Bakgrund: Sårbehandling är en del av distriktssköterskans dagliga arbetsuppgifter, en uppgift som ofta är tidskrävande. Fokus läggs ofta på att hitta rätt förband och omläggningsintervall. Patientens levnadsvanor påverkar sårläkningsprocessen. Genom en helhetssyn och ett samarbete med patienten kan sårläkningen underlättas. Syfte: Syfte med studien var att beskriva hur distriktssköterskan arbetar med den äldre patientens levnadsvanor i samband med svårläkta bensår. Metod: Kvalitativ metod med induktiv ansats användes i studien.  Datainsamlingen genomfördes med en webbaserad, asynkron enkät. Urvalet bestod av distriktssköterskor från sydöstra regionen och det insamlade materialet analyserades med hjälp av en innehållsanalys.  Resultat: Distriktssköterskorna beskrev en bristande struktur i arbetet med patientens levnadsvanor. Dokumentationen gjordes på olika sätt inom primärvården och den kommunala hemsjukvården. Detta ledde till en bristande informationsöverföring och uppföljning. Distriktssköterskan diskuterades patientens levnadsvanor med öppna frågor och motiverande samtal. Samtidigt betonade de vikten av patientens eget ansvar. Distriktssköterskorna upplevde att levnadsvanorna borde medvetandegöras och tas upp mer i det dagliga arbetet. För att göra det behövdes tid och kontinuitet. Distriktssköterskorna beskrev att reflektion sällan genomfördes på ett strukturerat sätt. Reflektion efterfrågades av distriktssköterskorna för kunskapsutbyte och för att medvetandegöra levnadsvanorna. Slutsats: Trots att distriktssköterskorna har stor kompetens att arbeta med levnadsvanor i samband med sårläkning får det för lite fokus i det dagliga arbetet. Distriktssköterskornas förebyggande arbete ses som ett kärnelement i professionen. Levnadsvanorna behöver få en större plats i sårvårdsarbetet inom primärvården och den kommunala hemsjukvården för att uppmärksamma sambandet med sårläkning. / Background: Wound treatment is a part of the district nurse daily tasks, a task that is time consuming. The focus is often in finding the right dressing and conversion interval. The patient's lifestyle affects the wound healing process. Through a holistic view and a collaboration with the patient, wound healing can be facilitated. Aim: The aim of the study was to describe how the district nurse works with the elderly patient's lifestyle in connection with difficult-to-heal leg ulcers. Method: Qualitative method with inductive approach was used in the study. The data collection was carried out with a web-based, asynchronous survey. The sample consisted of district nurses from the southeastern region and the collected material was analyzed using a content analysis. Results: The district nurses described a lack of structure in the work with the patient's lifestyle. The documentation was made in different ways in primary care and municipal home health care. This led to a lack of information transfer and follow-up. The district nurse discussed the patient's lifestyle with open questions and motivational conversations. At the same time, they emphasized the importance of the patient's own responsibility. The district nurses felt that more attention should be paid to the importance of living habits. To do that, time and continuity are needed. The district nurses described that reflection is seldom carried out in a structured way. Reflection was requested by the district nurses for the exchange of knowledge and for raising awareness of living habits. Conclusion: Despite the fact that the district nurses have great competence in working with living habits in connection with wound healing, there is too little focus in the daily work. The district nurses' preventive work is seen as a core element in the profession. Living habits need to be given a greater place in wound care work in primary care and municipal home health care to draw attention to the connection with wound healing.

Bakgrund: Patienter med psykisk sjukdom är en patientgrupp som kan väcka föreställningar hos befolkningen och även hos sjuksköterskor. Den psykiatriska vården har utifrån ett historiskt perspektiv varit kantat av kränkande behandlingsformer som också ses ha bidragit till dagens föreställningar. Patienter med psykisk sjukdom bor i större utsträckning hemma och har behov av kommunal hemsjukvård.  Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskors och distriktssköterskors upplevelser av att bemöta patienter med psykisk sjukdom i kommunal hemsjukvård.  Metod: Studien genomfördes med en kvalitativ design. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sju sjuksköterskor och två distriktssköterskor inom kommunal hemsjukvård. Intervjuerna analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: Ur den kvalitativa innehållsanalysen uppstod tre kategorier; organisatoriska otydligheter, kunskapens betydelse och professionellt förhållningssätt med olika underkategorier. Det framkom att det fanns föreställningar om patienter med psykisk sjukdom som berodde på en kunskapsbrist. En otydlighet i organisationen fanns som orsakade svårigheter att bemöta patienter med psykisk sjukdom. Ett professionellt förhållningssätt ansågs vara av vikt för att kunna bemöta alla patienter på ett jämlikt sätt.  Slutsats:  Studien visar att sjuksköterskor och distriktssköterskor i kommunal hemsjukvård efterfrågar en utökad kunskap om psykisk sjukdom. Kunskapsbristen beskrevs skapa en upplevelse av otillräcklighet för att bemöta patienter med psykisk sjukdom på ett jämlikt sätt / Background: Patients with a mental illness is a group of patients who can cause prejudice not only in the population but also among professional nurses. They can be perceived as unpredictable, dangerous, and more demanding than other patients. From a historical perspective, psychiatric care has been fraught with abusive forms of treatment that are also seen to have contributed to today's perceptions. Patients with mental illness live to a greater extent at home and therefore has a need for municipal homecare.  Aim: The aim was to shed light on nurses and district nurses experiences of meeting patients with mental illness in municipal home care. Method: The study was conducted with a qualitative design. Semi-structured interviews were conducted with seven nurses and two district nurses in municipal home care. The interviews were analyzed with a based on a qualitative content analysis. Results: Based on the qualitative content analysis, three categories emerged: organizational ambiguities, the importance of knowledge, and the importance of a professional approach with different sub-categories. It turned out that there were ideas about patients with mental illness that were due to a lack of knowledge. There was a lack of clarity in the organization that caused difficulties in dealing with patients with a mental illness. A professional approach appeared to be important to be able to treat all patients in an equal way. Conclusion: The study shows that nurses and district nurses in municipal home care want an increase in knowledge about mental illness. The lack of knowledge was described as creating a feeling of inadequacy when striving to meet patients with mental illness in an equal way

Bakgrund: Antalet äldre personer med multisjuklighet ökar i samhället och allt fler vårdas i hemmet. Att utifrån detta tillämpa personcentrerad vård skapar nya utmaningar. Lagen om samverkan vid utskrivning från slutenvård (SVU) och upprättande av samordnad individuell plan (SIP) innan utskrivning är interventioner som kan främja personcentrerad och integrerad vård i hemmet. Samordning genom SIP sker många gånger mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst. Distriktssköterskan utses ofta till fast vårdkontakt för patienten och därmed ansvarig för SIP.  Motiv: Hälsocentral och kommunal hemsjukvård är viktiga samarbetspartner för integrerad vård på primärvårdsnivå och distriktssköterskan är ofta ansvarig för SIP. För att identifiera vad som hindrade och främjade tillämpning av SIP undersöktes distriktssköterskans erfarenheter av det. Resultat av studien kan öka förståelsen av SIP som arbetssätt. Syfte: Syftet med denna studie var att belysa distriktssköterskors erfarenheter av att arbeta med SIP på primärvårdsnivå. Metod: Under år 2021 genomfördes individuella semistrukturerade intervjuer med distriktssköterskor (n=8). Kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera data. Resultat: Utifrån intervjuerna framkom varierande erfarenheter av att arbeta med SIP. Arbetssättet upplevdes främja personcentrerad och patientsäker vård men det framkom även svårigheter att använda det. Erfarenheterna beskrevs som fyra kategorier: förutsättningar för ökad delaktighet, behov av ansvarsförtydligande, säkerhet för alla inblandade, och otillräckligt inarbetat arbetssätt.  Konklusion: Sammanfattningsvis visade studien att SIP kan ha betydelse för tillämpning av patientsäker och personcentrerad vård. SIP kan genom hembesök och digitala möten förbättra patientens delaktighet samt bidra till en sammanhållen, integrerad vård i hemmet. Bättre struktur för att tillämpa arbetssättet efterfrågades, utan att riskera att SIP blir en standardiserad arbetsrutin. / Background: The number of people with multimorbidity is increasing, hence healthcare is often provided at their home. Furthermore, striving to apply person-centred care creates new challenges. Interventions to promote person-centered and integrated care are based on the law for coordination of care at discharge from hospital and demands establishment of a coordinated individual plan (CIP) before discharge. Coordinating care through CIP often occurs between healthcare and social services. The district nurse is often appointed to be the permanent contact concerning care for the patient and thus responsible for CIP.  Motive: Primary care centres and municipal units for home care are important partners in integrated care at primary care level and district nurses are often responsible for CIP. To identify the barriers and facilitators for the using of CIP, we explored the district nurses' experiences about it. The results of the study may contribute to better understanding of CIP as a working method. Aim: The purpose of this study was to highlight the district nurses' experiences of working with the CIP at primary care level. Methods: In 2021, individual semi-structured interviews with district nurses were conducted (n=8). Qualitative content analysis was used to analyse the data. Result: From the interviews, various experiences emerged regarding the experiences of using CIP. Using CIP was experienced as facilitating person-centred care and patient safety, but several obstacle and difficulties to adopt it were identified. The experience resulted in four categories: prerequisites for increased participation, need for accountability, safety for all involved, and insufficiently established working method.  Conclusion: In summary, the study showed that CIP is important for the application of patient-safe and person-centered care. Through home visits and digital meetings, CIP can improve patient participation and contribute to a cohesive, integrated care at home. Better structure for using the CIP as working method was requested, in order to avoid that CIP  becomes only a standardized work routine.

Bakgrund: Efter psykiatrireformen trädde i kraft 1995 och sjukhusen för psykiatri stängde, krävdes mer heltäckande insatser för personer med psykisk ohälsa. God samverkan mellan psykiatrisk öppenvård och kommunal hemsjukvård är nödvändig för att bedriva personcentrerad vård. Tidigare forskning visar på hämmande och främjande faktorer för samverkan, dock saknas det forskning om sjuksköterskors upplevelse av samverkan utifrån svensk kontext.  Syfte: Att identifiera hämmande och främjande faktorer i samverkansprocessen och beskriva hur sjuksköterskor inom psykiatrisk öppenvården upplever samverkan med sjuksköterskor inom kommunal hemsjukvård, gällande gemensamma patienter. Metod: En kvalitativ metodologi med induktiv ansats har valts för föreliggande studie och datainsamlingen gjordes via en digital enkät på Survey and Report. Genom ett snöbollsurval svarade 13 respondenter och inkluderingskriterierna var sjuksköterskor som arbetade på psykiatrisk öppenvård med vuxna patienter med psykisk ohälsa, inskrivna i den kommunala hemsjukvården. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: Resultatet visar på att det krävs samverkan mellan psykiatrisk öppenvård och kommunal hemsjukvård för att kunna arbeta personcentrerat. Relation, engagemang och yrkeskompetens upplevdes väsentliga för att samarbete ska uppstå. Sjuksköterskorna i den psykiatriska öppenvården upplever att samverkan sker på en individuell nivå och att vårdprocessen saknar en tydlig ansvarsfördelning. Studien visade slutligen på att det krävs resurser och tydliga gemensamma riktlinjer för att främja samverkan.  Slutsats: Samverkan bidrar till en personcentrerad vård där olika instanser kommer samman för att ge trygghet till patienten. Samverkan baseras på gemensamma, tydliga mål och riktlinjer mellan den psykiatriska öppenvården och den kommunala hemsjukvården. Det i sin tur skapar samsyn som krävs för att samtliga instanser ska kunna möta patientens behov genom ett gemensamt och unisont förhållningssätt. Samsyn ökar tilliten i relationen mellan sjuksköterskorna i den psykiatriska öppenvården och den kommunala hemsjukvården. / Bakgrund: Efter att psykiatrireformen trädde i kraft 1995 och psykiatriska sjukhus stängdes krävdes ett utvecklat samarbete mellan psykiatrisk öppenvård och kommunal hemsjukvård för att ge mer omfattande insatser för personer med psykisk ohälsa. Ett gott samarbete mellan olika myndigheter är nödvändigt för att ge personcentrerad vård. Tidigare forskning visar att det hämmar och främjar faktorer för samverkan, men det saknas forskning om sjuksköterskors upplevelse av samverkan utifrån den svenska kontexten. Syfte: Att identifiera hämmande och främjande faktorer i samverkansprocessen och beskriva hur sjuksköterskor i psykiatrisk öppenvård upplever samverkan med sjuksköterskor i kommunal hemsjukvård, avseende vanliga patienter. Metod: En kvalitativ metodik med induktiv ansats har valts för denna studie och datainsamlingen gjordes via en digital enkät om Enkät och Rapport. Genom ett snöbollsurval svarade 13 respondenter och inklusionskriterierna var sjuksköterskor som arbetade inom psykiatrisk öppenvård med vuxna patienter med psykisk ohälsa, inskrivna i den kommunala hemsjukvården. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultaten visar att det krävs samverkan mellan psykiatrisk öppenvård och kommunal hemsjukvård för att kunna arbeta personcentrerat. Relation, engagemang och yrkeskompetens upplevdes som avgörande för att samarbete skulle kunna ske. Sjuksköterskan i psykiatrisk öppenvård upplever att samverkan sker på individnivå och att vårdprocessen saknar en tydlig ansvarsfördelning. Studien visade slutligen att det krävs resurser och tydliga ömsesidiga riktlinjer för att främja samarbete. Slutsatser: Samarbetet bidrar till personcentrerad vård där olika myndigheter samverkar för att skapa trygghet för patienten. Samarbetet bygger på ömsesidiga, tydliga mål och riktlinjer mellan den psykiatriska öppenvården och den kommunala hemsjukvården. Detta skapar samsyn, vilket krävs för att alla myndigheter ska kunna möta patientens behov genom ett gemensamt och unisont förhållningssätt. Ett gemensamt förhållningssätt ökar förtroendet för relationen mellan sjuksköterskorna i psykiatrisk öppenvård och den kommunala hemsjukvården.