Syftet med studien är att vinna kunskap om och få förståelse för hur förskollärare upptäcker och förhåller sig till barn som lever under omsorgssvikt, samt deras tankar kring anmälningsplikten i förskolan. För att uppnå syftet utgår studien ifrån tre frågeställningar och metoden som använts är semistrukturerade intervjuer. Nio förskollärare har deltagit i studien varav sex med erfarenhet av anmälan och tre utan erfarenhet. Resultatet analyserades utifrån den sociokulturella teorin, social inlärningsteori och anknytningsteorin. Första frågeställningen handlar om vilka orsaker som ligger till grund för att förskollärare ska upptäcka barn som lever under omsorgssvikt. Resultatet visar att orsakerna främst handlar om barngruppens utformning, tidigare erfarenheter och olika samspel i förskolan. De signaler förskollärare främst reagerar på är barnets beteende, tecken på försumning och barnets kroppspråk. Andra frågeställningen handlar om hur arbetsprocessen ser ut efter ett upptäckande i förskolan. Resultatet visar att det är i samråd med arbetslaget och förskolechefen som fallet diskuteras och de kommer gemensamt fram till hur det ska behandlas. Tredje frågeställningen handlar om hur förskollärare uppfattar och förhåller sig till anmälningsplikten i förskolan. Resultatet visar att förskollärarna kan delas in i två grupper, en som uppfattar att anmälan ska ske vid minsta misstanke och en som menar att det krävs starka belägg innan anmälan sker.

Syfte. Syftet med studien var att kartlägga sjuksköterskors anmälningsbenägenhet angående barn som far illa samt jämföra anmälningsbenägenhet avseende arbetsplats, erfarenhet och ålder inom primärvården. Bakgrund. Trots rådande anmälningsplikt gällande barn som far eller riskerar att fara illa anmäls endast en bråkdel av de fall där misstanke finns. Riktlinjer för tillvägagångssätt saknas ofta och sjuksköterskor utrycker bristande stöd från arbetsgivare och kollegor vid en orosanmälan. Osäkerhet och en vilja att bibehålla goda relationer med föräldrarna leder till minskad benägenhet att anmäla. Design. Tvärsnittsstudie med enkäter. Metod. 39 sjuksköterskor, barnsjuksköterskor och distriktssköterskor inom primärvården i Västerbotten, Sverige besvarade enkäten. Bakgrundsvariabler och skattning av intervention efter läst fallbeskrivning användes i studien och analyserades med frekvenser, genomsnittsmått, spridningsmått. Gruppjämförelser utfördes med hjälp av Mann-Whitney U-test. Resultat. Sjuksköterskor med lång erfarenhet har högre grad av anmälningsbenägenhet jämfört med sjuksköterskor med kort erfarenhet. De avvaktade i lägre grad samt tillfrågade verksamhetschefen i lägre grad jämfört med sjuksköterskor med kort erfarenhet. Resultatet visar även att yngre sjuksköterskor i högre grad avvaktar och ser hur det utvecklas jämfört med äldre sjuksköterskor. Konklusion. Skillnader i hanteringssätt av orosanmälan hos sjuksköterskor visar att vem barnet möter har betydelse. Sammantaget ser resultatet av studien ut att peka mot att lång erfarenhet och hög ålder är betydelsefulla variabler när sjuksköterskor handhar ett ärende som berör barn som far illa.

Syftet med studien var att beskriva kunskapsnivån och inställningen hos sjuksköterskor och läkare på en intermediärvårdsavdelning inför att göra en anmälan om omsorgssvikt enligt Socialtjänstlagen kap 14 1§. Ytterligare syfte med studien var att beskriva upplevelsen vid handläggandet kring att göra en anmälan enligt SoL. En beskrivande kvantitativ design användes. Metod: Enkätformulär som besvarades av 30 sjuksköterskor och 20 läkare.Resultat: Läkare och sjuksköterskor har inte tillräckligt god kunskap om SoL, inte heller kring rutinerna att göra en anmälan. De har god kunskap om vad omsorgssvikt är men frågar inte alltid om det finns minderåriga barn hemma vid vård av t.ex suicidala patienter och då kan omsorgssvikt lätt missas. Vanligaste skälet till utebliven anmälan är okunskap om lagen och bristande rutiner. Ytterligare ett skäl är att sjuksköterskorna inte alltid får stöd från läkare. Slutsatsen av denna studie visar att kunskapen om och rutinerna kring anmälan enligt SoL brister. Riktlinjer bör efterföljas och utbildning bör ske kontinuerligt.Var och en är skyldig att anmäla vid misstanke om att minderåriga barn far illa, vilket betyder att sjuksköterskorna inte behöver läkarnas stöd vid en anmälan.

Syftet med vår studie har varit att belysa hur förskolepersonal pedagogiskt hanterar situationer där de misstänker att barn utsätts för omsorgssvikt utanför förskolans verksamhet. Vi har utgått från en kvalitativ forskningsansats och använt intervjuer som metod för insamling av empiri. I resultatet framkom flera erfarenheter kring hur förskolepersonal hanterar anmälningsplikt, samverkan och mötet med barnen. Det framkom också att förskolepersonal främst reagerade på fysiska tecken på omsorgssvikt samt att det upplevdes vara en svårighet att avgöra var gränsen för omsorgssvikt går. Slutsats blev att personal ställs inför en mängd svårigheter och dilemman vilket gör hanteringen av dessa situationer mycket komplex då många faktorer påverkar och samspelar med varandra

No description available.

Studien syftar till att undersöka och belysa samarbetet mellan förskola och socialtjänst när det gäller orosanmälan. Hur arbetet kring orosanmälan går till samt vilka tankar och erfarenheter respondenterna har kring det. Genom att använda en kvalitativ studie har vi intervjuat sju förskollärare, en förskolechef och en representant från socialtjänsten. I studien framkom det att trots att det finns kritik från båda parterna är tankarna kring samarbetet mellan förskola och socialtjänst överlag positiv. Resultatet visar att respondenterna hade mycket kunskap och erfarenheter kring ämnet men anser att orosanmälan har en påverkan på dem psykiskt.

Syftet med min studie är att bidra med kunskap kring hur man kan samverka mellan förskola och socialtjänst gällande barn som far illa. Min studie är utförd med kvalitativa intervjuer med verksam personal inom förskoleverksamheten och socialtjänsten. Jag intervjuade en förskollärare, en förskolechef och en specialpedagog inom förskoleverksamheten samt två socialsekreterare på barn - och familjeenheten på socialtjänsten. Mina intervjufrågor handlade om vilka erfarenheter de har av att samverka tillsammans samt tillvägagångssätten från att upptäcka oro för ett barn till att det görs en anmälan. Resultatet visar på att det håller på att det utarbetas en större grad av samverkan mellan de olika professionerna. Samt att de olika yrkesprofessionerna uttrycker att de vill ha en mer kontinuerlig kontakt och samverkan med varandra för att de anser att detta gynnar barnets och familjen bästa.  Mitt resultat visar även på att förskolepersonalen anser att det är en jobbig del av arbetet att göra en anmälan. De känner sig ofta osäkra på om de tecken som de ser är befogade nog till att göra en anmälan eller inte. Socialsekreterarna lyfter vikten av att göra en anmälan, de menar på att minsta misstanke på att ett barn far illa ska anmälas. De menar även att det inte är förskolans ansvar att avgöra om det är befogat eller inte, utan alla misstankar är befogade. De lyfter även att det inte är förskolans uppdrag att utreda, utan att det är socialtjänstens ansvar. / The purpose of my study is to provide knowledge on how to collaborate between preschool and social services regarding child abuse. My study is designed with qualitative interviews with staff working in early childhood education and social service. My interview questions were about their experiences of collaborating together regarding concern for a child. The results in my study shows that a bigger development between preschool and social service is being developed and the staff within the various professions want a more continuous contact and interaction with each other. They believe that this will benefit the child. My results also show that the preschool staff believes that it is a difficult part of the work to make a report to the social service. They often feel uncertain about the things they see are legitimate enough to make a report or not. Social workers highlight the importance of making a report, they argue that the slightest suspicion that a child is mistreated should be notified. They also believe that it is not the preschool staff responsibility to determine whether it is justified or not. They think that all suspicions are justified. They also highlight that there are the social workers responsibilities to investigate not the preschool workers.

Forskning framhåller att den vanligaste formen av barnmisshandel är just omsorgssvikt, trots misstanke om ett stort mörkertal och bevis för långtgående konsekvenser. BVC-sköterskan har en unik möjlighet att förhindra och identifiera omsorgssvikt. Genom att belysa ämnet kan kunskapen ge de verktyg som kan förbättra barnens uppväxtmiljö enligt barnkonventionen. Studiens syfte är att belysa BVC-sköterskors erfarenheter i mötet med familjer där misstanke om omsorgssvikt av barnet föreligger. För att kunna besvara syftet valdes en kvalitativ design med induktiv ansats. Som data insamlingsmetod intervjuades sex BVC-sköterskor utifrån ett livsvärldsperspektiv. I resultatet framkom intuition som väsentlig del i att identifiera omsorgssvikt liksom vikten av att bygga en förtroendegivande relation där tillit och värme fick prägla mötet med familjen. Att bilda en helhetsbild av familjens situation hade betydelse för vilka åtgärder som vidtogs. Ett bra samarbete med återkoppling från socialtjänst framkom som viktig del för att underlätta fler anmälningar. BVC-sköterskan upplevde i de flesta fall att det inte var svårt att förmedla sin oro eller stödinsatser till familjen. Slutsats: Erfarenhet gynnar BVC-sköterska i att identifiera och agera vid omsorgssvikt. En erfaren BVC-sköterska kan vara ett stöd för nyanställda, i att våga förmedla och agera vid oro. Vid bristande samverkan med socialtjänsten upplevde BVC-sköterskan en förtvivlan och resignation att anmälan inte hjälper. Därför behövs de goda exempel belysas mer och vara som förebilder. Att skapa ett nära samarbete med socialtjänsten är oerhört viktigt för BVC-sköterskan. Återkoppling kan vara grunden för detta förtroende liksom fler samverkansmöten. Fler familjecentraler rekommenderas som en bra lösning på detta problem.

Syftet med denna studie är att belysa förskolepersonalens beskrivningar om och hur de hanterar uppdraget som de är ålagda att arbeta efter, samt hur personalen tolkar begreppet omsorgssvikt. Studien lyfter fram olika former av omsorgssvikt samt hur dessa kan visa sig hos barn och vilka tecken som är vanligast i respektive form av omsorgssvikt. Studien redogör även för Killéns (2014) överlevnadsstrategier som återfanns i många av förskolepersonalens beskrivningar. Studien utgår från ett hermeneutiskt perspektiv som bygger på förståelse och tolkning av någons upplevelser och erfarenheter. Studien bygger på intervjuer som sedan analyserats med hjälp av meningskoncentrering och meningstolkning som analysmetod. En egen analysmodell konstruerades med hjälp av Killéns överlevnadsstrategier. Personal inom förskolan är medvetna om att barn utsätts för omsorgssvikt och att de som verksamma inom förskolan har en anmälningsskyldighet. Studien visar på att det råder en osäkerhet om vad begreppet omsorgssvikt innefattar och vad uppdraget innebär. Problem uppstår om personalen inte känner sig trygga i sin roll att anmäla, socialtjänsten får då inte möjligheten att hjälpa familjer eftersom oron inte kommer till deras kännedom. Studiens resultat visar även att personal inom förskolan använder sig av Killéns överlevnadsstrategier när de beskriver sitt uppdrag, och hur de ser på begreppet omsorgssvikt. Problematiken här blir att när förskolepersonalen tillämpar dessa överlevnadsstrategier i sitt förhållningssätt, försvårar det uppdraget. Resultatet visar även att personal inom förskola många gånger söker efter tecken som tyder på att barnet inte befinner sig i en omsorgssviktsituation och att de därmed inte behöver göra en orosanmälan. Det blir tydligt av studiens resultat att förskolepersonalen behöver ges möjlighet till kompetensutveckling, med tanke på den osäkerhet som råder.

Sammanfattning Enligt lagar och regelverk är samtliga pedagoger i förskolan belagda med anmälningsplikt. Det innebär att man har en skyldighet att anmäla sin oro för ett barn till socialtjänsten. En anmälan innebär att du anmäler din oro, det kräver således inga krav på bevis på omsorgssvikt. En anmälan ska skickas till socialtjänsten skyndsamt oavsett graden av misstanke. Trots detta visar forskning att det underrapporteras samt att anmälan inte alltid inkommer vid första orostecken. Det redogörs även i forskning för flertalet tänkbara anledningar för pedagoger att avvakta eller för att undgå att göra en orosanmälan. Den tidigare forskning vi tagit del av har antagit ett samhällsperspektiv med fokus på hur samhälle och barn påverkas av underrapportering. Vi kommer därför i denna studie att anta ett individperspektiv för att undersöka vad som påverkar pedagogen och vad deras uppfattning av anmälningsplikten är. Syftet är att synliggöra det pedagoger ser som signaler för oro, hur de påverkas av yttre och inre faktorer samt vad deras uppfattning är av anmälningsprocessen och anmälningsplikten. För att besvara frågeställningarna med koppling till syftet användes en kvalitativ intervjustudie av semistrukturerad karaktär. Detta val baserades på en önskan om att skapa en nyanserad bild av informanternas svar och erfarenheter. Resultatet visar en variation av svar när det gäller de signaler pedagogerna ansåg vara teckenför oro. Pedagogerna var enade om att fysiska tecken såsom blåmärken, otillräckliga eller trasiga kläder och en bristande hygien var tydliga signaler som skapade oro för barnet. Mindre vanliga signaler var dock beteendeförändringar hos barnet eller att barnet uttryckte en stor hunger. Det framkommer även i resultatet att informanterna upplever ett behov av att förankra sin oro hos sina kollegor för att söka stöd i gemenskapen inför en orosanmälan och att detta i sin tur kan bero på brister i undervisningen de fått från såväl förskollärarprogrammet som barnskötarutbildningen. Vidare framgår det att det råder skilda uppfattningar gällande vems ansvar det är att en orosanmälan skickas till socialtjänsten, vilket således kan relateras till brister i pedagogiska utbildningar. Slutligen visar studiens resultat att det finns brister i samverkan mellan förskola och socialtjänst samt att det råder osäkerheter bland informanterna kring huruvida barnen får den hjälp de behöver efter en orosanmälan skickats in till socialtjänsten.