Bakgrund: Den vanligaste orsaken till dödsfall i Sverige inom ålderskategorin 15-44 år är relaterat till trauma. Antalet inrapporterade traumalarm ökade från 7335 (2013) till  8711(2020). Inom sjukvården används traumateam för att vårda trauman, deltagare på traumalarm är bland andra specialistsjuksköterskor inom anestesi- och intensivvård. Syfte: Syftet var att beskriva upplevelser av traumalarm för specialistsjuksköterskor inom anestesi- och intensivvård. Metod: Studien genomfördes med beskrivande design med kvalitativ ansats. De semistrukturerade intervjuerna gjordes med fem anestesisjuksköterskor och fem intensivvårdssjuksköterskor. Analys av data genomfördes med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analys av data resulterade i 4 kategorier med 2 subkategorier som sedan tilldelades; Att ha struktur och olika förutsättningar, Att samarbeta och kommunicera, Subkategori Trygghet i teamet, Subkategori Ansvar, Behov efter traumalarm, Att ha upplevelser som stannar kvar. Deltagarna efterfrågade möjlighet till mängdträning på lättare larm, deltagare uppgav behov av debriefing. Stress var återkommande bland deltagarna. Faktorer för lyckade omhändertaganden var god kommunikation samt struktur i teamet och erfarenhet av traumalarm. Slutsats: Att arbeta i team är mångfacetterat och ger stöd inte bara i att utföra uppgiften men även i efterspelet, att delta på traumalarm kan påverka både den fysiska och psykiska hälsan. Författarna önskar att det genomförs longitudinella studier i svensk kontext för att undersöka behoven och utmaningarna under och efter ett deltagande på traumalarm.

Bakgrund: I december 2019 upptäcktes ett virus i Wuhan, Kina. Mars år 2020 deklarerade WHO Coronavirus disease som en pandemi. Viruset orsakade ARDS och patienterna var i behov av mekanisk ventilation. Intensivvårdens kapacitet överskreds och verksamheten omstrukturerades för att bemöta det ökade patientflödet. Intensivvårdssjuksköterskans arbetsbelastning ökade och grundutbildade sjuksköterskor samt anestesisjuksköterskor omplacerades för att öka personaltätheten. Syfte: Att beskriva intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av att arbeta på intensivvårdsavdelningar med patienter med diagnostiserad COVID-19. Metod: Tillämpad metod är en integrerad litteraturstudie. Totalt inkluderades nio artiklar och en innehållsanalys utfördes enligt Graneheim och Lundman (2004). Resultat: Intensivvårdssjuksköterskors upplevelse av att vårda patienter med diagnostiserad COVID-19 beskrivs under temat “Att finna drivkraft trots motgångar” och fyra kategorier. Dessa kategorier var: “Fysisk-, och psykisk påfrestning”, “Känsla av ensamhet”, “Rädsla för viruset” och “Samhörighet”. Konklusion: Den förändrade arbetsmiljön har bidragit till att intensivvårdssjuksköterskor ställts inför situationer som orsakat etiska dilemman och en moralisk stress. Trots förändrade arbetsförhållanden har intensivvårdssjuksköterskor funnit drivkraft i civilsamhället och viljan att fortsätta vårda patienter med diagnostiserad COVID-19. / Background: In December of 2019 a novel coronavirus was discovered in Wuhan, China. In March of 2020 the WHO declared a global pandemic regarding the COVID-19 outbreak. The viral infection caused ARDS, which resulted in a number of patients requiring assisted mechanical ventilation. The high influx of patients in need of intensive care, quickly exceeded the capacity of the Intensive Care Units (ICU: s). This in turn increased the workload of intensive care unit nurses, leading to a reallocation of registered nurses and nurse anesthetists to increase the workforce.  Purpose: To describe the experiences of an intensive care unit nurse working with patients diagnosed with COVID-19 in an intensive care unit.   Method: The method was based on an integrated literature study. A total of nine articles were included and a content analysis according to Graneheim and Lundman (2004) was implemented.  Findings: The nurses reported several different experiences regarding intensive care of patients diagnosed with COVID-19. These were presented under the theme “To keep moving forward despite adversity”. The theme was further subcategorised into four different categories; “Physical and psychological execration”, “To feel alone”, “Fear for the virus” and “Sense of belonging”.   Conclusion: The organizational changes imposed by the COVID-19 pandemic caused ethical dilemmas and moral distress. The civil society provided the ICU nurses with a strong incentive to continue to provide care for patients diagnosed with COVID-19.

Introduktion: Intensivvårdsdelirium är vanligt förekommande och är förenligt med förlängd vårdtid och ökad mortalitet. Närstående kan förebygga förekomsten av intensivvårdsdelirium. Intensivvårdssjuksköterskan ansvarar för att involvera närstående i vården. Syfte: Att beskriva samspelet mellan intensivvårdssjuksköterskan och närstående till patienter med intensivvårdsdelirium. Metod: Systematisk litteraturstudie, sökningar gjorda i CINAHL, PubMed och PsycInfo. Resultat:  Resultatet baseras på nio artiklar och presenteras i tre kategorier som speglar samspelet mellan intensivvårdssjuksköterskan och närstående: kommunikation, involvering av närstående i omvårdnadsåtgärder samt kunskapsnivå. Konklusion: Ett gott samspel mellan intensivvårdssjuksköterskan och patienters närstående är gynnsamt för patienten och resulterar i en bättre vård. Faktorer som påverkar samspelet negativt är stress, rädsla och okunskap.

Åtskilliga studier har visat att delirium inom intensivvård är vanligt förekommande. Så många som 80 procent av alla vuxna patienter som behandlas med respirator på en intensivvårdsavdelning drabbas av någon form. Risken att en intensivvårdspatient utvecklar ett delirium kan minskas genom att sjuksköterskan har i åtanke och försöker hantera och behandla de riskfaktorer patienten har men för att upptäcka och behandla ett delirium måste patienten screenas regelbundet. Det finns validerade instrument och behandling som gör det möjligt att såväl förebygga som upptäcka och behandla ett delirium. Trots det är det inte ovanligt att ett delirium passerar oupptäckt på IVA. Syftet med studien var att belysa varför patienter med ett delirium inte identifieras av intensivvårdssjuksköterskan och vilka konsekvenser ett oupptäckt delirium kan medföra för patienten.  Metoden som användes var en allmän litteraturöversikts.  Resultatet visade att delirium är vanligt förekommande och kan innebära stora konsekvenser för de patienter som drabbas av ett delirium. Det finns en kunskapslucka hos intensivvårdssjuksköterskan om delirium och dess konsekvenser. Många sjuksköterskor efterfrågar utbildning om delirium då flera beskriver att de aldrig fått någon undervisning i ämnet. Det saknas även kunskap hos intensivvårdssjuksköterskan om vilka konsekvenser ett delirium kan innebära för patienterna i såväl det akuta skedet som efter IVA. Studien pekar även på att det finns en bristande tilltro och kunskap om screeninginstrument. Det behövs mer utbildning och riktlinjer om hur de olika screeninginstrumenten ska användas och då inte enbart vid implementeringen. Slutsats: Det finns en kunskapslucka hos intensivvårdssjuksköterskan beträffande delirium och dess konsekvenser men även en bristande tilltro till de screeninginstrument som finns. Studien visade att ett delirium kan innebära risker för patienten med komplikationer såväl under som efter intensivvårdsbehovet men även en ökad dödlighet men genom att arbeta evidensbaserat kan vi minska ett onödigt lidande hos intensivvårdspatienten.

No description available.

Bakgrund: Idag visar forskningen att en ytlig sederingsnivå är positivt för patienten på lång sikt. Intensivvårdssjuksköterskan har i sin roll som omvårdnadsansvarig en betydelsefull del i vården av ytligt sederade intuberade patienten. Det finns idag få studier om vad intensivvårdssjuksköterskor har för erfarenhet av denna vård. Syfte: Att beskriva intensivvårdssjuksköterskans erfarenhet av att vårda intuberade patienter med ytlig sederingsnivå. Metod: Studien genomfördes enligt kvalitativ deskriptiv explorativ design genom tre fokusgruppsintervjuer. Data analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I resultatet framkommer fem kategorier som belyser intensivvårds-sjuksköterskornas erfarenheter av att vårda ytligt sederade intuberade patienter. Konklusion: Vården av en ytligt sederad intuberad patient kräver mer tid, engagemang och arbete från intensivvårdssjuksköterskan. Trots detta finns en vilja att genomföra denna vård, då intensivvårdssjuksköterskan är väl medveten om de positiva effekterna en ytlig sederingsnivå kan ha på den intuberade patienten och för den respons patienten ger. Implikation: En ökad medvetenhet om intensivvårdssjuksköterskans erfarenheter av att vårda ytligt sederade intuberade patienter kan komma till nytta för patient, anhöriga och intensivvårdssjuksköterskor då ökad förståelse i ämnet kan påverka arbetsgivaren att se vilka resurser som behövs för att bedriva denna vård.

Titel: Intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att förebygga och upptäcka delirium - En kvalitativ intervjustudie. Bakgrund: Inom intensivvården vårdas svårt sjuka patienter med olika typer av sjukdomstillstånd. Delirium innebär ett akut förvirringstillstånd som uppkommer vid kritisk sjukdom och är ett vanligt problem inom den svenska intensivvården. Uppemot 80% av patienterna som vårdas på intensivvårdsavdelning utvecklar delirium under vårdtillfället. För patienten innebär det ökad morbiditet och mortalitet och för sjukvården höga kostnader och förlängda vårdtider. Tillståndet finns i tre olika former, hyperaktivt, hypoaktivt och en mixad variant av båda. Det finns många olika faktorer som spelar in i utvecklandet av delirium, såsom bakomliggande sjukdomstillstånd, omvårdnad, analgesi och sedering. Delirium har visats vara ett underdiagnostiserat tillstånd inom intensivvården och medvetenheten om delirium ibland bristfällig.    Syfte: Syftet var att belysa intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att förebygga och upptäcka delirium hos patienter som vårdas på intensivvårdsavdelning. Metod: Studien genomfördes med en kvalitativ design genom semistrukturerade individuella intervjuer med hjälp av en intervjuguide. Tolv intensivvårdssjuksköterskor med minst två års yrkeserfarenhet intervjuades på två olika sjukhus i södra Sverige. Deltagarna bestod av åtta kvinnor och fyra män i åldrarna 34-60 år. Analysen genomfördes med hjälp av Graneheim och Lundmans (2004) kvalitativa innehållsanalys. Resultat: I resultatet av studien framkom tre kategorier, omvårdnadsåtgärder för att förebygga delirium, strategier för att upptäcka delirium och svårigheter vid vård av delirium. Kategorierna resulterade i ett flertal underkategorier som belyser intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att förebygga och upptäcka delirium. Resultatet visar på olika omvårdnadsåtgärder deltagarna genom sin erfarenhet upplevde som viktiga för att förebygga delirium. För att upptäcka delirium använde sig deltagarna av kommunikation och de såg tecken på delirium genom observation av patienten. Ibland upplevdes det som svårt att både förebygga och upptäcka delirium beroende av olika begränsningar som resursbrist och intensivvårdsavdelningens miljö.     Slutsats: Studien visar att delirium utefter intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter är ett komplext tillstånd att både förebygga och upptäcka. Tydligare struktur, utbildning och riktlinjer kring delirium på intensivvårdsavdelningarna hade kunnat hjälpa intensivvårdssjuksköterskorna i deras dagliga arbete och ökat patientsäkerheten  Studien kan bidra med ökad kunskap och medvetenhet om delirium inom intensivvården.

Intensivvårdssjuksköterskans vanligaste arbetsplats är intensivvårdsavdelningen där hon ska kunna ge avancerad omvårdnad i en högteknologisk miljö till svårt sjuka patienter. Idag blir det allt mer vanligt att intensivvårdssjuksköterskan medverkar vid traumalarm på akutmottagningen för att ta emot den skadade patienten med övriga traumateamsmedlemmarna. När traumapatienten anländer till akutrummet, som kan upplevas som en okänd och otrygg miljö, befinner sig den skadade i en utsatt situation och kan uppleva en beroendeställning till vårdpersonalen. Upplever intensivvårdssjuksköterskorna sig otrygga och osäkra skulle detta kunna påverka omhändertagandet av traumapatienten. Syftet med studien var att undersöka intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av att medverka i traumateam på akutmottagningen vid traumalarm. Studiens design hade en kvalitativ ansats där semistrukturerade intervjuer användes för att besvara syftet. Datamaterialet analyserades med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys. Tio intensivvårds sjuksköterskor rekryterades från ett medelstort sjukhus i södra Sverige. I studiens resultat framkom tre kategorier vilka var Press, Otrygghet och Trygghet. Intensivvårdssjuksköterskor upplevde press från teammedlemmarna där de upplevde att det fanns förväntningar på att klara sina uppgifter snabbt och problemfritt. De ställde även höga krav på sig själva. Att bli tilldelad dubbla roller i teamet kunde också upplevas som pressande. Intensivvårdssjuksköterskorna upplevde känslor av otrygghet av att arbeta i en okänd miljö på akutmottagningen och att den minskade larmfrekvensen skapade osäkerhet i situationen. Ett tydligt ledarskap av traumateamet kunde dock bidra till känslor av trygghet och att ett lugn infann sig i akutrummet. Regelbundna rutiner där intensivvårdssjuksköterskorna får tillfälle att uppdatera sig i miljön på akutrummet samt att medverka vid traumaövningar kan öka deras möjligheter till trygghet för att i förlängningen förbättra kvalitén i vården av traumapatienter. / Intensive care nurses usually work in the intensive care unit where she will be able to provide advanced care in a high tech environment for seriously ill patients. Today it is becoming more common that intensive care nurses are involved in the trauma care in the emergency department. When the trauma patient arrives at the emergency room, which can be perceived as an unknown and insecure environment, the injured patient is in a vulnerable position and may experience a dependency on caregivers. If the intensive care nurses feel insecure and uncertain, this could affect the care of the trauma patient. The aim of the study was to examine critical care nurses experiences in participating in the traumateam at the emergency department at the trauma alarm. The study design was a qualitative approach in which semi-structured interviews were used to answer the purpose. The data was analyzed using a content analysis. Ten intensive care nurses were recruited from a medium-sized hospital in southern Sweden. The results of the study revealed three categories; Press, Insecurity and Security. Intensive care nurses experienced pressure from the team members as they felt there were expectations on managing their duties quickly and smoothly. They also set high standards for themselves. To be assigned the dual roles of the team could also be perceived as strenuous. Intensive care nurses experienced feelings of insecurity of working in an unknown environment in the emergency department and that the reduced frequency of trauma alarms created uncertainty in the situation. Clear leadership of the traumateam, however, could contribute to feelings of security and a sense of calm appeared in the emergency room. Regular routines where intensive care nurses have the opportunity to keep themselves updated in the environment of the emergency room and to participate in trauma exercises can increase their chances of security to ultimately improve the quality of care of trauma patients.

Varje år vårdas ett stort antal patienter inom svensk intensivvård vilket medför att intensivvårdssjuksköterskan också möter ett stort antal familjer och familjemedlemmar vilket ställer höga krav på intensivvårdssjuksköterskan. Här åligger det intensivvårdssjuksköterskan att främja familjens psykiska, fysiska och sociala välbefinnande. Det finns olika förutsättningar och utmaningar som intensivvårdssjuksköterskan ställs inför i mötet med familjen. Forskning visar på att det är gynnsamt både för patienten och för familjen att inkluderas i vården. Intensivvårdssjuksköterskan kan se familjen som en resurs, som en samtalspartner eller som en utmaning. Det är mötet med familjen som är komplext och måste beaktas utifrån var familjen befinner sig. Begränsad forskning finns som visar på intensivvårdssjuksköterskans inställning till familjens betydelse i omvårdnaden av patienten. Syftet med denna studie var därför att undersöka intensivvårdssjuksköterskans inställning till familjens betydelse i omvårdnaden. En kvantitativ ansats i form av en postenkäts undersökning valdes och urvalet gjordes med ett bekvämlighetsurval. Fyra intensivvårdsavdelningar med sex till tio vårdplatser, på fyra olika sjukhus inom Västra Götaland och Region Halland valdes ut. Totalt delades 88 enkäter ut, 22 enkäter per avdelning och svarsfrekvensen uppgick till 82%. Studiens resultat visar på en genomgående positiv inställning hos intensivvårdssjuksköterskan till familjens betydelse i omvårdnaden undantag av att inbjuda familjen i patientens personliga omvårdnad som inte skattades fullt lika positivt. Signifikanta skillnader mellan intensivvårdssjuksköterskans inställning till familjens betydelse i omvårdnaden av patienten sågs mellan de olika intensivvårdsavdelningar som undersöktes. Här skulle det finnas utrymme för att forska vidare med utökade eller andra metoder, för att studera vilka faktorer som påverkar till att det skiljer mellan intensivvårdssjuksköterskornas inställning till familjens betydelse i omvårdnaden av patienten.

Bakgrund. Intensivvårds- och anestesisjuksköterskor har en viktig roll vid organdonation. Omvårdnadssituationen vid vård av donator utmanar deras professionella kompetens och påverkar dem känslomässigt vilket inverkar på upplevelser av att vårda organdonatorer. Tidigare studier visade att specialistsjuksköterskors attityder och förhållningssätt till organdonation påverkar donationsviljan hos befolkningen.  Syfte. Syftet var att beskriva intensivvårds- och anestesisjuksköterskors upplevelser av att vårda en donator på intensivvårds- och operationsavdelning.  Metod. Studien hade en deskriptiv design med en kvalitativ ansats. Fem intensivvårdssjuksköterskor och fem anestesisjuksköterskor från ett sjukhus i Mellansverige, med erfarenhet av organdonation, inkluderades. Data samlades in genom semi-strukturerade intervjuer. Intervjutexterna analyserades med kvalitativ innehållsanalys.  Huvudresultat. Utifrån det insamlade materialet framträdde tre huvudkategorier och sju underkategorier. Huvudkategorierna var Professionell omvårdnad, Relationer till anhöriga och Samarbete mellan professioner. Specialistsjuksköterskor beskrev vårdandet av donator som en professionell utmaning där de behövde förhålla sig till att donatorn var dödförklarad samtidigt som kroppen behandlades med livsuppehållande insatser. Möten med anhöriga var utmanande och känslomässigt påfrestande. Att vårda yngre donatorer beskrevs som särskilt ansträngande. Samarbetet mellan avdelningarna och med operationsteamet upplevdes som positivt och givande. Återkoppling från det nationella donationscentrumet gjorde att arbetet med donationer kändes meningsfullt. Slutsats. Kommunikation med fokus på teamarbete och samarbete mellan professioner var en viktig faktor för professionellt vårdande. Kontinuerlig kunskap- och kompetensutveckling kring organdonation var av vikt för specialistsjuksköterskors professionella förhållningssätt