The aim of this work is to map the current development on the Prague cultural scene set in the industrial spaces, it captures in a comprehensive way some common tendencies in the atypical industrial environment. Although there are marginally mentioned various cultural activities, work particularly focuses on the frequent presentation of electronic dance music in abandoned buildings. The work describes the historical development of industrial heritage on the territory of Prague, what kind of cultural businesses in this environment are currently taking part, how do they differ and what do they depend on. After reading this thesis the reader gains insight into the trends currently prevailing on the Prague music scene out of the traditional club environment.

Vad är en plats?  Bär alla platser på själar som kan observeras, kännas och förstås eller kan en plats urarta till en “icke-plats”, där den inte är något annat än dess nyligen applicerade etikett? Gråzonen mellan plats och “icke-plats” blir vag när det finns oklarheter om vad platser är och hur de bör identifieras korrekt. Om det finns en brist på förståelse kring begreppet plats, hur kan vi då förvänta oss att utveckla dem på ett respektfullt och ansvarsfullt sätt?  I denna studie har två teorier med olika perspektiv gällande identifikation av en plats och urbant mellanrums identitet använts, detta för att förstå mellanrummet Stenhuggaregatan. Syftet med studien var att undersöka om ett fenomenologiskt och mer subjektivt perspektiv kan lyfta fram en djupare identitet, för ett mellanrum, som överskrider dess benämning som “icke-plats”. Syftet var även att förståelsen av platser ska kunna öka vid platsanalyser.  Detta gjordes genom en abduktiv process. Deltagande observationer och empati-skapandet till Stenhuggaregatan, genom antropomorfisering av föremål, var studiens huvudsakliga metoder. Analysen resulterade i att Stenhuggaregatans identitet definierades som dissonant. Konsekvensen av resultatet tyder på att de begrepp som teorierna förser är missvisande vid definition och identifikation av en plats. / What is a place? Do all places bare souls that can be observed, felt, and understood or can a place devolve into a “non-place” where it has become nothing more than its newly applied label? The grey area between place and “non-place” becomes vague when there are uncertainties concerning what places are and how to properly identify them. If there exists a lack of understanding around the notion of place how can we then expect to develop them in a respectful and responsible manner? In this study, two theories that provide two differing perspectives concerning the identification of a place and an urban gap’s identity are used to understand the gap Stenhuggaregatan. The purpose of the study is to investigate if a phenomenological and more subjective perspective can illuminate an urban gap’s deeper identity that exceeds its label as a “non-place”. The aim was also to aid in an increased understanding of places during a site analysis. This was done through an abductive process. Participant observations and the empathy creation to Stenhuggaregtan through the anthropomorphization of objects were the main methods of the study. The analysis results in Stenhuggaregatan identity being defined as dissonant. The consequence of the result indicates that the notions provided by the theories are misleading when defining and identifying a place.

This essay highlights the resonance that occurs between place, narrative, and storyteller. The study's object of knowledge is the phenomenon of genius loci and the oral storytelling tradition. Genius loci is the idea that a place has a spirit or aura that is created and effected by the actions and presence of humans. It is an intangible cultural heritage, rooted in the physical place. The subjects of study are the storytellers in The Land of Legends and their experiences of telling stories in culturally historic places. In the present study storytellers participated in focus groups and individual interviews to discuss and share their experiences. This essay argues that when the storytellers perform a local legend, on the site where the story is said to have taken place, it activates and becomes a part of the place genius loci. Storytelling has the ability to give people access to layers of cultural heritage that otherwise would remain hidden. The present study wants to show that oral storytelling and genius loci are important aspects of the intermediation, preservation, and development of our shared cultural heritage. This is a two years master’s thesis in Museum and Cultural Heritage Studies.

Städer som föränderliga och sinnebilder av det förflutna är utgångspunkter i denna studie där stadsomvandling och historiebruk i den postindustriella staden är i fokus. I skiftet mot ett postindustriellt samhälle sker en omställning som innebär att en ny stadsidentitet eftersöks och att nya former av tillväxt efterfrågas. Idén om den autentiska staden grundar sig i en förändrad syn på historia och ett ökat intresse för kulturarv. Baserat på de nya förutsättningar som råder för städer problematiserar arbetet innebörden av autenticitet och de rumsliga konsekvenser som tolkningen av autenticitet resulterar i. Sentida forskning visar på en förskjutning kring innebörden av autenticitet, som innebär att betydelsen snarare handlar om att skapa en upplevelse av ursprung istället för att anspela på det faktiska ursprunget. Med utgångspunkt i denna förändring studeras den betydelse som tillskrivs autenticitet i samband med bevarande- och förnyelseprocesser i staden Como, i norra Italien. I Como studeras betydelsen av autenticitet genom en kvalitativ innehållsanalys av visionära riktlinjer i kommunala plandokument och i projektet Fisionomie Lariane som drivs av en lokal arkitektorganisation. Semi-strukturerade intervjuer med verksamma politiker, planerare, arkitekter och forskare används för att fördjupa perspektivet på Comos utveckling och de olika föreställningar som finns i relation till stadens förflutna och utveckling. I analysen påvisas diskursiva rekonstruktioner av historia och ursprung på olika geografiska nivåer, på en provinsiell nivå till en platsspecifik nivå. Historia får en stor betydelse och en fundamental roll i stadsomvandling där historiska rekonstruktioner används i syfte att motivera utveckling och generera tillväxt. Den industriella identiteten som Como har haft sedan 1600-talet är viktig på en provinsiell nivå och används som ett legitimt skäl till att staden har utvecklingspotential. På en stadsnivå exkluderas dock dessa miljöer, på grund av att de anses bidra till en diskontinuitet med den historiska stadskärnan. Den autentiska staden framställs som eftersträvansvärd vilket speglas i den tyngd som den historiska stadskärnan får i framtida utveckling. Den betydelse som tillskrivs autenticitet påvisas i strävan som finns att upprätta en historisk kontinuitet, där den historiska stadskärnan blir en referenspunkt för den stadsomvandling som sker i Como. Detta kan även ses som ett sätt för staden att skapa en ny ”image” som riktas mot turistnäringen, vilken pekas ut som stadens framtida näring. I samband med stadsutveckling blir upplevelse av autenticitet en dominerande idé. Studien i Como visar på hur betydelsen av autenticitet förankras i historiska bebyggelsemönster som uppfattas vara ”äkta” och ”ursprungliga”. Föreställningar om autenticitet påvisas även i diskurser där ett hierarkiskt förhållningssätt upprättas angående kulturvärden i centrum och periferi. Fysiska rekonstruktioner av ”autentiska miljöer” sker genom omgestaltning av stadens offentliga platser. Nya element adderas som representerar en symbolisk form av autenticitet. Symboliken uttrycks genom materialitet och rumslighet som anspelar på det förflutna och en slags äkthet. Detta bekräftar att autenticitet i det postindustriella samhället bedöms utifrån upplevelser av platser och föreställningar om historia. I studien framkommer autenticitetsbegreppets komplexa innebörd och hur tolkningen ständigt förändras och får en ny mening beroende på samhällskontext. Nyckelord: Autenticitet, platsidentitet, historiebruk, genius loci, kulturarv, stadsomvandling, stadsförnyelse, den postindustriella staden.

Le « génie » est une notion courante de l’histoire de l’art dont la définition paraît a priori trouble et subjective. La première moitié du XIXe siècle représente un tournant dans son histoire sémantique : de faculté, le génie devient essence de l’artiste remarquable. Le XVIIIe siècle avait démontré le génie de certains hommes ; le romantisme invente les hommes de génie, une incarnation du concept. Cette thèse analyse l’évolution du langage iconographique visant à rendre compte du génie artistique sous le regard des théories contemporaines émises par la philosophie, les sciences de l’anatomie ou la médecine aliéniste. Le principal enjeu est donc la démonstration, dans les beaux-arts en France, d’un glissement iconographique de la représentation des actions d’un homme comme preuves de son génie vers la figuration des codes physiques ou moraux du génie artistique. Par l’analyse des mythes et des signes utilisés par les artistes, les biographes et les critiques pour rendre compte du génie, il sera permis de révéler les codes visuels susceptibles d’ériger en vérité reconnaissable une appréciation subjective, ainsi que des modèles artistiques comme civiques pour l’art français. / The “genius” is a frequent notion of art history. Its definition can yet appear blurry and subjective. The first half of 19th century represents a decisive turn in its semantic background: from an ability, the genius becomes an essential quality of the artist. When 18th century established the genius of some glorious men; romanticism invented the idea of “men of genius” as incarnations of the concepts. The present thesis emphasizes the evolution of the iconographic language reflecting the artistic genius according to the current philosophical, anatomical or psychiatric theories. Therefore, the main purpose of this study is to demonstrate the iconographic shift, in fine arts, from the representation of a man’s actions as evidences of his genius to the definition of physical or moral codes to detect the artistic genius. Thanks to the analysis of myths and signs used by artists, biographers and critics around the notion of genius, we manage to recognize the visual rules susceptible to erect as a material recognizable truth what is more likely to be seen as a subjective appreciation, as well as artistic or civic patterns for French Art.

À partir du récit autobiographique de Dave Eggers, A Heartbreaking Work of Staggering Genius, notre mémoire entend éclaircir les rapports entre métafiction, écritures de soi et traumatisme. Ce récit publié en 2000 raconte comment, à l'âge de vingt-et-un ans, l'auteur a perdu ses parents, décédés tous deux du cancer à quelques semaines d'intervalle à peine, et relate son expérience de gardien légal de son jeune frère de huit ans. Nous verrons, à l'aide des théories de Patricia Waugh et de Linda Hutcheon, qu'Eggers fait un usage paradoxal de l'autoréférentialité littéraire : si les interventions métafictionnelles au sein de la narration remettent en doute la teneur référentielle de son récit, celles-ci, étrangement, sont conçues de façon à en renforcer la crédibilité. Les écrits de soi entretiennent également certains paradoxes; l'autobiographie, selon Lejeune, ne se définit pas par un rapport de ressemblance à son objet. Au contraire, les inexactitudes du récit constituent la voix autobiographique, c'est-à-dire l'expression personnelle de la vérité subjective de l'auteur; cette voix, qu'investissent entre autres les autofictionnistes se situant dans la lignée de Serge Doubrovsky, est en définitive ce que l'autobiographie offre de plus précieux à la lecture. Le témoignage s'occupe également de la question de la transmission de la vérité. Le témoin, selon Jacques Derrida, se voit dans l'obligation de donner en lieu de son récit une explication de son incapacité à se dire. Mais la transmission n'est pas qu'une question métatextuelle; en effet, comme le souligne Nancy K. Miller, le décès parental implique des questions d'héritage familial. La problématique de la passation ou du rejet de cet héritage constitue généralement le propos du récit de l'orphelin; celui-ci devient un dialogue avec les parents continué par-delà la mort, une consignation à la mémoire de leur apport à sa personnalité en même temps qu'une affirmation de son autonomie. En définitive, si Eggers exploite systématiquement ces caractéristiques de la métafiction et des écritures de soi qui sont propices à nourrir des dynamiques paradoxales, cette obsession prend ultimement racine dans le traumatisme tel que le conçoit la théorie psychanalytique. Eggers écrit à partir d'un incident traumatique, un événement violent et inattendu auquel la conscience n'était pas préparée et qui, selon Freud, la pousse à mettre en œuvre une compulsion de répétition par laquelle la victime se replonge perpétuellement dans des réitérations de l'événement initial afin de comprendre ce qui en est demeuré incompris. Mais le traumatisme ne peut être reproduit que dans sa nature inattendue, qui le définit; la victime n'apprend donc autre chose que l'existence de cette incompréhension même. C'est cette dynamique circulaire propre à l'événement traumatique qui détermine, selon notre analyse, l'usage paradoxal que fait Eggers des procédés littéraires principaux de son récit. ______________________________________________________________________________ MOTS-CLÉS DE L’AUTEUR : Eggers Dave, A Heartbreaking Work of Staggering Genius, Littérature américaine, Métafiction, Postmodernisme, Autobiographie, Autofiction, Témoignage, Traumatisme, Deuil, Référentialité.

<p>This dissertation examines the use of personae, the rhetorical artifices by which an author creates different voices, in John Gower's Confessio Amantis. I argue that the Confessio attempts to expose how discourses of sexual desire alienate subjects from their proper place in the political world, and produce artificial personae that only appear socially engaged. The first three chapters consider the creation of the personae in the context of medieval Aristotelian political thought and the Roman de la Rose tradition. The last three chapters examine the extended discourse of Gower's primary personae in the Confessio Amantis, drawing upon Gower's other works and the history of Gower criticism.</p> / Dissertation

Thèse de doctorat : ETUDES GERMANIQUES : Metz : 1995. / 1995METZ008L. 100 ref.

This dissertation studies understandings, definitions and uses of truth in autobiography, looking specifically at Jean-Jacques Rousseau's Confessions and Dave Eggers' A Heartbreaking Work of Staggering Genius. In order for a text to be considered an autobiography some concept of truthfulness is necessary; however, truth is not always objective and verifiable. Concepts of absolute truth, factual truth, personal truth and essential truth impede a simple understanding of the notion of truth. Furthermore, different circumstances and contexts may affect our understanding and application of concepts of truth. In his autobiography Rousseau claims he will tell the truth as best he can while Eggers states that part of his work is exaggerated or fabricated. Nevertheless, both are classified as autobiographical accounts, thus implicitly claiming that they are representing truths. As some concept of truth is necessary in order for a text to be considered autobiographical, readers' expectations of autobiography will include an expectation of how concepts of truth will be deployed. While readers may accept inadvertent inaccuracies due to faulty memory, deliberate misinformation will not be accepted. Readers expect that the information and events chronicled in the autobiography will be those that best depict the person of the autobiographer. In my dissertation I will look at how Rousseau and Eggers deploy the truth of themselves and their experiences and how this deployment of truth seeks to direct the readers' response to the texts. / Thesis (M.A.)-University of KwaZulu-Natal, Durban, 2008.

Thesis (Ph. D.)--University of Notre Dame, 2006. / Thesis directed by Karl Ameriks for the Department of Philosophy. "July 2006." Includes bibliographical references (leaves 237-245).