Studiens syfte är att öka kunskapen om förskollärares digitala kompetensutveckling. I bakgrunden beskrivs vikten och behovet av förskollärares digitala kompetensutveckling och vad adekvat digital kompetens innebär för förskollärare. Därefter presenteras ett antal tidigare studier om faktorer som påverkar förskollärare/lärares kompetensutveckling i olika länder, inklusive Sverige. Bakgrunden och tidigare forskning visar att det finns en brist på kvalitativa forskningsstudier om förskollärares digitala kompetensutveckling i Sverige, trots att det finns ett stort behov av att utveckla förskollärares digitala kompetens här och nu. Kvalitativa intervjuer har genomförts med åtta förskollärare om deras förhållningssätt och erfarenheter av digital kompetensutveckling. Innehållsanalys har använts under bearbetnings- och analysprocessen. Sedan har studiens resultat analyserats och diskuterats med hjälp av sociokulturell teori. Resultatet av vår studie visar att förskollärarnas erfarenheter, uppfattningar och förståelse av digital kompetensutveckling varierar. Förskollärarna skiljer sig åt i sin autonomi i relation till digital kompetensutveckling. Olika utvecklingsmodell framkom i alla de erfarenheter av digital kompetensutveckling som de åtta förskollärarna beskrev. Ett viktigt resultat visar att det kollegiala lärandet spelar en viktig roll för förskollärarnas digitala kompetensutveckling. Dessutom finns det möjligheter och utmaningar i de digitala kompetensutvecklingsprocesserna. Resultatet visar att förskollärarna använder olika strategier för att hantera dem. Resultatet visar även att det är viktigt att rektorer och förskollärare strävar efter att skapa dialog för att utveckla en gemensam förståelse om digital kompetensutveckling.

De nationella proven som fenomen har på olika sätt och utifrån olika ämnesområden undersökts och utretts i stor utsträckning genom åren. Detsamma kan dock inte sägas när det kommer till lärares yrkesutövning relaterad till de nationella proven, vilket är ett tidigare tämligen icke beforskat område. Med washback-begreppet som teoretiskt perspektiv är därför syftet med denna studie att synliggöra högstadie- och gymnasielärares egna utsagor gällande deras yrkesutövning i samband med det skriftliga nationella provet i svenska. Genom en kombination av kvalitativa semistrukturerade intervjuer med tolv svensklärare samt en kvantitativ och kvalitativ webbaserad enkät med både öppna och slutna frågor som besvarats av 122 svensklärare, besvaras frågor rörande hur svensklärare anser att olika aspekter av deras yrkesutövning kan påverkas i samband med det skriftliga nationella provet. Dessutom undersöks huruvida lärarna anser, och i sådana fall på vilket sätt, att det skriftliga nationella provet kan utvecklas för att bidra till deras profession. Studiens resultat visar att det finns både negativa och positiva påverkansfaktorer, där främst planering, bedömning och texttyper pekas ut som specifika aspekter som på ett eller annat sätt har inverkan på lärarnas yrkesutövning och autonomi i samband med det skriftliga nationella provet. Rörande potentiella utvecklingsområden lyfts central rättning fram, vilket dock görs tillsammans med en oro rörande bland annat hur införandet kommer att påverka lärarnas professionalitet.

Syftet med den här studien är att undersöka lärares upplevda grad av och syn på autonomi i sin yrkesutövning, inom områdena kompetens-utveckling och klassrumspraktik samt skolan som helhet. I studien ses dessa tre områden som del av övergripande skolutveckling, något som utvecklas i bakgrundskapitlet. Autonomi – i studien definierat som det professionella manöverutrymme inom vilket lärare kan påverka och fatta beslut – och dess potentiella relevans som verktyg inom kompetens-utveckling, och därmed skolutveckling, utgår från self-determination theory, där autonomi tillsammans med kompetens och social tillhörighet ses som centralt för inre motivation. Tidigare forskning visar att lärare värderar sin autonomi högt, men att de inte alltid åtnjuter den, och denna studie bekräftar detta: högst autonomi återfinns i klassrumskontexten, medan lägst grad av inflytande återfinns inom ramen för kompetensutveckling. Det är också inom området kompetensutveckling som störst glapp mellan upplevd och önskad autonomi uttrycks, något som tyder på en underutnyttjad potential. Denna studie bygger på ett mindre dataunderlag (från en enkätundersökning där 70 grundskollärare från två skolor deltog) vilket gör att dess resultat i första kan ses som indikatorer på utgångspunkter för fortsatta och fördjupade studier. / The purpose of this study is to examine which level of autonomy teachers experience and which level they desire in the contexts of professional development, classroom and the school as a whole. In this study, teacher’s professional development is seen as being a part of the overall school development, which is addressed in the background chapter. Autonomy – in the study defined as the degree of professional leeway in which teachers can influence and make decisions – and its potential relevance as a tool in professional development, is grounded in self-determination theory, where autonomy together with competence and social relatedness is seen as central to intrinsic motivation. Earlier research shows that teachers value their autonomy highly, but that they do not always experience it, and this study confirms that: the highest level of autonomy is found within the context of the classroom, while the lowest level of autonomy is found within the context of professional development. It is also in the latter context that the largest difference between experienced and desired level of autonomy is found, something that might suggest an underused potential. This study is based on smaller sample (the survey had 70 participants from two elementary schools), and its results should therefore primarily be seen as indicators, or stepping stones, for continuing and deepened studies.

Syftet med studien har varit att undersöka hur lärare framställer relationen mellan skola och hem i sin skriftliga kommunikation i form av veckobrev riktade till vårdnadshavare. En diskursanalytisk ansats har använts där kritisk diskursanalys och diskursiv psykologi har kombinerats. Dokumentmetoder har använts och totalt 51 veckobrev från 11 olika lärare som arbetar på olika skolor i landet har samlats in. Ett kombinerat målstyrt-, snöbolls- och mättnadsurval har använts. Analysen genomfördes genom att först göra en tematisk läsning av 51 veckobreven följt av en detaljerad textanalys på 21 veckobrev. Tidigare forskning och litteratur har använts för att sätta studiens resultat i den större sociala praktikens sammanhang. Resultatet presenteras i två huvudteman: närmande praktiker som syftar till att framställa hem och skola som en enhet samt fjärmande praktiker som syftat till att framställa hem och skola som separata enheter. Slutsatser som har dragits är att den ökade yttre styrningen och kontrollen av skolan har lett till att lärare bygger upp känslan av att vårdnadshavare bjuds in till ett delaktigt ”vi” som syftar till att samarbeta för att utveckla en bättre verksamhet. Detta sker samtidigt som lärare gör subtila markeringar som visar på att läraren fortfarande är en professionell och vårdnadshavaren en lekman i detta samarbete. Detta tolkas vara en strategi som lärare använder för att anpassa sig till det regelverk som finns och för att skydda sig mot eventuellt klander genom att visa på ansvarstagande. Lärare närmar sig även hemmets sfär genom att framställa sig själva som en slags ställföreträdande släktingar för att framställa hem och skola som en enhet. Samtidigt sker en motstridig positionering där lärare försöker att framställa hem och skola som separata enheter där ansvar kan fördelas mellan dessa. Detta tolkas vara ett sätt att vakta på den hotade professionaliteten genom att förhandla om vad som ska ingå i den samtidigt som det finns en önskan om att bevara den familjära relationen till hemmet.