish direct action is that the insured persons marketing can trigger a direct action in Finland, something that I have questioned the suitability of. </p><p>I have questioned the suitability of an absolute direct action because it is, in my opinion, not corresponding with the purpose of liability insurance. As an alternative method for ensuring the claimant’s rights of compensation I have suggested an increased use of compulsory liability insurance, combined with a right to direct action. Such a solution seems more appropriate to me and it avoids the forcing of a claimant’s interest into free relations of contract.</p>

<p>De preskriptionsregler som idag finns i försäkringsavtalslagen, konsumentförsäkringslagen och trafikskadelagen har visat sig vara mycket oklara och därför vållat stora tolkningsproblem. Det största problemet har varit frågan om när de stipulerade preskriptionstiderna skall börja löpa. </p><p>Förarbetena ger ingen klar ledning i frågan och både försäkringsnämnderna och Allmänna Reklamationsnämnden har varit splittrade i sin syn på problemet. I doktrinen har det påtalats att det råder brist på avgöranden från HD i frågan och det är först på senare år som viktiga mål har tagits upp i högsta instans. </p><p>De problem som denna uppsats i första hand skall behandla är de som berör den tioåriga preskriptionen, med utgångspunkt i HD-avgörandet NJA 2001 s 695 (I och II). Utgången i målet står i motsättning till försäkringsbolagens praxis och vinner inte heller klart stöd i förarbetena. HD:s tolkning har därför blivit mycket omdiskuterad. </p><p>I uppsatsen kommer jag att analysera den problematik som nu beskrivits samt föra en diskussion om hur klart rättsläget blivit efter HD:s avgörande. Jag kommer även att lyfta fram de frågor som ännu inte behandlats fullt ut i praxis, samt föra en diskussion kring hur en eventuell ny preskriptionsregel bör utformas.</p>

De preskriptionsregler som idag finns i försäkringsavtalslagen, konsumentförsäkringslagen och trafikskadelagen har visat sig vara mycket oklara och därför vållat stora tolkningsproblem. Det största problemet har varit frågan om när de stipulerade preskriptionstiderna skall börja löpa. Förarbetena ger ingen klar ledning i frågan och både försäkringsnämnderna och Allmänna Reklamationsnämnden har varit splittrade i sin syn på problemet. I doktrinen har det påtalats att det råder brist på avgöranden från HD i frågan och det är först på senare år som viktiga mål har tagits upp i högsta instans. De problem som denna uppsats i första hand skall behandla är de som berör den tioåriga preskriptionen, med utgångspunkt i HD-avgörandet NJA 2001 s 695 (I och II). Utgången i målet står i motsättning till försäkringsbolagens praxis och vinner inte heller klart stöd i förarbetena. HD:s tolkning har därför blivit mycket omdiskuterad. I uppsatsen kommer jag att analysera den problematik som nu beskrivits samt föra en diskussion om hur klart rättsläget blivit efter HD:s avgörande. Jag kommer även att lyfta fram de frågor som ännu inte behandlats fullt ut i praxis, samt föra en diskussion kring hur en eventuell ny preskriptionsregel bör utformas.

Two different claim relations arises with a damage covered by a liability insurance. The first claim relation is of course the one between the claimant and the liable as a claim for damages. The other claim relation arises between the liable in his capacity of insured and his insurer as a claim for compensation under the liability insurance. There is a tight connection between the two claim relations because of the fact that it is the claimant’s claim for damages that gives rise to the claim for insurance compensation. The insured persons claim for insurance compensation is just a claim to be indemnified for his liability against the claimant. Because of this close connection between the two claim relations one might think that also a third claim relation, i.e. between the claimant and the insurer, should arise. Would it not be suitable to let the claimant direct his claim directly to the liability insurer? Such a right shall be called a direct action. There is a few differences between the applicable law in Sweden and Finland regarding a claimants rights to a direct action against the liable’s insurer. The Swedish Law of Insurance Contracts (FAL) does not give the claimant an explicit right to raise a claim directly against the liable’s insurer. However, the Swedish claimants have been given such a right by the courts when the liable is bankrupt. This right to direct action has in jurisprudence been considered an imperative right, despite the fact that the regulation itself is not imperative. There has been a debate in Sweden about whether the claimant’s right really should be called a direct action. An essential difference between the Swedish and the Finnish direct action is that the insured persons marketing can trigger a direct action in Finland, something that I have questioned the suitability of. I have questioned the suitability of an absolute direct action because it is, in my opinion, not corresponding with the purpose of liability insurance. As an alternative method for ensuring the claimant’s rights of compensation I have suggested an increased use of compulsory liability insurance, combined with a right to direct action. Such a solution seems more appropriate to me and it avoids the forcing of a claimant’s interest into free relations of contract.

No description available.