No description available.

Syftet med studien var att producera ett eget matematikmaterial att använda ute i naturen för att sedan utvärdera det. I utvärderingen tog vi hjälp av fem förskolor som innefattade 13 pedagoger och dessa fick testa vårt material och sedan fick de fylla i en utvärderingsenkät. Genom utvärderingen har vi kommit fram till att ett färdigt material som är lätt att ta med sig utan förplanering uppskattas av pedagogerna i förskolan. Detta är ett av många bra arbetssätt har både vi och pedagogerna i vår undersökning konstaterat.

Detta arbete grundar sig i en observation av dagens samhälle. Det tycks ha slagits in i en enorm kil mellan den kultive- rade människan och den natur som tidigare var en påtaglig del i vår vardag. I vissa sammanhang är alieneringen nära nog total. Det samtida boendet kan upplevas som ett derivat av modern rationalitet och ekonomi snarare än mänsklig omtanke och det är inte svårt att hävda att detsamma snart gäller alla de saker som hjälper till att göra dessa platser beboeliga. Allt ifrån gipsskivan som skiljer badrum från hall till minsta smörkniv är för många nära nog ett mysterium. Det är dock i skalan däremellan jag främst ser mig själv i min yrkesroll; inredningsarkitekt och formgivare, en prak- tiker vars uppgift och förmåga ligger i att ”skapa” de föremål som står oss närmast och som vi ser, vidrör och brukar varje dag. De ting som gör de bitvis ogästvänliga kuber vi uppehåller oss i till hem. Det är här jag ser min möjlighet att förstärka materialitet och hantverk samt uppmana till eftertanke kring tillkomst och härkomst. Ting att betrakta som en motvikt till den närmast maskinella bostad som kommit att bli dagens praxis. Ett komplement till det fysiska tomrum som uppstår då våra medvetanden verkar sväva kollektivt world wide web. Av samma vikt för arbetet är det tillvägagångssätt jag valt. Text och form betraktar jag som varsin del av en helhet då de som utgångspunkt för varandra istället snarast verkar hämmande. Texten kan aldrig till fullo beskriva ens den enklaste pall och på samma sätt är form komplicerat, ja närmast onödigt när det gäller att kommunicera text. Texten finns ju där redan, formen gör den sällan starkare som text betraktat. Med detta i åtanke och, den egentligen självklara, anledningen till att Jag befinner mig på konstfack, vilken är ett intresse för färg, form, rum, materialitet, och hantverk, är det också rimligt att ett prövande genom skiss, modell, ritning och prototyp är det som ska vägleda mig. Detta snarare än det på högskolan ofta rådande sakförhållandet mellan idé (formulerad i text) och illustration (fysisk gestalt). Med det första klart överordnat, ja näst själva essensen för det andra. Min egen högst personliga upplevelse av detta är att studenten, oftast självpåtaget, ömsom påhejat av lärarkåren, försöker ta sig an uppgiften statiskt placerad vid sitt skrivbord med Heidegger och ett skissblock som enda hjälpmedel. Referenser staplas på varandra. Frustrationen total! Detta helt i enlighet med det akademiska formatet i den traditionella högskolan, samtidigt som ett försök att ge sitt verk värde på andra sätt än det rumsliga och formmässiga. Av någon anledningen förefaller blivande inredningsarki- tekter och formgivare anse att den egna praktiken är futtig i sig själv. Mitt examensarbete är resultatet av ett tillvägagångssätt där texten rör just text, och formen just form. De möbler och föremål som skapats är formade utifrån ett förhållningssätt där rumsliga och formmässiga beslut är något som främst och bäst görs av lust med handen, och stundom magen, snarare än tanken och logiken den föder. Med detta sagt bjuder jag nu den intresserade att läsa vidare och på ett någorlunda, rationellt plan förstå vad jag menar med alieneringen mellan människa och dess fysiska omgivning. Men även för att följa ett resonemang kring min egen praktik, fältet i stort samt hur jag upplever att utbildningen till en yrkespraktik inom inredningsarkitektur och möbel- formgivning ser ut idag. Lika gott är att lägga ifrån sig texten och istället låta sig uppfyllas av färg och form vilken är formulerad utifrån sina egna premisser och på intet sätt behöver följande sidor för att rättfärdigas. Den står på egna ben.

Protected areas are the central strategy for preserving biodiversity in the face of overexploitation and global change. To ensure their long-term survival, however, these areas may not be regarded as last havens of wilderness, but as complex social-ecological systems. Modern approaches of protected area (PA) management support this view by balancing conservation and development issues in a sustainable way and adapted to the local context. However, success of these strategies in achieving their aims so far remains limited. This study therefore aimed at analysing processes and outcomes of PA co-management approaches implemented in a large transfrontier conservation area in West Africa. The W-Arly-Pendjari (WAP) complex spans over more than 30.000 square km in Benin, Burkina Faso and Niger and is composed of approximately 20 subunits. Due to national legal and administrative variety as well as a high diversity of local (project) implementation approaches, the general setting resembled a quasi-experimental design facilitating comparative studies. A mix of quantitative (e.g. survey of 549 households) and qualitative (e.g. expert interviews, literature review) methods was used to evaluate the institutional and organisational differences of PA management approaches implemented in the different parts of WAP belonging to Benin and Burkina Faso. I included an analysis of contextual factors (e.g. land-cover-change) and ecological data, but concentrated on the role of local resource users within the co-management arrangements and the effectiveness of governance regimes to deliver positive socio-economic outputs. Exploring the question whether promotion of development in PA surroundings indeed stipulates conservation success (and vice versa) remained challenging: the lack of sound ecological data, a general mismatch of spatial scale in existing data sets, as well as the high complexity of realities on the ground made me refrain from using simplified proxy indicators and (statistical) modelling approaches. I found that the Sudano-Sahelian context is a very difficult one for the implementation of effective participation approaches in the short-term. Political, demographic, socio-economic as well as ecological factors generated a very dynamic situation characterized by limited financial and natural resources as well as weak institutional and organisational settings. Arenas of interaction were often marked rather by a high degree of distrust and competition than by cooperation among actors. Amid all rhetoric, participation in most cases was hence limited to the transfer of (sparse) information, regulated resource access and financial funds. Options for participation of local resource users in decision-making arenas were generally scarce. Underlying processes were dominated by opacity and often low accountability of actors on all levels. Negative, but also positive affection of local residents by PA existence and management hence was high. Governance regimes of the complex performed very differently with regard to their ability of effectively empowering local village participatory bodies (vpb), generating and distributing benefits to individuals and village communities as well as providing mechanisms of conflict resolution. People around Pendjari enjoyed a relative wealth of high value benefits, while negative impacts caused by human-wildlife conflicts were widespread around the complex. Autochthonous farmers usually were better integrated in incentive schemes than were newcomers or herders. While there was functional separation of actors’ roles in all parts of WAP, these roles differed significantly between blocks. Existence and functioning of village participatory bodies ameliorated the situation for local resource users fundamentally, as they acted as cut-points between different networks (governmental hierarchies, private concessionaires and local resource users). Vpbs in the Pendjari region proved to be most advanced in their capacity to push resource users’ claims in action arenas on the micro-level. Via their union, these associations also managed to impact arenas on the meso- and the macro scale. Project interventions often had catalyst functions to empower local resource users and their vbps. However, they also contributed to social imbalance and intra-organisational competition. My results represent a snapshot of an ongoing process to establish effective co-governance regimes in the WAP-area. Though I identified a large scope of shortcomings, there were also very promising initiatives underway. This work is therefore meant to foster future research and further positive development by giving guidance scholars and decision-makers form the local to the global level alike. / Schutzgebiete spielen eine zentrale Rolle für den Schutz von Biodiversiät vor anthropogener Übernutzung und negativen Auswirkungen anderer Global-Change-Prozessen. Damit sie diese Funktion auch langfristig erfüllen können, dürfen diese Gebiete nicht als letzte Wildnisregionen verklärt, sondern müssen als komplexe sozio-ökologische Systeme wahrgenommen werden. Moderne Managementansätze tragen dieser Sichtweise Rechnung, indem sie Schutzmaßnahmen und Entwicklungsansätze miteinander verbinden. Diese Lösungen zielen auf Nachhaltigkeit ab und sind – im Idealfall – an den lokalen Kontext angepasst. Der Erfolg dieser Strategie bleibt in der Praxis jedoch hinter den Erwartungen zurück. Die vorliegende Studie analysiert die Implementierung und Effektivität von Ko-Management-Ansätzen in einem großen grenzübergreifenden Schutzgebietskomplex in Westafrika. Dieses Gebiet erstreckt sich über 30.000 km2 in den Ländern Burkina Faso, Benin und Niger und setzt sich aus ca. 20 Subkomponenten zusammen. Benannt wurde der Komplex nach seinen drei Kerngebieten (W-Arly-Pendjari (WAP)). Aufgrund der unterschiedlichen juristischen und administrativen Rahmenbedingungen zwischen den beiden Ländern sowie der Vielzahl an lokalen Implementierungsansätzen, ähneln die Voraussetzungen einem quasi-experimentellem Design und bieten sich für eine vergleichende Studie an. Mit Hilfe verschiedener quantitativer (z.B. Befragung von 549 Haushalten) und qualitativer (z.B. Experteninterviews) Methoden wurden die institutionellen und organisatorischen Voraussetzungen für Schutzgebietsmanagement in Benin und Burkina Faso erfasst und die implementierten Governance-Ansätze evaluiert. Neben der Analyse verschiedener Kontextfaktoren (z.B. zu Landnutzung) und ökologischer Daten (z.B. zu Populationsentwicklungen von großen Säugetierarten), lag die Rolle lokaler Ressourcennutzer in den Ko-Management-Systemen im Fokus. Die zentrale Fragestellung konzentrierte sich auf die Effektivität der unterschiedlichen Governance-Regime, positive sozio-ökonomische Ergebnisse zu erzielen und die zu Grunde liegenden Interaktionen der beteiligten Akteure zu identifizieren. Die Frage, ob die gezielte Entwicklungsförderung von Gemeinden im unmittelbaren Umfeld von Schutzgebieten tatsächlich auch zu erhöhtem Naturschutzerfolg führt, musste weitestgehend offen bleiben: das Fehlen von zuverlässigen ökologischen Daten, unterschiedliche räumliche Skalenniveaus in den vorhandenen Datensätzen, sowie die hohe Komplexität der Bedingungen vor Ort ließen keine (statistisch) belastbare Auswertung zu. Die Kontextanalyse zeigte, dass Westafrika ein sehr schwieriges Umfeld für die schnelle Implementierung von Partizipationsansätzen darstellt. Die Region ist gekennzeichnet durch hohe Dynamik und Variabilität in ihren politischen, demographischen, sozio-ökonomischen und ökologischen Rahmenbedingungen. Das Management von sozio-ökologischen Systemen leidet daher massiv unter der Limitierung an natürlichen und finanziellen Ressourcen sowie schwachen organisatorischen und institutionellen Strukturen. Interaktionen zwischen den einzelnen Akteuren waren stärker von Misstrauen und Konkurrenz als von Kooperation geprägt. Entgegen des von einigen Akteuren nach außen vermittelten Bildes, war die Partizipation lokaler Ressourcennutzer limitiert auf die Weitergabe von (unvollständigen) Informationen, sowie dem regulierten Zugang zu natürlichen Ressourcen und begrenzten finanziellen Mitteln. Die Möglichkeit, an Prozessen zur Problemlösung und Entscheidungsfindung mitzuwirken war nur partiell und räumlich eingeschränkt gegeben. Die zu Grunde liegenden Prozesse waren gekennzeichnet von Intransparenz und geringer Verantwortlichkeit der Akteure auf allen Ebenen. Die Anwohner waren daher häufig in hohem Maß von negativen Auswirkungen der Schutzgebiete betroffen. Die Governance-Strukturen in verschiedenen Teilen des Komplexes variierten stark in ihrem Vermögen, lokale Partizipationsorgane aufzubauen und in aktuelle Management-Prozesse einzubinden, Vorteile für lokale Ressourcennutzer und Gemeinden zu generieren und gerecht zu verteilen, sowie effektive Mechanismen zur Konfliktbewältigung zu etablieren. Insbesondere die Anrainer des Biosphärenreservats Pendjari genossen eine relative Vielzahl qualitativ hochwertiger Vorteile; negative Auswirkungen der Schutzgebiete durch Mensch-Tier-Konflikte waren hingegen in allen Subkomponenten des Komplexes weit verbreitet und blieben weitestgehend unadressiert. Autochthone Ackerbauern waren generell besser in die Anreizsysteme des Parkmanagements eingebunden als neu hinzugezogene Ressourcennutzer oder Viehhirten. Die funktionellen Rollen der einzelnen Akteursgruppen waren zwar in allen Teilen des Komplexes stark differenziert, unterschieden sich aber signifikant zwischen den Subkomponenten. Die Existenz aktiver und vernetzter Partizipationsorgane auf lokaler Ebene, verbesserte die Lage von Ressourcennutzern fundamental, da sie als Schnittstellen zwischen den verschiedenen Netzwerken (staatlichen Hierarchien, privaten Marktakteuren und sozialen Netzwerken auf Gemeinschaftsebene) agieren und Kompromisse vermitteln konnten. Partizipationsorgane in der Pendjari-Region waren auf Grund ihres vergleichweise hohen Organisationsgrades am effektivsten in der Lage, die Interessen lokaler Ressourcennutzer in den entsprechenden Arenen auf der Mikro-Ebene zu vertreten. Über den Zusammenschluss aller lokalen Partizipationsorgane in Form einer Union konnten sie auch Arenen auf der Meso- und Makroebene beeinflussen. Von externen Geldgebern gesteuerte Projekte erfüllten häufig eine katalytische Funktion, lokale Ressourcennutzer und ihre Partizipationsorgane für ihre Rolle als Ko-Manager anzuleiten. Sie verursachten aber auch soziales Ungleichgewicht und erhöhte Konkurrenz zwischen den Akteursgruppen auf lokaler Ebene. Die vorgelegten Ergebnisse stellen lediglich eine Momentaufnahme des Prozesses dar, effektive Ko-Management- Ansätze in der WAP-Region aufzubauen. Zwar wurde eine große Anzahl an Schwächen identifiziert, gleichermaßen gab es aber auch vielversprechende Ansätze für die Zukunft. Die Arbeit ist als Grundlage für die weiterführende Forschung und Entwicklung dieser positiven Ansätze gedacht. Sie adressiert daher die Wissenschaftsgemeinde ebenso wie die Entscheider von der lokalen bis zur globalen Ebene.

<p>Min bakgrund innehåller en långvarig relation med Gotska Sandön med kamera som redskap. Syftet med min studie har varit att tolka och analysera lärarstudenters reflektioner kring sex naturfotografiska konstbilder från Gotska Sandön. Fotografierna projicerades på en stor filmduk och lärarstudenterna – sex kvinnor och sju män – gjorde skriftliga beskrivningar utifrån sina upplevelser av bilderna. För att undersöka vilka likheter och skillnader de upplevde vid mötet med bilderna har jag använt mig av en fenomenografisk ansats.</p><p>Bearbetningen och analysen av lärarstudenternas utsagor – sammanlagt 156 st – har gjorts i fyra faser. I den första fasen har jag sammanställt de denotativa och konnotativa beskrivningarna av bilderna, d v s dels vad de ser i bilderna, dels vilka tankar och associationer som väcks. I den andra fasen har jag sökt efter mönster, likheter och skillnader. I den tredje fasen har jag gjort generella tolkningar och i den fjärde fasen har jag sökt efter vilka ”skapade mellanrum” som kan urskiljas i studenternas utsagor.</p><p>Resultaten visar på intressanta skillnader mellan de kvinnliga och manliga studenternas reflektioner. De kvinnliga studenterna skriver mera och utförligare än de manliga studenterna. Kvinnorna ”vågar” uttrycka mer av sina tankar och känslor än männen. De manliga studenterna  skriver konkretare, men går inte lika ”nära” bilden som kvinnorna. En annan påtaglig skillnad är att kvinnorna ställer flera frågor än männen, vilket kan tyda på både större nyfikenhet och större osäkerhet. Dessa resultat bekräftar till stora delar den bild som framkommit i tidigare studier.</p><p>Studien visar också att det i det ”skapade mellanrummet” uppstår intressanta och viktiga upplevelser. De associerade exemplen är konkreta, fantasifulla och lekfulla. Upplevelserna av bilderna visar på en spännig mellan erfarenhet och trygghet, drömmar och behov av stimulerande osäkerhet. Utsagorna har också innehållit tankar om bildens förmåga att uttrycka estetisk form och rörelse.</p><p> </p><p> </p>

<p>I skolan idag bygger lärandet främst på texter och genom boklig kunskap och alltmer sällan på förstahandsupplevelser. Syftet med undersökningen är att ta del av några verksamma pedagogers tankar kring utomhuspedagogik. Vilka fördelar respektive nackdelar anser de verksamma pedagogerna att det finns med att bedriva undervisningen utomhus och finner det också intressant att se på vilket sätt som de verksamma pedagogerna använder sig av naturen och utomhuspedagogiken som ett komplement till den vanliga undervisningen som ofta sker inom fyra väggar.</p><p>För att nå undersökningens syfte har strukturerade intervjuer genomförts med fem verksamma pedagoger som arbetar i åldrarna ett till fem. Intervjuerna genomfördes på tre olika skolor inom samma kommun på de verksamma pedagogernas arbetsplats. Bärbar bandspelare användes för att dokumentera data.</p><p>Resultatet av de fem intervjuerna påvisar att de verksamma pedagoger som intervjuats är eniga om att de skulle vilja vara utomhus mer och de anser att utomhuspedagogik kan användas som ett komplement till den vanliga undervisningen på ett flertal sätt, här nämns att det blir mer verklighetsbaserat, de olika sinnena aktiveras och eleverna får möjlighet att tillgodogöra sig kunskap på flera olika sätt. Till nackdelarna hör vädret, barnens kläder, personalresurser och tiden som sätter stopp för varför de verksamma pedagogerna inte är ute så mycket som de skulle vilja vara.</p>

No description available.

<p>Syftet med detta arbete är att få en djupare förståelse för hur pedagoger på olika förskolor ser på utomhuspedagogikens betydelse för barns lek och lärande. Det finns lika många sätt att arbeta med barn som det finns förskolor, därför kan det vara intressant att få ta del av olika sätt att se på utomhuspedagogik och på vilket sätt olika pedagoger arbetar.</p>

<p>Undersökningens syfte har varit att studera pedagogers syn på lärandet i naturen.Frågeformuleringarna som använts har syftat på pedagogernas intresse för naturen, pedagogernas engagemang samt medupptäckande tillsammans med barnen och barnens lärande i naturen.</p><p>Som metod har använts enkäter som delades ut till 53 pedagoger inom fem förskolor med olika profileringar varav 36 pedagoger svarade. Undersökningen har syftat på ett didaktiskt perspektiv där frågorna var, hur, när och varför har ställts.</p><p>Resultatet i undersökningen visar att alla utom en av pedagogerna har ett intresse för naturen både privat och i yrket. Pedagogerna beskriver känslor som härligt, inga måsten, andrum och alltid något nytt att upptäcka. Pedagogerna visar ett stort engagemang för att vara medupptäckare tillsammans med barnen. Enligt Ericsson (2002) talar Dewey om att pedagogerna skall vara medupptäckare, till exempel genom interaktion som innebär samspelet mellan barn och pedagog, mellan olika barn och mellan barn och omgivning. Pedagogerna i enkätundersökningen är överrens om att deras eget intresse ger ett starkt engagemang och en glädje i lärandet, det gäller att ha roligt tillsammans. Pedagogerna belyste vikten av planering Inför ett skogsbesök. Tjugotvå pedagoger ansåg att en viss planering krävs för att hålla barnens intresse vid liv medan sex pedagoger ansåg att en detaljplanering var viktig. Åtta pedagoger såg däremot att planering var inaktuellt då naturen ger barnen så mycket genom att bara få vara och sysselsätta sig själva. Samtidigt menar pedagogerna att medupptäckandet tillsammans med barnen är viktigt och att ställa de didaktiska frågorna som var, hur, när och varför. Undersökningen visar att pedagogerna anser att barnen lär sig i naturen. De använder sig av alla sina sinnen och pedagogerna är överens om att barnets eget lärande framkommer genom leken i skogen.</p><p>Pedagogerna nämnde gruppstorleken som ett hinder för att se varje barns lärande i skogen vilket också resulterade i färre besök i skogen. En slutsats i undersökningen varför vissa förskolor besöker skogen fler gånger än andra kan vara att de delar upp sig i skogen och får på detta sätt en mindre hanterbar grupp att utforska tillsammans med. Detta ger en större möjlighet för pedagogen att se varje barn. En annan orsak till att pedagogerna inte besöker skogen så ofta kan kanske bero på att de saknar kunskap om hur och vad de kan lära barnen i naturen. Detta skulle underlätta om cheferna lät utbilda fler pedagoger inom ämnet natur. Med sin kunskap i ryggsäcken kan pedagogerna vara medupptäckare tillsammans med barnen och de kan lära av varandra.</p><p> </p>

<p>Sammanfattning</p><p>Denna uppsats har som syfte att undersöka om och hur lärare bedriver utomhuspedagogik i Sydafrika samt hur lärarna definierar begreppen natur och miljö. Undersökningen skedde på en skola i en svart kåkstad i Östra Kapprovinsen i Sydafrika, genom intervjuer med tre lärare i årskurs 4. Respondenterna fick bland annat frågan om vad utomhuspedagogik är och gav i första hand svaren lek och sport. Deras avsikt med utomhuspedagogik var i första hand att aktivera eleverna under fritiden.</p><p>I litteraturen är begreppet definierat bland annat som en didaktisk metod som handlar om att inte bara läsa fakta utan att genom sinnen och görande få kunskap genom praktiska övningar i utomhusmiljön. Både litteratur och respondenterna tog upp att utomhuspedagogiken är ett sätt att få tillfälle till rörelse och alternativ metod för att ta in kunskap. I definitionen av miljön svarade lärarna att det var deras omgivning och naturen beskrevs bland annat som guds skapelse.</p><p>Nyckelord: Utomhuspedagogik, miljö, natur, Sydafrika</p> / <p>Abstract</p><p>This essay have the aim to examine if and how the teachers in South Africa carry out their outdoor education, also to look at how the teachers define nature and the environment. I did the examination in a school in the black township in the province of Eastern Cape, South Africa. To get the information I made three interviews with teachers in grade 4. One of my questions was “What is outdoor education for you?”. As it is very important in their society to activate the learners (pupils) in there spare time I got the answer “to teach games and sports”.</p><p>In the literature the method is described as a way to knowledge not only by reading facts but experience and practice knowledge in reality. The literature and the teachers pointed out that it is another method to get knowledge then the traditional way “read and write”. The teachers defined the environment as their surrounding and they described the nature as the creation from God.</p><p>Key-words: Outdoor education, environment, nature, South Africa</p>