Att inte få dricka i samband med allvarlig sjukdom och ohälsa leder till en känsla av törst och torrhet i munnen. Detta är ett besvär som påverkar patientens vistelse på sjukhus. Vårdrelationen spelar en stor roll för patientens upplevelse. Törsten och torrheten förefaller svåra för sjuksköterskan att uppmärksamma. Denna studie syftar till att belysa patientens upplevelse av törst i samband med att inte få dricka vid allvarlig sjukdom och ohälsa inom intensivvård och slutenvård. Metoden är en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats, där sju patienter har intervjuats. Resultatet av analysen presenteras i två huvudkategorier: Förhållande till den egna kroppen och förhållande till andra. I den första kategorin belyses starka känslor av törst och torrhet som är ständigt närvarande men även tankar om hur individen själv hanterar sin svåra situation. Andra kategorin beskriver vårdrelationen och hur den påverkar informantens lidande. Här framkommer en känsla av maktlöshet av att bli nekad dryck och omvårdnadsåtgärder som gör upplevelsen mer hanterbar. Då informanterna i stor utsträckning understryker det bekymmer av törst och torrhet som uppstår vid vätskekarens, något som också beskrivs i andra studier, borde detta motivera ett ökat fokus på problemet. De åtgärder som informanterna beskriver som underlättar tillvaron är enkla åtgärder som intensivvårdssjuksköterskan borde vara bekant med, exempelvis kall fuktig muntork samt vaselin på torra läppar. Studien visar att problemet går att lindra med kunskaper som sjuksköterskor besitter. Utmaningen blir att få törst och torrhet kontinuerligt bedömt och lindrat vilket är patienten till gagn.

Intensivvårdssjuksköterskans arbete är mångfacetterat och kraven är högt ställda för att vårda svårt sjuka patienter på en intensivvårdsavdelning. Patienten vårdas i en högteknologisk miljö som ur ett patientperspektiv många gånger upplevs både skrämmande och overklig. Intensivvårdspatienten är beroende av att personal som utför vårdandet inger trygghet och arbetar patientsäkert. Intensivvårdssjuksköterskan är ansvarig för den avancerade omvårdnaden och behöver både tekniska och icke-tekniska färdigheter för att med förtrogenhet och skicklighet bedöma och utföra omvårdnadsbehovet och samtidigt hantera medicinteknisk utrustning. Syftet är att beskriva vad som påverkar intensivvårdssjuksköterskans förmåga respektive de hinder som finns för att integrera medicinteknisk utrustning i omvårdnaden av patienter som vårdas på en intensivvårdsavdelning. Studien är en allmän litteraturöversikt med beskrivande syntes enligt Friberg. Sökningar från databaserna CINAHL och PubMed resulterade i nio vetenskapliga artiklar. Resultatet visar att det som främjar intensivvårdssjuksköterskans förmåga är strukturerade utbildningsinsatser, support och teamarbete, kunskap och färdighet. Det som kan vara ett hinder för intensivvårdssjuksköterskans förmåga är organisationens struktur och högteknologisk vårdmiljö. För att intensivvårdssjuksköterskan ska kunna integrera medicinteknisk utrustning i omvårdnaden behöver hen kunskap och färdigheter. Organisationen bör erbjuda kompetensutveckling i form av standardiserade strukturerade, uppdaterade utbildningsinsatser som är individanpassade och kontinuerligt återkommande då den högteknologiska miljön påverkar både erfarna och oerfarna intensivvårdssjuksköterskor. Intensivvårdssjuksköterskans förmåga stärks ytterligare genom ökat teamarbete och support från kollegor.

Covid-19 är en pågående världsomfattande pandemi som belastar sjukvården enormt. Intensivvården är ett verksamhetsområde som drabbats hårt. Upplevelsen av pandemin har varit ”tuff” och många intensivvårdssjuksköterskor är utarbetade. Trots att fler studerar upplevelsen av att vårda patienter med covid-19 på en intensivvårdsavdelning finns sparsamt med forskning publicerad som belyser utmaningen att vårda under rådande omständigheter. Syftet med detta examensarbete har varit att undersöka upplevelsen av att vårda patienter med covid-19 på en intensivvårdsavdelning. Sex intervjuer har genomförts med intensivvårdssjuksköterskor. Data har analyserats med kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats enligt Elo och Kyngäs. Resultatet redovisas i fem kategorier: att bära ett extra tungt ansvar, att utföra ett viktigt uppdrag tillsammans, att möta det okända, att hantera en extrem arbetsmiljö samt att möta en avhumaniserad vård.

Redan innan Covid-19 pandemin var den svenska intensivvården ansträngd. När pandemin gjorde sitt intåg under första halvan av 2020 tvingades stora delar av sjukvården organisera och ställa om sina verksamheter för att möta det extrema behovet av Covid-19 vård. Att flytta patienter mellan olika intensivvårdsavdelningar är inget nytt, men de interhospitala överföringarna av patienter med Covid-19 har ökat markant under pandemin. Dessa överföringar kräver omfattande planering för att kunna genomföras och binder mycket resurser i form av personal och tid, samt ställer höga krav på intensivvårdssjuksköterskan. Examensarbetets syfte är att belysa intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att vårda respiratorbehandlade patienter med Covid-19 under interhospitala överföringar. Åtta intensivvårdssjuksköterskor, verksamma i olika delar av Sverige och med erfarenhet av dessa överföringar intervjuades. Datamaterialet analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys med ett induktivt förhållningssätt och resultatet presenterades i åtta subkategorier och tre huvudkategorier. Det framkom i resultatet vilken omfattande och tidskrävande planering som föreligger innan en interhospitala överföring av en patient med Covid-19 kan starta. Att vårda en patient med en smittsam och allmänfarlig sjukdom under en interhospital överföring ställer också höga krav på att arbetet utförs på ett sätt så att smittspridningen minimeras. Slutligen beskriver deltagarna hur deras eventuella initiala farhågor och rädslor inför att genomföra dessa överföringar nu ersatts med erfarenhet och rutiner, det har blivit en vana. I diskussionen lyfts svårigheten att kommunicera i skyddsutrustning, kostnadseffektiviteten i interhospitala överföringar samt hälsa i relation till en ansträngd arbetsmiljö.

Bakgrund: Mekaniskt ventilerade patienters tid i ventilator ska vara så kort som möjligt då förlängd tid i ventilator medför risk för komplikationer. Urträning ur ventilator är därmed en viktig del inom intensivvård. Intensivvårdssjuksköterskan har stort ansvar i urträningsfasen och det är viktigt med kunskap om faktorer som kan underlätta urträningsfasen för mekaniskt ventilerade patienter.  Syfte: Att sammanställa evidens över faktorer som underlättar urträningsfasen för mekaniskt ventilerade patienter. Metod: En kvalitativ litteraturstudie med systematisk ansats som baseras på sju kvalitativa vetenskapliga artiklar. Innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004) utfördes. Resultat: Faktorer som underlättar urträningsfasen för patienter i ventilator beskrivs i kategorin ” Klinisk intuition och individanpassade strategier” med två underkategorierna ”Klinisk kompetens” och ”Ansvar för att urträningsstrategier följs och individuell anpassning av protokoll och planer”, samt den andra kategorin ”Närvaro och relationsskapande” med två underkategorier ”Att vara närvarande som sjuksköterska och skapa en relation med patienten” och ”Ömsesidigt kommunicerande”. Konklusion: Underlättande faktorer i urträningsfasen för mekaniskt ventilerade patienter var intensivvårdssjuksköterskors kliniska intuition och individanpassade strategier. Faktorer som närvarande och relationsskapande intensivvårdssjuksköterskor underlättade urträningsfasen. / Background: Patient’s time spent in the ventilator should be as short as possible to reduce the risk of complications. Weaning from mechanical ventilation is an important part of care in the intensive care unit. The intensive care nurse has great responsibility in weaning patients from mechanical ventilation and it is important to have knowledge of factors that can facilitate. Purpose: To compile evidence on factors that facilitate the weaning for mechanically ventilated patients. Method: A qualitative literature study with a systematic approach based on seven scientific articles. Content analysis according to Graneheim and Lundman (2004) was implemented. Findings: Factors that facilitate weaning for patients in mechanical ventilation is described in categori “Clinical intuition and individualized strategies” with two subcategories “Clinical competence” and “Responsible for following weaning strategies and individual adaption of protocols and plans”, and the second category “Presence and relationship building” with two subcategories “Being present as a nurse and creating a relationship with the patient”, “Mutually communicating”. Conclusion: Facilitating factors when weaning mechanically ventilated patients were the clinical intuition of intensive care nurses and individualized strategies. Factors such as the presence of an intensive care nurse who creates a relationship with the patient facilitated the weaning.

Sammanfattning Bakgrund: I mötet med närstående ställs det stora krav på intensivvårdssjuksköterskans kompetens när det gäller att ha en god kommunikation och att ha en förmåga till att stödja närstående på ett respektfullt och empatiskt sätt. Det är viktigt att medvetenhetgöra och utveckla kunskapen om upplevelsen av att möta närstående. En familjefokuserad omvårdnad kan bidra till ett bättre möte med patienten, närstående och intensivvårdssjuksköterskan. Syfte: Syftet var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors upplevelse av mötet med närstående till en kritiskt sjuk patient. Metod: Examensarbetet är en litteraturstudie med kvalitativ design. Resultat: Två teman framkom; stödjande förutsättningar för mötet med närstående och utmanande begränsningar för mötet med närstående. Sju subteman framkom; att erfara en god kommunikation, att skapa en stödjande relation, att uppmuntra delaktighet, att erfara bristande kommunikation, att hantera kraven på delaktighet, att erfara strukturella hinder, att ha brist på kunskap. Slutsats: Intensivvårdssjuksköterskor beskrev upplevelsen av förutsättningar och möjligheter men också av utmaningar och hinder. De beskrev behov av ytterligare kunskapsutveckling när det gäller att förstå och bidra till ett bra och möte med närstående till kritisk sjuk patient.

Introduktion: Sepsis och septisk chock är ett livshotande tillstånd som drabbar cirka 49 miljoner människor varje år. Intensivvårdssjuksköterskan har en central roll i överlevnaden hos patienten och använder evidensbaserade omvårdnadsåtgärder för att främja patientens hälsa. Nuvarande forskning visar att både beroende respektive oberoende specifika omvårdnadsåtgärder är nödvändiga för att patienten ska överleva. Syfte: Att belysa intensivvårdssjuksköterskans omvårdnadsåtgärder vid vård av patienter med sepsis och septisk chock. Metod: En integrativ litteraturstudie har genomförts. Litteratursökning har skett i databaserna CINAHL och PubMed. Totalt inkluderades 10 vetenskapliga artiklar som svarade på studiens syfte. Resultat: Utifrån inkluderade artiklar sammanställdes tre huvudteman: 1. “Att arbeta strukturerat” 2. “Övervakning och bedömningar". 3. "Specifika omvårdnadsåtgärder”. Konklusion: Intensivvårdssjuksköterskan utför flera omvårdnadsåtgärder för att främja patientens hälsa vid sepsis och septisk chock både på intensivvårdsavdelningen och på andra vårdavdelningar. Ofta samlas omvårdnadsåtgärderna i ett protokoll som intensivvårdssjuksköterskan har till hjälp för att på ett säkert sätt effektivisera vården. En förutsättning för att uppnå en strukturerad vård är att intensivvårdssjuksköterskan samordnar vården och kommunicerar med andra professioner.

Introduktion: Ventilatorassocierad pneumoni (VAP) medför konsekvenser förpatienten med ökat lidande samt ökade kostnader inom sjukvården. Det finnsmöjligheter till preventiv omvårdnad som kan förebygga VAP hos patienten.Intensivvårdssjuksköterskans omvårdnad har betydelse för patienten då det kan minskarisken för VAP och det är därför betydelsefullt med kunskap inom området. Idag finnsdet stöd för enskilda omvårdnadsåtgärder som intensivvårdssjuksköterskan kanapplicera men fler studier behövs om så kallade preventiva åtgärdspaket som innehållerstandardiserad omvårdnad för att förebygga uppkomst av VAP hos patienten. Syfte: Syftet är att beskriva preventiva åtgärdspaket för att förebygga VAP hospatienten inom intensivvård. Metod: Studien utfördes som en integrativ litteraturstudie enligt Whittemore och Knafl(2005) med induktiv ansats. Totalt inkluderades tolv kvantitativa studier i resultatet. Resultat: I resultatet framkom det att åtgärdspaketen bestod av olika kombinationer avåtgärder som kan förebygga VAP. Åtgärdspaketen minskade förekomst av VAP hospatienten. Följsamheten varierade i studierna men det var betydelsefullt föråtgärdspaketens effekt. Konklusion: Flertalet av åtgärderna används redan inom intensivvården idag, mengenom att standardisera och kombinera åtgärderna kan patientsäkerheten öka ochförekomsten av VAP hos patienten minska.

Bakgrund och problemformulering: Intensivvårdssjuksköterskor arbetar patientnära och det ligger inom ramen för deras kompetens att ha förmågan att arbeta förebyggande mot intensivvårdsdelirium. Intensivvårdsdelirium drabbar en stor andel av patienterna som vårdas på intensivvården. Tillståndet medför bland annat förlängda vårdtider, ökade kostnader för sjukvården och en ökad mortalitet hos patienterna som drabbas. Syfte: Syftet är att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att arbeta förebyggande mot intensivvårdsdelirium. Metod: En systematisk integrativ litteraturöversikt enligt modellen av Whittemore och Knafl (2005). Resultat: Flera sjuksköterskor upplever en avsaknad av kunskap kring intensivvårdsdelirium och det förebyggande arbetet. Resultatet belyste att intensivvårdssjuksköterskor har olika erfarenheter kring det identifierande arbetet. Bedömningsinstrument nämns i flera studier och det råder delade upplevelser kring användandet av instrumenten. Intensivvårdssjuksköterskor upplever att det finns flera olika utmaningar i det förebyggande arbetet. Diskussion: I diskussionen sker reflektioner kring intensivvårdssjuksköterskans kunskaper kring intensivvårdsdelirium samt erfarenheter av att arbeta förebyggande och identifierande

Subarachnoidalblödning uppstår ofta urakut och patienten behöver omgående få vård och behandling. Patienter som insjuknar i en subarachnoidalblödning är ofta i behov av intensivvård under en längre tid. Dessa patienter kan drabbas av huvudvärk och ljud- och ljuskänslighet i efterförloppet vilket inte är optimalt i den störande intensivvårdsmiljön. Syftet med examensarbetet var att beskriva intensivvårdssjuksköterskans erfarenheter och upplevelser av att vårda patienter med subarachnoidalblödning i en intensivvårdsmiljö. Sex intensivvårdssjuksköterskor med erfarenhet av att vårda denna patientgrupp intervjuades. Kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman användes för att analysera data. Examensarbetets resultat redovisas utifrån två kategorier med sex tillhörande underkategorier. Ett övergripande tema Att hitta en balans i vårdandet framkom. Resultatet visade att intensivvårdssjuksköterskan upplevde att vården av patienter med subarachnoidalblödning var komplicerad eftersom flera omvårdnadsproblem saknade tydliga lösningar och intensivvårdsmiljön inte mötte patientens behov av lugn.