Idag bor ungefär hälften av Sveriges befolkning inom 1 mils radie från kusten, vilket innebär att en stor del av vår bebyggelse ligger inom riskområde för havsvattennivåhöjningen. Det är av stor vikt att samhället angriper detta problem och tar det på största allvar, både på nationell, regional och på lokal nivå. Jag har i denna uppsats haft som avsikt att undersöka hur strategierna i kommunerna ser ut för bebyggelse, såväl den befintliga som den framtida, samt vilka svårigheter och konflikter de kan ställas inför. Jag har gjort en fallstudie av Malmö, Vellinge och Trelleborgs kommun, där jag granskat de styrdokument som tagits fram som berör havsnivåhöjningen. Intervjuer med ansvariga på stadsbyggnadsavdelningarna har gjorts, där frågor ställts om hur kommunernas strategier ser ut och hur samarbetet med myndigheterna fungerar. Samtliga kommuner i undersökningen fortsätter med exploatering i riskområde och tar med i sina beräkningar att skydd skall uppföras längs kusten som omger de tätbebyggda områdena. För de mer glesbebyggda orterna, med övervägande del småhusbebyggelse, är risken stor att dessa hamnar utanför kommunens skyddsåtgärder och får därmed själv ansvara för att skydda sin fastighet. Kommunerna har inget svar på hur de skyddsåtgärder som de planerar för, ska finansieras utan förväntar sig att staten ska ta ansvar för denna framtida problematik.I kommunerna råder en viss motsägelsefullhet gällande hur nybyggnation ska hanteras. De egna framtagna styrdokumentens riktlinjer frångås, som jag uppfattar det, delvis beror på osäkerheten inför hur den framtida havsnivåhöjningen kommer utveckla sig i kombination med att efterfrågan är stor på bostäder i attraktiva kustnära lägen.

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur de skånska kustkommunerna planerar för de kustnära områdena. Undersökningen utgår ifrån framtida exploateringar och fritidshus, erosionsrisker och havsnivåhöjningar samt länsstyrelsens rekommendationer. För att genomföra undersökningen har studien baserats på kommunernas översiktsplaner. Resultatet påvisar att kommunerna försöker förhålla sig till miljöbalkens riksintresse rörande kustzonen i största utsträckning som möjligt, dock visade det sig att några kommuner hade planeringar som inte var helt samstämmig med riksintressets villkor. Samtidigt så hänvisade kommunerna till att exploateringarna inte skulle skada kustens värde. Kommunerna menar på att fritidshusområden inte ska byggas inom kustområdet, dock finns det kommuner som planerar in sådana områden. Samtliga kommuner är överrens om att exploateringar ska ske i anslutning till befintliga tätorter och oexploaterade områden ska låtas bli. När det gäller erosionsrisker och havsnivåhöjningar visade resultatet på att det finns tre grupper som kommunerna kunde delas in i: Kommuner med planering, kommuner som hänvisar till att planer är på väg och sedan kommuner som inte nämner något om riskerna i sin översiktsplan. Indelningen påvisade att det var få kommuner som hade klara planer på hur dessa risker skulle förebyggas. Dock var det många kommuner, ca 60 %, som hänvisade till att de ska planera för dessa risker i kommande översiktsplan. Slutligen förhöll sig kommunerna ganska väl till länsstyrelsens rekommendationer.  Det finns naturligtvis undantag, då kommunerna ansåg att området kan vara till något annat än vad länsstyrelsen rekommenderade. Men i huvuddrag var kommunernas översiktsplaner någorlunda sammanstämmig med länsstyrelsens råd.

I takt med att klimatförändringarnas effekter ökar, ökar även behovet av klimatanpassning av den fysiska miljön. Trots behovet av klimatanpassning råder det tveksamheter kring hur proaktiva de svenska kommunerna är gällande deras klimatanpassningsarbeten, där det finns nationell information och reglering som uppmanar kommunerna att genomföra klimatanpassningsarbeten. Det råder även tveksamheter inom forskningsläget kring hur planerarna förhåller sig till klimatanpassning inom sitt yrkesutövande. Sammantaget blir det relevant att undersöka hur kommunerna resonerar kring och planerar för klimatanpassning.   Studien pekar mot att de svenska kommunala klimatanpassningsstrategierna utformas med målet att kunna skydda den befintliga byggda miljön, men att kommunerna även prioriterar skapandet av naturmiljöer som upplevs som estetiskt tilltalande och attraktiva. Det orsakar en konflikt med den statliga ledningen som prioriterar skydd av naturmiljöerna, och därmed strategier som reträtt, till en högre grad än kommunerna. Där den nationella styrningen kan ha lett till att kommunerna agerar för att motverka klimatförändringarnas effekter, men kommunerna väljer andra strategier och policys än de som i princip prioriteras från statligt håll.