Studier har tidigare visat surgörning urinprover inför analys av kalcium, fosfat och magnesium inte är nödvändigt. Dessa analyter är viktiga att analysera vid njursjukdomar och det görs med instrumentet Advia Chemistry XPT (Siemens AG, München, Tyskland) på Universitetssjukhuset Örebro. Syftet med arbetet var att se om samma resultat erhölls för kalcium, fosfat och magnesium beroende på om urinen var surgjord eller inte inför analys. Tre metoder utvärderades beträffande behov av surgörning av urin: Metod 1; den nuvarande metoden, urinen surgjordes till pH 3-4. Metod 2; utan surgörning, urinen rumstempererades i 30 min före mätning. Metod 3; utan surgörning, urinen värmdes till 36ºC före varje mätning för att lösa upp eventuella saltkristaller. Alla metoderna utfördes på 30 prover och testades efter 0h, 24h, 3 dagar och 7 dagar. Resultaten sammanställdes i ett linjärt regressionsdiagram och ett Bland Altmann-diagram. Ett förutbestämt acceptansmål var att de genomsnittliga analysresultaten inte skulle ha en större skillnad än 10% vid jämförelse mellan metod 1 och metod 2 respektive metod 1 och metod 3, samt att eventuella avvikande enskilda prover skulle undersökas närmare. Fem av proverna höll inte den förutbestämda 10%-gränsen och mikroskoperades för att se om saltkristaller förekom och surgjordes för att se om provsvaren skulle förändras. I tre av fem prover kunde saltkristaller observeras. Detta gav slutsatsen att alla prover fortsatt måste surgöras eftersom det inte går att avgöra i förväg om provet måste surgöras eller inte eftersom ett tydligt samband inte kunde ses mellan proverna som inte höll 10%-gränsen och de som gjorde det. / Studies have previously shown that acidification of urine samples before analysis for calcium, phosphate and magnesium may not be necessary. These analytes are important to monitor during kidney disease and are, at USÖ, detected using the instrument Advia Chemistry XPT (Siemens AG, München, Germany). The aim of this study was to examine whether the results from analyzing previously mentioned mineral levels would differ depending on whether the urine had been acidified prior to analysis or not. To examine this, three methods were used. Method 1; the current method, where urine is acidified to pH 3-4. Method 2; without acidification, the urine was warmed at room temperature before analysis. Method 3; without acidification, the urine was heated to 36°C before analysis. All methods were assayed on 30 samples which were all examined after 0h, 24h, 3 days and 7 days. Results were compiled using a linear regression diagram and a Bland Altmann diagram. The predetermined acceptance criterion was a maximum 10% difference between mean analyte levels found using methods 2 or 3, in comparison to using method 1. Five samples deviated from the remainder by breaking the 10% limit and were therefore scrutinized under microscope to search for salt crystals, before acidification and reanalysis. Crystals were detected in three of the five samples. As there was no clear connection between the deviating samples, there is no way of knowing prior to analysis whether acidification will be necessary or not, and it is therefore deemed a necessity to acidify all urine samples.

The main purpose for this paper is to study iron artefacts excavated in the Black Earth harbour district of Birka. This locale, positioned on the island Björkö in Adelsö par. Sweden, is one of the mayor sites in regard to the Scandinavian Viking age. The how and why of the corrosive process will be touched upon. Specifically how archaeological iron interacts with the soil in which it is found, and what can be done to prevent unnecessary decay after excavation. This, in turn, leads to an observation of how methods have changed in regard to the conservation of archaeological iron, from the processes used in the early days of the field, to the more present day with the method utilized in this study. The conservation of said artefacts is for this study accomplished through the use of a conventional chemical method called EDTA. The usability of this method with waterlogged metallic artefacts is tested. The product of the conservation work revealed the objects to be mostly, iron rivets, bolts or nails. Not too surprising when the articles came from an area widely believed to be a harbour. This specific chemical solution proved not to be a sufficient conservation method for the waterlogged metal objects examined in this paper. This was due to the notably hard crust that covered the objects and the structural fragility of the artefacts. Specific analyses of some of the artefacts were undertaken due to the emergence of substantial amounts of depositions in the final steps of the process. Using XRD, XRF and IR-spectroscopy, the depositions were analysed and the result showed that the depositions most likely consists of a blend of non-water-soluble iron phosphates.

Bakgrund:Oral mukosit (OM) är en toxisk biverkan efter högdos cytostatikabehandling (HDC) och hematopoietisk stemcellstransplantation (HSCT). OM orsakar kliniska komplikationer samt negativa följder för patienten, som längre sjukhusvistelse, oral smärta, viktförlust och parenteral nutrition (PN).Syfte:Att undersöka om det föreligger skillnad i viktförändring och nutritionsstatus hos patienter som använder munsköljmedlet, Caphosol ® i tillägg till standardbehandling i jämförelse med standardbehandling vid behandling med HDC och HSCT.Metod:En randomiserad kontrollerad öppen studie där patienter > 16 år (n=40), behandlades med HDC, inför HSCT på Akademiska universitetssjukhuset, Uppsala. Patienterna randomiserades, 1:1, till oral standardbehandling och munsköljmedlet Caphosol® (EXP n=20) eller oral standardbehandling (KTR n=20). OM, oral smärta, viktförlust och dagar av PN registrerades och analyserades från baseline till 21 dagar efter avslutad HDC.Resultat:Caphosol ® hade ingen signifikant betydelse för viktförändringar mellan EXP- och KTR-grupperna. OM-smärta debuterade senare i EXP än i KTR-gruppen. KTR gruppen använde mer PN jämfört med EXP-gruppen.Konklusion:Caphosol ® hade obetydlig inverkan på förekomst, duration och svårighetsgrad av OM under HCT vid HSCT och därmed liten effekt på nutrition och vikt. Det förelåg ingen fördel att addera Caphosol ® till oral standardbehandling. / Background:Oral mucositis (OM) is a result of cytotoxic effects of high dose chemotherapy (HDCT) administered before hematopoietic stem cell transplantation (HSCT). It is a source of negative consequences for the patient, such as longer hospitalization, oral pain, weight loss, and use of parenteral nutrition (PN).Objective:To investigate whether there is differences in weight changes and nutritional status in patients receiving mouth rinse, Caphosol®, in addition to standard oral care (OC) compared to standard OC for HDCT and HSCT.Method:A randomized, controlled open study with patients > 16 years, treated with HDCT before HSCT at Akademiska University Hospital, Uppsala, Sweden. Patients randomized 1:1 to standard OC and Caphosol® (EXP, n=20) or standard OC (CTR n = 20). Oral pain, weight loss and days of PN was recorded and analysed from baseline to day 21 post HDCT.Result:Caphosol ® had no significant impact on weight changes between EXP and CTR groups. OM-pain peaked later in the EXP group than in CTR. No significance in weight change between settings. CTR group had higher use of PN compared to EXP.Conclusion:Caphosol® had little effect on frequency, duration and severity of OM and thereby little effect on nutrition and weight. There was no advantage to add Caphosol ® to standard OC.

Det största hotet mot våra vattenmiljöer idag är eutrofieringen - överskottet av näringsämnen orsakat av avlopp och jordbruk. För att motverka detta krävs mer kunskap kring uppträdandet av fosfor i jord och, mer specifikt, fosforsorptionskapaciteten i sand- och grusjordar. Särskilt intressant är detta då enskilda avlopp (som är en stor källa till fosforutsläpp i Sverige) är uppbyggda av infiltrationsbäddar bestående av sand- och grusjordar. Syftet med denna rapport har varit att bestämma fosforsorptionskapaciteten i olika sand- eller grusbaserade jordar. Undersökningen har genomförts med hjälp av skakförsök och verktyg såsom MS Excel och Visual MINTEQ, och resultaten modellerades utifrån Freundlichekvationen. Även kemisk analysutrustning såsom ICP och AutoAnalyzer har använts för att analysera elementkoncentrationer i jordproverna. Resultaten visar att det finns ett positivt linjär-logaritmiskt samband mellan mängden adsorberat P och mängden tillsatt P i proverna. Det visade sig att de undersökta jordarna i snitt kunde binda 0.56 mmol fosfor/kg jord, eller 26.01 g fosfor per m3 jord. Vidare konstaterades även att mängden adsorberat P korrelerar linjärt med mängden oxalatlösligt Al och Fe i jordprovet. För majoriteten av jordproverna som uppvisade ett pH-värde högre än 8, verkade utfällningar av kalciumfosfater öka mängden bunden P. Då svenska mineraljordar med låg halt humusämnen oftast har ett pH-värde på 5.2-5.4, kan det argumenteras för att Al- och Fe-(hydr)oxider är av större betydelse för lösligheten av P än förekomsten av kalcium. Vidare undersökningar skulle kunna genomföras för att öka förståelsen för hur närvaron av humusämnen och jorddjupet påverkar fosforsorptionen, samt dess pH-beroende. / The eutrophication of our seas, lakes, and rivers is one of today's biggest threats to the aquatic environment. To counteract this, more knowledge concerning the behavior of phosphorus in soils and, more specifically, the efficiency of phosphate removal in sand and gravel soils is, greatly needed. This is particularly the case as most private wastewater systems (a considerable source of phosphorus leakage in Sweden) are based on infiltration beds consisting of sand and/or gravel soils. The objective of this research has been to determine the phosphorus sorption capacity of different sand or gravel-based soils. The study has been carried out using batch experiments and tools such as MS Excel and Visual MINTEQ, and the results were modeled according to the Freundlich equation. Chemical analysis equipment such as an ICP and AutoAnalyzer were also used to determine element concentrations in the soil samples. The results show that there is a positive linear logarithmic relationship between the amount of sorbed P and the amount of added P to the sample. It was concluded that the analyzed soils on average bound 0.56 mmol P per kg soil, or alternatively, 26.01 g P per m3 soil. Furthermore, it was found that the amount of sorbed P correlated linearly with the amount of oxalate-extractable Al and Fe in the soil sample. For most of the samples with a pH exceeding 8, precipitation of calcium-phosphates appeared to increase the amount of sorbed P. Since most Swedish mineral soils with a low organic content have a pH of 5.2-5.4, it can be argued that Al- and Fe-(hydr)oxides play a larger role in the adsorption of phosphorus than precipitation of calcium-phosphates. Further testing should be carried out to determine the pH-dependency, influence of soil depth, and influence of organic compounds on the phosphorus sorption capacity in sand- and gravel soils.

The chemistry of a stream is the result of different transport routes of the precipitation and the processes it undergoes in the catchment area to the stream. The transport route can involve natural processes in the ground, called diffuse sources, or some more anthropogenic sources titled point sources. In the stream, this chemistry is affected by dilution and different sources and sinks of substances. From Hovgårdens waste facility, a point source situated in Tomtaåns water catchment (20 km NE of Uppsala), waste water is released in the nearby Hovgårdsbäcken stream, bringing various metals, salts and nutrient salts. This is then transported to Lissån stream and further on to Tomtaån stream. Before connecting to Lissån, Tomtaån flows through a rural landscape without known larger point sources. This project has two purposes, one is to investigate if substance concentrations in the water changes on its transport along Hovgårdsbäcken, Lissån and Tomtaån streams and why. The other is to determine whether the mass transport from Tomtaån stream is significant for the water chemistry compared to Lissån stream. This project is based on substance concentrations measured by Uppsala Vatten AB from 2009-2014 and the writers’ own measurements from spring of 2016. The substances concerned in this project are N-tot, P-tot, NH4+, PO43-, Fe, SO42-, NO3-. The samplings made by Uppsala Vatten AB does not include Tomtaån upstream the inflow from Lissån. To obtain the size of the mass transport of Tomtaån, modelled substance concentrations along with surface types from GIS have been used. A mass balance was then calculated. The reliability of these values are then discussed. The own measurements included discharge measurements and water sampling to carry out analysis of pH, alkalinity as well as anions Cl-, SO42- and NO3-. The results showed that for Fe, P-tot and PO43-, the values were peaking after the inflow of Lissån to Tomtaån, meaning that these ones come in higher values from Tomtaån than Hovgården. N-tot, NH4+ and SO42- decrease in concentration along the transport which indicates the opposite for Fe, P-tot and PO43-. The mass transport calculated with the modelled values indicates an absurd deficit, which brings the conclusion that these are not reliable. / Ett vattendrags kemi är ett resultat av nederbördens olika transportvägar och dess processer i avrinningsområdet. Transportvägen kan innefatta naturliga processer i mark, så kallade diffusa utsläpp, och mer antropogena källor som har en bestämd utsläppspunkt, vilka benämns som punktkällor. Väl i vattendraget påverkar utspädning, källor och sänkor ämnenas halter. Från Hovgårdens avfallsanläggning, en punktkälla som ligger i Tomtaåns avrinningsområde (2 mil nordost om Uppsala), rinner avfallsvatten ut i den närliggande Hovgårdsbäcken med en rad olika typer av metaller, salter och närsalter. Detta transporteras vidare till Lissån vars flöde går ihop med Tomtaån. Tomtaån rinner innan sammanflöde med Lissån genom ett jordbrukslandskap utan större kända punktkällor men där diffusa utsläppskällor kommer till uttryck. Projektet har två syften, det ena är att undersöka om ämneshalterna i vattnet på sin transport längsmed Hovgårdsbäcken, Lissån och Tomtaån förändras och varför. Det andra är att slå fast om masstransporten från Tomtaån är betydande för vattenkemin jämfört med Lissån. Till grund för projektet ligger ämneshalter tagna vid olika punkter av Uppsala Vatten AB år 2009-2014 respektive prover tagna av författarna våren 2016. Ämnen som ligger i fokus är; N-tot, P-tot, NH4+, PO43-, Fe, SO42-, NO3-. Uppsala Vattens provtagningar innefattar inte Tomtaån uppströms. För att få fram storleken på Tomtaåns masstransport, har istället schablonvärden och markanvändningsareor tagna ur GIS använts. Med dessa schablonvärden och de empiriskt uppmätta halterna från Uppsala Vatten har massbalansberäkningen sedan gjorts. Vi kommer föra en diskussion om denna metod var tillförlitlig eller ej. Av författarna mättes vattenföring och vattenprover togs, vilka analyserades för pH och alkalinitet såväl som anjonerna: Cl-, SO42- and NO3-. Resultatet visade att ämneshalterna för Fe, P-tot and PO43- var högst efter Lissåns inflöde med Tomtaån. Vilken betyder att vattenkemin påverkas mer av Tomtaån än Hovgården. Resterande ämnen minskar i halt längsmed transporten, Hovgården bidrar med högst ämneshalt och Tomtaån påverkar vattenkemin genom utspädning. Masstransporten beräknad med schablonvärden indikerar ett massivt orimligt underskott, bedömningen är att schablonhalter ej är tillförlitliga.