<p> </p><p>Variationer i svensk verbböjning: En korpusundersökning (Fredrik Smeds, D-uppsats i Svenska språket, Karlstads universitet, Institutionen för kultur och kommunikation, Avdelningen för språk 2008). I uppsatsen undersöks svensk verbböjningsvariation från första hälften av 1800-talet till våra dagar dels genom studier av facklitteratur, ordböcker och ordlistor från skilda tider, dels genom att studera korpusar med skönlitteratur och brev skrivna av August Strindberg, äldre och yngre romaner samt dagstidningar från 1965–2004. De äldre romanerna är skrivna från första halvan av 1800-talet till första halvan av 1900-talet, och de yngre runt 1980. Materialet tillhandahölls av Språkdata vid Göteborgs universitet och omfattar ca 126 miljoner ord. Efter datainsamlingen användes chi-2-testet, för att se om skillnaderna var statistiskt signifikanta. Många verb som varierar eller har varierat efter år 1800 har undersökts. Tidigare förändringar omnämns mer kortfattat. Variationerna är av skilda slag: mellan stark och svag böjning (<em>spridit </em>och <em>spritt</em>), mellan korta och långa former (<em>klär </em>och <em>kläder</em>), mellan former med och utan <em>j</em> (<em>stödjer </em>och <em>stöder</em>) samt övriga variationer (t.ex. mellan <em>tillbringade</em> och <em>tillbragte</em>).</p><p> </p>

Variationer i svensk verbböjning: En korpusundersökning (Fredrik Smeds, D-uppsats i Svenska språket, Karlstads universitet, Institutionen för kultur och kommunikation, Avdelningen för språk 2008). I uppsatsen undersöks svensk verbböjningsvariation från första hälften av 1800-talet till våra dagar dels genom studier av facklitteratur, ordböcker och ordlistor från skilda tider, dels genom att studera korpusar med skönlitteratur och brev skrivna av August Strindberg, äldre och yngre romaner samt dagstidningar från 1965–2004. De äldre romanerna är skrivna från första halvan av 1800-talet till första halvan av 1900-talet, och de yngre runt 1980. Materialet tillhandahölls av Språkdata vid Göteborgs universitet och omfattar ca 126 miljoner ord. Efter datainsamlingen användes chi-2-testet, för att se om skillnaderna var statistiskt signifikanta. Många verb som varierar eller har varierat efter år 1800 har undersökts. Tidigare förändringar omnämns mer kortfattat. Variationerna är av skilda slag: mellan stark och svag böjning (spridit och spritt), mellan korta och långa former (klär och kläder), mellan former med och utan j (stödjer och stöder) samt övriga variationer (t.ex. mellan tillbringade och tillbragte).

Uppsatsen behandlar konstruktionsmönster vid de bitransitiva verben sända och giva i äldre forn­svenska, yngre fornsvenska och äldre nysvenska. I uppsatsen undersöks dels för­del­ningen mellan de fyra konstruktionsalternativen DAT-ACK, ACK-DAT, PP-ACK och ACK-PP för sända respektive giva under var och en av de undersökta perioderna, dels vilka se­mantiska och informationsstrukturella faktorer som ligger bakom valet av en viss kon­struk­tions­va­riant vid ett visst verb under en viss tidsperiod. Resultaten visar att för verbet sända fö­re­lig­g­er inga sig­nifikanta skillnader i för­delningen av konstruktionsalternativ mellan de tre tids­pe­ri­oderna. Verbet konstrueras med ACK-PP i över hälften av fallen under alla tidsperioderna, me­dan DAT-ACK genomgående står för ungefär en tredjedel av beläggen. Verbet giva upp­vi­s­ar däremot en signifikant minskad användning av ACK-DAT mellan yngre fornsvenska och äl­d­re nysvenska, medan bruket av ACK-PP ökar under samma period. Mellan äldre forn­sven­ska och yngre fornsvenska ökar bruket av DAT-ACK, medan ACK-PP blir ovanligare. Båda des­sa tendenser beror dock på en specifik användning av ACK-PP i Fornsvenska legendariet, och speg­lar förmodligen inte utvecklingen i språket som helhet. Vad gäller de informationsstruktu­r­ella fak­torerna påverkar dessa valet av konstruktionstyp i stort sett som väntat, i så måtto att kor­t­a­re, pronominella och definita led (dvs. informationsstrukturellt tematiska led) ofta pla­ce­ras fö­re längre, icke-pronominella och indefinita led (informationsstrukturellt rematiska). Ana­lysen av de semantiska variablerna visade att DAT-ACK vid båda verben gynnas av ani­ma­ta m/m-ar­gument (mottagare/mål) och abstrakta p/t-argument (patient/tema), medan ACK-PP å andra si­dan gynnas av inanimata m/m-argument och konkreta p/t-argument. Vid verbet sän­da kon­stru­eras DAT-ACK enbart med animata m/m-argument, medan verbet giva i äldre och yngre forn­svenska endast konstrueras med ACK-PP om m/m-argumentet är inanimat. En se­mantisk ut­vidgning av ACK-PP vid verbet giva uppstår emellertid i äldre nysvenska, där kon­struk­tions­varianten blir kompatibel även med animata m/m-argument. ACK-DAT är vid verbet gi­va vanligare när p/t-argumentet betecknar någonting konkret, vilket indikerar en se­man­tisk upp­delning inte bara mellan dubbelobjektsvariant och prepositionsvariant utan även mel­lan de bå­da dubbelobjektsvarianterna DAT-ACK och ACK-DAT.

Med avstamp i en korpus bestående av svensk fiktionsprosa utgiven 1809–1930 studeras språkförändring innan, under och efter det moderna genombrottet. Utifrån en hypotes om att förändringar sker framför allt på frasnivå kartläggs nominalfrasens utveckling med avseende på längd och komplexitet. Längd och djup för samtliga nominalfraser i 303 verk analyseras för att synliggöra övergripande förändringstendenser. Desamma jämförs också med den grafiska meningens förändring i längd under perioden. Vidare görs också en närläsning av fyra av korpusens verk, vilka kan antas ha fungerat pådrivande alternativt bromsande i utvecklingen mot ett alltmer modernistiskt språk. Utifrån fem beskrivande kriterier för vad modernistiskt språk är och med fokus på verkens grafiska meningars och nominalfrasers utformning analyseras och diskuteras språket i Rosen på Tistelön, Psykologiska gåtor 3, Blå blommor och Tidens kvinnor i förhållande till stilutvecklingen under hela tidsperioden i stort. Resultatet visar en ökning av nominalfrasens längd och komplexitet under 1839–1878. Efter det vänder utvecklingen. År 1879–1930 minskar längd och komplexitet som snabbast, vilket delvis sammanfaller med det moderna genombrottet (1870–1905). Genom närläsningen framkommer att de kortare och enklare konstruerade nominalfraserna sammanfaller relativt tydligt med en mer modernistisk språkstil. Med viss modifikation av årtalsgränserna går det således att tala också om ett modernt genombrott språkligt sett.