I föreliggande studie har gymnasieelevers uppfattning om sin egen koncentrationsförmåga undersökts liksom vilka faktorer de upplever främjar/hämmar denna förmåga. Studien tar sin teoretiska utgångspunkt i den neurovetenskapliga forskningen och undersöker om elevernas uppfattningar har några möjliga förklaringar och överensstämmelser med denna relativt nya forskning. Eleverna gavs även möjlighet till metakognitiv reflektion kring huruvida de anser att den neurovetenskapliga forskningen skulle kunna stötta deras koncentration. En kvalitativ studie i form av en enkät och tre gruppintervjuer genomfördes i årskurs tre på ett studieförbe-redande program varpå resultaten analyserades fenomenografiskt och de tydligaste resultaten lyftes fram. Resultaten av studien visar på att det finns flertalet uppfattningar hos eleverna som skulle kunna förklaras med stöd av den neurovetenskapliga forskningen. Exempel på sådana uppfattningar är att avskärmning och lagom svåra uppgifter främjar koncentrationen medan sömnbrist och försök till att använda sociala medier på mobiltelefonen samtidigt som man studerar hämmar elevernas förmåga. Resultaten visar även att eleverna ser på koncentra-tion som en central förmåga som möjliggör lärande men även att de sällan funderar på vad som skulle kunna förbättra denna förmåga. De är därför även relativt främmande till ett meta-kognitivt angreppssätt på den neurovetenskapliga forskningen vilken enligt forskarna skulle kunna underlätta för elevernas styrning av sin koncentration genom att medvetandegöra dem.

Ämnet neurodidaktik bygger på hjärnforskning och etablerade teorier inom det pedagogiska området. Syftet med vår studie är att dra slutsatser av de rön vi finner inom hjärnforskningen som studerar hur hjärnan fungerar i inlärningssammanhang. Vi har lyft fram ett antal förutsättningar för lärande i vår studie som alla får stöd i aktuell hjärnforskning. Dessa förutsättningar har vi kopplat samman med hur hjärnan utvecklas ur ett matematiskt perspektiv. Litteratursökningen har ägt rum i faktaböcker och databaser och för att få vägledning har vi kontaktat experter inom området. De slutsatser vi drar av våra sammanställda texter visar att kunskaper inom neurologin kan vägleda pedagoger i undervisningen. Vår slutsats är att neurodidaktik bidrar med viktig kunskap om hjärnan som kan lämna värdefulla tillskott för pedagoger i undervisningssammanhang i ämnet matematik och även i övriga ämnen.

Univ., Diss.--Augsburg, 2001. / Literaturverz. S. 341 - 358.

Hjärnans uppbyggnad och funktion besvarar många intressanta frågor när det kommer till undervisning och ett neurodidaktiskt perspektiv bidrar till att bättre förstå hur elever på gymnasienivå kan behärska de kunskaper som efterfrågas i Läroplan, examensmål och gymnasiegemensamma ämnen för gymnasieskola 2011. Studiens förutsättningar har legat inom ramen för tio veckors verksamhetsförlagd utbildning och har genomförts hösten 2017  tillsammans med två klasser som läser kursen Samhällskunskap 1a1 på Herrgårdsgymnasiet. Forskningsstrategin är en fåfallsstudie och teoriprövande som ämnat till att förklara varför ungdomar och neurodidaktik är en lyckad kombination. Studien har utgått ifrån följande frågeställningar:   1)      Vad upplever elever i årskurs två vara det bästa sättet att lära sig samhällsvetenskapliga begrepp på?   2)      Hur kan detta förklaras ur ett neurodidaktiskt läroperspektiv? Metoder för materialinsamling har varit enkäter och intervjuer och genom en mest-lika-design går resultatet att generalisera till en större population. Resultatet visar att eleverna tycks relatera mer till termer än begrepp och att de föredrar att arbeta två och två. Framför allt anser de flesta elever i studien att de lär sig bäst när läraren har en genomgång. Men läraren måste vara intressant, tydlig och använda sig av visuellt material för att inlärningen ska fungera bäst, enligt eleverna själva. Ett neurodidaktiskt lärarperspektiv handlar om att kunna anpassa – och självfallet utveckla – undervisningen till hjärnans biologiska konstruktion.

Förestående examensarbete syftar till att undersöka om det finns pedagogiska samband och metoder mellan parkour och Problembaserat Lärande (PBL) som kan bidra till ett lustfyllt lärande. Vi synliggör inledningsvis ett problem då vi anser att dagens idrottsundervisning är utformad efter en styrd undervisningsmodell. Vi har utgått ifrån frågeställningen: Vilka pedagogiska samband finns mellan PBL och parkour som bidrar till lusten att lära och kan vara användbara i skolans idrottsundervisning? Studien utgörs av kvalitativa observationer och intervjuer med parkourutövare samt lärare med erfarenhet av PBL. Vår studie är tillförlitlig då vi har tagit hänsyn till etiska aspekter samtidigt som informanterna har gett oss likvärdiga svar. Studien kan dock inte betraktas som allmängiltig då den endast utförts i liten skala. Resultatet av den insamlade empirin analyseras och diskuteras utifrån den neurodidaktiska forskningen. Studien visar att det finns samband mellan PBL, parkour och neurodidaktik som kan vara användbara för att skapa ett lustfyllt lärande. Sambanden har resulterat i ett antal användbara nyckelbegrepp: kreativitet, problemlösning, social interaktion, inre motivation och emotion. Samtliga begrepp kan nyttjas i undersvisningen för att bidra till en utvecklande och positiv lärandemiljö. / Impending thesis aims to examine how a joyful learning in physical education can be created in school. In the beginning of our research, we wanted to highlight a problem, as we believe that today's physical education is designed for a controlled teaching model. Our research question is: What pedagogical link exsists between PBL and parkour that contribute to a joyful learning and can be useful in the school's physical education? The study consists of qualitative observations and interviews with parkour practitioners and teachers with experience of PBL. Our study is reliable since we have taken into account the ethical aspects while informants have given us similar answers. The studie can not be regarded as generally applicable as it is only done on a small scale. The result of the collected empirical data was analyzed and discussed based on neuro-didactic research. This study shows that there is a correlation between PBL, parkour and neuro-didactics that can be useful for creating a joyful learning. The relationship has resulted in a number of useful key concepts: creativity, problem solving, social interaction, intrinsic motivation, and emotion. Our study illustrates that these key concepts can be usfull in teaching to achive a stimulating and positive learning environment.

During the last 20 years a new category of schools, schools for children with special needs, has settled to be a growing part of the Swedish school system. This is despite the political aim in Sweden to achieve an educational inclusion. The aim of this study is to compare the school situation for children with special needs in regular schools with the situation in schools for children with special needs. To investigate the routines associated with the change of school and the role of a neuropsychological diagnosis in the process. The main research questions were if the school is adapted to the needs of the child from a neuro-didactic point of view, whether the special school provides something the public school doesn’t and if the diagnosis helps to take pedagogical measures. The method used in this study is semi-structured interviews. The theory of inclusion and the neurological function constitute the theoretical frame. The result of the study shows that the special schools which provide a supportive social and educational environment are better adapted to the children with special needs. However, the difficulties associated with changing school are huge. A neuropsychological diagnosis might be helpful when the decisions about special assistance are made, but the choice of particular assistance is made on other premises. The conclusion is that as long as the regular schools aren’t adapted for all children and the neurological knowledge isn’t taken into account, it will be crucial for a number of pupils to be taught in special schools.