<p>Syfte: Studiens syfte var att undersöka hur PTC-dränaget påverkar det dagliga livet hos patienter som på grund av gallstas behandlas med PTC-dränage. Syftet var även att undersöka hur dessa patienter upplever kontakten med sjukhusvården.</p><p>Design och metod: Studien hade en deskriptiv design med kvalitativ ansats. Åtta patienter intervjuades. Studien genomfördes på ett universitetssjukhus i Mellansverige. Intervjuguide användes. Frågorna berörde upplevelser av att få ett PTC-dränage, hur PTC-dränaget påverkade patientens dagliga liv och vilken information patienten fick från sjukvården. Frågorna berörde även patientens upplevelser av att vistas på vårdavdelningen och hur läkarkontakten upplevdes. Dataanalys skedde via kvalitativ innehållsanalys.</p><p>Resultat: PTC-dränaget medförde olustkänsla i form av förändrad kroppsuppfattning och besvär med läckage. En beroendeställning påtalades av patienten, t ex i skötseln av PTC-dränaget. PTC-dränaget medförde en påverkan på hygienen och val av klädsel. PTC-dränaget ansågs också förhindra fysisk aktivitet, såsom begränsning av rörelseförmåga och förhindrande av fritidsintresse. Vidare påverkade PTC-dränaget familjerelationen negativt, men medförde även välbefinnande såsom t ex symtomlindring. Upplevelsen av kontakten med sjukhusvården innebar för patienten trygghet, professionalitet och känsla av att vara välkommen, vilket sammanfattades under kategorin bemötande. Under kategorin informationen och kommunikationen upplevdes brister, som t ex att tvingas vänta och passa tider men också brister avseende information och språkbruket som användes.</p><p>Slutsatser: PTC-dränaget upplevs lindra svåra symtom vid gallstas. Behandlingen med PTC-dränage kan dock upplevas som en fysisk och känslomässig begränsning för patienten. Vårdpersonalen upplevs som professionell och välkomnande, vilket skapar trygghet för patienten. Läkarkontakten upplevs bristfällig och patienterna saknar utförligare information angående sin vård och behandling.</p>

No description available.

Syfte: Studiens syfte var att undersöka hur PTC-dränaget påverkar det dagliga livet hos patienter som på grund av gallstas behandlas med PTC-dränage. Syftet var även att undersöka hur dessa patienter upplever kontakten med sjukhusvården. Design och metod: Studien hade en deskriptiv design med kvalitativ ansats. Åtta patienter intervjuades. Studien genomfördes på ett universitetssjukhus i Mellansverige. Intervjuguide användes. Frågorna berörde upplevelser av att få ett PTC-dränage, hur PTC-dränaget påverkade patientens dagliga liv och vilken information patienten fick från sjukvården. Frågorna berörde även patientens upplevelser av att vistas på vårdavdelningen och hur läkarkontakten upplevdes. Dataanalys skedde via kvalitativ innehållsanalys. Resultat: PTC-dränaget medförde olustkänsla i form av förändrad kroppsuppfattning och besvär med läckage. En beroendeställning påtalades av patienten, t ex i skötseln av PTC-dränaget. PTC-dränaget medförde en påverkan på hygienen och val av klädsel. PTC-dränaget ansågs också förhindra fysisk aktivitet, såsom begränsning av rörelseförmåga och förhindrande av fritidsintresse. Vidare påverkade PTC-dränaget familjerelationen negativt, men medförde även välbefinnande såsom t ex symtomlindring. Upplevelsen av kontakten med sjukhusvården innebar för patienten trygghet, professionalitet och känsla av att vara välkommen, vilket sammanfattades under kategorin bemötande. Under kategorin informationen och kommunikationen upplevdes brister, som t ex att tvingas vänta och passa tider men också brister avseende information och språkbruket som användes. Slutsatser: PTC-dränaget upplevs lindra svåra symtom vid gallstas. Behandlingen med PTC-dränage kan dock upplevas som en fysisk och känslomässig begränsning för patienten. Vårdpersonalen upplevs som professionell och välkomnande, vilket skapar trygghet för patienten. Läkarkontakten upplevs bristfällig och patienterna saknar utförligare information angående sin vård och behandling.

Perkutan nefrostomi är en väl använd och utarbetat intervention som används som behandling av flera urologiska tillstånd. 10% av alla patienter med perkutan nefrostomi kommer att få en komplikation. Röntgensjuksköterskan ska ha kunskap om de komplikationer som uppkommer för att kunna arbeta förebyggande. Syfte: Syftet med denna litteraturöversikt var att undersöka vilka komplikationer som drabbar patienter med perkutan nefrostomi, hur allvarliga komplikationerna var och orsaken till att de uppkommer. Metod: En allmän litteraturöversikt baserad på 10 kvantitativa vetenskapliga artiklar funna genom artikelsökning i databaserna PubMed och Cinahl. Artiklarna kvalitetsgranskades och analyserades för att sedan presenteras i resultatet under tre huvudkategorier. Resultat: Patienterna drabbades av komplikationer som sepsis, urinvägsinfektion, retroperitonealt hematom, hematuri och komplikationer med nefrostomikatetern. Komplikationerna kunde leda till vidare sjukhusvistelse, utökad behandlingstid med perkutan nefrostomi och vidare ingrepp för korrigering av komplikationen. Sepsis var en bidragande faktor i de dödsfall som var noterade. Slutsats: Kunskapen om komplikationer är betydelsefull i det arbete som röntgensjuksköterskan utför för att kunna agera när de uppstår och arbeta förbyggande. / Percutaneous nephrostomy is a well used and completed intervention used as treatment for many urological conditions. 10% of all patients with percutaneous nephrostomy will get a complication. The radiographer must have knowledge of the complications that occur in order to work preventively. Aim: The aim of this literature review was to examine what kind of complications affect patients with percutaneous nephrostomy, how serious the complications were and causes to the complications. Method: A literature review based on 10 quantitative scientific articles that was found in databases Pubmed and Cinahl. The articles had been quality reviewed and analyzed and was presented under three main categories. Results: The patients suffered from complications as sepsis, urinary tract infection, retroperietal hematoma, hematuria and complications with the nephrostomy catheter. The complications could lead to hospitalization, extended time of treatment with the nephrostomy catheter and more invasive correction for the complication. Sepsis was a contributing factor to the cases with a deadly outcome.  Conclusion: The knowledge of the complications is an important part in the work as a radiographer in order to act when they occur and work preventively.

Aufgrund des demographischen Wandels und der zunehmenden Mobilität im Alter stieg der Anteil der geriatrischen Patientinnen bei den Acetabulumfrakturen in den letzten Jahren rasant an. Die optimale Therapie für geriatrische Acetabulumfrakturen bleibt jedoch weiterhin kontrovers. Vorrangiges Ziel bei der Behandlung älterer Menschen ist die frühzeitige und langfristige Mobilisation. Voraussetzung dafür ist eine primäre Gelenkstabilität. Gering dislozierte Frakturen können als stabil angesehen und zumeist konservativ behandelt werden. Aufgrund der begrenzten Fähigkeit zur Teilbelastung im Alter ist bei konservativer Therapie jedoch mit einer verlängerten Immobilisation und deren Komplikationen zu rechnen. Durch operative Reposition und Fixation der Fraktur kann eine frühzeitige Gelenkstabilität und damit Mobilisation erreicht werden. Dies könnte dazu verleiten, operative Verfahren zu favorisieren. Multimorbidität und verringerte physiologische Reserven schränken die Möglichkeit eines chirurgischen Eingriffs im Alter jedoch ein. Operationen können dabei unterschiedlich invasiv erfolgen. Offen-operative Verfahren erfordern eine hohe Invasivität. Perkutane Verfahren ermöglichen eine primäre Gelenkstabilität bei gleichzeitig geringerer Invasivität, lassen jedoch Einbußen bei der Qualität der Reposition erwarten. Der Vorteil primärer Stabilität ist gegen die potenziellen Komplikationen eines chirurgischen Eingriffs abzuwägen. Ein Vergleich von offen operativer, perkutan operativer und konservativer Behandlung bei geriatrischen, gering dislozierten Acetabulumfrakturen anhand eines Datensatzes ist bislang noch nicht erfolgt. Primäres Ziel dieser Studie war daher, den Einfluss der drei Therapieformen auf die Komplikationsrate und die Qualität der Reposition bei geriatrischen, gering-dislozierten Acetabulumfrakturen anhand eines Datensatzes zu vergleichen. Für diese Arbeit wurden die Daten des prospektiven „Beckenregisters“ der Deutschen Gesellschaft für Orthopädie und Unfallchirurgie zum Thema Acetabulumfrakturen, im Rahmen einer retrospektiven, multizentrischen Registerstudie, zwischen Juli 2008 und März 2018 ausgewertet (n=3432). In die Studie eingeschlossen wurden Patient*innen im Alter von ≥ 60 Jahren, die eine gering dislozierte Acetabulumfraktur mit einem prätherapeutischen Frakturspalt und einer -stufe von maximal 5mm aufwiesen. Ausgeschlossen wurden Patient*innen bei gleichzeitigem Vorliegen einer Beckenringfraktur Typ B/C (Tile Klassifikation) sowie gleichzeitiger Os Sacrum Fraktur, bei bilateralen, periprothetischen oder metastasenbedingten Frakturen, primärer Versorgung mittels Totalendoprothetik oder fehlender Information zur primären Versorgungsart. Die insgesamt 608 verbliebenen Patient*innen wurden, je nach erhaltener Therapie, in drei Gruppen eingeteilt: in die konservative (n=429), offen-operative (n=117) oder perkutan-operative (n=62) Gruppe. Für die statistische Auswertung wurden die Programme Microsoft Excel (Microsoft Corporation, Redmond, USA) und SPSS 24.0 (SPSS Inc., Chicago, IL, USA) verwendet. Nominal skalierte Variablen wurden mittels Pearson Chi-Quadrat-Test analysiert, metrische Variablen mittels Kruskal-Wallis-Test mit Dunn-Bonferroni-Korrektur (3 Gruppen) oder Mann-Whitney-U-Test/ t-Test (2 Gruppen). Das Signifikanzniveau wurde auf p<0,05 festgelegt. Das Durchschnittsalter der Patient*innen zum Zeitpunkt des Traumas lag bei 77,3 Jahren (60-100 Jahre). Konservativ behandelte Patient*innen waren signifikant älter als operativ behandelte Patient*innen. Mehrheitlich betrafen die Frakturen, wie für ältere Menschen typisch, den vorderen Bereich des Acetabulums. Mit 31,4% traten isolierte Vordere-Pfeiler-Frakturen am häufigsten auf, gefolgt von Frakturen des vorderen Pfeilers mit Hemiquerfraktur (20,2%). Die Dauer des Krankenhausaufenthalts betrug bei den konservativ behandelten Patient*innen durchschnittlich 12,9 Tage. Damit erfolgte ihre Entlassung signifikant früher als nach perkutaner (16,8 Tage) und offener Therapie (23,6 Tage). Sowohl die OP-Dauer als auch der intraoperative Blutverlust konnten durch einen minimalinvasiven Eingriff signifikant verringert werden. Bei ca. 11% der Patient*innen traten stationäre Komplikationen auf. Trotz chirurgischen Vorgehens zeigten perkutane Verfahren keine signifikant höhere stationäre Komplikationsrate als konservative Verfahren. Nach offen-operativer Therapie lag die Komplikationsrate jedoch signifikant höher als nach perkutan-operativer oder konservativer Behandlung. Da auch der Krankenhausaufenthalt und somit das Follow-Up nach offener Therapie länger war als nach perkutan/ konservativer Therapie, erfolgte zusätzlich eine partielle Korrelation, um den Effekt der Krankenhausverweildauer auf den Zusammenhang zwischen Therapieform und Komplikationsrate zu analysieren. Nach Adjustierung zeigte sich der Unterschied in der Komplikationsrate nicht mehr signifikant. Ob sich der Krankenhausaufenthalt dabei durch die Komplikationen nach offener Therapie verlängerte, oder die Komplikationen durch den längeren Krankenhausaufenthalt entstanden, konnte durch die Registerdaten nicht abgegrenzt werden. Sowohl perkutane als auch offene Operationen ermöglichten eine signifikante Reduktion von Frakturspalt und Frakturstufe. Interessanterweise zeigten beide operative Therapien bezüglich der Qualität der Reposition vergleichbare Ergebnisse Damit bieten perkutane Methoden beides: die Möglichkeit einer anatomischen Frakturreposition mit primärer Gelenkstabilität bei gleichzeitig geringer Invasivität und niedriger stationärer Komplikationsrate. Eine offen-operative Therapie wiederum bietet vergleichbare Ergebnisse bei der Qualität der Reposition, ist jedoch mit einem verlängerten Krankenhausaufenthalt, höherem Blutverlust und OP-Dauer und einer höheren Rate stationärer Komplikationen assoziiert. Für die konservative Therapie hebt diese Studie die Vorteile einer kurzen Krankenhausverweildauer und einer niedrigen Komplikationsrate hervor. Im Rahmen dieser Studie konnten neue Erkenntnisse bezüglich des Repositionsergebnisses und der Komplikationsrate nach konservativer, perkutan- und offen-operativer Behandlung geriatrischer, gering-dislozierter Acetabulumfrakturen gewonnen werden. Dieses Wissen soll zur Optimierung der Therapieentscheidung bei Acetabulumfrakturen alterstraumatologischer Patient*innen beitragen. Unter Berücksichtigung zukünftiger Forschungsergebnisse sollten diese Ergebnisse bei der Erstellung einheitlicher Behandlungsstrategien Berücksichtigung finden. Insbesondere könnte, entsprechend den Erkenntnissen dieser Studie, eine Ausweitung perkutan-operativer Verfahren bei geriatrischen Acetabulumfrakturen in Erwägung gezogen werden, da sie gleichzeitig primäre Stabilität und eine geringe Invasivität gewährleisten. Aktuell werden perkutane Operationen bei Acetabulumfrakturen im klinischen Alltag noch zurückhaltend angewendet, da sie als komplex und für Chirurg*innen herausfordernd gelten. Gleichzeitig wird gerade im Bereich perkutaner Methoden und insbesondere auch der Visualisierungstechniken viel geforscht, was ihre Anwendung in Zukunft erleichtern kann.

Background: Enteral nutrition is artificial nutrition, which is delivered via a tube to the gastrointestinal tract when the ability to eat is reduced. Previous research shows that both relatives and nurses think that enteral nutrition can enable continued life, but they also emphasize that it can limit everyday life. According to nurses, good knowledge about enteral nutrition and how it should be administered is needed to provide adequate care to patients. Relatives can get bad conscience if they go to social events by themselves when the family member refrain because the events often include meals. Enteral nutrition can take up the relatives everyday life and it can lead to that their previous lifestyle change and less time for themselves and their own hobbies. Aim: To describe women's experiences of being dependent on enteral nutrition. Method: A qualitative, manifest content analysis with an inductive approach. Result: It was found that well-being could be experienced and that support and good relationships were important in everyday life. The women´s relationship to food could change and they could experience limitations in everyday life and suffering. Conclusion: It was found that a joy of life could be experienced, simultaneously it was a challenge to live with enteral nutrition. / Bakgrund: Enteral nutrition är konstgjord näring som tillförs via en sond till mag-tarmkanalen när förmågan att äta blivit nedsatt. Tidigare forskning visar att både anhöriga och sjuksköterskor anser att enteral nutrition kan möjliggöra fortsatt liv, dock framhäver de att den kan begränsa vardagen. Enligt sjuksköterskor kan det behövas goda kunskaper om enteral nutrition och hur den ska administreras för att kunna ge patienter adekvat vård. Anhöriga kan få dåligt samvete om de går själva till sociala evenemang när familjemedlemmen avstår på grund av att de ofta innefattar måltider. De anhörigas tidigare livsstil kan förändras och det kan leda till mindre tid till sig själva och sina fritidsintressen, då dagarna planeras utefter enterala nutritionen. Syfte: Att beskriva kvinnors erfarenheter av att vara beroende av enteral nutrition. Metod: En kvalitativ manifest innehållsanalys. Resultat: Det framkom i resultatet att ett välbefinnande kunde upplevas och att stöd och goda relationer var viktiga i vardagen för kvinnorna. Kvinnorna fick en förändrad relation till mat och de kunde uppleva begränsningar i vardagen och ett lidande. Slutsats: Det konstaterades att livsglädje kunde upplevas, samtidigt som det var en prövning att leva med enteral nutrition.

No description available.

Bakgrund: Perkutan koronar intervention (PCI) är en etablerad behandling vid myokardiell infarkt men utförs även som planerat ingrepp vid angina pectoris. Efter en PCI kan patienten uppleva en förändrad livsvärld vilket kan påverka den psykiska hälsan negativt. Syfte: Syftet var att beskriva kranskärlspatienters upplevelser av psykisk hälsa inom det första året efter att ha genomgått PCI. Metod: En litteraturöversikt genomfördes som utgick från tolv artiklar med kvalitativ design där resultatet var byggt utifrån ett patientperspektiv. Publicering av artiklarna gjordes från 2008 till 2021. Data samlades in via databaserna Cinahl och Pubmed, vilken analyserades med hjälp av Fribergs analysmetod. Resultat: I resultatet framkom tre kategorier; ängslan över återhämtning efter utskrivning efter PCI, oro och rädsla över återgång till vardagen efter PCI samt en förändrad syn på livet efter PCI. Vidare identifierades sex underkategorier; behov av stöd och rehabilitering första tiden efter behandlingen, önskan om tillgänglig rådgivning om kvarvarande symtom och medicinering, osäkerhet i fysiska förmågor, rädsla över nya hjärthändelser, ökad meningsfullhet och drivkraft i att ta ansvar över levnadsvanor. Slutsats: Studien visar att behovet av tillgänglig rådgivning och uppföljning är en viktig faktor att beakta i patientens eftervård för att främja den psykiska hälsan. Vidare forskningsförslag är en intervjustudie för att kartlägga upplevda behov relaterat till tiden efter PCI. / Background: Percutaneous coronary intervention (PCI) is an established treatment of myocardial infarction but is also performed as a planned procedure during angina pectoris. After a PCI the patient may experience a changed life-world, which can negatively affect mental health. Aim: The aim was to describe coronary heart disease patients' experiences of mental health within the first year after undergoing PCI. Method: A literature review with a qualitative design was conducted including twelve studies that focused on the experiences from the perspective of the patients. The articles were published from 2008 to 2021. Data was collected through the databases Cinahl and Pubmed. Data was analyzed by the method of Friberg. Results: The results revealed three categories; anxiety about recovery after discharge after PCI, anxiety and fear over the return to everyday life after PCI, as well as a changed view of life after PCI. Furthermore, six subcategories were identified; need for support and rehabilitation the first time after the treatment, a desire for available advice on residual symptoms and medication, uncertainty in physical abilities, fear of new heart events, increased meaningfulness and the drive to take responsibility for lifestyle habits. Conclusion: The need for available counseling and follow-up is an important factor to consider to promote mental health. Further research to map perceived needs post PCI is needed.

Bakgrund: Kranskärlsröntgen eller perkutan koronar intervention är en av de mest avancerade diagnostiska och interventionella verktyg som har förbättrat livet för miljontals patienter med hjärt- och kärlsjukdom. Ingreppet är dock kopplat till en viss mängd komplikationer eller oönskade biverkningar. Trots att det är låg risk för dödlighet finns det betydande problematik kring psykologiska besvär både inför, under och efter ingreppen. Icke-farmalogiska interventioner som kan minska psykiskt lidande för patienter som genomgår Kranskärlsröntgen eller PCI är en viktig del i sjuksköterskans arbete.  Syfte: Syftet var att beskriva interventioner för patientinformation med syfte att minska ångest hos patienter som ska genomgå kranskärlsröntgen eller perkutan koronar intervention. Metod: En litteraturstudie, där artikelsökningar utfördes i databaserna PubMed, CINAHL, samt genom manuella sökningar från Google Scholar. Femton empiriska originalartiklar inkluderades. Dessa granskades och analyseras genom en integrerad analys. Resultat: Videobaserade informationsinterventioner visade sig vara effektiva för att minska ångestnivån i samband med kranskärlsröntgen eller perkutan koronar intervention i sex av studierna. Det fanns sju studier som använde multimodal utbildningsintervention och de minskade patientens ångestnivå före proceduren kranskärlsröntgen eller perkutan koronar intervention. Även erfarenhetsutbyte interventioner har visat statistisk signifikant skillnad på att minska ångest hos patienterna före proceduren. Slutsats: Litteraturöversikten visade att videobaserad och multimodal information och per-leed undervisning användes som interventioner för patientinformation med syfte att minska ångest hos patienter som genomgick kranskärlsröntgen och PCI. Vidare ger litteraturöversikten stöd för att användningen av interventioner för patientinformation i form av videobaserad information, stödd av broschyrer och muntlig diskussion med sjuksköterskeledda inlärningstillfällen har en betydande minskning av ångestnivån innan kranskärlsröntgen eller PCI procedurer. / Background: Coronary angiography or percutaneous coronary intervention is one of the most advanced diagnostic and interventional tools that has improved the lives of millions of cardiovascular patients. However, the procedure is linked to a certain amount of complications or unwanted side effects. Even though there is a low risk of mortality due to the procedure, there are significant problems regarding psychological distress both before, during and after the intervention. Non-pharmacological interventions that can reduce this psychological distress for patients undergoing angiography or percutaneous coronary intervention are an important part of the nurse's duty.  Aim: The aim was to describe interventions for patient information with the aim of reducing anxiety in patients undergoing coronary angiography or percutaneous coronary intervention.  Method: Three databases were chosen based on research by relevant scientific evidence identified during the pilot search test. PUBMED, CINAHL and Google Scholar are the databases used in the literature search. The selection resulted in a total of 15 articles on which this literature review is based.  Result: Video-based information interventions were found to be effective in reducing anxiety levels associated with coronary angiography or percutaneous coronary intervention in six of the studies. There were seven studies that used multimodal educational intervention for patients who underwent coronary angiography or percutaneous coronary intervention, which have shown a reduction in the anxiety level of patients prior to the procedure. Also, experience exchangeinterventions have shown statistically significant difference in reducing anxiety in patients prior to the procedure.  Conclusion: This literature review showed that video-based and multimodal information and per-leed instruction were used as interventions for patient information with the aim of reducing anxiety in patients who underwent coronary angiography and PCI. Furthermore, the literature review supports that the use of interventions for patient information in the form of video-based, supported by brochures and discussion with nurse-led learning opportunities has a significant reduction in anxiety levels before coronary angiography or PCI procedures.

Perkutan koronarintervention är en behandlingsmetod vid ischemisk hjärtsjukdom vars syfte är att återställa ett nedsatt flöde i kranskärlen. Via en artär, med hjälp av en metalledare förs en ballong ut i kranskärlet där förträngningen eller ocklusionen sitter. Ballongen blåses upp och öppnar upp kärlet. Behandlingen kan ske akut, subakut eller planerat. När det kommer till information har patienten rättigheter som vården måste ta hänsyn till och genom att arbeta med ett personcentrerat förhållningssätt kan patientens möte med vården individanpassas. Syftet var att undersöka patienters upplevelser under hela händelseförloppet, av att ha genomgått en perkutan koronarintervention. Som metod användes litteraturöversikt med systematisk sökstrategi i enlighet med Polit och Becks niostegsmodell. 17 kvalitativa artiklar från nio olika länder samlades in och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet sorterades in i tre kategorier och tio underkategorier. Vikten av tidig och adekvat information inför en perkutan koronarintervention belystes. Många patienter kände sig oroliga och de som sökte akut upplevde att de fick livsavgörande vård. Oavsett om förloppet skedde akut eller planerat önskade patienterna att få vara delaktiga och medverka. Symtomen som beskrevs varierade. Tryckkänsla i bröstet, bröstsmärta och illamående förekom hos de som sökte akut medan trötthet och utmattning var vanligare hos de elektiva patienterna. Olika psykiska och fysiska upplevelser beskrevs på interventionssalen där även de flesta beskrev att de kände förtroende för vården. Vidare upplevde patienterna ett behov av fortsatt vård och många betonade frågor kring läkemedel och dess biverkningar. Upplevelsen av att återhämta sig beskrevs på olika sätt. De beskrev även information som saknades och hur de själva sökte den informationen. Anhörigas närvaro kunde påverka upplevelserna. En tacksamhet mot vården och metoden belystes. Slutsatsen var att patienter hade stort förtroende för hälso- och sjukvården. Personcentrerad vård med information på rätt nivå i rätt tid är nyckeln till en bra upplevelse för patienten. / Percutaneous coronary intervention is a treatment method for ischemic heart disease whose purpose is to restore impaired flow in the coronary arteries. Via an artery, with the help of a metal guide, a balloon is inserted into the coronary artery where the narrowing or occlusion is located. The balloon inflates and opens up the vessel. Treatment can be acute, subacute or planned. When it comes to information, the patient has rights that the healthcare system must take into account, and by working with a person-centered approach, the patient's encounter with healthcare can be individualized. The aim was to find out how the patients experienced undergoing percutaneous coronary intervention throughout the course of events. The method used was a literature review with a systematic search strategy in accordance with Polit and Beck's nine-step model. 17 qualitative articles from nine different countries were collected and analyzed with qualitative content analysis. The results were sorted into three categories and ten subcategories. The importance of early and adequate information prior to a percutaneous coronary intervention was highlighted. Many patients felt anxious and those who sought emergency care felt that they received lifesaving care. Regardless of whether the process took place acutely or planned, the patients wanted to be involved and participate. The symptoms described varied. Chest tightness, chest pain and nausea occurred in those who sought emergency care, while tiredness and exhaustion were more common in the elective patients. Different mental and physical experiences were described in the intervention room, where most of them also described that they felt confident in the care. Furthermore, the patients experienced a need for continued care and many emphasized questions about drugs and their side effects. The experience of recovery was described in different ways. They also described information that was missing and how they themselves searched for that information. The presence of relatives could affect the experiences. A gratitude towards the care and the method was highlighted. The conclusion was that patients had great confidence in the healthcare system. Personcentered care with information at the right level at the right time is the key to a good experience for the patient.