Bakgrund och problem: En av de konvergerade redovisningsstandarder som finns i IFRS och US GAAP är standarden om rörelseförvärv av bolag. Enligt regelverket får inte goodwillposten innehålla identifierbara materiella eller immateriella tillgångar och den ska endast utgöra en minoritet i förvärvsanalysen. Trots standardiseringar kvarstår skillnader mellan förvärv redovisas i Sverige och USA. Enligt tidigare forskning i Sverige utgör goodwill fortfarande en majoritet i köpeskillingen vilket går emot IFRS rekommendationer. En studie av bolag i USA görs för att jämföra med den svenska undersökningen. Syfte: Syftet med studien är att undersöka fördelningen av köpeskillingen vid rörelseförvärv i amerikanska bolag under år 2013. Detta för att se hur fördelningen av köpeskillingen skiljer sig mellan de amerikanska bolagen och tidigare studie av svenska bolag. Metod: Studien utgår från en kvantitativ metod där 80 stycken bolag undersöks. Urval har gjorts från de bolagen med störst börsvärde på Nasdaq. Datan om rörelseförvärv kommer från årsredovisningar från kalenderåret 2013. En kvalitativ forskningsstrategi används sedan med komparativ inriktning för att besvara syftet med studien. Författarna ämnar att tolka och hitta ett mönster för hur fördelningen av köpeskilling skiljer sig. Resultat: Resultatet av undersökningen visar att vissa skillnader finns i fördelningen av köpeskillingen i länderna men skillnaderna är inte markanta. Bolag i USA har en högre andel av immateriella tillgångar än bolag i Sverige. Detta kan förklaras med den hårdare kontrollen från SEC i USA. Med 57 % i immateriella tillgångar och 46 % i goodwill av den totala köpeskillingen kan slutsatsen dras att amerikanska bolag följer rekommendationerna men det är fortfarande en ganska hög andel i goodwill.

I takt med att samhällsekonomin har blivit mer kunskapsbaserad har ett företags immateriella tillgångar fått en allt mer betydelsefull roll. Immateriella tillgångar medför dock flera aspekter av osäkerhet, bland annat hur äganderätten ska bestämmas, hur ett tillförlitligt värde ska beräknas samt vilka kriterier som ska gälla för att få ta upp den till redovisning. Svårigheten och komplexiteten detta innebär har gjort att företagens finansiella rapporter har i vissa avseenden tappat sin relevans, exempelvis användbarheten kopplat till externa parters beslutsfattande. Syftet med vår studie är att undersöka om det finns ett samband mellan ett företags tillgångsstruktur och den skuldränta företaget betalar till kreditgivare för sina lån, men även hur tillgångsstrukturen påverkar företagens finansieringsmöjligheter. Vetenskapliga utgångspunkter för vår studie är en ontologisk verklighetssyn, en positivistisk vetenskapssyn, en deduktiv forskningsansats samt en kvantitativ metod där hypotesprövning är i fokus. Undersökningen är uppbyggd utifrån ett företagsperspektiv då det är framförallt företag vi vänder oss till. Baserat på studiens teoretiska ramverk tog vi fram två hypoteser att undersöka under en femårsperiod. Studiens huvudhypotes syftar till att undersöka sambandet mellan immateriella tillgångar och skuldränta medan bihypotesen fokuserar på sambandet mellan immateriella tillgångar och företagens andel lån. Vi testade dessa hypoteser genom två olika undersökningar, först genom en totalundersökning då vi undersökte om existensen av upptagna immateriella tillgångar hade någon inverkan på responsvariablerna, och sedan genom en klusterundersökning då vi undersökte hur mängden immateriella tillgångar inverkar på responsvariablerna. Resultatet från studiens huvudhypotes visar att det finns ett positivt samband mellan existensen av upptagna immateriella tillgångar och skuldräntan, det innebär att om företaget har upptagna immateriella tillgångar får de betala en högre skuldränta. Detta kan bero på att immateriella tillgångar är osäkrare och därmed vill långivare ha en högre ränta som kompensation. Däremot är sambandet mellan andel upptagna immateriella tillgångar och skuldränta negativt samt har låga och varierande förklaringsgrader mellan åren. Detta kan bero på att de finansiella rapporterna har tappat i relevans och att kreditgivare lägger större vikt vid kvalitativa aspekter, vilka inte syns i balansräkning och som vår studie därmed inte fångar upp. Gällande resultaten från bihypotesen så kan vi inte uttala oss om sambandet mellan existensen av upptagna immateriella tillgångar och företagens andel lån. Däremot ser vi ett svagt och något instabilt positivt samband mellan andel upptagna immateriella tillgångar och andel lån, vilket kan bero på att företag med mycket immateriella värden har fler investeringstillfällen och därmed kräver mer extern finansiering för att kunna ta tillvara på dessa och vara konkurrenskraftiga. Studien är upprättad utifrån etiska aspekter samt har överlag en god reliabilitet och validitet. Förslag på vidare forskning är framförallt att genomföra studien genom en kvalitativ metod för att få en djupare förståelse för kreditgivningens kvalitativa del vilket skulle komplettera denna studie. Praktiska rekommendationer till företag är att fortsätta kämpa för sina värdefulla immateriella tillgångar för att uppnå en mer jämställd kreditgivningsprocess vilket går i linje med världens kunskapsbaserade ekonomi.

Redovisningen styrs av olika regelverk som sätter upp riktlinjer och regler som företag behöver anpassa sig efter. I större delen av världen används det internationella regelverket IFRS, men i USA används regelverket US GAAP. Tillsammans har IASB och FASB utvecklat de olika regelverken och kommit fram till en del gemensamma riktlinjer och utformat redovisningens kvalitativa egenskaper; relevans, trovärdig representation, jämförbarhet, aktualitet, verifierbarhet, och begriplighet (Smith et al., 2015, s. 72). Trots att IASB och FASB kommit fram till dessa kvalitativa egenskaper ihop finns det en del skillnader mellan de två olika regelverken. Studiens syfte är att identifiera de skillnader som finns i redovisningen av immateriella tillgångar beroende på om företagen använder sig av regelverket IFRS eller US GAAP. En bransch som innehåller mycket immateriella tillgångar och där värderingen har en väsentlig betydelse är läkemedelsbranschen. I vår studie jämförs därför 30 företag inom just läkemedelsbranschen, varav hälften använder IFRS och hälften US GAAP. Vi har samlat in kvantitativ data och genomfört statistiska test för att se om det finns någon skillnad i praktiken mellan regelverken. På grund av det låga antalet företag som studerats har vi kompletterat vår analys med en kvalitativ jämförelse av företagens noter från deras årsredovisningar. Det teoretiska och praktiska bidrag denna studie tillför är en kartläggning av hur skillnaderna i redovisningen tar sig i uttryck. Vidare ämnar vi att hjälpa investerare och analytiker att förstå hur skillnaderna som de olika regelverken ger upphov till, kan påverka vid exempelvis en jämförelse mellan två läkemedelsbolag som redovisar enligt de olika regelverken.

Bakgrund: Immateriella tillgångars betydelse ökade markant under 2000-talet som en följd av ett mer digitaliserat och kunskapsdrivet samhälle. Detta tillgångsslag besitter egenskaper som är komplexa att identifiera och uppskatta ett värde på, vilket påverkar redovisningens utfall. Redovisningsorganet IASB har tillsammans med många andra fört en diskussion huruvida kvaliteten av redovisning av immateriella tillgångar kan öka. Detta med bakgrund av att immateriella tillgångar allokeras på ett sätt som externa användare var oförmögna att bedöma på grund av dess komplexitet. Samtidigt ökade tillgångsslagets betydelse för bolagen och blev en betydande del av bolagsvärdena. Dator-, mobil- och tv-spelsbranschen består i huvuddel av immateriella tillgångar på grund av att det är en digital och kunskapsdriven bransch. Dessa tillgångar utgör ett betydande värde för bolagen, men på grund av sina abstrakta egenskaper är det svårt att identifiera, värdera och allokera dem. Syfte och metod: Syftet med studien är att beskriva och förklara hur spelföretagen redovisar immateriella tillgångar och bidra till den diskussion IASB fört om bolag kan förse placerare med mer användbar information om de förvärv som görs. Studien genomförde intervjuer utifrån personer med olika befattningsområden inom spelbranschen samt kompletterades med sekundärkällor för att beskriva hur de finansiella rapporterna ser ut. Analys och slutsats: Datan som denna studie erhöll presenterar viktiga karaktärsdrag inom spelbranschen som gör redovisningen av immateriella tillgångar än mer komplex. Studien avslutas med en diskussion om den bristfälliga information som redovisas om de immateriella tillgångarna verkligen uppfyller regelverkets krav på relevans och korrekt återgivande. Spelbranschens komplexa egenskaper och det principbaserade regelverket lägger mycket ansvar på bolagens bedömande. Samtidigt kan inte dessa stödja sig mot en etablerad branschpraxis när både regelverket och branschen fortfarande är i ett ungt stadie.

Syfte: Den ökade mängd immateriella tillgångar som tas upp i balansräkningen till följd av digitaliseringen har gjort det svårt för företag att återspegla det faktiska värdet som tillgångarna har. Stora värden av immateriella tillgångar kan tas upp i redovisningen vilket kan vara missvisande för företagets intressenter. Samtidigt är det inte ovanligt att företag inte har likviditet för att betala sina skulder och därför behöver försättas i konkurs som en naturlig del i sin livscykel. Hur immateriella tillgångars värden påverkas av konkurs är därför av stort intresse för företagets intressenter för att bevaka sin rätt till en eventuell utdelning i konkursen. Syftet med denna studie är därför att utreda hur värderingsmetoden av immateriella tillgångar påverkas när ett bolag försätts i konkurs. Metod: Studien genomförs med en kvalitativ forskningsmetod med en hermeneutisk forskningsfilosofi och en induktiv ansats. Studien inleds med en litteraturgranskning och data samlas in genom semi-strukturerade intervjuer av primärt aktiva konkursförvaltare. Resultat och slutsats: Studien visar att noggrant uppskattat värde i en konkurs oftast innebär en marknadsvärdering, för att komma så nära det faktiska försäljningspriset som möjligt. Marknadsvärdet innefattar inte sällan en rabatt på grund av konkursen som sådan och för att det förväntas av en potentiell köpare. Marknadsvärderingen skiljer sig från den annars kostnadsbaserade värderingen som sker i balansräkningen, varför värdena kraftigt kan skilja sig åt.

Immateriella tillgångar har under de senaste decennierna ökat i relevans och är idag essentiella för att företag ska kunna skapa konkurrensfördelar. En stor andel av dessa värden utelämnas emellertid från företags balansräkningar, vilket riskerar att resultera i ökad informationsasymmetri mellan bolag och dess intressenter. Studien syftar till att undersöka hur immateriella tillgångar påverkar aktieanalytikers resultatprognoser för bolag noterade på Nasdaq OMX Stockholm. Det slutgiltiga urvalet bestod av observationer mellan år 2018 och 2022, där totalt 673 bolagsår inkluderades. Med en multipel linjär regressionsmodell erhölls ett resultat som bekräftar immateriella tillgångars positiva samband med aktieanalytikers prognosfel. Ett negativt samband mellan prognosfel och kapitalisering av immateriella tillgångar framkom även i studien. Resultatet är i linje med tidigare studier och bekräftar immateriella tillgångars komplexitet. Studien bidrar med relevanta resultat till den aktuella diskussionen om redovisningens relevans i nuvarande utformning.

Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka hur digitaliseringen inom redovisnings- och revisionsbranschen påverkar identifieringen och värderingen av internt upparbetade tillgångar som uppstått på grund av forskning och utveckling. Metod: Studien har en kvalitativ metod och använder sig av en abduktiv ansats. Studien grundar sig i semistrukturerade intervjuer med personer som arbetar inom redovisnings- och revisionsbranschen som besitter kunskap inom forskning och utveckling. Dataanalysen har genomförts med en tematisk synvinkel. Slutsats: Digitaliseringen kan leda till förbättrade FoU-arbeten inom organisationer men det saknas tydliga bevis på att detta innebär ett underlättande vid identifiering och värdering av internt upparbetade immateriella tillgångar. Problematiken rörande dessa frågor kan underlättas med hjälp av digitaliseringens ökade informationshantering men till vilken grad är okänt.

<p>Bakgrund: År 2004 beslutade Europeiska Unionen (EU) att inrätta nya internationella re-dovisningsstandarder (IFRS). Ett beslut som influerades av International Accounting Stan-dard Board (IASB) och som kom att innebära väsentliga förändringar för noterade bolag. Syftet med IFRS är att försöka harmonisera de olika europeiska ländernas redovisningsme-toder för att öka den internationella jämförbarheten. IFRS 3-Business Combinations som be-handlar regler angående företagsförvärv, är en del av IFRS. I jämförelse med tidigare svenska regler ställdes det, i samband med införandet av IFRS 3, högre krav angående iden-tifiering av förvärvade tillgångar vid ett företagsförvärv. Tidigare, i samband med företags-förvärv, utfördes årliga planenliga avskrivningar på goodwillvärdet då värdet antogs ha be-gränsad livslängd. Efter införandet av IFRS 3, med dithörande IAS regler, måste numera goodwillvärdet prövas för nedskrivning minst en gång om året. En tydligare allokering av bolagens förvärvade övervärden till de immateriella tillgångsposter och till goodwillposten blev, den 1 januari 2005, därmed ett krav.</p><p>Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka hur de listade bolagen på Stockholmsbör-sen allokerat sina förvärvade övervärden på goodwill respektive immateriella tillgångsposter samt förklara varför de valt att allokera övervärdet på detta vis.</p><p>Metod: En kvantitativ forskningsmetod med ett deduktivt angreppssätt har tillämpats i denna studien då författarna har som avsikt att påvisa statistiska samband mellan urvals-grupper, med utgångspunkt i redan befintlig redovisningsteori. Utifrån tre hypoteser som härstammar ur Positive Accounting Theory (PAT), har ett icke- parametriskt Mann-Whitney U-test använts för att testa hypotesernas signifikans. För att utse urvalsgrupperna för hypotesprövning tillämpades ett icke-slumpmässigt urval av bolagspopulationen från Stockholmsbörsen. Eftersom bolagen är indelat i Small Cap, Mid Cap och Large Cap listor, valde författarna att undersöka 25 bolags årsredovisningar inom varje storlekskategori.</p><p>Slutsats: Författarna fann att bolagen, oavsett bolagsstorlek, tenderade att allokera mer av sitt övervärde till goodwill än till immateriella tillgångar. Orsaken till dessa allokeringar kan vara så såväl tvingande till följd av IFRS 3:s uppdelningskrav eller subjektiva, då bolagen tillämpat redovisningsmetoder för att antingen öka eller minska vinsten. Alla tre hypoteser-na förkastades i varje bolagsstorlekskategori vilket påvisar att det inte fanns något signifi-kant samband med att en av urvalsgrupperna skulle allokera mer av övervärdet till en speci-fik tillgångspost än den andra urvalsgruppen. Hypoteserna förkastades dock endast margi-nellt för skuldsättningsgradshypotesen bland Small Cap bolag samt hypotesen för politiska kostnader bland Mid Cap bolagen. Det kan tänkas att det med ett annat bolagsurval kan ha funnits koppling mellan bolagens allokeringsbeslut och det subjektiva beslutsutrymme som representeras av PAT. Därigenom kan det antydas att dessa bolagen, för att förbättra sina möjligheter till ökad belåning trots hög skuldsättning, valt redovisningsmetoder som höjt vinsten eller försökt undvika politisk granskning genom att anta metoder som tenderar att sänka årets resultat.</p>

År 2013 lade OECD fram åtgärdsplanen BEPS. BEPS syftar till att minska möjligheterna till otillbörlig intäkts- och kostnadsallokering samt skattebaserodering som är ett resultat av diverse företagsupplägg där vinster allokeras till lågbeskattade länder och kostnader allokeras till exempelvis länder med förmånliga avdragsmöjligheter. BEPS Action 8 förväntas leda till att internprissättningar kommer att ske i enlighet med värdeskapandet. De nya riktlinjerna föreskriver att en part som utför funktioner, använder tillgångar eller antar risk ska kompenseras korrekt och i enlighet med armlängdsprincipen. BEPS Action 8 kommer vidare att innebära att legala ägare inte anses vara berättigade till eventuell avkastning från immateriella tillgångar endast på den grund att de är legala ägare. Om en ägare inte utför viktiga funktioner, använder tillgångar, åtar sig risk, eller utövar kontrollen över risken, eller inte har den finansiella kapaciteten att åta sig den risken, har ägaren endast en begränsad rätt till den eventuella avkastningen. Författaren avser att redogöra för riktlinjerna som BEPS Action 8 stipulerar samt dess förenlighet med gällande svensk internationell skatterätt. Författaren avser också att, i de fall riktlinjerna inte anses vara förenliga med gällande svensk internationell skatterätt, redogöra för möjliga sätt att införliva riktlinjerna i svensk rätt.

Bakgrund och problemdiskussion: Allsvenska fotbollsklubbar har idag möjlighet att redovisa förvärvade spelarkontrakt på två olika sätt, antingen som en immateriell tillgång i balansräkningen eller som en kostnad i resultaträkningen. Då det finns två olika redovisningsmetoder kan det ge ekonomiska konsekvenser. Även nedskrivningar av spelarkontrakt kan bli problematiskt då klubbar skriver ned dessa på olika sätt. Syfte: Syftet med studien är att belysa hur fotbollsklubbarna i Herrallsvenskan redovisar sina spelarförvärv samt undersöka varför klubbarna tillåtits redovisa sina spelarförvärv på två olika sätt. Det ska även undersökas hur fotbollsklubbarna hanterar nedskrivningar av deras spelarkontrakt. Metod: Studien har utgått från ett kvalitativt tillvägagångssätt där vi samlat in empiriska data utifrån intervjuer med Svenska Fotbollsförbundet samt nio av de totalt 16 herr allsvenska klubbarna. Den sekundärdata vi använt är samtliga klubbars årsredovisningar. Resultat: Samtliga klubbar följer SvFF:s elitlicenskriterier. Av samtliga deltagande herr allsvenska klubbar för säsongen 2015 är det endast BK Häcken som kostnadsför sina spelarförvärv i resultaträkningen. Resterande klubbar aktiverade spelarkontrakten som immateriella tillgångar i balansräkningen. SvFF har tagit fram två sätt att redovisa spelarförvärv. Orsaken till detta berodde främst på klubbarnas önskemål. Flertalet klubbar som aktiverar spelarförvärven i balansräkningen vill vara försiktiga med att direkt kostnadsföra spelarkontraktet i resultaträkningen medan andra klubbar vill fördela kostnaden över spelarens kontraktstid.