Immateriella tillgångar har traditionellt värderats till anskaffningsvärde i de nordiska länderna. Genom implementeringen av IFRS är det nu möjligt att värdera de immateriella tillgångarna enligt omvärderingsmetoden. Trots möjligheten är det få bolag som har omvärderat sina immateriella tillgångar, något som eventuellt skulle kunna förklaras av försiktighetsprincipen. Problemformuleringen lyder: ”Skiljer sig attityden till omvärderingsmetoden mellan stora traditionella bolag noterade på Large Cap och små tillväxt bolag noterade på First North samt kan det hänföras till bolagens redovisningsprincip?” För att besvara problemformuleringen har stora traditionella bolag noterade på Large Cap jämförts med små tillväxtbolag som är noterade på First North. Den ekonomiskt ansvarige på respektive bolag har kontaktats via E-mail för att svara på om de har värderat de immateriella tillgångarna till anskaffningvärde och varför. Svaren är kopplade till försiktighetsprincipen eller matchningsprincipen. Bolagen på Large Cap måste följa IFRS medan det är valfritt för bolagen på First North. Resultatet visar att endast 1 % av bolagen på Large Cap och 3 % av bolagen på First North har omvärderat sina immateriella tillgångar enligt omvärderingsmetoden. 50 % av bolagen på First North som ännu inte omfattas av IFRS vill omvärdera sina immateriella tillgångar. Det kan kopplas till matchningsprincipen, medan svaren från bolagen på Large Cap kan kopplas till försiktighetsprincipen. Slutsatsen blir att de små tillväxtbolagen noterade på First North är mer styrda av matcningsprincipen och har en mer positiv inställning till omvärderingsmetoden.

No description available.

Abstract Artists – the invisible assets; a qualitative study about the view on music rights and artist brands as intangible assets within music companies. This paper is a study of what view representatives from Swedish music companies have on activating music rights and artist brands as intangible assets. Throughout the paper, a discussion is held regarding what the representatives think about activating these intangible assets. From this, we have identified and analyzed possible pros and cons to such activation. Our interest to this question was brought to us when we realized that most music companies in Sweden have intangible assets without activating them. This is, even though these are their main source of income. To examine this question we have carried out a qualitative study with an abductive research approach. Our primary data has been collected through personal interviews and secondary data has been collected through scientific articles, literature and annual reports from music companies. The study resulted in personal views regarding intangible assets of three representatives from music companies. Also, the view of a chartered accountant was collected. Central aspects of their views have been analyzed with background in account theory relevant to us, such as accounting principles, account characteristics and users of annual reports. Lastly, as a respond to our aim, a discussion is held concerning if and what pros and cons there are to activating music rights and artist brands as intangible assets. One of our findings is that the conditions for Swedish music companies to activate intangible assets could be better. Also, the conditions for valuation of music rights and artist brands need to be improved. If the relevance in the balance sheets of the music companies is to be kept, these companies need to be given the possibility to re-examine the value of music rights and artist brands annually.  This is a requirement if the annual reports are to live up to the claim of true and fair view.

Denna kvantitativa studie undersöker i vilken utsträckning svenska börsnoterade företag följer upplysningskraven om immateriella tillgångar fastställda av IAS 38. Dessutom analyseras sambanden mellan omfattningen av upplysningar och sju företagsspecifika faktorer som enligt tidigare forskning driver omfattningen av upplysningar. Upplysningar betraktas som ett sätt för företag att minska informationsasymmetrin som uppstår när kapitalmarknaden inte har relevant och fullständig information om vad beloppen i de finansiella rapporterna baseras på. Sambanden mellan variablerna analyserades med hjälp av regressionsanalys där omfattningen av upplysningar om immateriella tillgångar var den beroende variabeln och de sju företagsspecifika faktorerna var de oberoende variablerna. Resultaten visade att företagen i genomsnitt har hög nivå av standardefterlevnad och dessutom har utvecklat sin externa redovisning sedan införandet av IFRS. Vidare visade studien att företag som har stor andel goodwill och företag som nyligen har skaffat immateriella tillgångar är benägna att lämna mer upplysningar.

Bakgrund och problemdiskussion: De allsvenska klubbarna har i dagsläget möjlighet att redovisa sina externa spelarförvärv på två olika sätt. Antingen genom att kostnadsföra dem direkt i resultaträkningen eller genom att aktivera dem som en immateriell tillgång i balansräkningen. Valet av metod kan ge ekonomiska konsekvenser och jämförbarheten mellan klubbarnas årsredovisningar kan påverkas. Syfte: Syftet med uppsatsen är att undersöka vilka motiv som spelar in när klubbarna väljer metod för redovisning av sina spelarförvärv. Metod: Uppsatsen bygger på ett kvalitativt tillvägagångssätt. Vi har använt oss av primärdata i form av intervjuer med allsvenska klubbar samt Svenska Fotbollsförbundet och sekundärdata i form av klubbarnas årsredovisningar. Resultat: Klubbarna har olika motiv till sina val. Flera av klubbarna som aktiverar framförde att de valt att aktivera för att det ger en mer rättvisande bild genom att kostnaden fördelas över nyttjandeperioden. Ett motiv som framfördes för att inte använda aktivering var att det är förenat med framtida osäkerhet. En annan faktor som angetts ha påverkat valet av metod var förhållandet mellan klubben och dess riskkapitalbolag. Klubbarna har inte angett att de har valt metod med hänsyn till att uppfylla elitlicensens krav på positivt eget kapital. Enligt SvFF finns det två metoder att redovisa spelarförvärv för att det vid elitlicensens införande fanns ett önskemål från klubbarna att behålla båda metoderna för att kunna redovisa spelarförvärven på det sätt som bäst passar dem för att ge en rättvisande bild av det ekonomiska läget.

Syfte: Tidigare forskning har visat att det råder en problematik kring värderingen av immateriella tillgångar. Problematiken grundar sig i att det inte finns en vedertagen metod att förlita värderingen på, samt att postens komplexa identitet medför att värderingen i en viss utsträckning behöver baseras på tolkningar. Ur detta väcktes ett intresse för att se om kontextuella faktorer kan påverka värderingen av immateriella tillgångar. Studiens syfte formulerades därför på följande sätt: Syftet är att öka förståelsen för vilka kontextuella faktorer som kan påverka redovisningsproducenters värdering av immateriella tillgångar. Metod: Den kvalitativa studien har antagit ett hermeneutiskt perspektiv med en induktiv utgångspunkt. Den teoretiska referensramen baseras på tidigare forskning inom området och det empiriska resultatet har samlats in genom tio semistrukturerade intervjuer med revisorer. Det empiriska materialet har tematiserats genom att tillämpa analysformen tematisk analys, funna teman har därefter speglat strukturen i studiens olika delar. Studiens analys, som baserades på en jämförelse mellan den teoretiska referensramen och det empiriska materialet, mynnade ut i studiens teoretiska och praktiska bidrag. Resultat & slutsats: Studiens resultat visar att samhällsnormer, kulturen samt institutionaliseringens formella krav, utbildningar och arbete kan påverka revisorers värdering av immateriella tillgångar. Studiens resultat visade dock att rädslor och osäkerheter inte påverkar i lika hög utsträckning som de andra kontextuella faktorerna. Examensarbetets bidrag: Studiens bidrag kan delas upp i en teoretisk del och en praktisk del. Det teoretiska bidraget visar att samtliga studerade kontextuella faktorer kan påverka revisorers värdering av immateriella tillgångar. Det praktiska bidraget visar att revisorer trots sin objektiva och oberoende roll bör vara medveten om att de kan påverkas av yttre kontextuella faktorer, både på ett positivt och negativt sätt. Revisorerna bör även vara medveten om att när värderingen av immateriella tillgångar är komplex så har de kontextuella faktorerna en större möjlighet att påverka deras värdering. Förslag till fortsatt forskning: Att intervjua fler revisorer skulle medföra att det lättare går att belysa påverkansmöjligheter ifrån fler synvinklar. Vårt bidrag visade att kontextuella faktorer kan påverka värderingen men genom ett bredare empiriskt material skulle det även kunna gå att se hur de kontextuella faktorerna påverkar värderingen av immateriella tillgångar.

Världsekonomin har de senaste decennierna förändrats till att bli mer kunskapsbaserad. Denna förändring kan illustreras av att företagens tillgångar har gått från att vara 80% materiella till att bli 80% immateriella. De immateriella tillgångarna är omdebatterade av flera olika aktörer i samhället, framför allt för att dem är svåra att värdera. Tidigare forskning visar att revisorer upplever de immateriella tillgångarna som svåra att revidera eftersom revisionsrisken är hög, vilket tar sig i uttryck genom högre revisorsarvoden. Detta skapar problem för fler aktörer än revisorerna. Regelverken implicerar att användare av de finansiella rapporterna behöver ha viss mängd kunskap för att kunna tillskansa sig informationen i årsredovisningar. Detta skapar potentiella risker vid ekonomiska beslut när svåra redovisningsposter ska värderas subjektivt.  Studiens problembakgrund mynnar ut i frågeställningen: Vilka faktorer påverkar riskbedömningen vid revision av företag med stor andel immateriella tillgångar? Syftet med studien är att utveckla en djupare förståelse för hur revisorer i Sverige gör sin riskbedömning när de reviderar företag med dessa typer av tillgångar. Genom detta ska faktorer som leder till högre respektive lägre revisionsrisk identifieras. För att besvara denna problemformulering har en kvalitativ metod använts och datainsamlingen har skett genom semistrukturerade intervjuer med fyra revisorer från fyra olika revisionsbyråer. Det empiriska underlaget har bearbetats med en tematisk analysmetod.  Uppsatsen grundar sig på litteratur om revision och revisionsprocessen. Relevanta delar ur processen har valts ut och en fördjupning har gjorts för revisorernas riskbedömning samt regelverk och problematiken kring immateriella tillgångar. Andra områden som lyfts fram är revisionsbevis, väsentlighet och intern kontroll. Tidigare forskning om revisionsrisk redogörs för och diskuteras i förhållande till denna studie.  Det framkommer flera olika faktorer som påverkar revisorernas riskbedömning, där vi har identifierat tre huvudfaktorer. Ett genomgående tema är att klientens kompetensnivå påverkar revisorns riskbedömning i form av dokumentation samt kunskap om regelverk och värdering. Resultaten visar även att revisorn behöver beakta effektiviteten i revisionen för att minimera revisionsrisken, baserat på ett samband mellan tidsåtgång och revisionsrisk. Till sist identifieras att revisionsbevis för immateriella tillgångar ofta är av låg beviskvalitet, vilket ökar risken för fel och ställer högre krav på revisorns bedömning.

<p>Humankapitalet har sedan 1960-talet varit en populär fråga för forskare inom detföretagsekonomiska fältet. Men trots nästan 50 års forskning verkar redovisningsnormerna påområdet inte ha genomgått någon märkbar förändring. Under dessa år har samhället förändrats</p><p>från ett stelt industrisamhälle till ett mer flexibelt kunskapssamhälle, ett samhälle som ställer helt nya krav på redovisningen. Det var denna tanke som så småningom ledde författarna fram till uppsatsens tvådelade frågeställning:</p><p>• Hur tar analytiker hänsyn till humankapitalet vid aktievärdering av nyintroducerade bolag på Stockholmsbörsen?</p><p>• Hur redovisas humankapitalet i börsprospekt för bolag som noterats på Stockholmsbörsen från 2004 fram till idag?</p><p>Författarna insåg tidigt att det var av största vikt för frågeställningen att den information som samlades ihop till empirin var så aktuell som möjligt. Författarna avgjorde att den informationen lättast skulle gå att nå genom att undersöka hur företag som just introducerats på börsen värderades. En intervju genomfördes, den kompletterades med innehållsanalyser av tio börsprospekt.</p><p>Som utgångspunkt i undersökningen ville författarna ta reda på om det fanns något explicit sätt att mäta humankapitalet i ett företag. Det var framförallt två källor som gav författarna den mest värdefulla teoretiska anknytningen. Den ena var en forskare och professor i</p><p>Knowledge Management vid den Svenska Handelshögskolan i Helsingfors som utvecklat en modell för att illustrera det intellektuella kapitalet i ett företag. Den andra var en grupp i näringslivet under namnet Konradgruppen som gemensamt utvecklat ett antal nyckeltal för att göra samma sak. Till undersökningen av prospekten gjorde författarna en teoretisk mall som går att finna i den teoretiska referensramen.</p><p>Författarna analyserade empirin utifrån tre olika perspektiv för att få en så uttömmande analys som möjligt. Dels har författarna valt att analysera informationen intervjun med analytikern gav utifrån teorin för att därefter stämma av den med innehållet i prospekten. Börsprospekten analyserades utifrån de riktlinjer som finns för prospekt samt utifrån Sveibys och Konradgruppens nyckeltal.</p><p>De resultat studien gav var av skiftande slag. Undersökningen visade att inga explicita sätt att mäta humankapitalets värde på användes vid värderingar utan att humankapitalet var ett värde inbakat i resultatet. Författarna kunde dock se en viss utveckling gällande vilka fakta om humankapitalet som företag presenterar i sina börsprospekt.</p>

Lämpligheten i att redovisa immateriella tillgångar har diskuterats länge inom forskningen med varierande åsikter. Förespråkare för en mer omfattande redovisning av immateriella tillgångar menar att det bidrar med ökad relevans i finansiella rapporter, medan andra hävdar att en sådan redovisning skadar redovisningens trovärdighet på grund av bristande verifierbarhet. Syftet med denna studie är att undersöka om en redovisning av immateriella tillgångar behövs för att främja relevansen i den externa redovisningen. Genom en kvantitativ undersökning av Stockholmsbörsen utvärderas hur redovisade immateriella tillgångar motverkar diskrepansen mellan bokförda värden och marknadsvärden som uppstår genom konservativa redovisningsprinciper. Studiens resultat tyder på att immateriella tillgångar inte märkbart främjar relevansen i finansiella rapporter, samtidigt som en värdering från modellen om residual income gör det i högre utsträckning. Slutsatsen utifrån detta blir att redovisningsbehovet av immateriella tillgångar är lågt när det sker i enlighet med dagens redovisningsstandarder.

Banker har en viktig roll i det finansiella systemet, de hjälper företag att växa genom att erbjuda hjälp att täcka finansieringsbehov genom kreditgivning. Innan krediten beviljas av banken görs en kreditbedömning. Banken kräver i många fall även att säkerhet lämnas av det kreditsökande företaget. Problematik kan uppstå då företag innehar en stor del immateriella tillgångar, så som intellektuellt kapital, vilket kan vara fallet för tjänsteföretag. Immateriella tillgångar är svåra att värdera, inte bara för banken men även företaget som innehar dem. På grund av att många immateriella tillgångar inte kan tas upp i balansräkningen uppstår ett gap mellan företagets redovisade värde och dess marknadsvärde. Detta gör det svårt för banker att objektivt bedöma företag vars tillgångar till stor del är av immateriell karaktär. Föreliggande uppsats har till syfte att utifrån problemformuleringen ”Hur tar banker hänsyn till tjänsteföretags immateriella tillgångar vid ett kreditärende?” skapa förståelse för hur banker tar hänsyn till immateriella tillgångar vid kreditbedömningen av företag som ansöker om kredit samt hur immateriella tillgångar bedöms som säkerhet vid kreditgivning. Detta uppnås genom intervjuer med sex respondenter som arbetar som företagsrådgivare eller chef på bank. Resultatet visade att kreditbedömningen är det som bankerna oftast anser vara mest väsentligt när kredit beviljas, även om de till stor del också kräver att företaget lämnar någon form av säkerhet. Beroende på vilken typ av säkerhet som lämnas kan banken anpassa kreditvillkoren. De tillgångar eller villkor som lämnas som säkerhet skall helst vara förknippade med krediten och möjliga att sälja vidare på en andrahandsmarknad alternativt fungera som ett styrmedel för banken. Immateriella tillgångar anses av respondenterna vara otillräckligt för att fungera som säkerhet på grund av sådana svårigheter. Gällande kreditbedömningen angav hälften av respondenterna att den behöver anpassas efter tjänsteföretag. De som ansåg detta tenderade även att inkludera immateriella tillgångar i kreditbedömningen, framför allt eftersom immateriella tillgångar anses nära förknippade med särskilda risker. Slutligen visade resultatet även att respondenterna ansåg att immateriella tillgångar är ett komplement till övrig finansiell information i kreditbedömningen. / Banks have an important role in the financial system, helping companies to grow by offering help through credit. Before the bank grant a credit to the company, a credit rating is made. In most cases the bank also requires some form of collateral from the credit seeking company. However, when a company holds a large part of immaterial assets such as intellectual capital – which can be the case for service companies, complexity arises. Immaterial assets are difficult to value, not only for the bank but also for the company which possesses them. Because of difficulties to include some immaterial assets in the company’s accounting, a gap between the company’s market value and declared value emerge. This makes it difficult for banks to form an objective opinion of a company whose assets to a large part consists of immaterial assets. This thesis’ purpose is to answer the question “How do banks take immaterial assets in service companies into consideration when asked to give a credit?” and to bring understanding to how banks take companies’ immaterial assets into consideration in the credit rating and as collaterall. This is achieved through six interviews with bank employees. The result shows that the credit rating is what most banks base their credit decision on, although collateral is also required. Based on the collateral the bank can offer the companies’ different terms of credit. It is preferred by banks that the collateral is somehow connected to the credit and that it’s possible to either sell it on a second hand market or use as a management control measure for the bank. The banks often neglect immaterial assets as collateral because of such difficulties. Half of the interviewees claimed that a credit rating had to be adapted to the service company, and that immaterial assets should be taken into consideration in the credit rating. The result also showed that the interviewees tend to consider immaterial assets as a complement to remaining financial information in the credit rating, rather than on its own.