No description available.

Syftet med föreliggande litteraturstudie var att med en kvalitativ ansats belysa kollegial handledning med de hinder och möjligheter som finns med denna handledning, men även undersöka hur man inom skolan använder sig av kollegial handledning. För att få en förförståelse för bakgrunden och den historia som kan finnas till kollegial handledning, så ges en förklaring som kan visa på hur denna handledning uppkommit och utvecklats över tid. Efter sökning från år 2000 och fram i olika databaser, så påträffades och valdes fyra avhandlingar vilka alla behandlar kollegial handledning inom skolan. Dessa vilka utgör empirin för studien, tar upp olika aktörer inom skolan (skolledare, handledare, lärare samt förskollärare), och deras syn på kollegial handledning. Efter bearbetning och analys framträdde en bild av hur skolor kan använda sig av kollegial handledning, men även tre gemensamma hinder och lika många möjligheter. Kollegial handledning visar sig vara en relativt ny företeelse, och har mer och mer blivit ett reflekterande och kompetenshöjande arbetssätt för pedagoger, handledare samt skolledare inom skola och förskola att använda sig av i arbetet med skolutveckling. Resultatet visar att man kan använda sig av kollegial handledning på olika sätt. Men att det även finns olika hinder och möjligheter. Avhandlingarnas gemensamma hinder och som sedan tas upp i underrubriker är Tid och rum, Skolledning och även Handledaren. De möjligheter som hittades i avhandlingarna, och som även de presenteras i underrubriker är Reflektion, Kompetensutveckling samt Skolutveckling.  Dessa olika hinder och möjligheter kan användas i och med skolutveckling, samt för att höja lärarnas kompetens. Handledaren och även skolledaren är viktiga för att både införa och genomföra kollegial handledning, men även för att på olika vis ge utrymme för dessa reflekterande samtal.

Specialpedagogens roll som kvalificerad samtalspartner för kollegor finns inte definierat i styrdokument eller examensförordning. Detta innebär konsekvenser för specialpedagogens samtalsuppdrag eftersom utformningen till stor del baseras på rektorers och specialpedagogers förståelse för uppdraget. Syftet med studien var att undersöka hur specialpedagoger och rektorer förstår uppdraget och vilka konsekvenser förståelsen får i specialpedagogens praktiska yrkesutövning, vilka dilemman de ställs inför, samt hur specialpedagogens roll påverkas av att uppdraget inte finns definierat. Med hjälp av tio semistrukturerade intervjuer samlades specialpedagogers och rektorers förståelse för uppdraget in och därefter analyserades empirin med stöd av en fenomenografisk analysmodell. Studien kopplades genomgående till specialpedagogiska perspektiv. Resultatet visade att uppdraget förstås av informanterna som ett samtalsuppdrag som till största del ska fokusera på att utmana och vidga deltagarnas perspektiv, från ett kompensatoriskt till ett relationellt perspektiv. För att specialpedagogen ska kunna genomföra uppdraget bör samtalen organiseras, ha ett tydligt syfte och mål. Vidare krävs samsyn och gott samarbete mellan specialpedagoger och rektorer för att specialpedagoger ska få förutsättningar för att arbeta proaktivt. Studiens slutsatser är att det finns ett antal dilemman som behöver belysas och kommuniceras. Bland dessa återfinns samsyn och organisation gällande specialpedagogens uppdrag som kvalificerad samtalspartner för kollegor som viktiga faktorer för att pedagoger ska kunna ta del av specialpedagogens kvalificerade samtal. Resultatet av studien styrker tidigare forskning som visar att definitioner kring specialpedagogens roll och samtalsuppdrag behövs. Ett av de mest betydelsefulla resultaten från denna studie är att en definition behövs för att säkerställa likvärdighet för elever inom och mellan skolor.

The purpose of this paper is to investigate Feedback-Informed Therapy (FIT) (Miller & Bertolino, 2015) in the form of the Outcome Rating Scale (ORS) and Group Session Rating Scale (GSRS) scales when used in network therapy within the social services. The study is quantitative and is based on collected ORS and GSRS forms from 10 network therapies, including 94 people. The material is collected by network teams in four municipalities in Sweden; Norrköping, Enköping, Gothenburg and Botkyrka. The protagonists have completed an ORS on three occasions during the treatment period; before, during and after. The closest relatives, mainly parents, have made parallel estimates on the same occasions. In each network therapy, a network meeting and a follow-up network meeting have been held. All participants have completed a GSRS after the meetings. Of the study participants, 38% estimated a Clinical Significant Change in ORS after the network therapy. 50% estimated a positive change that did not exceed the limit of clinical significance. 12% estimated a small deterioration. In the cases of a Clinically Significant Change or major change, the meeting participants at the network meetings have estimated high on the GSRS (36.5 in the first meeting and 37.1 in the second meeting. In those cases with a small positive change or decrease, the participants have estimated lower on the GSRS (33.5 in first and 31.8 in others). The results indicate that network therapy gives a good effect if measured with ORS and that this effect appears early in the treatment. The study also indicates that the limit value for GSRS does not appear to be lower in Network Therapy than in other group therapy. Furthermore, the study points out that the network therapies that have network meetings with balance from the different sectors in the protagonist's life provide the best results both on the GRSR and ORS. / Syftet med denna uppsats är att undersöka Feedback-informerad terapi (FIT) (Miller & Bertolino, 2015) i form av skattningsskalorna Outcome Rating Scale (ORS) och Group Session Rating Scale (GSRS) när de används i nätverksterapi inom socialtjänsten. Studien är kvantitativ och utgår från insamlade ORS- och GSRS-formulär från 10 nätverksterapier som inkluderat 94 personer. Materialet är insamlat av nätverkslag i fyra kommuner i Sverige: Norrköping, Enköping, Göteborg och Botkyrka. Studiedeltagarna har fyllt i en ORS-skattning vid tre tillfällen under behandlingstiden; före, under tiden och efter. De närmast anhöriga, oftast föräldrar, har gjort parallella skattningar vid samma tillfällen. I varje nätverksterapi har det hållits ett nätverksmöte och ett uppföljande nätverksmöte. Samtliga deltagare har fyllt i en GSRS efter mötena. Av studiens deltagare skattade 38 % en klinisk signifikant förändring (KSF) på ORS efter nätverksterapin. 50 % skattade en positiv förändring som inte översteg gränsen för klinisk signifikans. 12 % skattade en försämring. I fallen med en klinisk signifikant förändring eller stor förändring har mötesdeltagarna på nätverksmötena skattat högt på GSRS (36,5 i första mötet och 37,1 i andra mötet. I de fall med liten positiv förändring eller minskning har deltagarna skattat lägre på GSRS (33,5 i första och 31,8 i andra). Resultaten pekar på att nätverksterapi ger god effekt om man mäter med ORS och att denna effekt visar sig tidigt i behandlingen. Studien pekar också på att gränsvärdet för GSRS inte verkar ligga lägre i Nätverksterapi än i annan gruppterapi. Vidare pekar studien på att de nätverksterapier som har nätverksmöten med balans från de olika sektorerna i huvudpersonens liv ger bäst resultat både på GRSR och ORS.