Syfte: Att belysa kommunal omvårdnadspersonals upplevelser av samarbetet med sjuksköterskan/distriktssköterskan efter införandet av kommunal hemsjukvård. Bakgrund: Ansvaret för hemsjukvård överfördes från ett landsting i norra Sverige till kommunal nivå 2013. En stor förändring är sjuksköterskans/distriktssköterskans sätt att arbeta i närmare kontakt med omvårdnadspersonalen efter att ansvaret för hemsjukvården övertogs i kommunal regi. Design: Kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer. Deltagare: Personal från kommunal hemtjänst och personlig assistans som varit yrkesverksam minst sex månader innan övergången. Metod: Intervjuer (n=14) som spelades in och skrevs ut under hösten 2015 och tolkades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Två huvudkategorier framkom ur analysen; Ett gott samarbete är utvecklande som innefattade en förbättrad tillgänglighet till distriktssköterskan och en förbättrad kommunikation samtidigt som det medförde en stärkt självkänsla för deltagarna. Hinder för ett gott samarbete innefattade otydlighet i ansvarsfördelning och organisatoriska strukturer som försvårade ett effektivt samarbete. Dessa två kategorier innebar Deltagarnas upplevelser av samarbetet med sjuksköterskan/distriktssköterskan inom den nya organisationen visar att övergången har medfört förbättringar för omvårdnadspersonalen samtidigt som det finns faktorer inom organisationen som försvårar samarbetet. Slutsats: Resultatet visar att de flesta deltagarna upplever förbättrat samarbete med sjuksköterskor/distriktssköterskor efter att kommunen tog över ansvaret för hemsjukvården, vilket på sikt kan förbättra vårdkvaliteten. En förklaring till detta kan vara att det under landstingets regi inte fanns något egentligt samarbete att tala om då det handlade om samverkan. / Aim: To illuminate home care worker’s experiences of the cooperation with the nurses/district nurses after the implementation of municipal health care. Background: The responsibility for home health care was transferred in 2013 to a municipality in northern Sweden. A major change is that the municipal nurses/district nurses cooperate with home care workers on a tighter level. Design: A qualitative interview study based on a semi-constructed questionnaire. Participants: The participants were home care workers or personal assistants that had worked at least six months prior to the transition. Method: Tape recorded interviews (n=14) were transcribed and analyzed with content analysis. Results: Two main categories emerged; Benefits of Improved Cooperation that consisted of an improved accessibility of the district nurses and improved forms of communication as well as an increase of self-esteem. Factors Preventing cooperation consisted of unclear responsibility and organizational structures preventing effective team work. The participant’s experiences of cooperation with the municipal nurses/district nurses show improvements. The new municipal organization do have flaws that inhibit effective team work. Conclusion: The findings show that most participants experienced improved cooperation with nurses/district nurses after the transfer of home healthcare to the municipal, a fact that on a long-term perspective may improve the quality of care. One explanation to this improvement can be by the fact that cooperation was next to nonexistent before the transition and where likely just a form of liason.

The aim of this study was to describe district nurses’/nurses’ reflections of providing nursing to patients and support to families receiving palliative care within home care. The study had a qualitative approach with a descriptive design. Data were collected using semi-structured interview questions and analyzed using qualitative content analysis.The overarching theme that emerged was: The valuable but limited time on the last trip and consisted of the two main categories: To overcome barriers to providing good care and See opportunities to create good nursing care. Factors that precluded that good nursing could be provided was when district nurses/nurses experienced resistance from patient or relatives, when language difficulties arose or when family relationships were disturbed. The participants described furthermore that good nursing could not be given when families did not accept support offered from district nurses/nurses in order to strengthen the families capacity to manage their situation or in cases when patients had no close relatives as caregivers who could participate in and facilitate care. Conditions to provide good care was experienced when patients were receptive to care and understood their situation, and when district nurses/nurses were able to get a good start with time to get to know the patient. The basis for being able to provide good care consisted of relatives´ willingness to participate in the care of the patient as well as of the nurses’ feeling secure in their role as a result of their long experience. Palliative care in the home is a complex area and is affected by individual circumstances of patients, relatives and the district nurse/nurse as well as structural work-related conditions. To provide good palliative care is one of the greatest challenges for district nurses/nurses in palliative home care.

Bakgrund: Upplevelsen av otillräcklighet är ett vanligt förekommande fenomen hos sjuksköterskor. Att uppleva otillräcklighet kan leda till försämrad hälsa hos sjuksköterskan och därmed också risk för negativa effekter på vårdens kvalité. Mår sjuksköterskan bra, finns också förutsättningar att ge en god vård. Att undersöka hur sjuksköterskor i kommunal hemsjukvård uppfattar och erfar otillräcklighet och dess effekter blev därför viktigt att studera för att erhålla ökad förståelse. I dag finns inga studier som specifikt undersöker detta i kommunal hemsjukvård, därmed kan studien tillföra ny kunskap. Syfte: Att beskriva hur sjuksköterskor i kommunal hemsjukvård uppfattar och erfar otillräcklighet och dess effekter. Metod: Studien har en kvalitativ induktiv ansats med fokusgruppintervjuer som datainsamlingsmetod. Materialet har analyserats med hjälp av kvalitativ manifest innehållsanalys (Graneheim & Lundman, 2004). Resultat: I resultatet framkommer fyra kategorier ”Individuella faktorer”, ”Organisatoriska faktorer”, ”Hur otillräcklighet hanteras” samt ”Effekter”. Deltagarna har uppfattningar om att individens personligheten och kompetens spelar en avgörande roll för hur otillräcklighet upplevs och hanteras. Organisatoriska faktorer är en bidragande orsak till otillräcklighet. Resurser, direktiv , mål, samarbete samt andras förväntningar och krav är viktigt. Upplevelsen av otillräcklighet hanteras på flera sätt. Upplevelsen av otillräcklighet har främst negativa effekter. Slutsats: Otillräcklighet förekommer hos sjuksköterskor som arbetar med kommunalt driven hemsjukvård. Den orsakas till viss del av organisatoriska brister, men är också beroende på viken personlighet sjuksöterskan har och hur hen är förmögen att hantera uppkomna stressorer. Förekomsten av stöd, både från kollegor och ledning, är viktiga komponenter för att minska otillräckligheten.

Titel: ”Det är bara ett tillstånd där du ser att någon mår väldigt dåligt” – Kommunsjuksköterskors upplevelse och uppfattning av vård av äldre med psykisk ohälsa. Bakgrund: Allt fler äldre drabbas av psykisk ohälsa och orsaken kan vara allt från somatisk sjukdom till existentiella aspekter. Studier visar att somatiska besvär oftast sätts i fokus vilket gör att psykisk ohälsa lätt kommer i skymundan. Kommunsjuksköterskan besitter en viktig position i vårdkedjan eftersom hen träffar många äldre med psykisk ohälsa i hemmet eller på särskilt boende. Kommunsköterskan är den som gör första bedömning av den äldres hälsa inom den kommunala vården. Bedömningen kräver kunskap och kompetens för att kunna se helheten hos vårdtagaren dvs både kroppsliga och psykiska besvär. Syfte: Syftet med studien var att belysa faktorer som påverkar kommunsjuksköterskors uppfattning om vård av äldre med psykisk ohälsa. Metod: Studien är gjord utifrån en kvalitativ ansats. Semistrukturerade intervjuer med sju kommunsjuksköterskor genomfördes som analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Kommunsjuksköterskorna uppfattar psykisk ohälsa hos äldre som ett av de svåraste områdena inom hemsjukvården. Många av dem uttryckte att de helst inte vill arbeta med denna patientkategori. Kommunsjuksköterskorna ansåg att de har stort ansvar i vården av dessa patienter utan att ha kunskap om psykisk ohälsa. De upplevde att tiden inte räckte till att se den äldres psykiska ohälsa. Detta gjorde att hälsofrämjande och relationsskapande arbete inte prioriterades och den äldre blev lidande. Slutsats: Studien visar att kommunsjuksköterskorna uppfattar att deras kunskap om psykisk ohälsa är bristfällig pga. brist på utbildning i psykisk ohälsa. Bristfällig kunskap gör att sjuksköterskor inte anser sig kunna ge bra vård till personer med psykisk ohälsa och därför vill de inte arbeta med denna patientgrupp. Därför behövs en kunskaps- och kompetenshöjning hos sjuksköterskorna för att ge ökad medvetenhet, förståelse och trygghet i arbetet med de äldre.

Bakgrund: Behovet av medicindelegeringar är stort inom den kommunala hemsjukvården. Syfte: Att beskriva distriktssköterskors erfarenheter av medicindelegering till undersköterskor i kommunal hemsjukvård. Metod: Datamaterial inhämtades med intervjuer och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Två teman och sju kategorier framkom. Det första temat var ”Organisatoriska faktorer bidrar till upplevelse av stress kopplat till ansvar för delegeringar”. Detta tema var kopplat till följande kategorier: Hemsjukvårdens struktur kring medicindelegeringen; Medicindelegeringens påverkan på omvårdnadsarbetet; Svårigheter vid medicinhantering; och Åtgärdskunskap. Det andra temat var ”Distriktssköterskan upplever stress och ansvar gentemot delegeringsmottagaren”. Temat var kopplat till följande kategorier: Kännedom om omvårdnadspersonalens kompetens; Informell kompetens; och Uppfattningar om lagar. Konklusion: Distriktssköterskorna utfärdar medicindelegering som en förutsättning för en fungerande organisation. Delegeringar innebär en upplevelse av stress för distriktssköterskor, där brist på distriktssköterskor och behov av omvårdnadspersonal också innebär bristande följsamhet till delegeringslagar och föreskrifter. Behov av kompetens och utbildning till omvårdnadspersonal, leder till att det krävs en bättre kompetensförsörjning för att säkerställa god patientsäkerhet.

No description available.

No description available.

För att möta ett växande vårdbehov har hemsjukvården utvecklats till en alltmer komplex verksamhet. I takt med ett allt bredare sjukdomspanorama i patientens hem ställs högre krav på vårdpersonalen inom hemsjukvården. Distriktssköterskan har ett helhetsansvar i hemsjukvården att leda vården så att den blir god och säker. För att underlätta arbetsbördan kan distriktssköterskan delegera läkemedelshantering till omvårdnadspersonal, vilket är en förutsättning för att vården skall fungera. Syftet med studien är att belysa distriktssköterskans upplevelse av läkemedelsdelegering i kommunal hemsjukvård. Metoden är kvalitativ, med en kvalitativ innehållsanalys där sju distriktssköterskor i hemsjukvården intervjuats. I studiens resultat framträdde två kategorier som speglade varandras motsatser. Distriktssköterskorna upplevde ett tudelat helhetsansvar vid läkemedelsdelegering. Ett som dominerades av trygghet där omvårdnadspersonalen hade goda kunskaper och samarbetet fungerade bra. Tid och utrymme för ansvarsrollen möjliggjordes och rätten att avböja en delegering fanns när den inte var förenlig med god vård. Den andra delen av helhetsansvaret upplevdes som otrygg med bristande kunskap hos omvårdnadspersonalen och bristfälligt samarbete mellan professionerna. Då fanns en känsla av oro för misstag och upplevelsen av att delegering av läkemedel numera var en förutsättning för att kommunal hemsjukvård skulle fungera. I diskussionen lyfts distriktssköterskans upplevelse av det helhetsansvar hon har för att bedriva en god och säker vård vid läkemedelsdelegering till omvårdnadspersonal. Likaså hur vården påverkas när distriktssköterskan tvingas delegera läkemedel i en allt högre utsträckning. Läkemedelsdelegering har gått från att vara en möjlighet för patienten att träffa färre vårdare till det vanligaste arbetssättet i kommunal hemsjukvård.

No description available.

Abstact Introduktion: Beslut om 0-HLR kan tas av ansvarig läkare gällande patienter som inte bedöms ha förutsättningar att återfå spontan cirkulation och andningsfunktion vid ett hjärtstopp. Dessa beslut har visat sig utgöra grund för oenighet och osäkerhet hos vårdpersonal, anhöriga och patienter på sjukhus. Dock saknas forskning gällande distriktssköterskors och sjuksköterskors upplevelser av 0-HLR i hemsjukvård.. Syfte: Syftet var att undersöka distriktssköterskors och sjuksköterskors upplevelser av 0-HLR i hemsjukvård samt att identifiera förbättringsåtgärder. Metod: Kvalitativ intervjudesign med beskrivande karaktär utgjorde metoden där elva informanter från ett län i Mellansverige ingick. Data analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Av resultatet framkom att det saknas tydliga rutiner för hur 0-HLR ska diskuteras och beslutas om i hemsjukvård. Personliga egenskaper hos vårdpersonal, patient och anhöriga styrde huruvida 0-HLR diskuterades eller ej. Man arbetade med 0-HLR i hemsjukvård fast på ett outtalat sätt och patienter visste inte alltid vad begreppet innebar. Behov att utveckla information och rutiner angående 0-HLR förelåg eftersom det rådde osäkerhet när akuta situationer uppstod.  Konklusion: Det framkom att 0-HLR är ett ämne som behöver lyftas för att undvika osäkerhet och otrygghet hos patienter, anhöriga och vårdpersonal gällande multisjuka patienter. Information, kunskapsuppdatering och rutiner behöver ses över och utformas för att bättre kunna följa med i utvecklingen av den personcentrerade vården.