Att skriva journal utgör en stor del av logopeders administrativa arbete, och för att reglera och kvalitetssäkra journalers hantering och innehåll finns det lagar och föreskrifter som måste följas. Journalmallar utformas till viss del efter dessa lagar och föreskrifter, men varierar beroende på typ av verksamhet och journalsystem. Att effektivisera och standardisera journalföring är viktigt då journalen kan fungera som en kommunikationsväg för flera vårdgivare, samt som informationskälla för patient och anhöriga. Journalen bör därför vara enkel att följa och vara skriven med ett språk som i så stor grad som möjligt kan förstås av olika yrkesprofessioner inom vården. Att följa upp hur dessa mallar efterföljs, samt om förbättringar kan göras, är därför ett värdefullt arbete. Syftet med studien har varit att kartlägga hur sökorden i statusdelen används av fem yrkesverksamma barnlogopeder, och om de använde sökorden utifrån verksamhetens lokala mall. Ytterligare en aspekt författarna ansåg var av intresse att studera var språkbruk och förståelighet i journalerna, vilket gjordes i pilotform av författarna själva. Totalt analyserades 15 journaler. Resultatet i kartläggningen av användandet av sökord i journalernas statusdel visade bland annat att information fördes in under fel sökord i sju av de femton journalerna utifrån journalmallen. Författarna kom i studien bland annat fram till att mallen som journalen skrivs efter behöver vara väldefinierad och tydligt utformad för att minska tolkningsfriheten för att få så enhetliga, tydliga och lättförståeliga journaler som möjligt.

Förståelighet innebär hur väl lyssnaren förstår vad talaren menar (Hartelius & Lohmander, 2008). Barn med språkstörning har ofta en nedsatt förståelighet (Nettelbladt, 2007). Föreliggande studie syftar till att undersöka huruvida det föreligger någon skillnad mellan jämnåriga barns och vuxnas förståelse av ett svårförståeligt barn med språkstörning. Icke-familjära lyssnare genomförde lyssnarbedömningar i form av ordidentifiering. Lyssnarna bestod av tio vuxna (22-67 år) samt elva förskolebarn (4;1-5;6 år). Materialet de bedömde utgjordes av 23 ord, yttrade av en pojke (4;9 år) med diagnosen generell språkförsening (F80.2B). Materialet härrörde från spontantal och benämning av bilder från testet ”OrdRacet” (Eklund, 1996). De vuxna bedöarna fick äenskatta, på en skala från ett till fem, hur säkra de var i sin bedömning. Barnen uppfattade i genomsnitt 2,0±0,9 (8,7 %) ord korrekt och de vuxna 3,7±1,2 (16 %) ord korrekt. Denna skillnad var signifikant, p=.004. Skattning av säkerhet i bedömning för vuxna lyssnare gav ett genomsnittligt värde på 2,5±0,9. Studiens resultat visade att barn med språkstörning kan ha stora svårigheter att göra sig förstådda, särskilt bland jämnåriga barn. Därför är det av yttersta vikt att logopedisk intervention har målsättningen att förbättra barnens förståelighet. / The definition of intelligibility is how well listeners understand what speakers intend to say (Hartelius & Lohmander, 2008). Children with language impairment often have a reduced intelligibility (Nettelbladt, 2007). The aim of the present study was to investigate whether there is any difference between peers and adults in the understanding of an unintelligible child. 21 non-familiar listeners, ten adults (22-67 years) and eleven preschool children (4;1-5;6 years), carried out intelligibility assessments in terms of word recognition. The material consisted of 23 words uttered by a boy (4;9 years) diagnosed with language impairment, with both expressive and receptive difficulties. The material was derived from spontaneous speech and picture naming from the test "OrdRacet" (Eklund, 1996). The adult listeners were asked to rate their degree of confidence in judgement, on a five point scale. The children recognized at average 2.0±0.9 (8.7%) words correct and the adults 3.7±1.2 (16 %) words correct. This difference was statistically significant, p=.004. The adults’ listenerassessment of how sure they were in their word recognition gave a mean value of 2.5±0.9. The results indicated that children with language impairment may have great difficulties making themselves understood especially among peers. It is therefore important that intervention targets the intelligibility of their speech.

Tal- och röstförändringar är vanligt förekommande hos personer med Parkinsons sjukdom. Dessa påverkar ofta talarens förståelighet men kan också ha en negativ inverkan på talets naturlighet. Forskning angående vilka faktorer som påverkar talets naturlighet är i dagsläget begränsad, varför föreliggande studie har genomförts. Syftet med studien var att undersöka huruvida den uppfattade talnaturligheten kunde härledas till några specifika tal- och röstparametrar. I föreliggande studie konstruerades ett testbatteri för att elicitera talmaterial från åtta personer med Parkinsons sjukdom. Forskningspersonernas röster spelades in och inspelningarna graderades sedan av 27 naiva lyssnare gällande förståelighet och talnaturlighet. Korrelationstester genomfördes slutligen för att hitta eventuella samband mellan lyssnarnas bedömning och olika akustiska parametrar. Resultatet visade att tal- och artikulationshastighet var den faktor med störst inverkan på lyssnargruppens bedömning av talnaturlighet, där de med långsammast hastighet bedömdes ha mest onaturligt tal. Vidare fanns starka indikationer på att grad av förståelighet korrelerade med bedömningen av talnaturlighet. I föreliggande studie tycktes inga övriga akustiska parametrar ha en statistiskt signifikant korrelation med lyssnargruppens bedömning av talnaturlighet. / Speech and voice changes are common in Parkinson’s disease. These changes can affect the speaker’s intelligibility but can also have a negative impact on the perceived naturalness of speech. The research available regarding the different factors that affect speech naturalness is scarce, which was the motivation behind this study. The aim of the present study was to investigate whether the level of perceived speech naturalness could derive from any specific aspects of speech. This was accomplished by recording speech samples from eight people with Parkinson’s disease using a test battery with various speech tasks. These samples were presented to a group of 27 naive listeners whose task was to judge the level of intelligibility as well as the level of speech naturalness. Correlations were then made between their assessments and various acoustic measurements. The main finding of the present study was that speech and articulation rate seemed to have the greatest impact on the perceived level of naturalness, where the people who had the slowest rate were judged to be the least natural sounding. Furthermore there were strong indications that the level of intelligibility correlated with the level of speech naturalness. In this study there were no other acoustic correlates found with statistical significance.

Syftet med denna studie är att undersöka korrelationen mellan brytning och förståelighet hos andraspråkstalare. Samtidigt undersöks hur stor uttalsförändringen blir efter en period med riktad uttalsträning. Fem palestinska andraspråkstalare har i samband med åtta veckors uttalsundervisning talat in sammanlagt 30 yttranden, både intränat och fritt tal. Dessa yttranden har därefter bedömts av en lyssnarjury på 45 personer som har skattat brytning och förståelighet på en niogradig skala. Lyssnarjuryn kommer från skilda yrkeskategorier, lärare såväl som andra yrkesgrupper, utlandsfödda som svenskfödda. Det sammanlagda resultatet visar att det inte är svårt att förstå vad som sägs trots att brytningen upplevs som relativt kraftig. Det förekommer vissa skillnader mellan de olika lyssnarkategorierna. Gruppen svensklärare har lättast att förstå vad som sägs och upplever brytningen mindre medan lyssnargruppen utlandsfödda med annat modersmål än informanterna har svårast att förstå och bedömer brytningen som kraftigast. Landsmän till informanterna skattar brytning och förståelighet likartat med svensklärargruppen. Slutligen visar studien, enligt jurybedömningen, att åtta veckors riktad uttalsträning ger resultat i såväl minskad brytning som bättre förståelighet. Det förekommer dock vissa avvikelser när det gäller de olika informanterna. Sammanfattningsvis visar undersökningen att brytningen hos en andraspråkstalare kan vara relativt kraftig samtidigt som lyssnaren relativt väl kan förstå dennes budskap. Slutsatsen blir att främst de uttalsfel som försvårar förståeligheten bör förbättras.

I föreliggande single subject designstudie har tre personer med thai som modersmål och svenska som andraspråk tränats specifikt i svenskt uttal. Syftet med föreliggande studie var därför att utforma samt genomföra en uttalsintervention vilken delades in i en suprasegmentell och en segmentell modul. Syftet var vidare att undersöka hur suprasegmentella och segmentella förändringar i uttalet påverkade uttalets förståelighet. Uttalsträningen utfördes 14 gånger under en fem-veckors period. Interventionen delades upp i två moduler, en med suprasegmentellt fokus (B1) och en med segmentellt fokus (B2). I den suprasegmentella modulen ingick medvetandegörelse av stavelseuppbyggnad samt träning i svenska betoningsmönster. Den segmentella modulen innefattade träning av konsonantförbindelser, [ɧ] samt /r/. Efter varje tillfälle fick deltagarna repetera 50 ord som valts ut innan studiens början. Dessa ord analyserades utifrån deltagarnas förmåga att korrekt producera suprasegmentella och segmentella aspekter och utgjorde studiens mätpunkter. De suprasegmentella aspekterna bedömdes utifrån uppsatta bedömningskriterier och de segmentella aspekterna bedömdes med hjälp av Percentage Phonemes Correct (PPC). Efter genomförd intervention fick tre utomstående lyssnare skatta förståelighet för att undersöka om samband kunde ses mellan deras skattningar och de valda bedömningsverktygen. Enskilda ord ur ordlistorna valdes ut för att bedömningsverktygen även skulle jämföras mot akustiska mätningar. Resultaten i föreliggande studie visade på att samband kunde ses mellan specifik uttalsträning med segmentellt fokus och förbättrat uttal både vad gäller segmentella och suprasegmentella aspekter. Samma resultat visade den suprasegmentella uttalsträningen ge. Vidare kunde samband ses mellan bedömningen av de segmentella aspekterna utifrån mätpunkternas beräknade PPC och förståelighetsskattningarna. När PPC ökade förbättrades också förståeligheten. Då uttalsträning bör ha som fokus att uppnå god förståelighet hos andraspråksinläraren (Pennington, 1996; Levis, 2005) föreslås att segmentella aspekter bör ingå i uttalsträning. Mellan förbättringarna av suprasegmentella aspekter och förståelighet har inte liknande samband kunnat ses vilket dock kan bero på studiens design. Författarna till föreliggande studie anser därför att suprasegmentella aspekter i uttalsträning inte bör bortprioriteras. / Three native Thai speakers with Swedish as their second language have received special training in Swedish pronunciation in the current single-subject design study. The aim of the current study was therefore to devise and implement a set of pronunciation training exercises, divided into suprasegmental and segmental modules. The aim was also to examine how suprasegmental and segmental changes in pronunciation affected the intelligibility of the pronunciation. The pronunciation training consisted of 14 training sessions during a five-week period. The exercises were divided into two modules, one with focus on suprasegmental aspects (B1) and one with focus on segmental aspects (B2). The suprasegmental module included acquainting subjects with the syllabic structure of the Swedish language as well as training of the Swedish language stress pattern. The segmental module contained training of consonant clusters, the Swedish speech sound [ɧ] and /r/. At the end of each session the participants were asked to repeat 50 words chosen before the start of the study. These words constituted the measuring points of the study and were analyzed according to the participants' ability to produce suprasegmental and segmental aspects correctly. The suprasegmental aspects were assessed according to fixed criteria and the segmental aspects were rated by means of Percentage Phonemes Correct (PPC). After completion of the final training session, three independent listeners estimated intelligibility to determine if relationship existed between these and the chosen assessment tools. Single words were selected in order to compare their criteria-based and PPC-ratings with acoustic correlates. The results of the present study indicate that a relationship can be observed between specific pronunciation training with focus on segmental aspects and improved pronunciation in terms of segmental and suprasegmental aspects. The pronunciation training with suprasegmental focus indicated the same conclusion. Further, a relationship can be seen between the judgment of the segmental aspects based on the measuring points' PPC-rating and the ratings of intelligibility. The intelligibility improved when the PPC increased. The focus of pronunciation training should be to achieve good intelligibility (Pennington, 1996; Levis, 2005); therefore it is suggested that segmental aspects should be included in pronunciation training for native Thai speakers when learning Swedish as a second language. No similar relations have been discovered between the suprasegmental aspects and intelligibility, which, however, may be due to limitations in the design of the study. Therefore suprasegmental aspects should not be neglected in pronunciation training.

There is a lot of research made on second language (L2) learning (Jesney, 2004). However the relationship between foreign accent, intelligibility and acoustics within pronunciation tutoring is quite an unresearched area (Thorén, 2008). The aim of the study was to analyze how a course in Swedish pronunciation affected foreign accent, intelligibility and acoustics among L2-learners of Swedish. A total of 41 people participated in the study: 16 L2-learners, 4 native Swedish speakers consisting a control group and 21 perceptual assessors with Swedish as native language. The L2-learners foreign accent and intelligibility were rated by the listeners before and after a course in Swedish pronunciation on an eight-point Likert-scale. The listeners also answered a questionnaire on factors potentially affecting the ratings. The acoustic measurements were made on ten words that were read aloud consisting of long and short allophones of five Swedish vowels. Formants, vowel duration and fundamental frequency were measured for the three closest and the three furthest from native pronunciation rated L2-learners. The results indicate that a class in Swedish pronunciation significantly decreased the L2-learners foreign accent. A strong correlation between the foreign accent and intelligibility ratings was found. Despite a strong correlation, no significant improvement concerning intelligibility could be established. The only factor that affected the intelligibility ratings were the assessor’s geographic affiliation. People from the western part of Sweden rated the intelligibility as less intelligible than raters from the eastern part of Sweden. The results from some of the acoustic measurements corresponded with the assessors ratings of foreign accent and intelligibility. The L2-learner rated as closest to native pronunciation was also the one with acousticly measured results close to the reference values regarding vowel duration (Elert, 1964; Gårding et al, 1974; Kügler, 2007; Thorén, i.d.) and fundamental frequency (Pegoraro Krook, 1988). The conclusion is that Swedish pronunciation tutoring should be focused on exercises that increase intelligibility because exercises that improve the foreign accent not necessarily increase the intelligibility. / Det finns en hel del forskning kring andraspråksinlärning (Jesney, 2004). Dock är förhållandet mellan brytning, förståelighet och akustiska variabler ett område som inte är lika väl beforskat inom uttalsundervisning i svenska (Thorén, 2008). Syftet med föreliggande studie var att undersöka hur en kurs i svenskt uttal påverkade brytning, förståelighet och akustiskt mätbara parametrar hos personer med svenska som andraspråk. Totalt medverkade 41 personer i studien varav 16 stycken var andraspråkstalare, 4 stycken var kontrollpersoner och resterande 21 var modersmålstalare av svenska som agerade lyssnarbedömare. Lyssnarbedömarnas skattningar baserades på två inspelningar av andraspråkstalarnas spontantal före och efter en kurs i svenskt uttal. Bedömningen gjordes på en åttagradig Likert-skala gällande grad av brytning samt förståelighet. Bedömarna fick även fylla i ett frågeformulär gällande vilka faktorer som potentiellt kunde påverka skattningen av brytning och förståelighet. De akustiska mätningarna gjordes på tio upplästa ord innehållande fem av svenskans vokaler. Formanter, vokalduration samt grundtonsfrekvens undersöktes hos sex andraspråkstalare, där de tre närmst respektive tre längst ifrån ett modersmålslikt svenskt uttal analyserades. Resultaten i föreliggande studie visade att kursen i svenskt uttal signifikant minskade andraspråkstalarnas brytning. Det fanns dessutom en tydlig korrelation mellan brytning- och förståelighetsskattningarna. Trots detta kunde ingen signifikant förbättring gällande kursdeltagarnas förståelighet påvisas. Den enda faktor som visade sig påverka förståelighetsskattningarna var bedömarnas geografiska tillhörighet där personer från västra Sverige bedömde förståeligheten som sämre jämfört med personer från östra Sverige. Resultaten från några av de akustiska mätningarna överensstämde med bedömarnas uppfattning av kursdeltagarnas grad av brytning och förståelighet. Det betydde att den som skattats närmast ett modersmålslikt svenskt uttal av lyssnarbedömarna också låg närmast referensvärdena vid den akustiska analysen gällande vokalduration (Elert, 1964; Gårding et al, 1974; Kügler, 2007; Thorén, i.d.) och grundtonsfrekvens (Pegoraro Krook, 1988). Slutsatsen i denna studie är att uttalsundervisning i svenska bör fokuseras på övningar som förbättrar förståelighet då övningar som förbättrar brytning inte nödvändigtvis gynnar förståeligheten.

Syftet med denna studie var att utvärdera behandling med hjälp av elektropalatografi (EPG) och portabel träningsenhet (PTU) hos en person med kvarstående artikulationsproblem. Försökspersonen var en vuxen man med medfödd hemifacial mikrosomi och mikrognati som tidigare genomfört konventionell talträning. En kvasiexperimentell, prospektiv, kontrollerad single subjekt A-B-A design användes. Försökspersonen hade vid träningsstart en tillbakadragen artikulation av /t/ och /d/ till velart/uvulart artikulationsställe med kvarstående svårighet att göra sitt tal förståeligt för sina samtalspartners.  Behandlingseffekten utvärderades genom instrumentell EPG analys av /t/ i enstaka ord före och efter behandling. Analysen visade signifikanta behandlingsresultat där en fortgående förbättring av produktionen av /t/ i medial och final position skedde även fyra år efter avslutad behandling. Perceptuell lyssnarbedömning av tränade och otränade lyssnare uppvisade signifikant förbättrad skattning av t-likhet av målljudet /t/ i medial och final position över tid. Ett mycket svagt samband sågs mellan perceptuell skattning av t-likhet och de analyserade EPG-värdena. Lyssnarskattningen av spontantalet visade en förbättring av förståelighet vid kontroll 4 år efter avslutad träning. Utvärderingen bekräftar tidigare forskning och visar att talträning med EPG är ett effektivt sätt att ge visuell återkoppling i försök att etablera ett korrekt artikulationsmönster, förbättrat tal och ökad förståelighet. Detta provades i föreliggande studie och även om resultaten inte var entydiga, antyddes att metoden kan vara långsiktigt framgångsrik vid sedan lång tid väl etablerade talavvikelser utan tecken på förändring spontant eller efter tidigare träning utan visuell återkoppling. En viktig erfarenhet är således att planera långsiktigt och invänta automatisering av nya artikulationsrörelser som har lång etableringsfas. Träning med EPG föreslås kunna erbjudas vuxna personer med kvarstående artikulationsavvikelser där konventionell träning inte har kunnat ge önskvärda resultat. Nyckelord: Elektropalatografi, behandlingseffekt, hemifacial mikrosomi, artikulationsstörning, långtidsuppföljning, förståelighet / The aim of this study was to evaluate speech therapy using electropalatography (EPG) and portable training unit (PTU) in a subject with persistent articulation errors. The participant was a male adult with congenital hemifacial microsomia and micrognathia who previously had received conventional speech therapy. The subject had a retracted, velar/ uvular articulation of dental plosives with difficulty making speech understandable to listeners. A quasi-experimental prospective, controlled single-subject ABA design was used. Treatment efficacy was assessed by instrumental EPG analysis of  /t/ in single words before and after treatment and showed significant treatment results with a continuing improvement in the production of  /t/ in medial and final position even four years after completion of treatment. Perceptual listen assessment of trained and untrained listeners showed significantly improved estimation of the target /t/ in medial and final position over time. A very weak association was found between the perceptual estimation of t-likeness and the analyzed EPG values. Listener rating of spontaneous speech showed an improvement in intelligibility 4 years after completing training. The evaluation confirms previous research showing that speech therapy with EPG seems effective for providing visual feedback in the attempt to establish a correct articulation pattern, improved speech and enhanced intelligibility. This was investigated in the present study and although the results were not unambiguous, it was indicated that the method can be successful at long persisting well established articulation errors without signs of spontaneous change or after previous training without visual feedback. An important experience is to plan long term and wait for the automation of the new articulation movements that have a long establishment phase. Training with EPG is proposed to be offered to adults with persistent articulation disorders for which conventional therapy has been unable to provide desirable results. Keywords:  Electropalatography, treatment effect, hemifacial microsomia, articulation disorder, long- term follow- up, intelligibility